Lina Sandell

Säg mig, var glädjens rosor gror!

2010-05-26T22:06:00.000-07:00

Säg mig, var glädjens rosor gror,
Var hjärtat finner stadig ro!
Jag sökt kring vida världen – men
Där innerst bor blott tomhet än.
Vart skall jag gå
Att fullhet för mitt hjärta få?

”O, är ej glädjens rätta hamn
Uti de yra nöjens famn,
Där munterhet och glam och skämt
Var dag på nytt sitt möte stämt?”
-”Nej, icke där
Jag finner, vad min själ begär!”

”Ett eget hem med sol och sång,
Där kärlek vakar dagen lång
Och ler ur varje blommas blad,
Är där ej lyckans vilostad?”
-”Än högre står
Det mål, vartill min ande trår.”

”I vetenskapens rika schakt,
Där nya djup med okänd makt
Beständigt lockar dig till sig,
Är där ej fullhet nog för dig?”
.”Nej, icke där,
Än högre skatter jag begär.”

”Än konsten då? Skall icke den
Ditt hjärtas tomrum fylla än
Och giva dig en njutning ren,
Av himlens frid ett återsken?”
-”O nej, för mig
Ej konsten ens är nog i sig!”

”Skall ej naturen för dig bli
En tillflykt från all oro fri,
Där du får dricka liv och ljus
Och vila ljuvt vid bäckens sus?”
-”Nej, giv mig mer,
Än vad en skön natur mig ger!”

”Så fly till Herrens eget ord,
En livets källa på vår jord;
Där skall du finna tröst för allt
Och ljus, när här blir mörkt och kallt.
Där skall din själ
Se allt sitt ve förbytt i väl!

I ödmjukhet vid korsets fot
Tag av hans fullhet allt emot;
Blott så du finner stadig ro
Och ser, hur glädjens rosor gro.
Blott där, blott där
En evig fullhet för dig är!”

Ursprungligen:
Säg mig, var glädjens rosor gro,
Hvar hjertat finner stadig ro!
Jag sökt kring vida verlden – men
Der innerst bor blott tomhet än.
Hvart skall jag gå
Att fullhet för mitt hjerta få?

”O, är ej glädjens rätta hamn
Uti de yra nöjens famn,
Der munterhet och glam och skämt
Hvar dag på nytt sitt möte stämt?”
-”Nej, icke der
Jag finner, hvad min själ begär!”

”Ett eget hem med sol och sång,
Der kärlek vakar dagen lång
Och ler ur hvarje blommas blad,
Är der ej lyckans hvilostad?”
-”Än högre står
Det mål, hvartill min ande trår.”

”I vetenskapens rika schakt,
Der nya djup med okänd makt
Beständigt locka dig till sig,
Är der ej fullhet nog för dig?”
.”Nej, icke der,
Än högre skatter jag begär.”

”Än konsten då? Skall icke den
Ditt hjertas tomrum fylla än
Och gifva dig en njutning ren,
Af himlens frid ett återsken?”
-”O nej, för mig
Ej konsten ens är nog i sig!”

”Skall ej naturen för dig bli
En tillflykt från all oro fri,
Der du får dricka lif och ljus
Och hvila ljuft vid bäckens sus?”
-”Nej, gif mig mer,
Än hvad en skön natur mig ger!”

”Så fly till Herrens eget ord,
En lifvets källa på vår jord;
Der skall du finna tröst för allt
Och ljus, när här blir mörkt och kallt.
Der skall din själ
Se allt sitt ve förbytt i väl!

I ödmjukhet vid korsets fot
Tag af hans fullhet allt emot;
Blott så du finner stadig ro
Och ser, hur glädjens rosor gro.
Blott der, blott der
En evig fullhet för dig är!”

Sions Amen

2010-05-25T22:14:00.000-07:00

Amen sjunger varje tunga!
Amen är vår himlasång.
Amen får vi evigt sjunga,
Amen, för Guds tron en gång.
Amen, där är livets älv;
Amen kallar Han sig själv.

Amen, Herren Krist skall råda;
Amen, är hans löftesord.
Amen, vi hans under skådar;
Amen, Herrens kraft är spord.
Amen, botad är all nöd,
Amen, bytt i liv vår död.

Amen, lov och pris och ära,
Amen, Lammet och vår Gud!
Amen, klingar fjärran, nära,
Amen, är vår lovsångs ljud.
Amen, snart vi kronan få;
Amen, amen, ske alltså!

Ursprungligen:
Amen sjunge hvarje tunga!
Amen är vår himlasång.
Amen få vi evigt sjunga,
Amen, för Guds tron en gång.
Amen, der är lifvets elf;
Amen kallar Han sig sjelf.

Amen, Herren Krist skall råda;
Amen, är hans löftesord.
Amen, vi hans under skåda;
Amen, Herrens kraft är spord.
Amen, botad är all nöd,
Amen, bytt i lif vår död.

Amen, lof och pris och ära,
Amen, Lammet och vår Gud!
Amen, klinge fjerran, nära,
Amen, är vår lofsångs ljud.
Amen, snart vi kronan få;
Amen, amen, ske alltså!

Bida blott

2010-05-22T23:15:00.000-07:00

Bida blott, bida blott!
Allt blir genom Herrens godhet gott:
Tåresäden glädjeskörd,
Trones bön förvisso hörd.
Ack, för ett i blodet tvaget hjärta
Vad är denna tidens korta smärta?
Bida blott, bida blott!

Kamp och strid, kamp och strid
Bytas snart i segerns ljuva frid.
Vad som mest dig tryckte här,
Skall ur harpan locka där
Renaste och högsta lovsångstonen,
När förklarad sist du står för tronen.
Bida blott, bida blott.

Glatt framåt, glatt framåt!
Snart för evigt stillas all din gråt.
Några steg ännu, och så
Tröttad fot med lust skall stå
På de ljusa, sälla Sions höjder,
Där all nöd förbyts i högsta fröjder.
Bida blott, bida blott.

Ursprungligen:
Bida blott, bida blott!
Allt blir genom Herrens godhet godt:
Tåresäden glädjeskörd,
Trones bön förvisso hörd.
Ack, för ett i blodet tvaget hjerta
Hvad är denna tidens korta smärta?
Bida blott, bida blott!

Kamp och strid, kamp och strid
Bytas snart i segerns ljufva frid.
Hvad som mest dig tryckte här,
Skall ur harpan locka der
Renaste och högsta lofsångstonen,
När förklarad sist du står för tronen.
Bida blott, bida blott.

Gladt framåt, gladt framåt!
Snart för evigt stillas all din gråt.
Några steg ännu, och så
Tröttad fot med lust skall stå
På de ljusa, sälla Zions höjder,
Der all nöd förbyts i högsta fröjder.
Bida blott, bida blott.

Jag får det allt

2010-05-20T23:17:00.000-07:00

Jag får det allt – här gäller blott att bida
En liten tid i tron och hålla ut.
Hur långsamt väntans stunder ofta skrida,
Jag får det allt, som Herren sagt, till slut.
Vad här jag måste till en tid försaka
Av kännbar fröjd och Herrens ljuvlighet,
Det står mig ju i rikligt mått tillbaka,
Och kanske förrän själv jag anar det.

Jag får det allt: en salig, ny förmåga
Att älska Jesus såsom aldrig här,
Ett hjärta, fritt från syndens nöd och plåga,
Ett sinne, som i allt blott Gud begär,
En tunga, som kan utan trötthet lova
Från evighet till evighet Guds Lamm,
En himmelsk blick – o, underfulla gåva –
För Herrens väg, där den i moln gått fram.

Jag får det allt: den ro varav jag känner
En ljuvlig försmak re´n, hur svag den är;
En evig sammanvaro med Guds vänner,
Varefter jag så ofta törstat här.
Jag får det allt: ett evigt liv med bröder,
Som alla, alla äro ett i Gud,
När ifrån öster, väster, norr och söder
De stämmer in i samma lovsångs ljud.

Jag får det allt: det lilla jag försakar
För Herrens skull, jag får det allt en gång.
Han, som så hult de sinas väl bevakar
Och hemligt lättar deras bördors tvång,
O, skulle Han dem något skyldig bliva,
O, skulle Han väl svika deras hopp?
Nej, tusenfaldigt mer skall Han dem giva
Än de i tron för Honom offrat opp.

Jag får det allt – så stilla hjärtats frågor
Och gör mig nöjd, o Herre, blott med dig!
Du, som har makt utöver vind och vågor,
Bjud alla otrons vågor lägga sig!
När det och det jag redan ville äga,
Och väntanstiden kännes tung och lång,
O, låt mig höra dig i ordet säga:
”Var stilla blott – du får det allt en gång!”

Ursprungligen:
Jag får det allt – här gäller blott att bida
En liten tid i tron och hålla ut.
Hur långsamt väntans stunder ofta skrida,
Jag får det allt, som Herren sagt, till slut.
Hvad här jag måste till en tid försaka
Af känbar fröjd och Herrens ljuflighet,
Det står mig ju i rikligt mått tillbaka,
Och kanske förrän själf jag anar det.

Jag får det allt: en salig, ny förmåga
Att älska Jesus såsom aldrig här,
Ett hjerta, fritt från syndens nöd och plåga,
Ett sinne, som i allt blott Gud begär,
En tunga, som kan utan trötthet lofva
Från evighet till evighet Guds Lam,
En himmelsk blick – o, underfulla gåfva –
För Herrens väg, der den i moln gått fram.

Jag får det allt: den ro hvaraf jag känner
En ljuflig försmak re´n, hur svag den är;
En evig sammanvaro med Guds vänner,
Hvarefter jag så ofta törstat här.
Jag får det allt: ett evigt lif med bröder,
Som alla, alla äro ett i Gud,
När ifrån öster, vester, norr och söder
De stämma in i samma lofsångs ljud.

Jag får det allt: det lilla jag försakar
För Herrens skull, jag får det allt en gång.
Han, som så huldt de sinas väl bevakar
Och hemligt lättar deras bördors tvång,
O, skulle Han dem något skyldig blifva,
O, skulle Han väl svika deras hopp?
Nej, tusenfaldigt mer skall Han dem gifva
Än de i tron för Honom offrat opp.

Jag får det allt – så stilla hjertats frågor
Och gör mig nöjd, o Herre, blott med dig!
Du, som har magt utöfver vind och vågor,
Bjud alla otrons vågor lägga sig!
När det och det jag redan ville ega,
Och väntanstiden kännes tung och lång,
O, låt mig höra dig i ordet säga:
”Var stilla blott – du får det allt en gång!”

Här är din brud ej hemma

2010-05-19T22:16:00.000-07:00

O, jag längtar, min Gud, till dig,
Här är din brud ej hemma!
När vill du komma och hämta mig,
När skall min vandring sluta sig,
Och jag, frälst från all våda,
Evigt ditt anlet´ skåda?

Här i ett torrt och törstigt land,
Här är din brud ej hemma!
Här går hon tryckt utav hyddans band
Och, fast av ordet styrkt ibland,
Medan dagarna ila –
Har hon ej här sin vila.

Känns det ock stundom lugnt och gott,
Här är din brud ej hemma!
Nej, hon vill hasta, ja, hasta blott,
Tills hon det goda landet nått,
Som du henne skall giva,
Där hon evigt får bliva.

Dagar komma och dagar gå,
Här är din brud ej hemma!
En gång likväl skall för henne slå
Ljuvlig och kär en timme – då
Hemmets port sig upplåter
Och ej sluter sig åter.

Då, vilken fröjd, o, min Jesu kär,
Då, då är bruden hemma!
Då får hon skåda dig, som du är
Och för evigt bliva dig när
Och med ej tröttad tunga
Härligt din nåd besjunga.

Ursprungligen:
O, jag längtar, min Gud, till dig,
Här är din brud ej hemma!
När vill du komma och hemta mig,
När skall min vandring sluta sig,
Och jag, frälst från all våda,
Evigt ditt anlet´skåda?

Här i ett torrt och törstigt land,
Här är din brud ej hemma!
Här går hon tryckt utaf hyddans band
Och, fast af ordet styrkt ibland,
Medan dagarna ila –
Har hon ej här sin hvila.

Käns det ock stundom lugnt och godt,
Här är din brud ej hemma!
Nej, hon vill hasta, ja, hasta blott,
Tills hon det goda landet nått,
Som du henne skall gifva,
Der hon evigt får bliva.

Dagar komma och dagar gå,
Här är din brud ej hemma!
En gång likväl skall för henne slå
Ljuflig och kär en timme – då
Hemmets port sig upplåter
Och ej sluter sig åter.

Då, hvilken fröjd, o, min Jesu kär,
Då, då är bruden hemma!
Då får hon skåda dig, som du är
Och för evigt blifva dig när
Och med ej tröttad tunga
Härligt din nåd besjunga.

Då, först då!

2010-05-16T22:33:00.000-07:00

”Då skall vår mun full med löje
varda och vår tunga full med fröjd.”
Ps 126:2

Ack först en gång när efter slutad strid
Jag ser tillbaka på min vandringstid
Och från mitt nya hemlands sälla kust
Kan överskåda livets nöd och lust,
Se´n denna jordens sol gått ned, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång kan se och fatta rätt
Hans visa, men fördolda handlingssätt
Och skåda allt uti det högre ljus,
Vari det synes från min Faders hus,
Där ingen natt skall vara mer, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här kan jag läsa blott en liten del
Av min historia, men där blir den hel;
Här går jag ofta under korset böjd
Och kan ej skåda över minsta höjd;
Men där blir blicken fri och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här strider två naturer dag från dag,
Här växlar segrarna med nederlag,
Men där, där har jag lyckligt kämpat ut,
Och där tar segerfröjden aldrig slut;
Vad ljuvligt framtidshopp – och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag kan riktigt se ur vilken nöd
Han löst mitt arma hjärta med sin död,
Ja, se i vilka faror alla dar
Han mig med herdetrohet skyddat har,
När detta allt blir klart för mig, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång inför hans äras tron
Får sjunga Herrens lov i högre ton
Uti den sida, vita, sköna skrud,
Vari av nåd Han klätt sin frälsta brud,
Först då, o Jesu Kristi, först då, först då
Skall jag din hela kärlek fullt förstå!

Ursprungligen:
”Då skall vår mun full med löje
varda och vår tunga full med fröjd.”
Ps 126:2

Ack först en gång när efter slutad strid
Jag ser tillbaka på min vandringstid
Och från mitt nya hemlands sälla kust
Kan öfverskåda lifvets nöd och lust,
Se´n denna jordens sol gått ned, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång kan se och fatta rätt
Hans visa, men fördolda handlingssätt
Och skåda allt uti det högre ljus,
Hvari det synes från min Faders hus,
Der ingen natt skall vara mer, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här kan jag läsa blott en liten del
Af min historia, men der blir den hel;
Här går jag ofta under korset böjd
Och kan ej skåda öfver minsta höjd;
Men der blir blicken fri och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här strida två naturer dag från dag,
Här vexla segrarna med nederlag,
Men der, der har jag lyckligt kämpat ut,
Och der tar segerfröjden aldrig slut;
Hvad ljufligt framtidshopp – och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag kan rigtigt se ur hvilken nöd
Han löst mitt arma hjerta med sin död,
Ja, se i hvilka faror alla dar
Han mig med herdetrohet skyddat har,
När detta allt blir klart för mig, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång inför hans äras tron
Får sjunga Herrens lof i högre ton
Uti den sida, hvita, sköna skrud,
Hvari af nåd Han klädt sin frälsta brud,
Först då, o Jesu Kristi, först då, först då
Skall jag din hela kärlek fullt förstå!

Hemma hos Herren

2010-05-12T13:58:00.000-07:00

”Vi äro väl salige vordne, dock i
hoppet; men hoppet, om det synes, är
det icke hopp, ty huru kan man hoppas
det man ser? Om vi nu hoppas det
vi icke se, så vänta vi det med tåla-
mod.” Rom 8:24-25

Jag vill sjunga en sång om det saliga land,
Om det hem, där jag evigt skall bo.
Ingen stormvind mer slå mot den glänsande strand,
Ty var stormvind där lagt sig till ro.
Och se, ”Herren är när dem där inne!”

Detta hem är så skönt, och i tron jag det ser,
Och min Jesus det själv åt mig vann.
Ingen natt, ingen död skall så möta mig mer,
Sedan livet i Honom jag fann,
Ty Han själv är det eviga livet.

O, vad sångare där, o, vad harpor, vad fröjd
På de gator av klaraste guld,
I de saligas hem, på den soliga höjd,
Där min Jesus mig möter så huld,
Att mig kröna med seger och ära!

Vid den härliga flod, ack, så klar som kristall,
Står ett träd, det beständigt är grönt;
Jag får äta dess frukt – och så leva jag skall
Till Guds ära för evigt – hur skönt!
Må i tron jag var dag det besinna!

Och vad sällhet jämväl att där möta en gång
Min kära, som re´n gått förut,
Och med harpa i hand stämma in i den sång,
Som i himmelen aldrig tar slut,
Till hans ära, som sitter på tronen.

Ursprungligen:
”Vi äro väl salige vordne, dock i
hoppet; men hoppet, om det synes, är
det icke hopp, ty huru kan man hoppas
det man ser? Om vi nu hoppas det
vi icke se, så vänta vi det med tåla-
mod.” Rom 8:24-25

Jag vill sjunga en sång om det saliga land,
Om det hem, der jag evigt skall bo.
Ingen stormvind mer slå mot den glänsande strand,
Ty hvar stormvind der lagt sig till ro.
Och se, ”Herren är när dem der inne!”

Detta hem är så skönt, och i tron jag det ser,
Och min Jesus det sjelf åt mig vann.
Ingen natt, ingen död skola möta mig mer,
Sedan lifvet i Honom jag fann,
Ty Han sjelf är det eviga lifvet.

O, hvad sångare der, o, hvad harpor, hvad fröjd
På de gator af klaraste guld,
I de saligas hem, på den soliga höjd,
Der min Jesus mig möter så huld,
Att mig kröna med seger och ära!

Vid den härliga flod, ack, så klar som kristall,
Står ett träd, det beständigt är grönt;
Jag får äta dess frukt – och så lefva jag skall
Till Guds ära för evigt – hur skönt!
Må i tron jag hvar dag det besinna!

Och hvad sällhet jemväl att der möta en gång
Min kära, som re´n gått förut,
Och med harpa i hand stämma in i den sång,
Som i himmelen aldrig tar slut,
Till hans ära, som sitter på tronen.

Detta saliga hem är för dig och för mig.
O, min broder, säg, är du ej glad,
Att vår Herre och Gud der oss väntar hos sig
I den strålande, gyllene stad,
Dit hvar timme, som flyr, oss ju närmar!

Till Sion

2010-05-05T22:11:00.000-07:00

”Si, vi gå upp till Jerusalem.”
Luk 18:31

Till Sion, Guds heliga berg och Guds hus,
O, nu låt oss skynda med fröjd!
Till Sion, trots vågens och stormarnas brus,
Till Sion, som skymtar der uppe i ljus,
Till Sion, den soliga höjd!

Och Jesus är när, om än vägen är brant,
Ja, när, om än törnet är vasst;
Var krökning av vägen Han märker dock grant,
Med törnet Han är ju ock nära bekant,
O, skynda till Honom med hast!

Till krona förvandlar Han korset en gång,
Och korset som kronan är nåd!
Och väntan den blir ju ej heller så lång,
Ty snart byts vår klagan i jubel och sång,
Pris, pris ske hans eviga råd!

Hur många av dem, som här vandrat en tid
Med oss, ha ock re´n hunnit hem!
Vi följt dem till gränsen, vi sett deras strid,
Men också en skymt av den saliga frid,
Som slutligt ock väntade dem.

O, bröder, må vi ej tillbaka då bli,
Oss vinkar ju hemmet ock där!
Och snart är allt mörker i vägen förbi,
Och snart inför konungen träder ock vi,
Att skåda vår Gud, som Han är.

Ursprungligen:
”Si, vi gå upp till Jerusalem.”
Luk 18:31

Till Zion, Guds heliga berg och Guds hus,
O, låtom oss skynda med fröjd!
Till Zion, trots vågens och stormarnas brus,
Till Zion, som skymtar der uppe i ljus,
Till Zion, den soliga höjd!

Och Jesus är när, om än vägen är brant,
Ja, när, om än törnet är hvasst;
Hvar krökning af vägen Han märker dock grant,
Med törnet Han är ju ock nära bekant,
O, skyndom till Honom med hast!

I krona förvandlar Han korset en gång,
Och korset som kronan är nåd!
Och väntan den blir ju ej heller så lång,
Ty snart byts vår klagan i jubel och sång,
Pris, pris ske hans eviga råd!

Hur många af dem, som här vandrat en tid
Med oss, ha ock re´n hunnit hem!
Vi följt dem till gränsen, vi sett deras strid,
Men också en skymt af den saliga frid,
Som slutligt ock väntade dem.

O, bröder, må vi ej tillbaka då bli,
Oss vinkar ju hemmet ock der!
Och snart är allt mörker i vägen förbi,
Och snart inför konungen träda ock vi,
Att skåda vår Gud, som Han är.

Uppslukad i segern är döden

2010-05-04T22:22:00.000-07:00

1 Kor 15:55

Uppslukad i segern är döden förvisst,
Så står det, ja, så står det skrivet!
Sitt välde ”förskräckelsens konung” har mist,
Besegrad för evigt av livet.
Vad fruktar jag ännu och ängslar mig? Vad?
Nej, hellre jag sjunger frimodig och glad:
Uppslukad i segern är döden!

Du, död o, var är nu din udd och din kraft?
Du helvete, var är din seger?
Den makt, som du fordom ock över mig haft
Nu mera du aldrig dock äger.
Din udd var ju synden – och se, i sin död
Har Kristus mig löst från dess skuld och dess nöd;
Så är jag förlossad för evigt.

Och liksom ej Kristus förblev i sin grav,
Skall jag ej i graven förbliva;
Nej, Gud vare tack, att Han segern mig gav!
Han mig nu ock ”riket” vill giva.
Vad här blir i svaghet och skröplighet sått,
Skall uppstå i kraft och i härlighet, blott
Det första, o Gud, är förgånget.

Vad sällhet att en gång få känna sig fri
Den dödliga kropp vi här bära,
När detta förgängliga klädes uti
Ovanskelig skönhet och ära!
Vad sällhet att då för Guds härlighets tron
Få sjunga med högre och fullare ton:
”Uppslukad i segern är döden!”

Ursprungligen:
1 Kor 15:55

Uppsvulgen i segern är döden förvisst,
Så står det, ja, så står det skrifvet!
Sitt välde ”förskräckelsens konung” har mist,
Besegrad för evigt af lifvet.
Hvad fruktar jag ännu och ängslar mig? Hvad?
Nej, hellre jag sjunger frimodig och glad:
Uppsvulgen i segern är döden!

Du, död o, hvar är nu din udd och din kraft?
Du helvete, hvar är din seger?
Den magt, som du fordom ock öfver mig haft
Nu mera du aldrig dock eger.
Din udd var ju synden – och se, i sin död
Har Kristus mig löst från dess skuld och dess nöd;
Så är jag förlossad för evigt.

Och liksom ej Kristus förblef i sin graf,
Skall jag ej i grafven förbliva;
Nej, Gud vare tack, att Han segern mig gaf!
Han mig nu ock ”riket” vill gifva.
Hvad här blir i svaghet och skröplighet sådt,
Skall uppstå i kraft och i härlighet, blott
Det första, o Gud, är förgånget.

Hvad sällhet att en gång få känna sig fri
Den dödliga kropp vi här bära,
När detta förgängliga klädes uti
Ovanskelig skönhet och ära!
Hvad sällhet att då för Guds härlighets tron
Få sjunga med högre och fullare ton:
”Uppsvulgen i segern är döden!”

Staden där ovan

2010-04-30T22:45:00.000-07:00

Jerusalem, Jerusalem, som ovantill är byggt,
Ack, inom dina portar först det blir mig lugnt och tryggt.
Här möter nya faror jämt, och jämt till strids det bär,
Och även när det är som bäst, det sorg och möda är.

Vad under, om min längtan då allt mera sträcker sig,
Jerusalem, Jerusalem, dit upp, dit upp till dig?
Min härkomst är ju dock av dig, och jag är främling här;
I dig jag har min borgarrätt, och där jag hemma är.

Jag hör till dina fria barn, ty Jesus gjort mig fri
Från mörkrets band och lagens dom och syndens slaveri;
Och sen Han så av idel nåd har löst min arma själ,
Jag vara vill en Herrens fri och ingen mänskoträl.

Jag leva vill av samma nåd som blivit nog för mig,
Och lita på hans trofasthet, som låtit offra sig.
I Honom är jag from och ren, rättfärdig, helig, täck,
Så visst som Fadern icke ser hos Sonen minsta fläck.

Men sökte jag rättfärdighet i något eget verk,
Då vore Kristus fåfängt död för mina synder, märk! (1)
O, må ej satan fånga mig i något hemligt nät,
Blott ”den av tron rättfärdige skall leva”, heter det.

Så lever jag, dock nu ej jag, ty Kristus är mitt liv, (2)
Och nu jag ej kan finna ro i världens tidsfördriv.
Si, världen är ju korsfäst mig, och jag är korsfäst den,
Vad under, om en sådan värld ej länge är min vän!

Vad under, om jag längtar hem till dig, Guds helga stad,
Där jag en gång får vila ut, fullkomligt fri och glad;
Där ingen gråt skall vara mer och ingen värk som här
Och intet mörker, ingen natt, ty Lammet solen är.

Ack, vad på jorden aktas stort, det fängslar ej min håg,
Sen jag på korsets träd i tron min Jesus fästad såg.
Mitt mål står klart, jag vill blott ett, vad det än kostar mig:
Jerusalem, Jerusalem, jag vill blott hem till dig.

1, Gal 2:17, 2, Gal 2:20

Ursprungligen:
Jerusalem, Jerusalem, som ofvantill är bygdt,
Ack, inom dina portar först det blir mig lugnt och tryggt.
Här möta nya faror jemt, och jemt till strids det bär,
Och äfven när det är som bäst, det sorg och möda är.

Hvad under, om min längtan då allt mera sträcker sig,
Jerusalem, Jerusalem, dit upp, dit upp till dig?
Min härkomst är ju dock af dig, och jag är främling här;
I dig jag har min borgarrätt, och der jag hemma är.

Jag hör till dina fria barn, ty Jesus gjort mig fri
Från mörkrets band och lagens dom och syndens slafveri;
Och se´n Han så af idel nåd har löst min arma själ,
Jag vara vill en Herrens fri och ingen menskoträl.

Jag lefva vill af samma nåd som blifvit nog för mig,
Och lita på hans trofasthet, som låtit offra sig.
I Honom är jag from och ren, rättfärdig, helig, täck,
Så visst som Fadern icke ser hos Sonen minsta fläck.

Men sökte jag rättfärdighet i något eget verk,
Då vore Kristus fåfängt död för mina synder, märk! (1)
O, må ej satan fånga mig i något hemligt nät,
Blott ”den af tron rättfärdige skall lefva”, heter det.

Så lefver jag, dock nu ej jag, ty Kristus är mitt lif, (2)
Och nu jag ej kan finna ro i verldens tidsfördrif.
Si, verlden är ju korsfäst mig, och jag är korsfäst den,
Hvad under, om en sådan verld ej länge är min vän!

Hvad under, om jag längtar hem till dig, Guds helga stad,
Der jag en gång får hvila ut, fullkomligt fri och glad;
Der ingen gråt skall vara mer och ingen värk som här
Och intet mörker, ingen natt, ty Lammet solen är.

Ack, hvad på jorden aktas stort, det fängslar ej min håg,
Se´n jag på korsets träd i tron min Jesus fästad såg.
Mitt mål står klart, jag vill blott ett, hvad det än kostar mig:
Jerusalem, Jerusalem, jag vill blott hem till dig.

1, Gal 2:17, 2, Gal 2:20

Hos Gud är idel glädje

2010-04-27T11:28:00.000-07:00

Hos Gud är idel glädje;
Här trycker mången nöd,
Här får jag ofta sucka
Och äta tårars bröd.
Här blandas fröjd och smärta
För Herren Jesu brud –
Men där skall så ej vara,
Ty glädjen bor hos Gud.

Här har jag ej mitt hemvist,
Här bor jag blott i tält,
Men hän mot glädjestranden
Mitt synglas jag dock ställt.
När världen ler och skalkas,
Jag skådar mot den borg,
Der jag skall bo för evigt
Och glömma all min sorg.

Jag vill då lott ej byta
Med dem, som fröjdas här,
Nej, hellre under tårar
Jag ädla säden bär,
Blott jag med fröjd får skörda
En gång vid vägens slut,
Då världens dårar tagit
Sin del av fröjd förut.

Mitt hopp för evigheten
Är byggt på säker grund;
Må korset gärna trycka
Ännu en liten stund.
Snart ingen sorg skall vara
Och ingen klagan mer,
Då jag med ohöljt öga
Min Jesus evigt ser!

Ursprungligen:
Hos Gud är idel glädje;
Här trycker mången nöd,
Här får jag ofta sucka
Och äta tårars bröd.
Här blandas fröjd och smärta
För Herren Jesu brud –
Men der skall så ej vara,
Ty glädjen bor hos Gud.

Här har jag ej mitt hemvist,
Här bor jag blott i tält,
Men hän mot glädjestranden
Mitt synglas jag dock stält.
När verlden ler och skalkas,
Jag skådar mot den borg,
Der jag skall bo för evigt
Och glömma all min sorg.

Jag vill då lott ej byta
Med dem, som fröjdas här,
Nej, hellre under tårar
Jag ädla säden bär,
Blott jag med fröjd får skörda
En gång vid vägens slut,
Då verldens dårar tagit
Sin del af fröjd förut.

Mitt hopp för evigheten
Är bygdt på säker grund;
Må korset gerna trycka
Ännu en liten stund.
Snart ingen sorg skall vara
Och ingen klagan mer,
Då jag med ohöljdt öga
Min Jesus evigt ser!

Hem, hem!

2010-04-22T22:52:00.000-07:00

Jag är en gäst och främling
Som mina fäder här,
Mitt hem är ej på jorden,
Nej, ovan skyn det är.
Där uppe bor min Fader
I härlighet och ljus;
Där ville jag ock vara
Uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Där uppe bor min Jesus,
Min Frälsare så huld,
Som gick för mig i döden
Och tog på sig min skuld.
Om glädjen blomsterströdde
Vart steg jag här går fram,
Jag skulle ändå längta
Hem till Guds dyra Lamm.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Hur jordens blommor dofta
Av friskhet och behag,
Och hur dess fåglar sjunga
Den sköna sommardag,
Hur vänner, dyra, kära
Så ljuvligt möter mig,
Mitt hjärta ändå längtar,
O, sköna hem, till dig!
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Ty här på denna jorden
Är synden med i allt
Och ger åt allt det sköna
En främmande gestalt.
Fast den ej kan fördöma,
Sen själv fördömd den är,
Den kan mig ännu plåga,
Men så den skall ej där.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Och snart, så ordet säger,
Jag skall ock hinna dig,
Min Jesus skall ej dröja
Att hämta mig till sig.
Då skall jag salig skåda
Vad här jag trodde på,
Och till min Jesus ära
Den gyllne harpan slå.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Psalmen 322 i psalmboken

Ursprungligen:
Jag är en gäst och främling
Som mina fäder här,
Mitt hem är ej på jorden,
Nej, ofvan skyn det är.
Der uppe bor min Fader
I härlighet och ljus;
Der ville jag ock vara
Uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Der uppe bor min Jesus,
Min Frälsare så huld,
Som gick för mig i döden
Och tog på sig min skuld.
Om glädjen blomsterströdde
Hvart steg jag här går fram,
Jag skulle ändå längta
Hem till Guds dyra Lam.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Hur jordens blommor dofta
Af friskhet och behag,
Och hur dess fåglar sjunga
Den sköna sommardag,
Hur vänner, dyra, kära
Så ljufligt möta mig,
Mitt hjerta ändock längtar,
O, sköna hem, till dig!
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Ty här på denna jorden
Är synden med i allt
Och ger åt allt det sköna
En främmande gestalt.
Fast den ej kan fördöma,
Se´n sjelf fördömd den är,
Den kan mig ännu plåga,
Men så den skall ej der.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Och snart, så ordet säger,
Jag skall ock hinna dig,
Min Jesus skall ej dröja
Att hemta mig till sig.
Då skall jag salig skåda
Hvad här jag trodde på,
Och till min Jesus ära
Den gyllne harpan slå.
Hem, hem, mitt kära hem,
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du, mitt hem!

Hemma får vi vila

2010-04-18T23:01:00.000-07:00

Hemma, hemma får vi vila efter slutad kamp och strid.
Hemma, hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid.
Därför glatt framåt, ni bröder, löftesordet sviker ej,
Och ni kämpar icke heller för ett ovisst mål, ack nej!

Målet ligger ju framför oss, vägen är ej heller lång,
Fast den går i djupet nedåt och i mörker mången gång.
Jesus slagit sig igenom. O, vad tröst för oss däri!
Genom Honom, genom Honom övervinner också vi.

Därför upp, ni trötta händer, upp, ja upp, ni matta knän
Och ni mörka orostankar och ni tvivel, vik nu hän!
Ordet säger ju, att tiden, väntanstiden är så kort,
Fastän våra arma hjärtan glömmer det beständigt bort.

Litet mera eller mindre utav jordens nöd och lust
Det betyder ju så föga, när vi hunnit hemmets kust.
När vi frälsta ser tillbaka på vårt korta vandringståg,
Vad, om litet mera solsken eller moln däröver låg?

Hemma får vi ändå vila, vila ut i Jesu famn
Efter alla vedermödor både med och utan namn.
Där skall ingen fruktan vara, ingen oro, ingen nöd,
Ingen frestelse och plåga, inga tårar, ingen död.

O, så låt oss ej förtröttas, låt oss, medan än är tid,
Verka Herrens verk på jorden, om ock under mycken strid!
Ty på mödan följer vilan, som en ljuvlig nådelön,
Och vårt verk är ej förgäves, då ju Herren hör vår bön.

”Hemma, hemma får vi vila” – vare det vårt fältrop här,
Medan striden ännu varar, ja, när den som hetast är.
Låt oss ropa till varandra, var vi mötas, vad oss sker:
”Hemma, hemma får vi vila” – O, vad vilja vi då mer!

Kan sjungas på melodin till Ps 300, O, hur saligt att få vandra

Ursprungligen:
Hemma, hemma få vi hvila efter slutad kamp och strid.
Hemma, hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid.
Derför gladt framåt, I bröder, löftesordet sviker ej,
Och I kämpen icke heller för ett ovisst mål, ack nej!

Målet ligger ju framför oss, vägen är ej heller lång,
Fast den går i djupet neder och i mörker mången gång.
Jesus slagit sig igenom. O, hvad tröst för oss deri!
Genom Honom, genom Honom öfvervinna också vi.

Derför upp, I trötta händer, upp, ja upp, I matta knän
Och I mörka orostankar och I tvifvel. viken hän!
Ordet säger ju, att tiden, väntanstiden är så kort,
Fastän våra arma hjertan glömma det beständigt bort.

Litet mera eller mindre utaf jordens nöd och lust
Det betyder ju så föga, när vi hunnit hemmets kust.
När vi frälsta se tillbaka på vårt korta vandringståg,
Hvad, om litet mera solsken eller moln deröfver låg?

Hemma får vi ändå hvila, hvila ut i Jesu famn
Efter alla vedermödor både med och utan namn.
Der skall ingen fruktan vara, ingen oro, ingen nöd,
Ingen frestelse och plåga, inga tårar, ingen död.

O, så låt oss ej förtröttas, låt oss, medan än är tid,
Verka Herrens verk på jorden, om ock under mycken strid!
Ty på mödan följer hvilan, som en ljuvlig nådelön,
Och vårt verk är ej förgäfves, då ju Herren hör vår bön.

”Hemma, hemma få vi hvila” – vare det vårt fältrop här,
Medan striden ännu varar, ja, när den som hetast är.
Låt oss ropa till hvarandra, hvar vi mötas, hvad oss sker:
”Hemma, hemma få vi hvila” – O, vad vilja vi då mer!

Kommer du ej snart?

2010-04-14T22:46:00.001-07:00

Herre, fördölj ej ditt ansikte för mig,
Trösta mig åter, välsigna mig, hör mig!
O, du min trofaste, dyre Förlossare,
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Ännu ej hemma hos dig, är jag vorden
Endast en gäst och en främling på jorden.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Här i det främmande landet jag skickar
upp till din himmel så längtande blickar.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Medan du dröjer, hav vård om mitt hjärta,
Helga dess glädje och lindra dess smärta!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Håll mig, ack, håll mig blott fast vid det ena,
Att jag må frukta dig, Herre, allena!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Herre, föröka, föröka mig trona:
Giv vad du vill – blott till slut giv en krona!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Ursprungligen:
Herre, fördölj ej ditt ansigte för mig,
Trösta mig åter, välsigna mig, hör mig!
O, du min trofaste, dyre Förlossare,
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Ännu ej hemma hos dig, är jag vorden
Endast en gäst och en främling på jorden.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Här i det främmande landet jag skickar
upp till din himmel så längtande blickar.
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Medan du dröjer, haf vård om mitt hjerta,
Helga dess glädje och lindra dess smärta!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Håll mig, ack, håll mig blott fast vid det ena,
Att jag må frukta dig, Herre, allena!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Herre, föröka, föröka mig trona:
Gif hvad du vill – blott till slut gif en krona!
O, du min trofaste, dyre Förlossare.
Kommer du ej snart? Kommer du ej snart?

Var är de kristnas fosterland?

2010-04-13T22:53:00.000-07:00

”Vi hafva här ingen varaktig stad,
utan vi söka efter den tillkommande.”
Hebr 13:14

Var är de kristnas fosterland?
Är det Calvins och Luthers land,
Där höga Alper hålla vakt,
Och druvan glöder i sin prakt?
O, nej, nej, nej,
Det sköna landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Waldos eller Zwinglis land,
Där tappre bergsbors blanka svärd
Sin frihet skyddar mot en värld?
O, nej, nej, nej,
Det fria landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Wicleffs, Knox´s och Melvills land,
Där mången korsets stridsman god
För Kristi ära göt sitt blod?
O, nej, nej, nej,
Det dyra landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Gustaf Vasas gamla land,
Där Svedberg bot och bättring bjöd,
Och Haqvin Spegels harpa ljöd?
O, nej. nej. nej,
Det kära landet är det ej.

Var är de kristnas fosterland?
Månn´ Zions palmbeväxta strand,
Där Jordan ännu viskar om
Hur Jesus till dess stränder kom?
O, nej, nej, nej,
Det helga landet är det ej.

Där Kristus med sin Anda bor,
Där ordet rotar sig och gror,
Där om Guds barn man säga kan:
”Se, hur de älska än varann”,
Där är vårt land
Vid Mälarns eller Tiberns strand.

Här är dock ej vårt fosterland,
Ty överallt, i alla land,
Där någon själ fått frid med Gud,
Där lever hon – en Kristi brud –
I himmelen,
Fast hon på jorden vandrar än.

I himmelen – där är vårt land,
Vårt rätta, dyra fosterland,
Där änglaskaran sjunger glad
Guds lov i levande Guds stad,
Ack där, ack där,
Vårt hemland och vår Jesus är!

Ursprungligen:
”Vi hafva här ingen varaktig stad,
utan vi söka efter den tillkommande.”
Hebr 13:14

Hvar är de kristnes fosterland?
Är det Calvins och Luthers land,
Der höga Alper hålla vakt,
Och drufvan glöder i sin prakt?
O, nej, nej, nej,
Det sköna landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Waldos eller Zwinglis land,
Der tappre bergsbors blanka svärd
Sin frihet skydda mot en verld?
O, nej, nej, nej,
Det fria landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Wicleffs, Knox´s och Melvills land,
Der mången korsets stridsman god
För Kristi ära göt sitt blod?
O, nej, nej, nej,
Det dyra landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Gustaf Vasas gamla land,
Der Svedberg bot och bättring bjöd,
Och Haqvin Spegels harpa ljöd?
O, nej. nej. nej,
Det kära landet är det ej.

Hvar är de kristnes fosterland?
Månn´ Zions palmbeväxta strand,
Der Jordan ännu hviskar om
Hur Jesus till dess stränder kom?
O, nej, nej, nej,
Det helga landet är det ej.

Der Kristus med sin Anda bor,
Der ordet rotar sig och gror,
Der om Guds barn man säga kan:
”Se, hur de älska än hvarann”,
Der är vårt land
Vid Mälarns eller Tiberns strand.

Här är dock ej vårt fosterland,
Ty öfverallt, i alla land,
Der någon själ fått frid med Gud,
Der lefver hon – en Kristi brud –
I himmelen,
Fast hon på jorden vandrar än.

I himmelen – der är vårt land,
Vårt rätta, dyra fosterland,
Der englaskaran sjunger glad
Guds lof i lefvande Guds stad,
Ack der, ack der,
Vårt hemland och vår Jesus är!

Bön om den helige Ande

2010-04-04T22:49:00.000-07:00

” Vi veta icke, hvad vi skola bedja,
såsom det bör sig, utan sjelfve An-
den manar godt för oss med osägelig
suckan.” Rom 8:26

Kom, helge Ande, kom till mig
Och red mig till ett hem för dig
Och tag mig helt om händer!

Du vet, hur mörkt mitt öga är,
O, bliv dess ljus och led mig här,
Att jag ej må gå vilse!

Lär mig förstå min egen nöd,
Men också värdet av hans död,
Som dog för mig på korset!

Förklara för mig Faderns råd
Och uppenbara Jesu nåd
I all dess rika fullhet!

Och när jag vilar i hans famn,
O, lär mig vittna om hans namn
I gärning och i sanning!

Mig påminn om vad Jesus sagt,
Och håll om ordets säde vakt,
Att det ej går förlorat.

Din kärlekseld i hjärtat tänd
Och kraft och hjälp av höjden sänd
I livets prövodagar.

Min tröstare i sorgen bliv
Och med ditt helga finger skriv
Guds lag uti mitt hjärta.

Och sist i dödens stund var när
Och säg mig då, att Jesus är
En klippa ock i döden.

Ja, kom Guds helge Ande, kom,
Och när du vänder bladet om,
Låt mig stå frälst hos Jesus!

Ursprungligen:
” Vi veta icke, hvad vi skola bedja,
såsom det bör sig, utan sjelfve An-
den manar godt för oss med osägelig
suckan.” Rom 8:26

Kom, helge Ande, kom till mig
Och red mig till ett hem för dig
Och tag mig helt om händer!

Du vet, hur mörkt mitt öga är,
O, blif dess ljus och led mig här,
Att jag ej må gå vilse!

Lär mig förstå min egen nöd,
Men också värdet af hans död,
Som dog för mig på korset!

Förklara för mig Faderns råd
Och uppenbara Jesu nåd
I all dess rika fullhet!

Och när jag hvilar i hans famn,
O, lär mig vittna om hans namn
I gerning och i sanning!

Mig påminn om hvad Jesus sagt,
Och håll om ordets säde vakt,
Att det ej går förloradt.

Din kärlekseld i hjertat tänd
Och kraft och hjelp af höjden sänd
I lifvets prövodagar.

Min tröstare i sorgen blif
Och med ditt helga finger skrif
Guds lag uti mitt hjerta.

Och sist i dödens stund var när
Och säg mig då, att Jesus är
En klippa ock i döden.

Ja, kom Guds helge Ande, kom,
Och när du vänder bladet om,
Låt mig stå frälst hos Jesus!

Pingsten

2010-03-31T23:44:00.000-07:00

”Hafven I undfått den helige
Ande?” Apg 19:2

Naturen firar pingst, och skön
Står lunden doftande och grön,
Och tusen fåglar sjunga glatt
I trädens kronor dag och natt.

Och tusen blommor, röda, blå,
I syskonring på ängen stå
Och lyssna stilla dagen lång
Till vindens sus och bäckens sång.

Men, o, mitt hjärta, vad gör du?
Månn´ har du firat pingst ännu?
Har du väl undfått Anden, säg,
O, vandrar du på livets väg?

Ack, blott där Herrens Ande bor,
Är frihet, tröst och glädje stor;
Han ensam lär oss känna Gud
Och verkar lust till Herrens bud.

Han ensam tyder Ordets blad,
Och visar vägen till Guds stad,
Men lär mig ock att bida än
I tron och hoppet efter den.

Vad mänskor kanske anse smått
Och icke värt en tanke blott,
Det aktar Han så ömt uppå,
Ej vi bedröve Honom då.

I dagens kvalm och livets strid
Han är en tröstare så blid,
Och än i dödens mörka stund
Han pekar på Guds fridsförbund.

Men, än en gång, mitt hjärta märk:
O, vet du om ett Andens verk?
Och månne dig Han vittne bär,
Att du Guds barn i Kristus är?

Ursprungligen:
”Hafven I undfått den helige
Ande?” Apg 19:2

Naturen firar pingst, och skön
Står lunden doftande och grön,
Och tusen fåglar sjunga gladt
I trädens kronor dag och natt.

Och tusen blommor, röda, blå,
I syskonring på ängen stå
Och lyssna stilla dagen lång
Till vindens sus och bäckens sång.

Men, o, mitt hjerta, hvad gör du?
Månn´har du firat pingst ännu?
Har du väl undfått Anden, säg,
O, vandrar du på lifvets väg?

Ack, blott der Herrens Ande bor,
Är frihet, tröst och glädje stor;
Han ensam lär oss känna Gud
Och verkar lust till Herrens bud.

Han ensam tyder Ordets blad,
Och visar vägen till Guds stad,
Men lär mig ock att bida än
I tron och hoppet efter den.

Hvad menskor kanske anse smått
Och icke värdt en tanke blott,
Det aktar Han så ömt uppå,
Ej vi bedröfve Honom då.

I dagens qvalm och lifvets strid
Han är en tröstare så blid,
Och än i dödens mörka stund
Han pekar på Guds fridsförbund.

Men, än en gång, mitt hjerta märk:
O, vet du om ett Andens verk?
Och månne dig Han vittne bär,
Att du Guds barn i Kristus är?

Sök det ovantill är!

2010-03-28T04:35:00.000-07:00

”Om I nu ären uppståndne med
Kristus, så söken det ofvantill är.”
Kol 3:1

Är du uppstånden med Herren Kristus,
Så sök då ej det på jorden är.
O, sök då icke de ting, som synas,
Nej, sök de ting, som ej synas här!
Han hade icke sitt hem på jorden,
Hur skulle du då bli bofast där?

Han sökte icke sin egen ära,
Han sökte endast din salighet.
Så giv då Honom den fulla äran,
Att du till liv och rättfärdighet,
Ja, ock till helgelse och förlossning
Förutom Honom alls intet vet.

Och när i ringhet Han gick här nere,
Han sökte aldrig att täckas sig,
Han sökte endast sin Faders vilja
Och såg i kärlek till dig och mig.
O, tänk på detta och sök ej mera
Att, glömsk av Honom, blott täckas dig.

Ja, när Han måtte haft lust och glädje,
Då led Han korsets förbannelse
Och bar Guds vrede, på det Han skulle
Förlossa dig från ett evigt ve.
O, minns det, själ, och försaka villigt
Dig själv och allt för din Frälsare!

Men när du gör det, ack, sök då icke
Att vinna någon förtjänst därmed;
Nej, lika fattig och arm och naken
Uti dig själv, för din Fader träd!
Blott över Sonen och över nåden,
Den fria nåden, ditt hjärta gläd.

Ja, gläds åt nåden och tro, att Jesus
Fullkomnat allt ock för dig, för dig!
Men må den tron dig ock ljuvligt driva
Att villigt löpa hans budords stig,
Att leva Honom, ja, leva Honom,
Som ock för dig låtit offra sig!

Ursprungligen:
”Om I nu ären uppståndne med
Kristus, så söken det ofvantill är.”
Kol 3:1

Är du uppstånden med Herren Kristus,
Så sök då ej det på jorden är.
O, sök då icke de ting, som synas,
Nej, sök de ting, som ej synas här!
Han hade icke sitt hem på jorden,
Hur skulle du då bli bofast der?

Han sökte icke sin egen ära,
Han sökte endast din salighet.
Så gif då Honom den fulla äran,
Att du till lif och rättfärdighet,
Ja, ock till helgelse och förlossning
Förutom Honom alls intet vet.

Och när i ringhet Han gick här nere,
Han sökte aldrig att täckas sig,
Han sökte endast sin Faders vilja
Och såg i kärlek till dig och mig.
O, tänk på detta och sök ej mera
Att, glömsk af Honom, blott täckas dig.

Ja, när Han måtte haft lust och glädje,
Då led Han korsets förbannelse
Och bar Guds vrede, på det Han skulle
Förlossa dig från ett evigt ve.
O, minns det, själ, och försaka villigt
Dig sjelf och allt för din Frälsare!

Men när du gör det, ack, sök då icke
Att vinna någon förtjenst dermed;
Nej, lika fattig och arm och naken
Uti dig sjelf, för din Fader träd!
Blott öfver Sonen och öfver nåden,
Den fria nåden, ditt hjerta gläd.

Ja, gläds åt nåden och tro, att Jesus
Fullkomnat allt ock för dig, för dig!
Men må den tron dig ock ljufligt drifva
Att villigt löpa hans budords stig,
Att lefva Honom, ja, lefva Honom,
Som ock för dig låtit offra sig!

En frukt av Kristi uppståndelse

2010-03-22T23:45:00.000-07:00

”Utan hvetekornet, som faller i jorden,
varder dödt, blifver det allena, men
varder det dödt, så bär det mycken
frukt.” Joh 12:24

Se kornet, som legat i jorden gömt
I köld och mörker, förtrampat och glömt.
Vid vårsolens strålar i kraft spirar opp,
En bild av vårt saliga evighetshopp,
På Kristi uppståndelse grundat!

Vi skola som kornet gömmas i jord,
Men uppstå igen – så lär oss Guds ord.
Och hava vi trott på vår Frälsare kär,
Vi skola för evigt få bli Honom när
Och skåda hans makt och hans ära.

Hans seger, min seger för evigt är,
I Honom är jag ock för Fadern kär,
Han nedlagt dödens och helvetets makt
Och ljuset och livet i dagen Han bragt
Och vunnit en evig förlossning.

När kroppen då gömmes i jordens mull,
Skall själen stå härlig och ärofull
För tronen där uppe och lova sin Gud,
Som tagit den arma av nåd till sin brud
Och klätt uti skinande silket.

Men hyddan, som här Han åt själen gav,
Skall också förklarad stå upp ur sin grav
Att vittna om Honom, vars trohet och makt
Fullbordar vad Han uti ordet oss sagt
Om döden, uppslukad i segern!

O, dyraste Frälsare, giv, att jag
Ur synden och sömnen står upp i dag!
O, må jag ej leva mig själv, utan dig,
I ord och i sanning, o, vise det sig,
Att jag ock med dig är uppstånden!

Ursprungligen:
”Utan hvetekornet, som faller i jorden,
varder dödt, blifver det allena, men
varder det dödt, så bär det mycken
frukt.” Joh 12:24

Se kornet, som legat i jorden gömdt
I köld och mörker, förtrampadt och glömdt.
Vid vårsolens strålar i kraft spirar opp,
En bild af vårt saliga evighetshopp,
På Kristi uppståndelse grundadt!

Vi skola som kornet gömmas i jord,
Men uppstå igen – så lär oss Guds ord.
Och hafva vi trott på vår Frälsare kär,
Vi skola för evigt få bli Honom när
Och skåda hans magt och hans ära.

Hans seger, min seger för evigt är,
I Honom är jag ock för Fadern kär,
Han nedlagt dödens och helvetets magt
Och ljuset och lifvet i dagen Han bragt
Och vunnit en evig förlossning.

När kroppen då gömmes i jordens mull,
Skall själen stå härlig och ärofull
För tronen der uppe och lofva sin Gud,
Som tagit den arma af nåd till sin brud
Och klädt uti skinande silket.

Men hyddan, som här Han åt själen gaf,
Skall också förklarad stå upp ur sin graf
Att vittna om Honom, hvars trohet och magt
Fullbordar hvad Han uti ordet oss sagt
Om döden, uppsvulgen i segren!

O, dyraste Frälsare, gif, att jag
Ur synden och sömnen står upp i dag!
O, må jag ej lefva mig sjelf, utan dig,
I ord och i sanning, o, vise det sig,
Att jag ock med dig är uppstånden!

Under över under!

2010-03-22T00:07:00.000-07:00

Är det sant, att Jesus är min broder,
Är det sant, att arvet hör mig till,
O, så bort med alla tårefloder,
Bort med allt, som än mig ängsla vill!

Han min broder! – under över under,
Större nåd väl aldrig tänkas må;
Fast jag ej kan tro det alla stunder,
Är jag salig på hans ord ändå.

Fast jag aldrig tror det, som jag ville,
Är dock saken alltid lika sann.
Ej i tvekan jag min frid förspille,
Efter Jesus aldrig ljuga kan.

Han har sagt: ”min Fader – eder Fader”,
Han har sagt: ”min Gud och eder Gud”.
Gläds, min själ, med världars myriader,
Att ock du har fått ett sådant bud!

O, det broderskapet! Se, det gäller
Mer än allt, vad här man nämna kan;
Ty i bredd med Jesus det mig ställer:
Rätt jag fått till samma arv som Han;

Samma arv der uppe i det höga,
Samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
För de skatter jag dock verkligt har!

Återfinns som Ps 250 i Svenska Psalmboken. Vers 3 ovan saknas dock...

Ursprungligen:
Är det sant, att Jesus är min broder,
Är det sant, att arfvet hör mig till,
O, så bort med alla tårefloder,
Bort med allt, som än mig ängsla vill!

Han min broder! – under öfver under,
Större nåd väl aldrig tänkas må;
Fast jag ej kan tro det alla stunder,
Är jag salig på hans ord ändå.

Fast jag aldrig tror det, som jag ville,
Är dock saken alltid lika sann.
Ej i tvekan jag min frid förspille,
Efter Jesus aldrig ljuga kan.

Han har sagt: ”min Fader – eder Fader”,
Han har sagt: ”min Gud och eder Gud”.
Gläds, min själ, med verldars myriader,
Att ock du har fått ett sådant bud!

O, det broderskapet! Se, det gäller
Mer än allt, hvad här man nämna kan;
Ty i bredd med Jesus det mig ställer:
Rätt jag fått till samma arf som Han;

Samma arf der uppe i det höga,
Samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
För de skatter jag dock verkligt har!

Han är uppstånden!

2010-03-17T23:06:00.000-07:00

Han är uppstånden! Vad ljus, vad fröjd,
Vad saligt jubel kring graven!
Han är uppstånden! Från himlens höjd
Det ljude vida kring haven!
Han som på korset blev död för mig
Och djupt i graven lät bädda sig,
Han är uppstånden, Han lever.

Han är uppstånden – Han är ej här,
Hur ljuv den hälsningen klingar!
Men mina synder, de blevo där,
Ty de, de fingo ej vingar.
De ligga kvar uti Kristi grav,
Pris vare Gud, som oss segern gav
Och oss har uppväckt till livet!

Han är uppstånden – så blev jag fri,
Den trösten vill jag ej glömma.
Hur mörkt det än kan i hjärtat bli,
Vem finns, som mig vill fördöma?
Ej gäller längre det skuldebrev,
Som överkorsat för evigt blev,
Då Kristus uppstod ur graven.

O Jesu, hjälp mig blott se det så,
När lag och dom mig förskräcka,
När över floden jag måste gå
Och där ej botten kan räcka!
O, hjälp mig hålla den trösten klar:
För mig ur graven du uppstått har,
Med dig är jag ock uppstånden!

Ursprungligen:
Han är uppstånden! Hvad ljus, hvad fröjd,
Hvad saligt jubel kring grafven!
Han är uppstånden! Från himlens höjd
Det ljude vida kring hafven!
Han som på korset blef död för mig
Och djupt i grafven lät bädda sig,
Han är uppstånden, Han lefver.

Han är uppstånden – Han är ej här,
Hur ljuf den helsningen klingar!
Men mina synder, de blefvo der,
Ty de, de fingo ej vingar.
Dew ligga qvar uti Kristi graf,
Pris vare Gud, som oss segren gaf
Och oss har uppväckt till lifvet!

Han är uppstånden – så blef jag fri,
Den trösten vill jag ej glömma.
Hur mörkt det än kan i hjertat bli,
Ho är, som mig vill fördöma?
Ej gäller längre det skuldebref,
Som öfverkorsadt för evigt blef,
Då Kristus uppstod ur grafven.

O Jesu, hjelp mig blott se det så,
När lag och dom mig förskräcka,
När öfver floden jag måste gå
Och der ej botten kan räcka!
O, hjelp mig hålla den trösten klar:
För mig ur grafven du uppstått har,
Med dig är jag ock uppstånden!

Påskmorgonen

2010-03-12T23:06:00.000-08:00

”Hvi söken I den lefvande ibland
de döda? Han är icke här, Han är
uppstånden.” Luk 24:5-6

Natt och mörker ha försvunnit,
Påskdagssolen bryter fram.
Lejonet av Juda vunnit:
Pris och ära ske Guds Lam!

Lejonet av Juda vunnit:
Jesus uppstått ur sin grav,
Han det liv har återfunnit,
Som Han för min frälsning gav.

Mörkrets furste är nu bunden
Och besegrad dödens makt.
Gud ske pris för denna stunden,
Allt är Kristus underlagt!

Härlighet och makt och välde
Höra nu den Konung till,
Som ock döden för mig fällde,
Jag hans arv nu vara vill.

Ja, låt ingenting mig draga,
Käre Herre, bort från dig:
Du är mäktig i de svaga,
Var då mäktig ock i mig!

Din uppståndelse mig drive
Att var dag med dig stå opp,
Din uppståndelse mig give
Segerkraft och saligt hopp!

Ja, ock i den sista nöden
Styrke den ännu mitt mod,
Du, som övervunnit döden,
Jesu, gör min död ock god

Ursprungligen:
”Hvi söken I den lefvande ibland
de döda? Han är icke här, Han är
uppstånden.” Luk 24:5-6

Natt och mörker ha försvunnit,
Påskdagssolen bryter fram.
Lejonet af Juda vunnit:
Pris och ära ske Guds Lam!

Lejonet af Juda vunnit:
Jesus uppstått ur sin graf,
Han det lif har återfunnit,
Som Han för min frälsning gaf.

Mörkrets furste är nu bunden
Och besegrad dödens magt.
Gud ske pris för denna stunden,
Allt är Kristus underlagdt!

Härlighet och magt och välde
Höra nu den Konung till,
Som ock döden för mig fälde,
Jag hans arf nu vara vill.

Ja, låt ingenting mig draga,
Käre Herre, bort från dig:
Du är mägtig i de svaga,
Var då mägtig ock i mig!

Din uppståndelse mig drifve
Att hvar dag med dig stå opp,
Din uppståndelse mig gifve
Segerkraft och saligt hopp!

Ja, ock i den sista nöden
Styrke den ännu mitt mod,
Du, som öfvervunnit döden,
Jesu, gör min död ock god

Under fastlagstiden

2010-03-10T21:36:00.000-08:00

”Han är sargad för våra miss-
gärningars skull och slagen för våra
synders skull; näpsten ligger uppå
Honom, på det att vi skulle frid
hafva, och genom hans sår äro vi
helade.” Jes 53:5

Jesus, i din död är livet
Och i livet salighet.
Allt är genom dig oss givet,
Allt, för tid och evighet.
Du har syndens boja krossat,
Dödens välde nederlagt,
Du min arma själ förlossat
Och min rätt i ljuset bragt.

Du för mig är pint och slagen,
Du för mig lagt lösen fram,
När du på försoningsdagen
Lät dig slakta som ett lamm.
Nu i dig – o, vilka under –
Står jag alltid täck för Gud,
Ren och helig alla stunder
I din egen dyra skrud.

O, så må allt annat fara,
Egen fromhet, egen dygd!
Jag är trygg och skall så vara
I det dyra korsets skygd.
Sinai mig ej förskräcker,
Trots dess ljungande och dån,
Ty från Golgata ju räcker
Mig sin famn – Guds ende Son!

Hjälp mig då att till din ära
Vandra fram min främlingstid
Och ej högre nåd begära
Än din Andes tröst och frid!
Hjälp mig vaka, hjälp mig strida,
Håll mig redo varje stund,
Och låt blicken aldrig glida
Från ditt kors, min frälsningsgrund!

Ursprungligen:
”Han är sargad för våra miss-
gärningars skull och slagen för våra
synders skull; näpsten ligger uppå
Honom, på det att vi skulle frid
hafva, och genom hans sår äro vi
helade.” Jes 53:5

Jesu, i din död är lifvet
Och i livfet salighet.
Allt är genom dig oss gifvet,
Allt, för tid och evighet.
Du har syndens boja krossat,
Dödens välde nederlagt,
Du min arma själ förlossat
Och min rätt i ljuset bragt.

Du för mig är pint och slagen,
Du för mig lagt lösen fram,
När du på försoningsdagen
Lät dig slagta som ett lam.
Nu i dig – o, hvilka under –
Står jag alltid täck för Gud,
Ren och helig alla stunder
I din egen dyra skrud.

O, så må allt annat fara,
Egen fromhet, egen dygd!
Jag är trygg och skall så vara
I det dyra korsets skygd.
Sinai mig ej förskräcker,
Trots dess ljungande och dån,
Ty från Golgata ju räcker
Mig sin famn – Guds ende Son!

Hjelp mig då att till din ära
Vandra fram min främlingstid
Och ej högre nåd begära
Än din Andes tröst och frid!
Hjelp mig vaka, hjelp mig strida,
Håll mig redo hvarje stund,
Och låt blicken aldrig glida
Från ditt kors, min frälsningsgrund!

Barnet i krubban

2010-03-10T13:19:00.000-08:00

(Efter en gammal tysk sång)

Hell, morgonstjärna mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
Nu strålar över jorden!
Hell Davids Son av Jakobs släkt,
Hell konungen i ringa dräkt,
Min egen broder vorden!
Åt mig
Han sig
Velat giva,
Må Han bliva
För mitt hjärta
Sol och sköld i lust och smärta!

I låga krubban vilar där
Han, som all världens riken bär
På sina axlar späda.
O, må med herdarna i dag
Inför det barnet även jag
Med helig vördnad träda!
Vad nåd:
Guds råd
Nått fullbordan.
Över Jordan
Andens duva
Svävar med sitt fridsbud ljuva.

Min pärla uti snövit skrud,
En mänskoson, dock evig Gud,
Min Frälsare och Konung,
Kom, tag uti mitt hjärta rum!
Ditt helga evangelium
Är mig mer ljuvt än honung.
Lär mig,
med dig –
Vid din sida –
Leva, lida,
Salig ärva
Kronan du mig månd förvärva!

I hem och gård, ack, lys och skin,
Du ädla jaspis och rubin,
Bliv den förnämsta skatten!
När synden gör mig sorg och ve,
O, hjälp, att jag i tron må se
En skymt av juldagsnatten!
Ja, bliv
Mitt liv,
Låt min längtan,
Håg och trängtan
Bli den ena:
Att få vara din allena!

Ursprungligen:
(Efter en gammal tysk sång)

Hell, morgonstjerna mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
Nu strålar öfver jorden!
Hell Davids Son af Jakobs slägt,
Hell konungen i ringa drägt,
Min egen broder vorden!
Åt mig
Han sig
Velat gifva,
Må Han blifva
För mitt hjerta
Sol och sköld i lust och smärta!

I låga krubban hvilar der
Han, som all verldens riken bär
På sina axlar späda.
O, må med herdarna i dag
Inför det barnet äfven jag
Med helig vördnad träda!
Hvad nåd:
Guds råd
Nått fullbordan.
Öfver Jordan
Andens dufva
Sväfvar med sitt fridsbud ljufva.

Min perla uti snöhvit skrud,
En menskoson, dock evig Gud,
Min Frelsare och Konung,
Kom, tag uti mitt hjerta rum!
Ditt helga evangelium
Är mig mer ljuft än honung.
Lär mig,
med dig –
Vid din sida –
Lefva, lida,
Salig ärfva
Kronan du mig månd förvärfva!

I hem och gård, ack, lys och skin,
Du ädla jaspis och rubin,
Blif den förnämsta skatten!
När synden gör mig sorg och ve,
O, hjelp, att jag i tron må se
En skymt af juldagsnatten!
Ja, blif
Mitt lif,
Låt min längtan,
Håg och trängtan
Bli den ena:
Att få vara din allena!

Betlehem

2010-03-05T23:34:00.000-08:00

”Och du Betlehem Efrata, som liten
är ibland de tusen i Juda, utaf dig
skall mig komma den, som i Israel en
Herre vara skall, hvilkens utgång varit
hafver af begynnelsen och af evighet.”
Mik 5:2

Du Betlehem, du Davids stad,
Du lilla gömda ort,
Till dig jag skynda vill så glad,
Att skåda undret stort.

I dig är Kristus född, vad fröjd
Det ordet bär med sig!
Han övergav sin himmels höjd
Och blev ett barn för mig.

Fast millioner änglar stå
Tillbedjande hans makt,
På ringa bädd av hö och strå
Han vilar utan prakt.

En frälsare för världen all
Från skuld och dom och död,
Han mäktigt botat Adams fall
Och löst oss ur all nöd.

Och har Han älskat ”världen” så,
Han har ock älskat mig.
Till mig, hur arm jag vara må,
Hans kärlek sträcker sig.

Dock frågar jag: O, är det sant,
Att mig Han älskat så
Och givit mig sin Andes pant,
Att jag skall tro därpå?

Jag tvekar utav undran blott,
Jag arma stoft och mull,
Som har Guds Son till broder fått,
Allt för han kärleks skull.

Må jag i tron dock taga mot
Den frälsning Han berett,
Och ödmjukt tacka vid hans fot
För undret, som jag sett.

Ja, Jesu, giv du själv mig nåd
Att tro och tacka blott,
Att vila vid ditt kärleksråd
Och se på vad jag fått!

För mig du dog – för mig ännu
Du i Guds åsyn står,
Och lika trofast älskar du
I morgon som i går.

Ursprungligen:
”Och du Betlehem Efrata, som liten
är ibland de tusen i Juda, utaf dig
skall mig komma den, som i Israel en
Herre vara skall, hvilkens utgång varit
hafver af begynnelsen och af evighet.”
Mik 5:2

Du Betlehem, du Davids stad,
Du lilla gömda ort,
Till dig jag skynda vill så glad,
Att skåda undret stort.

I dig är Kristus född, hvad fröjd
Det ordet bär med sig!
Han öfvergaf sin himmels höjd
Och blef ett barn för mig.

Fast millioner englar stå
Tillbedjande hans magt,
På ringa bädd af hö och strå
Han hvilar utan prakt.

En frälsare för verlden all
Från skuld och dom och död,
Han mägtigt botat Adams fall
Och löst oss ur all nöd.

Och har Han älskat ”verlden” så,
Han har ock älskat mig.
Till mig, hur arm jag vara må,
Hans kärlek sträcker sig.

Dock frågar jag: O, är det sant,
Att mig Han älskat så
Och gifvit mig sin Andes pant,
Att jag skall tro derpå?

Jag tvekar utaf undran blott,
Jag arma stoft och mull,
Som har Guds Son till broder fått,
Allt för han kärleks skull.

Må jag i tron dock taga mot
Den frälsning Han beredt,
Och ödmjukt tacka vid hans fot
För undret, som jag sett.

Ja, Jesu, gif du sjelf mig nåd
Att tro och tacka blott,
Att hvila vid ditt kärleksråd
Och se på hvad jag fått!

För mig du dog – för mig ännu
Du i Guds åsyn står,
Och lika trofast älskar du
I morgon som i går.

Han kommer

2010-03-05T04:20:00.000-08:00

”Si, din konung kommer till dig,
en rättfärdig och en hjelpare.”
Sak 9:9

Var hälsad, du stilla, du fridsälla ort,
Där Jesus i tidens fullbordan
För oss lät sig födas, ett under mer stort
Än undren vid Horeb och Jordan,
Var hälsad, du Betlehemskrubba!

Var hälsad, du Betlehemsstjärna så huld,
Som visar de irrande stråten!
O, jag vill ock bära min synd och min skuld
Till Jesus, att få den förlåten
Och kastad i havet för evigt.

Han kommer, Han kommer, vår salighets Gud,
Vår broder och löftesman vorden;
Han kommer att fästa i nåd sig en brud
Bland syndares släkte på jorden,
O, må Han välkommen oss vara!

Han kommer, en hjälpare trofast och god,
Att frälsa från synden och döden;
Han kommer att giva sitt liv och sitt blod,
Han kommer med räddning i nöden,
Han kommer rättfärdig för alla!

O, må vi då skynda med fröjd Honom mot
Och kasta, ej kvistar från träden,
Nej kasta oss själva i tron för hans fot,
Att ordet, den himmelska säden,
Ock måtte slå rot i vårt hjärta.

Det lider mot julen – hans födelsefest –
Men skall det bli jul i vårt sinne,
Då måste Han bliva, ej endast en gäst,
Nej, värden som råder där inne,
Och leder oss hult med sin Ande.

Det lider mot julen – o, må vi med fröjd
Kring Betlehemsundret oss samla
Och sjunga med skaran i himmelens höjd
Av hjärtat, så unga som gamla:
Pris vare vår nyfödde Konung!

Ursprungligen:
”Si, din konung kommer till dig,
en rättfärdig och en hjelpare.”
Sak 9:9

Ver helsad, du stilla, du fridsälla ort,
Der Jesus i tidens fullbordan
För oss lät sig föda, ett under mer stort
Än undren vid Horeb och Jordan,
Var helsad, du Betlehemskrubba!

Var helsad, du Betlehemsstjerna så huld,
Som visar de irrande stråten!
O, jag vill ock bära min synd och min skuld
Till Jesus, att få den förlåten
Och kastad i hafvet för evigt.

Han kommer, Han kommer, vår salighets Gud,
Vår broder och löftesman vorden;
Han kommer att fästa i nåd sig en brud
Bland syndares slägte på jorden,
O, må Han välkommen oss vara!

Han kommer, en hjelpare trofast och god,
Att frälsa från synden och döden;
Han kommer att gifva sitt lif och sitt blod,
Han kommer med räddning i nöden,
Han kommer rättfärdig för alla!

O, må vi då skynda med fröjd Honom mot
Och kasta, ej qvistar af träden,
Nej kasta oss sjelfva i tron för hans fot,
Att ordet, den himmelska säden,
Ock måtte slå rot i vårt hjerta.

Det lider mot julen – hans födelsefest –
Men skall det bli jul i vårt sinne,
Då måste Han blifva, ej endast en gäst,
Nej, värden som råder der inne,
Och leder oss huldt med sin Ande.

Det lider mot julen – o, må vi med fröjd
Kring Betlehemsundret oss samla
Och sjunga med skaran i himmelens höjd
Af hjertat, så unga som gamla:
Pris vare vår nyfödde Konung!

Julsång

2010-03-01T22:22:00.000-08:00

Julen för handen är,
Ljuvlig och blid.
Jesus, blir själv oss när,
Helga dess frid!
Du, som är världens ljus,
Lys i vårt hjärtas hus,
Drag oss från jordens grus,
Nu är det tid!

Drag oss alltmer till dig,
Bliv du vår skatt!
Lär oss på törnestig
Prisa dig glatt!
Prisa din stora nåd,
Prisa ditt kärleksråd,
Som i vårt överdåd
Tagit oss fatt.

Läk du de djupa sår,
Frälsare kär,
Dem oss din kärlek slår,
Och var oss när!
Oss är du född, vad tröst!
Liva vårt kalla bröst
Och låt vårt hjärtas röst
Prisa dig här!

Tack för ditt nådesord,
Ljus på min stig;
Tack för ditt rika bord,
Dukat för mig!
Tack för ditt dyra blod,
Tack för din Ande god,
Tack för ditt tålamod,
Herre, med mig!

Ursprungligen:
Julen för handen är,
Ljuflig och blid.
Jesus, blir sjelf oss när,
Helga dess frid!
Du, som är verldens ljus,
Lys i vårt hjertas hus,
Drag oss från jordens grus,
Nu är det tid!

Drag oss alltmer till dig,
Blif du vår skatt!
Lär oss på törnestig
Prisa dig gladt!
Prisa din stora nåd,
Prisa ditt kärleksråd,
Som i vårt öfverdåd
Tagit oss fatt.

Läk du de djupa sår,
Frälsare kär,
Dem oss din kärlek slår,
Och var oss när!
Oss är du född, hvad tröst!
Lifva vårt kalla bröst
Och låt vårt hjertas röst
Prisa dig här!

Tack för ditt nådesord,
Ljus på min stig;
Tack för ditt rika bord,
Dukadt för mig!
Tack för ditt dyra blod,
Tack för din Ande god,
Tack för ditt tålamod,
Herre, med mig!

Under Adventstiden

2010-02-25T22:50:00.000-08:00

”Zions barn vare glada öfver sin
Konung.” Ps 149:2

Välkommen till fattiga hjärtan,
Du ärans Konung och Gud
Nu viker den hopplösa smärtan,
Nu tystnar ock klagans ljud.

Nu stillar sig tårarnas flöden,
Nu viker mörker och natt,
Ty livet går fram utur döden
Och ljuset oss hälsar glatt.

Se, stjärnan, i ordet oss lovad,
Kring jorden kastar sitt sken!
Så rikt och så härligt begåvad,
Sig fröjde all världen re´n!

Det folk som i mörker försmäktar,
Skall skåda frälsningens råd,
Den själen, som själv intet mäktar,
Skall frälsas av idel nåd.

Ty liv och förlossning oss bringar
Guds Son, Guds väsendes bild,
Han synden och döden betvingar,
Saktmodig, tålig och mild.

Välkommen, o Jesu, till jorden,
Ack drag bland oss alla in!
Vår Goel, vår lösare vorden,
O, gör mig blott helt till din!

Välkommen, o Jesu, att gästa
I fattiga syndares hem!
Välkommen att evigt dig fästa
En utkorad brud bland dem!

Tag bort vad som står dig i vägen,
Gör rum i hjärtat för dig!
Du går ju så huld och så trägen
Jämväl efter mig – ja mig.

Så låt mig för evigt få bliva
Din mödas, din kärleks lön,
Ja, värdes ditt amen ock giva
Åt denna min adventsbön.

Ursprungligen:
”Zions barn vare glada öfver sin
Konung.” Ps 149:2

Välkommen till fattiga hjertan,
Du ärans Konung och Gud
Nu vike den hopplösa smärtan,
Nu tystne ock klagans ljud.

Nu stille sig tårarnas flöden,
Nu vike mörker och natt,
Ty lifvet går fram utur döden
Och ljuset oss helsar gladt.

Se, stjernan, i ordet oss lofvad,
Kring jorden kastar sitt sken!
Så rikt och så härligt begåfvad,
Sig fröjde all verlden re´n!

Det folk som i mörker försmäktar,
Skall skåda frälsningens råd,
Den själen, som sjelf intet mägtar,
Skall frälsas af idel nåd.

Ty lif och förlossning oss bringar
Guds Son, Guds väsendes bild,
Han synden och döden betvingar,
Saktmodig, tålig och mild.

Välkommen, o Jesu, till jorden,
Ack drag bland oss alla in!
Vår Goel, vår lösare vorden,
O, gör mig blott helt till din!

Välkommen, o Jesu, att gästa
I fattiga syndares hem!
Välkommen att evigt dig fästa
En utkorad brud bland dem!

Tag bort hvad som står dig i vägen,
Gör rum i hjertat för dig!
Du går ju så huld och så trägen
Jemväl efter mig – ja mig.

Så låt mig för evigt få blifva
Din mödas, din kärleks lön,
Ja, värdes ditt amen ock gifva
Åt denna min adventsbön.

Ärans konung

2010-02-22T21:59:00.000-08:00

”Gören portarna vida och dörrarna
i verlden höga, att ärans konung må
draga derin.” Ps 21:7

Gör dörren hög, gör porten vid
För ärans Konung mild och blid,
Och ropa högt med gladlig röst:
Här kommer ärans Konung!

Vem är då ärans Konung, säg?
Vart leder denne Konungs väg?
I himlen prisas högt hans namn,
Men är det känt på jorden?

Hans rike är rättfärdighet,
Av evighet Han grundat det,
Dock lämnar Han sin äras tron
Och blir en träl på jorden.

Försakande sin gudomsmakt,
Sitt rikes glans, sin kungaprakt,
Han lägger pärlekronan av
Och tager törnekronan.

Den ärans Konung är för visst
Guds Son, vår Herre, Jesus Krist,
I nåd och kärlek ingen lik
I himlen och på jorden.

Så fröjde sig nu stad och land,
Och klinge högt från strand till strand
Det glada bud: Bereden väg
För Jesus – ärans Konung!

Men du, ja du, som detta hör
O, månne dig hans kärlek rör,
Och månne du väl låter upp
Ditt hem för ärans Konung?

O, sluter än ditt hjärta sig,
Och finner Han ej rum hos dig,
Hur vill du möta sist en gång
Den store ärans Konung?

Usprungligen:
”Gören portarna vida och dörrarna
i verlden höga, att ärans konung må
draga derin.” Ps 21:7

Gör dörren hög, gör porten vid
För ärans Konung mild och blid,
Och ropa högt med gladlig röst:
Här kommer ärans Konung!

Hvem är då ärans Konung, säg?
Hvart leder denne Konungs väg?
I himlen prisas högt hans namn,
Men är det kändt på jorden?

Hans rike är rättfärdighet,
Af evighet Han grundat det,
Dock lemnar Han sin äras tron
Och blir en träl på jorden.

Försakande sin gudomsmagt,
Sitt rikes glans, sin kungaprakt,
Han lägger perlekronan af
Och tager törnekronan.

Den ärans Konung är för visst
Guds Son, vår Herre, Jesus Krist,
I nåd och kärlek ingen lik
I himlen och på jorden.

Så fröjde sig nu stad och land,
Och klinge högt från strand till strand
Det glada bud: Bereden väg
För Jesus – ärans Konung!

Men du, ja du, som detta hör
O, månne dig hans kärlek rör,
Och månne du väl låter upp
Ditt hem för ärans Konung?

O, sluter än ditt hjerta sig,
Och finner Han ej rum hos dig,
Hur vill du möta sist en gång
Den store ärans Konung?

Pilgrimen

2010-02-13T01:23:00.000-08:00

” I tron äro alla dessa döda och
hafva dock intet fått af löftet, utan
sett det fjerranefter och trott deruppå
och låtit sig nöja, bekännande sig
vara gäster och främmande på jorden.
Ty de, som sådant säga, gifva tillkänna,
att de söka ett fädernesland.”
Hebr 11:13-14

”Du ilande pilgrim, vart skyndar du hän?
Kom vila en stund här bland lustgårdens trän!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, min vila det är
Att skynda mot glädjen, som väntar mig där.”

-”Men högt står dock solen på himmelen än,
Och fåglarna sjunga så ljuvligt, min vän.

Och blommorna dofta så skönt vid din väg,
O, vill du ej binda en krans åt dig, säg?

Kom sätt dig vid stranden av spegelklar flod,
Det livar, det stärker din håg och ditt mod!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, där uppe jag skall
Få sitta vid livsälven, ´klar som kristall´.

Till sången, likt dånet av skummande våg,
Kring glänsande tronen, dit hän står min håg.

Hur ljuva de rosor du bjuder mig på,
De sakna ej stingande törnen ändå.

Men hemma på hinsidan Jordan – ack, ja,
Där plockar jag rosor, som taggar ej ha.

Blott tanken på hemmet gör pilgrimen stark,
Han vågar ej vila på osäker mark.

Blott tanken på hemmet förnyar hans hopp
Och lyfter de maktlösa händerna opp.

Så gör mig ej hinder, du lockande värld,
Till hemmet i höjden går ilande färd.”

Ursprungligen:
” I tron äro alla dessa döda och
hafva dock intet fått af löftet, utan
sett det fjerranefter och trott deruppå
och låtit sig nöja, bekännande sig
vara gäster och främmande på jorden.
Ty de, som sådant säga, gifva tillkänna,
att de söka ett fädernesland.”
Hebr 11:13-14

”Du ilande pilgrim, hvart skyndar du hän?
Kom hvila en stund här bland lustgårdens trän!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, min hvila det är
Att skynda mot glädjen, som väntar mig der.”

-”Men högt står dock solen på himmelen än,
Och fåglarna sjunga så ljufligt, min vän.

Och blommorna dofta så skönt vid din väg,
O, vill du ej binda en krans åt dig, säg?

Kom sätt dig vid stranden af spegelklar flod,
Det lifvar, det stärker din håg och ditt mod!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, der uppe jag skall
Få sitta vid lifselven, ´klar som kristall´.

Till sången, likt dånet af skummande våg,
Kring glänsande tronen, dit hän står min håg.

Hur ljufva de rosor du bjuder mig på,
De sakna ej stingande törnen ändå.

Men hemma på hinsidan Jordan – ack, ja,
Der plockar jag rosor, som taggar ej ha.

Blott tanken på hemmet gör pilgrimen stark,
Han vågar ej hvila på osäker mark.

Blott tanken på hemmet förnyar hans hopp
Och lyfter de magtlösa händerna opp.

Så gör mig ej hinder, du lockande verld,
Till hemmet i höjden går ilande färd.”

Sörj ej över dem, som sover!

2010-02-11T10:49:00.001-08:00

Sörj ej över dem, som sova
Med Guds frid i gravens sköt!
De en gång ock skola lova
Herre Gud för vilan söt,
Ja, för segern över döden,
Genom Kristus skänkt åt dem,
Och för vägen genom nöden
Till den rätta glädjens hem.

Herren själv ju säga låter
Till vårt arma hjärtas tröst,
Att när Han skall komma åter
Vid basunens tordönsröst,
Skall Han först ur graven kalla
Dem, som dött i Jesu tro,
Och därefter samla alla
De som leva, till sin ro.

O, den sälla morgonstunden
Är väl värd en sorgens natt!
Vissnar än vart blad i lunden,
Må vi ändå bida glatt!
Snart vi återfå de kära,
Som i förväg gått dit opp.
Herren vare tack och ära
För så ljuvligt framtidshopp!

Ursprungligen:
Sörj ej öfver dem, som sofva
Med Guds frid i grafvens sköt!
De en gång ock skola lofva
Herre Gud för hvilan söt,
Ja, för segern öfver döden,
Genom Kristus skänkt åt dem,
Och för vägen genom nöden
Till den rätta glädjens hem.

Herren sjelf ju säga låter
Till vårt arma hjertas tröst,
Att när Han skall komma åter
Vid basunens tordönsröst,
Skall Han först ur grafven kalla
Dem, som dött i Jesu tro,
Och derefter samla alla
De som lefva, till sin ro.

O, den sälla morgonstunden
Är väl värd en sorgens natt!
Vissnar än hvart blad i lunden,
Må vi ändå bida gladt!
Snart vi återfå de kära,
Som i förväg gått dit opp.
Herren vare tack och ära
För så ljufligt framtidshopp!

Sådd och skörd

2010-02-03T23:10:00.000-08:00

”Det varder sådt förgängligt
och skall uppstå oförgängligt.”
1Kor 15:42-43

Lär mig, du skog, att vissna glad
Och tänka trots de gula blad:
En bättre vår snart blommar,
Då livets träd skall härligt stå
Och sina djupa rötter slå
I evighetens sommar!

Lär mig, du lilla näktergal,
Att lämna nöjd min kända dal
Och fly mot fjärran stranden,
Där jordens vinter mig ej når,
Och där Guds lov jag sjunga får,
Helt fri från syndabanden!

Du lilla fjäril, lär mig du
Att vänta glad i tron ännu
Det bud, som lov mig bringar
Att lägga vinterdräkten av
Och uppstå ur min gömda grav
Med nya, lätta vingar!

Lär mig, du korn, som göms i jord
Att tåligt på min Herres ord
Den sälla morgon bida,
Då jag en gång med nyväckt hopp
Ur svarta mullen skall stå opp
Till glädjen vid hans sida!

Lär mig, min Herre Jesu Krist,
Att dö med dig, på det jag sist
Må leva uti höjden
Och sjunga där i högre kor:
Långfredag, väl din nöd var stor
Men större påskdagsfröjden!

Denna psalm tillskrivs A G Oehlenschläger (1813) i Svenska Psalmboken.
Jämför alltså gärna med Ps 304.

Ursprungligen:
”Det varder sådt förgängligt
och skall uppstå oförgängligt.”
1Kor 15:42-43

Lär mig, du skog, att vissna glad
Och tänka trots de gula blad:
En bättre vår snart blommar,
Då lifvets träd skall härligt stå
Och sina djupa rötter slå
I evighetens sommar!

Lär mig, du lilla näktergal,
Att lemna nöjd min kända dal
Och fly mot fjerran stranden,
Der jordens vinter mig ej når,
Och der Guds lof jag sjunga får,
Helt fri från syndabanden!

Du lilla fjäril, lär mig du
Att vänta glad i tron ännu
Det bud, som lof mig bringar
Att lägga vinterdrägten af
Och uppstå ur min gömda graf
Med nya, lätta vingar!

Lär mig, du korn, som göms i jord
Att tåligt på min Herres ord
Den sälla morgon bida,
Då jag en gång med nyväckt hopp
Ur svarta mullen skall stå opp
Till glädjen vid hans sida!

Lär mig, min Herre Jesu Krist,
Att dö med dig, på det jag sist
Må lefva uti höjden
Och sjunga der i högre kor:
Långfredag, väl din nöd var stor
Men större påskdagsfröjden!

Herren kommer

2010-02-01T22:17:00.000-08:00

Vilken härlig syn,
När en gång i skyn
Jesus komma skall tillbaka
Med en skara stor,
Som i himlen bor
Och som re´n dess fröjd fått smaka!
Herre, giv, att jag
Väntande din dag
Städse bedja må och vaka!

Må ej tidens flärd,
Ack, så föga värd,
Härlighetens hopp försvaga!
Herre, stor i råd,
Kom då förr i nåd
Med din trogna fadersaga!
Men i nödens tid
Tillsäg mig din frid,
Hjälp ock själv att bördan draga!

Vad än möter mig,
Lär mig vänta dig,
Gå och vänta alla dagar!
Ty det står ju klart,
Att du kommer snart,
Kommer när dig helst behagar.
O, vad nåd att då
Här i tiden få
Komma till dig alla dagar!

Hvilken härlig syn,
När en gång i skyn
Jesus komma skall tillbaka
Med en skara stor,
Som i himlen bor
Och som re´n dess fröjd fått smaka!
Herre, gif, att jag
Väntande din dag
Städse bedja må och vaka!

Må ej tidens flärd,
Ack, så föga värd,
Härlighetens hopp försvaga!
Herre, stor i råd,
Kom då förr i nåd
Med din trogna fadersaga!
Men i nödens tid
Tillsäg mig din frid,
Hjelp ock sjelf att bördan draga!

Hvad än möter mig,
Lär mig vänta dig,
Gå och vänta alla dagar!
Ty det står ju klart,
Att du kommer snart,
Kommer när dig helst behagar.
O, hvad nåd att då
Här i tiden få
Komma till dig alla dagar!

Kyrkans längtan

2010-01-31T13:26:00.000-08:00

”Herre, huru länge?” Ps 13:3

Din kyrka länge bidat,
O Herre, efter dig;
När skall dock ödemarken
I rosor kläda sig?
O, när skall bruden, Herre,
Få stråla i sin skrud, (1)
Och dina trognas klagan
Gå upp i segerljud?

Ack, sekel efter sekel
De bidat efter dig,
Sett kvällssol dö i väster
Och åter tända sig;
Sett tusende martyrer
Besegla med sitt blod
Den tro de fritt bekände
Med heligt hjältemod.

Hur länge, Herre, Herre,
Hur länge dröjer du?
Är ondskans mått ej rågat
Till bräddarna ännu?
Skall otron längre gäcka
Ditt helga sanningsord,
Och våld och orätt råda
Än längre på din jord?

Hör ”skapelsen den suckar
Med oss allt härintill”
Och bidar den förlossning
Du slutligt giva vill,
Då dina barn för evigt
Blir lösta ur allt tvång
Och kommer hem till Sion
Med jubelljud och sång.

Kom snart, o Herre Jesu,
Vi bidar efter dig!
Bjud nattens skuggor vika
Och stormen lägga sig!
Låt din församling, Herre,
Snart sin fulländning nå,
Och bruden frälst och salig
Inför sin brudgum stå!
1, Jes 61:10

Ursprungligen:
”Herre, huru länge?” Ps 13:3

Din kyrka länge bidat,
O Herre, efter dig;
När skall dock ödemarken
I rosor kläda sig?
O, när skall bruden, Herre,
Få stråla i sin skrud, (1)
Och dina trognas klagan
Gå upp i segerljud?

Ack, sekel efter sekel
De bidat efter dig,
Sett qvällsol dö i vester
Och åter tända sig;
Sett tusende martyrer
Besegla med sitt blod
Den tro de fritt bekände
Med heligt hjeltemod.

Hur länge, Herre, Herre,
Hur länge dröjer du?
Är ondskans mått ej rågadt
Till bräddarna ännu?
Skall otron längre gäcka
Ditt helga sanningsord,
Och våld och orätt råda
Än längre på din jord?

Hör ”skapelsen den suckar
Med oss allt härintill”
Och bidar den förlossning
Du slutligt gifva vill,
Då dina barn för evigt
Bli lösta ur allt tvång
Och komma hem till Zion
Med jubelljud och sång.

Kom snart, o Herre Jesu,
Vi bida efter dig!
Bjud nattens skuggor vika
Och stormen lägga sig!
Låt din församling, Herre,
Snart sin fulländning nå,
Och bruden frälst och salig
Inför sin brudgum stå!
1, Jes 61:10

Guds rikes sommar

2010-01-28T23:10:00.000-08:00

”Då detta begynner ske, så lyften
edra hufvud upp, ty då nalkas eder
förlossning.” Luk 21:28

Guds rikes sommar,
I ordet lovad,
O, månne icke
Den närmar sig?
Har fikonträdet
Ej börjat knoppas
Om än omärkligt
För dig och mig?

Har turturduvan
Ej längesedan
Ock låtit höra
Sin sakta röst?
Och går Guds Ande
Ej fram bland folken
Och bringar frälsning
Och liv och tröst?

Och månne Herren
Ej börjar samla
De spridda söner
Av Jakobs hus,
Att Sions murar
Må åter byggas,
Och Juda fröjdas
I Herrens ljus?

Ja, själva bullret
Av strid och tvedräkt,
O, hör det icke
Till tecknen ock?
Guds rikes sommar
Går fram ur stormen
--Ett fridens rike --
Hur saligt dock!

Pris vare Herren
För förebuden
Till löftets sommar
Den gyllne tid!
Pris vare Herren
För morgonstjärnan,
Som bådar dagen
Så ljuv och blid!

Pris vare Herren,
Han skall ock kröna
Med rik fullbordan
Vårt framtidshopp!
Så må vi vila
I frid vid löftet
Och lyfta glada
Vårt huvud opp!

Ursprungligen:
”Då detta begynner ske, så lyften
edra hufvud upp, ty då nalkas eder
förlossning.” Luk 21:28

Guds rikes sommar,
I ordet lofvad,
O, månne icke
Den närmar sig?
Har fikonträdet
Ej börjat knoppas
Om än omärkligt
För dig och mig?

Har turturdufvan
Ej längesedan
Ock låtit höra
Sin sakta röst?
Och går Guds Ande
Ej fram bland folken
Och bringar frälsning
Och lif och tröst?

Och månne Herren
Ej börjar samla
De spridda söner
Af Jakobs hus,
Att Zions murar
Må åter byggas,
Och Juda fröjdas
I Herrens ljus?

Ja, sjelfva bullret
Af strid och tvedrägt,
O, hör det icke
Till tecknen ock?
Guds rikes sommar
Går fram ur stormen
--Ett fridens rike --
Hur saligt dock!

Pris vare Herren
För förebuden
Till löftets sommar
Den gyllne tid!
Pris vare Herren
För morgonstjernan,
Som bådar dagen
Så ljuf och blid!

Pris vare Herren,
Han skall ock kröna
Med rik fullbordan
Vårt framtidshopp!
Så må vi hvila
I frid vid löftet
Och lyfta glada
Vårt hufvud opp!

Än ett år

2010-01-27T22:37:00.000-08:00

Än ett år, en löftets morgonrodnad
Hälsar oss på nytt med nåd och frid.
Än ett år med skötet fullt av gåvor
Av din hand, vår Gud och Fader blid.

Än ett år – o, må vi rätt besinna,
Vad för oss det ordet innebär:
Än ett år att lära känna Jesus,
Än ett år att tjäna Herren här!

Än ett år för vandringen i ljuset,
Under Andens trogna vård och tukt,
Än ett år, varunder Herren söker
På sitt vinträd tåligt efter frukt.

Än ett år att kämpa Herrens strider
Och att segrar vinna i hans namn.
Än ett år att kalla, locka, bjuda
Till hans ständigt öppna herdefamn.

Än ett år att på den plats Han ställt oss,
Ockra med hans anförtrodda pund.
Än ett år att så på en förhoppning
Ädel säd, den arla, serla stund.

Än ett år – ja, må det för oss alla
Bli ett Herrens nådefulla år!
Och må under himlens dagg och solsken
Rika skördar blomstra i dess spår!

Än ett år – dock kanske att du kommer,
Käre Herre, förr än vi det tro,
Bjudande åt dina trötta vänner
Ljuvlig vila – full och ostörd ro.

Hur du vill, blott hjälp mig alla dagar
Att för dig i trons förbidan stå
Och i första eller sista väkten
Med min tända lampa mot dig gå!

Själv för allt du måste trofast sörja,
För var dag din nåd skall räcka till,
I ditt namn allena vill jag börja,
I ditt namn jag saligt sluta vill.

Ursprungligen:
Än ett år, en löftets morgonrodnad
Helsar oss på nytt med nåd och frid.
Än ett år med skötet fullt af gåfvor
Af din hand, vår Gud och Fader blid.

Än ett år – o, må vi rätt besinna,
Hvad för oss det ordet innebär:
Än ett år att lära känna Jesus,
Än ett år att tjena Herren här!

Än ett år för vandringen i ljuset,
Under Andens trogna vård och tukt,
Än ett år, hvarunder Herren söker
På sitt vinträd tåligt efter frukt.

Än ett år att kämpa Herrens strider
Och att segrar vinna i hans namn.
Än ett år att kalla, locka, bjuda
Till hans ständigt öppna herdefamn.

Än ett år att på den plats Han stält oss,
Ockra med hans anförtrodda pund.
Än ett år att så på en förhoppning
Ädel säd, den arla, serla stund.

Än ett år – ja, må det för oss alla
Bli ett Herrens nådefulla år!
Och må under himlens dagg och solsken
Rika skördar blomstra i dess spår!

Än ett år – dock kanske att du kommer,
Käre Herre, förr än vi det tro,
Bjudande åt dina trötta vänner
Ljuflig hvila – full och ostörd ro.

Hur du vill, blott hjelp mig alla dagar
Att för dig i trons förbidan stå
Och i första eller sista väkten
Med min tända lampa mot dig gå!

Sjelf för allt du måste trofast sörja,
För hvar dag din nåd skall räcka till,
I ditt namn allena vill jag börja,
I ditt namn jag saligt sluta vill.

Vårt banér

2010-01-27T04:06:00.000-08:00

”I vår Guds namn resa vi
baneret upp”. Ps 20:6

I ditt namn, o Herre Jesu,
Resa vi banéret opp!
Blott till dig – din nåd och sanning
Står alltjämt vårt framtidshopp.
Led oss på vad väg du vill,
Blott ditt rike hör oss till!

Otron fejar sina vapen,
Striden blir alltmera het;
Men likväl vi oss ej frukta
Segern går i dina fjät.
Dina fiender du skall
Lägga till din fotapall.

Mänsklig storhet, makt och ära
Gälla intet inför dig.
På en vink de stolta böljor
För din vilja lägga sig.
Men till de elända ser
Du med herdetrohet ner.

Och din kyrka och församling,
O, hur hult du vårdar den!
Ulven kommer att fördärva,
Men du, Herre, råder än;
Och utur din hand – ack, nej,
Minsta lamm Han rycker ej!

O, så hjälp oss alla dagar
Se på dina löften blott,
Flyende, likt arkens duva,
Till ditt namn, vårt fasta slott!
Där skall vågen oss ej nå,
Huru skyhögt den må slå.

Led oss du med dina ögon,
Foten skall ej slinta då,
Om än vi ock måste, Herre,
Med förbundna ögon gå.
Bäst du känner väg och stig,
Och vi lämna allt åt dig.

Ursprungligen:
”I vår Guds namn resa vi
baneret upp”. Ps 20:6

I ditt namn, o Herre Jesu,
Resa vi banéret opp!
Blott till dig – din nåd och sanning
Står alltjemt vårt framtidshopp.
Led oss på hvad väg du vill,
Blott ditt rike hör oss till!

Otron fejar sina vapen,
Striden blir alltmera het;
Men likväl vi oss ej frukta
Segern går i dina fjät.
Dina fiender du skall
Lägga till din fotapall.

Mensklig storhet, magt och ära
Gälla intet inför dig.
På en vink de stolta böljor
För din vilja lägga sig.
Men till de elända ser
Du med herdetrohet ner.

Och din kyrka och församling,
O, hur huldt du vårdar den!
Ulfven kommer att förderfva,
Men du, Herre, råder än;
Och utur din hand – ack, nej,
Minsta lam Han rycker ej!

O, så hjelp oss alla dagar
Se på dina löften blott,
Flyende, likt arkens dufva,
Till ditt namn, vårt fasta slott!
Der skall vågen oss ej nå,
Huru skyhögt den må slå.

Led oss du med dina ögon,
Foten skall ej slinta då,
Om än vi ock måste, Herre,
Med förbundna ögon gå.
Bäst du känner väg och stig,
Och vi lemna allt åt dig.

Han vet det!

2010-01-24T23:08:00.000-08:00

”Vi äro såsom i går komne och
veta intet.” Job 8:9

Jag vet icke, vad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Gud hängt för mitt öga en slöja,
Vars flik jag ej lyfta förmår.
Jag ser ej en handsbredd framför mig,
Dock vet jag att Herren är när,
Och hult över brusande vågor
Det bävande barnet Han bär.

De framfarna åren, hur teckna
Ej de uti kraftiga drag
För hjärtat de skönaste tavlor
Av tusenden olika slag
Till löften, i ordet oss givna
För mulna och soliga dar;
Och ligger däri ej en borgen
För dessa, som ännu stå kvar?

Det moln, som på avstånd måhända
Mig synes så mörkt och så tungt,
Kan gömma de rikaste gåvor,
Må jag blott förbida det lugnt!
De vassaste törnen ju följa
De skönaste rosor ändå,
Och måste än Mara bli Mara,
Ett Elim dock följer därpå.

Mig träffar ju aldrig en prövning,
Den Herren ej sänder till mig,
Och månne ej hårdaste slaget
Har rikaste trösten med sig?
Det kors, som Han giver, det trycker
Ej endast till jorden mig ner;
Det trycker mig närmare Honom,
Och vad skall jag önska mig mer?

Jag vet icke, vad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Jag vill icke lyfta på slöjan,
Ty allt i Guds händer ju står,
Långt hellre i mörkret med Herren
Än ensam i klaraste ljus;
Ty är Han blott med mig i mörkret,
Jag fruktar ej stormarnas brus.

Så vill jag ej ängsligt då spörja,
Som otron så gärna det gör:
Vad månne det kommande året
Av nöd eller lust till mig för?
Mig vare det nog, att min Fader
Vet utväg för det och för det,
Och känner den ofarna stigen.
Och vad jag ej vet – se, Han vet!

Ursprungligen:
”Vi äro såsom i går komne och
veta intet.” Job 8:9

Jag vet icke, hvad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Gud hängt för mitt öga en slöja,
Hvars flik jag ej lyfta förmår.
Jag ser ej en handsbredd framför mig,
Dock vet jag att Herren är när,
Och huldt öfver brusande vågor
Det bäfvande barnet Han bär.

De framfarna åren, hur teckna
Ej de uti kraftiga drag
För hjertat de skönaste taflor
Af tusenden olika slag
Till löften, i ordet oss gifna
För mulna och soliga dar;
Och ligger deri ej en borgen
För dessa, som ännu stå qvar?

Det moln, som på afstånd måhända
Mig synes så mörkt och så tungt,
Kan gömma de rikaste gåfvor,
Må jag blott förbida det lugnt!
De hvassaste törnen ju följa
De skönaste rosor ändå,
Och måste än Mara bli Mara,
Ett Elim dock följer derpå.

Mig träffar ju aldrig en pröfning,
Den Herren ej sänder till mig,
Och månne ej hårdaste slaget
Har rikaste trösten med sig?
Det kors, som Han gifver, det trycker
Ej endast till jorden mig ner;
Det trycker mig närmare Honom,
Och hvad skall jag önska mig mer?

Jag vet icke, hvad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Jag vill icke lyfta på slöjan,
Ty allt i Guds händer ju står,
Långt hellre i mörkret med Herren
Än ensam i klaraste ljus;
Ty är Han blott med mig i mörkret,
Jag fruktar ej stormarnas brus.

Så vill jag ej ängsligt då spörja,
Som otron så gerna det gör:
Hvad månne det kommande året
Af nöd eller lust till mig för?
Mig vare det nog, att min Fader
Vet utväg för det och för det,
Och känner den ofarna stigen.
Och hvad jag ej vet – se, Han vet!

De fly, våra år

2010-01-24T11:33:00.000-08:00

”Herren Zebaot är med oss.
Jakobs Gud är vårt beskydd.”
Ps 46:12

De fly, våra år,
Lik brusande strömmen i gryende vår,
Lik fallande löven i skogen,
Men Herren är trofast och trogen.

Han skiftar i nåd
De flyende dagarna efter sitt råd,
Och själv Han förbliver oss nära
Att hjälpa, välsigna och bära.

De fly, våra år,
Lik dimman för vinden, lik dagen i går,
Men över dem – när Han ser neder –
Förlåtelsens mantel Han breder.

De fly, våra år
Med rika välsignelsers glänsande spår,
Och åter ett nytt Eben Ezer
För tron sig vid synranden reser.

Allt hitintills du,
O, Herre, oss hulpit – härefter ännu
Du också skall hjälpa och leda
Och väg genom öknen bereda.

Vi fly i din famn,
Vi äro ju kallade efter ditt namn,
Ja, Herre, vi äro ju dina,
Så låt ock ditt ljus för oss skina!

Vi lämna åt dig
Vår vandring på trons och på lydnadens stig,
Den tid du oss än må förläna
Att leva, att älska, att tjäna.

I mörker och ljus
Var städse vår tillflykt, vårt bergfasta hus,
Vår starkhet, vår seger i striden,
Vår vila, när dagen är liden!

Och korset du ger,
Ack, låt det ej trycka till jorden oss ner,
Nej,trycka oss tätt till det hjärta,
Som burit en gång ock vår smärta!

Välsigna vårt land
Och sträck över alla din skyddande hand;
För nöd och fördärv oss bevara,
Och avvänd var hotande fara!

Ja, Herre vår Gud,
Håll städse i hoppets förbidan din brud,
Och giv att de flyende åren
Oss närma den eviga våren.

Ursprungligen:
”Herren Zebaot är med oss.
Jakobs Gud är vårt beskydd.”
Ps 46:12

De fly, våra år,
Lik brusande strömmen i gryende vår,
Lik fallande löfven i skogen,
Men Herren är trofast och trogen.

Han skiftar i nåd
De flyende dagarne efter sitt råd,
Och sjelf Han förblifver oss nära
Att hjelpa, välsigna och bära.

De fly, våra år,
Lik dimman för vinden, lik dagen i går,
Men öfver dem – när Han ser neder –
Förlåtelsens mantel Han breder.

De fly, våra år
Med rika välsignelsers glänsande spår,
Och åter ett nytt Eben Ezer
För tron sig vid synranden reser.

Allt hitintills du,
O, Herre, oss hulpit – härefter ännu
Du också skall hjelpa och leda
Och väg genom öknen bereda.

Vi fly i din famn,
Vi äro ju kallade efter ditt namn,
Ja, Herre, vi äro ju dina,
Så låt ock ditt ljus för oss skina!

Vi lemna åt dig
Vår vandring på trons och på lydnadens stig,
Den tid du oss än må förläna
Att lefva, att älska, att tjena.

I mörker och ljus
Var städse vår tillflykt, vårt bergfasta hus,
Vår starkhet, vår seger i striden,
Vår hvila, när dagen är liden!

Och korset du ger,
Ack, låt det ej trycka till jorden oss ner,
Nej,trycka oss tätt till det hjerta,
Som burit en gång ock vår smärta!

Välsigna vårt land
Och sträck öfver alla din skyddande hand;
För nöd och förderf oss bevara,
Och afvänd hvar hotande fara!

Ja, Herre vår Gud,
Håll städse i hoppets förbidan din brud,
Och gif att de flyende åren
Oss närma den eviga våren.

Vid en skiljeväg

2010-01-21T23:33:00.000-08:00

Alla Herrens vägar äro
Godhet, sanning, trofasthet;
Även där vi intet veta,
Han vårt bästa vill och vet.
Han, som räknat våra dagar,
Innan någon kommen var,
Han, som i all nöd och fara
Oss på starka armar bar,
O, Han vill allt framgent hjälpa,
Som Han hittills hulpit har!

Kasta vi en blick tillbaka
På de flydda åren – se,
Samma kärlek uppenbarad
Uti både väl och ve:
Samma kärlek, samma trohet,
När den log mot dig och mig,
Samma kärlek, samma trohet,
När i moln den svepte sig,
När den törnen eller rosor
Strödde på vår levnads stig!

Samma kärlek, när den gav oss,
Vad vi högst av allt begärt,
Liksom när den tog ifrån oss,
Vad oss framför allt var kärt;
När i nåd den undanröjde,
Vad oss än i vägen stod,
Eller kom vår mun att jubla:
”Gud mot Israel är god!”
Ja, i allt vi se beständigt
Samma nåd och tålamod.

Se vi framåt – samma kärlek
Oss härefter följa skall,
Bära oss på herdearmar
Och bevara oss för fall.
Hur vår dag sig än gestaltar,
Hur all kraft oss än förgår,
Hur det skiftar under färden
Och vår strid blir het och svår,
I Guds trofasthet allena
All vår hjälp och välfärd står.

O, så må vi ej förtvivla
Trots all egen skröplighet!
Gud är mäktig, Gud är trofast,
Må vi ej förgäta det!
Ej vår vaksamhet, vår trohet
Räcker till, allena hans;
I vår egen kraft ju ännu
Aldrig någon seger vanns.
Han har lovat oss bevara,
Större trygghet aldrig fanns.

Varje skiljeväg i livet
Har sin löftesstjärna fått:
Nya plikter, nya strider,
Men ock ökat nådesmått.
Så var Herrens sätt av ålder,
Känt av mången Jesu vän,
Och uti hans vida rike
Samma lag ju gäller än.
Led oss blott, du käre Herre,
Som du vill var dag igen!

Ursprungligen:
Alla Herrens vägar äro
Godhet, sanning, trofasthet;
Äfven der vi intet veta,
Han vårt bästa vill och vet.
Han, som räknat våra dagar,
Innan någon kommen var,
Han, som i all nöd och fara
Oss på starka armar bar,
O, Han vill allt framgent hjelpa,
Som Han hittills hulpit har!

Kasta vi en blick tillbaka
På de flydda åren – se,
Samma kärlek uppenbarad
Uti både väl och ve:
Samma kärlek, samma trohet,
När den log mot dig och mig,
Samma kärlek, samma trohet,
När i moln den svepte sig,
När den törnen eller rosor
Strödde på vår lefvnads stig!

Samma kärlek, när den gaf oss,
Hvad vi högst af allt begärt,
Liksom när den tog ifrån oss,
Hvad oss framför allt var kärt;
När i nåd den undanröjde,
Hvad oss än i vägen stod,
Eller kom vår mun att jubla:
”Gud mot Israel är god!”
Ja, i allt vi se beständigt
Samma nåd och tålamod.

Se vi framåt – samma kärlek
Oss härefter följa skall,
Bära oss på herdearmar
Och bevara oss för fall.
Hur vår dag sig än gestaltar,
Hur all kraft oss än förgår,
Hur det skiftar under färden
Och vår strid blir het och svår,
I Guds trofasthet allena
All vår hjelp och välfärd står.

O, så må vi ej förtvifla
Trots all egen skröplighet!
Gud är mägtig, Gud är trofast,
Må vi ej förgäta det!
Ej vår vaksamhet, vår trohet
Räcker till, allena hans;
I vår egen kraft ju ännu
Aldrig någon seger vans.
Han har lofvat oss bevara,
Större trygghet aldrig fans.

Hvarje skiljeväg i lifvet
Har sin löftesstjerna fått:
Nya pligter, nya strider,
Men ock ökadt nådesmått.
Så var Herrens sätt af ålder,
Kändt af mången Jesu vän,
Och uti hans vida rike
Samma lag ju gäller än.
Led oss blott, du käre Herre,
Som du vill hvar dag igen!

Nu som förr

2010-01-20T08:00:00.000-08:00

Som Guds Israel i fordomtimma
Må vi ledas blott av Herrens ord.
Löftets stjärnor än i natten glimma,
Och hans arm är än ibland oss spord.
Må vi lägra oss, varhelst Han bjuder,
Men ock villigt draga ut igen,
När hans röst till uppbrott åter ljuder,
Genom natt och mörker än.

Må vi se på Israel och lära,
Vad det är att blott av Gud bero:
Dag och natt Han var ju lika nära,
Ty Han ville städse hos dem bo.
Bröd från himlen föll – och tallös skara
Betade som ängens glada lamm,
Medan vattnets ström, den djupa, klara,
Sprang ur hårda klippan fram.

Ingen morgondag sin omsorg lade
Till den dag, som var: den låg på Gud;
Ty på Herrens ord de drogo glade
Eller lågo stilla på hans bud;
Men om molnskyn hov sig upp om natten
Eller dagen, strax så foro de
Genom öknar eller djupa vatten,
Där ej stig de kunde se.

Herren ledde dem – Han kände vägen
Och var dags behov – och aldrig än
Konungarnas konung stått förlägen
Eller lyckt sin godhets dörr igen.
Herren ledde dem, och de berodde
Av sin Fader såsom barn i allt.
Själv i tjäll med löftets barn Han bodde,
De åt Honom sig befallt.

”Löftets barn” – o, månne vi ej alla
Ock i tron få räkna oss till dem?
Månne vi ej ock i tron få kalla
Gud vår Fader – himmelen vårt hem?
Äro ej de högsta löften givna
Ock åt oss? Vad vilja vi då mer?
Han bar alla våra dagar skrivna
I sin bok. Vad tröst det ger!

Skulle vi då icke trygge börja
Varje dag Han oss i nåd beskär?
Skulle vi ej låta Honom sörja,
Då Han ock vår gode Fader är?
Än hans eldstod lyser oss i natten,
Och hans molnstod dagen svalka ger;
Månne klippan icke än har vatten,
Eller skyn ej manna mer?

O, så låt oss varje börda kasta
På vår Gud, i Jesu dyra namn,
Och med Israel till vägs än hasta,
Tills vi hunnit vilans rätta hamn!
Och vad helst vår dag oss månde bringa,
Det en Faders goda gåva är;
Må hans lov i våra bygder klinga,
Och hans namn bli ärat där!

Urprungligen:
Som Guds Israel i fordomtimma
Må vi ledas blott af Herrens ord.
Löftets stjernor än i natten glimma,
Och hans arm är än ibland oss spord.
Må vi lägra oss, hvarhelst Han bjuder,
Men ock villigt draga ut igen,
När hans röst till uppbrott åter ljuder,
Genom natt och mörker än.

Må vi se på Israel och lära,
Hvad det är att blott af Gud bero:
Dag och natt Han var ju lika nära,
Ty Han ville städse hos dem bo.
Bröd från himlen föll – och tallös skara
Betade som ängens glada lamm,
Medan vattnets ström, den djupa, klara,
Sprang ur hårda klippan fram.

Ingen morgondag sin omsorg lade
Till den dag, som var: den låg på Gud;
Ty på Herrens ord de drogo glade
Eller lågo stilla på hans bud;
Men om molnskyn hof sig upp om natten
Eller dagen, strax så foro de
Genom öknar eller djupa vatten,
Der ej stig de kunde se.

Herren ledde dem – Han kände vägen
Och hvar dags behof – och aldrig än
Konungarnes konung stått förlägen
Eller lyckt sin godhets dörr igen.
Herren ledde dem, och de berodde
Af sin Fader såsom barn i allt.
Sjelf i tjäll med löftets barn Han bodde,
De åt Honom sig befalt.

”Löftets barn” – o, månne vi ej alla
Ock i tron få räkna oss till dem?
Månne vi ej ock i tron få kalla
Gud vår Fader – himmelen vårt hem?
Äro ej de högsta löften gifna
Ock åt oss? Hvad vilja vi då mer?
Han bar alla våra dagar skrifna
I sin bok. Hvad tröst det ger!

Skulle vi då icke trygge börja
Hvarje dag Han oss i nåd beskär?
Skulle vi ej låta Honom sörja,
Då Han ock vår gode Fader är?
Än hans eldstod lyser oss i natten,
Och hans molnstod dagen svalka ger;
Månne klippan icke än har vatten,
Eller skyn ej manna mer?

O, så låt oss hvarje börda kasta
På vår Gud, i Jesu dyra namn,
Och med Israel till vägs än hasta,
Tills vi hunnit hvilans rätta hamn!
Och hvad helst vår dag oss månde bringa,
Det en Faders goda gåfva är;
Må hans lof i våra bygder klinga,
Och hans namn bli äradt der!

Landet skall vara ditt

2010-01-18T22:42:00.000-08:00

”Vi draga till det rum, om hvilket
Herren har sagt: Jag vill gifva eder
det.” 4 Mos 10:29

Vi draga till det land, varom vår Gud
Har sagt till oss: ”Jag vill det giva eder”,
Vi draga glatt framåt på Herrens bud,
Om vägen även bär i djupet neder.
För löftets barn, på deras pilgrimståg,
Bar vägen mitt igenom havets våg.

Och går den så ännu, vad mer, blott vi
På Herrens ord och löften något våga.
Framåt, framåt må då vår lösen bli,
Till löftets land med löftets barn vi tåga!
O, lämna allt, som hindra vill vår färd,
Vad är – mot livets krona – ock en värld?

Och syns det, broder, mången gång för dig,
Som skulle du i öknens sand försmäkta,
Säg: Herre, landet som du lovat mig,
Du mäktar, vad ej mina krafter mäkta;
Och på ditt ord och efter ditt behag
Jag skall ock stå på löftets strand en dag.

Du sagt om landet: ”Det skall vara ditt”.
Jag kan en tumsbredd ej derav förvärva,
Men, Herre, du vill giva mig det fritt
Och låta mig som barn alltsammans ärva.
Vad mer, om allt i vägen fattas mig,
Jag får dock allt där hemma snart hos dig!

Ursprungligen:
”Vi draga till det rum, om hvilket
Herren har sagt: Jag vill gifva eder
det.” 4 Mos 10:29

Vi draga till det land, hvarom vår Gud
Har sagt till oss: ”Jag vill det gifva eder”,
Vi draga gladt framåt på Herrens bud,
Om vägen äfven bär i djupet neder.
För löftets barn, på deras pilgrimståg,
Bar vägen midt igenom hafvets våg.

Och går den så ännu, hvad mer, blott vi
På Herrens ord och löften något våga.
Framåt, framåt må då vår lösen bli,
Till löftets land med löftets barn vi tåga!
O, lemnon allt, som hindra vill vår färd,
Hvad är – mot lifvets krona – ock en verld?

Och syns det, broder, mången gång för dig,
Som skulle du i öknens sand försmäkta,
Säg: Herre, landet som du lofvat mig,
Du mägtar, hvad ej mina krafter mägta;
Och på ditt ord och efter ditt behag
Jag skall ock stå på löftets strand en dag.

Du sagt om landet: ”Det skall vara ditt”.
Jag kan en tumsbredd ej deraf förvärfva,
Men, Herre, du vill gifva mig det fritt
Och låta mig som barn alltsammans ärfva.
Hvad mer, om allt i vägen fattas mig,
Jag får dock allt der hemma snart hos dig!

Vi hastar till vägs

2010-01-18T12:38:00.000-08:00

Vi hastar till vägs – vi dröjer ej här,
Vårt saliga hem är där ovan!
Vi söker det arv, som väntar oss der,
O, må vi i tron på den gåvan
Förgäta vad snart är till rygga!

Vi hastar till vägs, med stav uti hand
Och resdräkt, som passar för färden.
Vi söker ej hem i fiendeland,
Vi vågar ej sova på svärden,
Ty ovännen sover ju icke.

Vi hastar till vägs – på främmande strand
Vi uppslår blott restält för natten
Och ilar från öknens glödheta sand
Till källsprång med levande vatten
I palmernas fridsälla skugga.

Vi hastar till vägs – och Jesus är när
Att hjälpa, hugsvala och leda,
Och över vår skuld, hur skyhög den är,
Han lovat för evigt att breda
Rättfärdighetsmanteln den vida.

Vad fruktar vi då? Han känner vår nöd,
Hur hemlig den än månde vara.
Han smakat för oss den bittraste död
Och lovat att själv för oss svara,
När lagen anklagar och dömer.

O, må vi med lov då hasta framåt
Och sjunga om seger och ära!
I jubel en dag förbytes vår gråt,
Och kanske den dagen är nära.
O Jesu, föröka oss hoppet!

Ursprungligen:
Vi hasta till vägs – vi dröja ej här,
Vårt saliga hem är der ofvan!
Vi söka det arf, som väntar oss der,
O, må vi i tron på den gåfvan
Förgäta hvad snart är till rygga!

Vi hasta till vägs, med staf uti hand
Och resdrägt, som passar för färden.
Vi söka ej hem i fiendeland,
Vi våga ej sofva på svärden,
Ty ovännen sofver ju icke.

Vi hasta till vägs – på främmande strand
Vi uppslå blott restält för natten
Och ila från öknens glödheta sand
Till källsprång med lefvande vatten
I palmernas fridsälla skugga.

Vi hasta till vägs – och Jesus är när
Att hjelpa, hugsvala och leda,
Och öfver vår skuld, hur skyhög den är,
Han lofvat för evigt att breda
Rättfärdighetsmanteln den vida.

Hvad frukta vi då? Han känner vår nöd,
Hur hemlig den än månde vara.
Han smakat för oss den bittraste död
Och lofvat att sjelf för oss svara,
När lagen anklagar och dömer.

O, må vi med lof då hasta framåt
Och sjunga om seger och ära!
I jubel en dag förbytes vår gråt,
Och kanske den dagen är nära.
O Jesu, föröka oss hoppet!

När dagens hetta svalkas

2010-01-16T23:58:00.000-08:00

När dagens hetta svalkas,
Och striden saktar sig,
O Jesu, låt mig nalkas
Med all min nöd till dig!
Låt mig ännu förnimma
Din gamla kända röst,
Och kom i kvällens timma
Med salighet och tröst!

Du känner vad mig felar
Långt bättre du än jag,
Och du förlåter, helar
Och hjälper dag från dag.
Din gamla trohet, Herre,
Jag ville prisa glatt,
Men ack, mitt lov dess värre
Blir här så svagt och matt!

Dock högt en gång det klingar
Inför din äras tron
Den dag, då du ger vingar
Ock åt min lovsångs ton.
Hur skönt det hoppet tindrar,
Men, Herre, giv av nåd,
Att ej min otro hindrar
Fullbordan av ditt råd!

Behåll mig vid det ena,
Att rätt jag fruktar dig
Och vilar städs allena
Vid vad du gjort för mig!
O, blive för mitt hjärta
Den enda frälsningsgrund
Din ångest, död och smärta,
Ditt gamla fridsförbund!

Tänk ock på mina kära
I kväll, o Herre blid!
Och var dem alla nära
Med nåd och ljus och frid!
Bred varma modersvingen
Så ljuvligt över dem
Och hela syskonringen
I varje kristet hem!

Men på de tusen andra,
Som icke känner dig
Och därför ännu vandrar
Sin egen mörka stig,
Du värdes också tänka
I nåd, o Herre kär,
Och åt dem alla skänka
Vad dem av nöden är.

Ursprungligen:
När dagens hetta svalkas,
Och striden saktar sig,
O Jesu, låt mig nalkas
Med all min nöd till dig!
Låt mig ännu förnimma
Din gamla kända röst,
Och kom i qvällens timma
Med salighet och tröst!

Du känner hvad mig felar
Långt bättre du än jag,
Och du förlåter, helar
Och hjelper dag från dag.
Din gamla trohet, Herre,
Jag ville prisa gladt,
Men ack, mitt lof dess värre
Blir här så svagt och matt!

Dock högt en gång det klingar
Inför din äras tron
Den dag, då du ger vingar
Ock åt min lofsångs ton.
Hur skönt det hoppet tindrar,
Men, Herre, gif af nåd,
Att ej min otro hindrar
Fullbordan af ditt råd!

Behåll mig vid det ena,
Att rätt jag fruktar dig
Och hvilar städs allena
Vid hvad du gjort för mig!
O, blifve för mitt hjerta
Den enda frälsningsgrund
Din ångest, död och smärta,
Ditt gamla fridsförbund!

Tänk ock på mina kära
I qväll, o Herre blid!
Och var dem alla nära
Med nåd och ljus och frid!
Bred varma modersvingen
Så ljufligt över dem
Och hela syskonringen
I hvarje kristet hem!

Men på de tusen andra,
Som icke känna dig
Och derför ännu vandra
Sin egen mörka stig,
Du värdes också tänka
I nåd, o Herre kär,
Och åt dem alla skänka
Hvad dem af nöden är.

I den stilla aftonstund

2010-01-16T00:00:00.001-08:00

I den stilla aftonstund,
Jesu, var mig nära!
Påminn mig ditt fridsförbund,
Dina löften kära.
Låt mig sitta vid ditt ord,
Detta rika nådens bord,
Där din härlighet blir spord
Än ibland de dina.

Samla mina tankar nu
In på dig allena
Och bestänk mitt samvet, du
Med ditt blod det rena,
Att jag uti tron ock må
Fram till dig, o Jesu, gå
Och utav din fullhet få
Allt vad jag behöver.

Vad mig under dagen mött
Utav fröjd och smärta,
Vad som gjort mitt sinne trött
Eller styrkt mitt hjärta,
Allt jag säga vill för dig,
Som så huld och nådelig
Bäst förstår och känner mig,
Bäst kan dig förbarma.

Må jag så, fast arm och svag
Dock med helgad tunga
Till din ära dag från dag,
O, min Jesu, sjunga:
Hitintills min tröst du var,
Ja, min tillflykt, mitt försvar
Hitintills du hulpit har,
Skall ock framgent hjälpa.

Ursprungligen:
I den stilla aftonstund,
Jesu, var mig nära!
Påminn mig ditt fridsförbund,
Dina löften kära.
Låt mig sitta vid ditt ord,
Detta rika nådens bord,
Der din härlighet blir spord
Än ibland de dina.

Samla mina tankar nu
In på dig allena
Och bestänk mitt samvet, du
Med ditt blod det rena,
Att jag uti tron ock må
Fram till dig, o Jesu, gå
Och utaf din fullhet få
Allt hvad jag behöfver.

Hvad mig under dagen mött
Utaf fröjd och smärta,
Hvad som gjort mitt sinne trött
Eller styrkt mitt hjerta,
Allt jag säga vill för dig,
Som så huld och nådelig
Bäst förstår och känner mig,
Bäst kan dig förbarma.

Må jag så, fast arm och svag
Dock med helgad tunga
Till din ära dag från dag,
O, min Jesu, sjunga:
Hitintills min tröst du var,
Ja, min tillflykt, mitt försvar
Hitintills du hulpit har,
Skall ock framgent hjelpa.

I kvällen

2010-01-15T10:13:00.000-08:00

Den stilla kvällen sänker sig
Med frid ånyo över mig.
Tack, käre Herre, för allt gott
Jag av din nåd i dag har fått!

Tack för ditt ord, som lyst och lett,
Där väg jag utan det ej sett!
Tack för din trogna vård och vakt
Till skydd emot all mörkrets makt!

Tack, Jesu, för ditt dyra blod,
Den sköna, röda reningsflod,
Som gör mitt onda hjärta vitt
Och rent och heligt såsom ditt!

Tack för din Ande god, som bär
Mig vittne, att Guds barn jag är,
Och fostrar mig – vad saligt hopp –
För livet i Guds rike opp!

Tack för den nöd, som ock i dag
Har klappat på och gjort, att jag
Ej kunnat leva utan dig,
Ej kunnat gå min egen stig!

Tack för var lättnad du berett,
Där du allena bördan sett,
Tack för var blick av dig, som gav
En frid, den världen ej vet av!

Jag kan ej tacka dig för allt,
Mitt lov blir här så matt och kallt,
Men giv en evighet till sist
Att lova dig, o Herre Krist!

Då skall jag kunna tacka dig
Ock för din nåd i dag mot mig,
Ja, sluten i din kärleks famn
Beprisa högt ditt dyra namn!

Ursprungligen:
Den stilla kvällen sänker sig
Med frid ånyo öfver mig.
Tack, käre Herre, för allt godt
Jag af din nåd i dag har fått!

Tack för ditt ord, som lyst och ledt,
Der väg jag utan det ej sett!
Tack för din trogna vård och vakt
Till skydd emot all mörkrets magt!

Tack, Jesu, för ditt dyra blod,
Den sköna, röda reningsflod,
Som gör mitt onda hjerta hvitt
Och rent och heligt såsom ditt!

Tack för din Ande god, som bär
Mig vittne, att Guds barn jag är,
Och fostrar mig – hvad saligt hopp –
För lifvet i Guds rike opp!

Tack för den nöd, som ock i dag
Har klappat på och gjort, att jag
Ej kunnat lefva utan dig,
Ej kunnat gå min egen stig!

Tack för hvar lättnad du beredt,
Der du allena bördan sett,
Tack för hvar blick af dig, som gaf
En frid, den verlden ej vet af!

Jag kan ej tacka dig för allt,
Mitt lof blir här så matt och kallt,
Men gif en evighet till sist
Att lofva dig, o Herre Krist!

Då skall jag kunna tacka dig
Ock för din nåd i dag mot mig,
Ja, sluten i din kärleks famn
Beprisa högt ditt dyra namn!

Vid dagens slut

2010-01-14T01:33:00.000-08:00

Tusen, tusen stjärnor glimma
På den mörkblå himlens grund,
Det är dagens sista timma,
Det är bönens tysta stund.
Herre, låt mig än förnimma
Kraften av ditt fridsförbund! :,:

O, hur dyr din godhet varit
Även denna dag mot mig!
Må den nåd, som jag förfarit,
Mana mig att prisa dig!
Bliv densamme, som du varit
Huru allt förändrar sig! :,:

Bliv min konung och regera
I mitt hjärta, så att jag
Icke måtte leva mera
Blott mig själv till välbehag;
Men, om möjligt, samla flera,
Som lovsjunga dig en dag. :,:

Säg mig ock, att du förlåter
All min myckna kärleksbrist,
Och när efter dig jag gråter,
Trösta mig, o Jesu Krist,
Till dess du mig hämtar åter
Hem till dig i himlen sist! :,:

Ursprungligen:
Tusen, tusen stjernor glimma
På den mörkblå himlens grund,
Det är dagens sista timma,
Det är bönens tysta stund.
Herre, låt mig än förnimma
Kraften af ditt fridsförbund! :,:

O, hur dyr din godhet varit
Äfven denna dag mot mig!
Må den nåd, som jag förfarit,
Mana mig att prisa dig!
Blif densamme, som du varit
Huru allt förändrar sig! :,:

Blif min konung och regera
I mitt hjerta, så att jag
Icke måtte lefva mera
Blott mig sjelf till välbehag;
Men, om möjligt, samla flera,
Som lofsjunga dig en dag. :,:

Säg mig ock, att du förlåter
All min myckna kärleksbrist,
Och när efter dig jag gråter,
Trösta mig, o Jesu Krist,
Till dess du mig hemtar åter
Hem till dig i himlen sist! :,:

Aftontanke

2010-01-13T08:12:00.000-08:00

Sol sjunker ner
Tyst bakom fjällen,
Blommorna somna vid vindarnas sång.
Herre, du ser
Jemväl i kvällen
Ned till ditt Sion – du känner dess tvång.
Över de dina
Vakar ditt öga,
Mörkret det är icke mörker för dig.
Låt för mig skina
Ljus från det höga,
Se, jag begär och jag söker blott dig!

Jorden, hur skön
Än den må vara,
Har ej den fullhet mitt hjärta begär,
Därför min bön
Söker de klara
Boningar, Herre, där solen du är.
Där är min vila,
Hemmet, det trygga,
Dit ock mig närmar var afton, som flyr.
Timmarna ila,
Snart är tillrygga
Natten på jorden, och morgonen gryr.

Ursprungligen:
Sol sjunker ner
Tyst bakom fjellen,
Blommorna somna vid vindarnas sång.
Herre, du ser
Jemväl i qvällen
Ned till ditt Zion – du känner dess tvång.
Öfver de dina
Vakar ditt öga,
Mörkret det är icke mörker för dig.
Låt för mig skina
Ljus från det höga,
Se, jag begär och jag söker blott dig!

Jorden, hur skön
Än den må vara,
Har ej den fullhet mitt hjerta begär,
Derför min bön
Söker de klara
Boningar, Herre, der solen du är.
Der är min hvila,
Hemmet, det trygga,
Dit ock mig närmar hvar afton, som flyr.
Timmarna ila,
Snart är tillrygga
Natten på jorden, och morgonen gryr.

Tag mig helt

2010-01-11T23:27:00.000-08:00

Herre, för var dag du giver,
Tag mig åter helt på nytt,
Låt all död och köld och ljumhet
Bli i liv och eld förbytt!

Tag mitt hjärta – hela hjärtat,
Och fyll sedan upp det så,
Att för världen och dess kärlek
Intet rum må återstå!

Tag min vilja, käre Herre,
Gör den helt till ett med din,
Och ehvad mig sedan möter,
Låt din vilja vara min!

Tag de gåvor du mig givit,
Gåvor av vad slag som helst,
Lär mig tjäna dig av hjärtat,
Se´n av nåd jag själv är frälst!

Tag min tunga, låt mig tala,
Låt mig sjunga om ditt namn,
Medan trygg hos dig jag vilar
Som ett barn i modersfamn!

Tag ock, Herre, mina händer,
O, låt deras tysta tjänst
Täckas dig, fast gömd och ringa
Den för världen aldrig glänst!

Tag ock mina fötter, lär dem
Löpa glatt din viljas stig,
Redo att när helst du bjuder,
Gå ett ärende åt dig!

Tag de flyende minuter,
Som du än i nåd beskär,
Låt ock dem få bära vittne,
Att för dig jag avskild är!

Tag min kärlek – lär mig älska
Icke mer mig själv, nej dig,
Dig, som med en evig kärlek
Älskat, fostrat, vårdat mig!

Tag mig helt och låt din Ande
Vittna med min ande än,
Att jag går här för din räkning,
Tills du hämtar mig igen!

Ursprungligen:
Herre, för hvar dag du gifver,
Tag mig åter helt på nytt,
Låt all död och köld och ljumhet
Bli i lif och eld förbytt!

Tag mitt hjerta – hela hjertat,
Och fyll sedan upp det så,
Att för verlden och dess kärlek
Intet rum må återstå!

Tag min vilja, käre Herre,
Gör den helt till ett med din,
Och ehvad mig sedan möter,
Låt din vilja vara min!

Tag de gåfvor du mig gifvit,
Gåfvor af hvad slag som helst,
Lär mig tjena dig af hjertat,
Se´n af nåd jag sjelf är frälst!

Tag min tunga, låt mig tala,
Låt mig sjunga om ditt namn,
Medan trygg hos dig jag hvilar
Som ett barn i modersfamn!

Tag ock, Herre, mina händer,
O, låt deras tysta tjenst
Täckas dig, fast gömd och ringa
Den för verlden aldrig glänst!

Tag ock mina fötter, lär dem
Löpa gladt din viljas stig,
Redo att när helst du bjuder,
Gå ett ärende åt dig!

Tag de flyende minuter,
Som du än i nåd beskär,
Låt ock dem få bära vittne,
Att för dig jag afskild är!

Tag min kärlek – lär mig älska
Icke mer mig sjelf, nej dig,
Dig, som med en evig kärlek
Älskat, fostrat, vårdat mig!

Tag mig helt och låt din Ande
Vittna med min ande än,
Att jag går här för din räkning,
Tills du hemtar mig igen!

Efter en bibelstund

2010-01-11T10:37:00.001-08:00

Tack, o Jesu, för det rika bordet, (1)
Som din kärlek dukar upp för oss!
Tack, o Jesu, för det dyra ordet,
Vilket aldrig, aldrig skall förgås! (2)

Sänd ock nu till oss din helga Anda,
Som oss leder i all sanning här,
Låt ej fienden sitt ogräs blanda (3)
I den säd, som bland oss utsådd är!

Låt ej ordet fåfängt komma åter,
Utan skaffa frukt till evig tid, (4)
Och varhelst du oss församla låter,
Låt oss alla samlas i din frid!

O, låt syskonbandet aldrig brista, (5)
Låt ej broderskärleken dö ut;
Låt oss ej om småting börja tvista,
Så att huvudsaken glöms till slut!

Håll oss alltid i din sanna fruktan,
Slå alltjämt all egenvilja ner;
Spar ej heller på din Andes tuktan
Och låt köttet ej regera mer!

Ja, o Jesu, du, som gör utöver
Vad vi bedja, eller tänka här, (6)
Giv åt var och en, vad han behöver,
Giv åt var och en, vad nyttigt är!

Bär oss, bär oss på ditt trogna hjärta,
Rista där med eldskrift våra namn, (7)
Och låt ingen lust och ingen smärta
Rycka lammen ur din herdefamn!

1, Ps 23:5, 2, Matt 24:35, 3, Matt 13:25,
4, Jes 55:11, 5, Ef 4:3, 6, Ef 3:20,
7, Höga V 8:6

Ursprungligen:
Tack, o Jesu, för det rika bordet, (1)
Som din kärlek dukar upp för oss!
Tack, o Jesu, för det dyra ordet,
Hvilket aldrig, aldrig skall förgås! (2)

Sänd ock nu till oss din helga Anda,
Som oss leder i all sanning här,
Låt ej fienden sitt ogräs blanda (3)
I den säd, som bland oss utsådd är!

Låt ej ordet fåfängt komma åter,
Utan skaffa frukt till evig tid, (4)
Och hvarhelst du oss församla låter,
Låt oss alla samlas i din frid!

O, låt syskonbandet aldrig brista, (5)
Låt ej broderskärleken dö ut;
Låt oss ej om småting börja tvista,
Så att hufvudsaken glöms till slut!

Håll oss alltid i din sanna fruktan,
Slå alltjemt all egenvilja ner;
Spar ej heller på din Andes tuktan
Och låt köttet ej regera mer!

Ja, o Jesu, du, som gör utöfver
Hvad vi bedja, eller tänka här, (6)
Gif åt hvar och en, hvad han behöfver,
Gif åt hvar och en, hvad nyttigt är!

Bär oss, bär oss på ditt trogna hjerta,
Rista der med eldskrift våra namn, (7)
Och låt ingen lust och ingen smärta
Rycka lammen ur din herdefamn!

1, Ps 23:5, 2, Matt 24:35, 3, Matt 13:25,
4, Jes 55:11, 5, Ef 4:3, 6, Ef 3:20,
7, Höga V 8:6

Efter ordets betraktande

2010-01-09T23:41:00.000-08:00

Tack, o Jesu, för det dyra
Nådens ord vi fått av dig!
Värdes våra fötter styra
In på salighetens stig!
Öppna öga, hjärta, öra
Giv din nåd och kraft därtill
Att vi glatt och villigt göra,
Vad av oss du hava vill!

Värdes för oss uppenbara
Ordets sanning mer och mer
Och den bild i oss förklara,
Som med välbehag du ser.
Låt det dyra ordet skaffa
Någon frukt hos oss jämväl,
Undervisa, trösta, straffa,
Helga ande, kropp och själ!

Dina äro vi – o, låt oss
Aldrig villas bort från dig!
All vår synd och skuld förlåt oss,
Led oss på din viljas stig!
Låt din gode, helge Anda
Tyda skriftens djup, och så
Komma oss med nåd tillhanda,
Där vi ingenting förstå.

Värdes dig jämväl förbarma
Över hednavärldens nöd!
Se i nåd till dessa arma,
Giv åt dem ock livets bröd!
Tänk på våra dyra bröder,
Som gått ut med fridens bud!
Gör dig känd i nord och söder
Du all nåds, och sannings Gud!

Ursprungligen:
Tack, o Jesu, för det dyra
Nådens ord vi fått af dig!
Värdes våra fötter styra
In på salighetens stig!
Öppna öga, hjerta, öra
Gif din nåd och kraft dertill
Att vi gladt och villigt göra,
Hvad af oss du hafva vill!

Värdes för oss uppenbara
Ordets sanning mer och mer
Och den bild i oss förklara,
Som med välbehag du ser.
Låt det dyra ordet skaffa
Någon frukt hos oss jemväl,
Undervisa, trösta, straffa,
Helga ande, kropp och själ!

Dina äro vi – o, låt oss
Aldrig villas bort från dig!
All vår synd och skuld förlåt oss,
Led oss på din viljas stig!
Låt din gode, helge Anda
Tyda skriftens djup, och så
Komma oss med nåd tillhanda,
Der vi ingenting förstå.

Värdes dig jemväl förbarma
Öfver hednavärldens nöd!
Se i nåd till dessa arma,
Gif åt dem ock lifvets bröd!
Tänk på våra dyra bröder,
Som gått ut med fridens bud!
Gör dig känd i nord och söder
Du all nåds, och sannings Gud!

Än en nådestund vid ordet

2010-01-09T01:01:00.001-08:00

Giv oss än en nådestund, o Jesu,
När vi samlas i ditt dyra namn!
Gör oss stilla, stilla för din Ande,
Drag oss alla till din öppna famn!
Duka än som fordomtid i öknen
För ditt Israel, ditt rika bord!
Giv åt var och en vad han behöver
Av det dyra livets ord!

Giv oss än en nådestund tillsammans,
Såsom du ditt folk så gärna ger!
Och låt dina varningar och löften
Tränga djupt i våra hjärtan ner.
Du ju vet, vi kunna intet taga,
Om du, Herre, icke giver det;
O, så giv utöver vad vi bedja,
Visa oss din salighet!

Giv oss än en nådestund, o Jesu:
Låt ditt frälsningsord oss alla nå!
Hjälp oss, du, att bättre taga vara
På de kallelser, vi ännu få!
Giv, ack giv, att särskilt denna stunden
För oss mera uti ordet in!
Se, vi lämna allt i dina händer,
Äran, Herre, är ju din!

Ursprungligen:
Gif oss än en nådestund, o Jesu,
När vi samlas i ditt dyra namn!
Gör oss stilla, stilla för din Anda,
Drag oss alla till din öppna famn!
Duka än som fordomtid i öknen
För ditt Israel, ditt rika bord!
Gif åt hvar och en hvad han behöfver
Af det dyra lifvets ord!

Gif oss än en nådestund tillsammans,
Såsom du ditt folk så gerna ger!
Och låt dina varningar och löften
Tränga djupt i våra hjertan ner.
Du ju vet, vi kunna intet taga,
Om du, Herre, icke gifver det;
O, så gif utöfver hvad vi bedja,
Visa oss din salighet!

Gif oss än en nådestund, o Jesu:
Låt ditt frälsningsord oss alla nå!
Hjelp oss, du, att bättre taga vara
På de kallelser, vi ännu få!
Gif, ack gif, att särskildt denna stunden
För oss mera uti ordet in!
Se, vi lemna allt i dina händer,
Äran, Herre, är ju din!

Före ordets betraktande

2010-01-07T23:13:00.000-08:00

(Återfinns som nr 81 i Den Svenska Psalmboken)

Herre, samla oss nu alla
Kring ditt dyra nådesord,
Likt ett vårregn låt det falla
På vårt hjärtas torra jord!
Värdes oss din Ande sända
Och din eld ibland oss tända,
Mätta ljuvligt de elända,
Herre, vid ditt rika bord!

Lär oss troget taga vara
På det ord, oss givet är,
Led oss i ditt ljus det klara,
På den väg som till dig bär,
Håll vårt hjärta för dig stilla,
Låt ej otron oss förvilla,
Herre, låt oss ej förspilla
Nådestunden, du beskär!

Må vi akta på den tiden,
Då du söker oss, o Gud!
Snart är nådens dag förliden,
Och vi få ej flera bud.
O, så hjälp oss nu att höra
Vad vår själ kan saliggöra,
Upplåt du vårt hjärtas öra
Och förnim vårt böneljud!

Ursprungligen:
Herre, samla oss nu alla
Kring ditt dyra nådesord,
Likt ett vårregn låt det falla
På vårt hjertas torra jord!
Värdes oss din Ande sända
Och din eld ibland oss tända,
Mätta ljufligt de elända,
Herre, vid ditt rika bord!

Lär oss troget taga vara
På det ord, oss gifvet är,
Led oss i ditt ljus det klara,
På den väg som till dig bär,
Håll vårt hjerta för dig stilla,
Låt ej otron oss förvilla,
Herre, låt oss ej förspilla
Nådestunden, du beskär!

Må vi akta på den tiden,
Då du söker oss, o Gud!
Snart är nådens dag förliden,
Och vi få ej flere bud.
O, så hjelp oss nu att höra
Hvad vår själ kan saliggöra,
Upplåt du vårt hjertas öra
Och förnim vårt böneljud!

Tacksägelse för Guds ord

2010-01-06T23:15:00.000-08:00

Pris vare dig, o Jesu huld
För nådens dyra ord,
Mer värt än silver eller guld
Och allt på denna jord.

Ja, vad är ädelstenens glans
Och äkta pärlan själv
Mot ordets sköna löfteskrans,
Mot livets klara älv!

Den väg, som nyss i mörker låg,
Hur blev med ens den klar,
Blott jag i ordets ljus den såg
Så rik, så underbar!

En blick in i dess helgedom
Hur den förvandlar allt!
Den värld som nyss var mörk och tom
Får där en ny gestalt.

Det ger den döde liv på nytt,
Gör glad, den nyss gick böjd,
Hur mycken nöd det re´n förbytt
I outsäglig fröjd!

Ty nog och övernog det har
För hela världens törst,
Varhelst den gör sig uppenbar,
Där den ock är som störst.

O, kunde jag då, Herre kär
Av hjärtat tacka dig
För detta dyra ord, som är
Ett ljus på all min stig!

Ack, giv det vingar – sänd det ut
Kring hela jordens rund!
Förena folken så till slut
Uti ditt fridsförbund,

Att snart från söder och från nord
En enig lovsångs ton
Till himlaskarans fröjd blir spord
Inför din äras tron!

Ursprungligen:
Pris vare dig, o Jesu huld
För nådens dyra ord,
Mer värdt än silfver eller guld
Och allt på denna jord.

Ja, hvad är ädelstenens glans
Och äkta perlan sjelf
Mot ordets sköna löfteskrans,
Mot lifvets klara elf!

Den väg, som nyss i mörker låg,
Hur blef med ens den klar,
Blott jag i ordets ljus den såg
Så rik, så underbar!

En blick in i dess helgedom
Hur den förvandlar allt!
Den verld som nyss var mörk och tom
Får der en ny gestalt.

Det ger den döde lif på nytt,
Gör glad, den nyss gick böjd,
Hur mycken nöd det re´n förbytt
I outsäglig fröjd!

Ty nog och öfvernog det har
För hela verldens törst,
Hvarhelst den gör sig uppenbar,
Der den ock är som störst.

O, kunde jag då, Herre kär
Af hjertat tacka dig
För detta dyra ord, som är
Ett ljus på all min stig!

Ack, gif det vingar – sänd det ut
Kring hela jordens rund!
Förena folken så till slut
Uti ditt fridsförbund,

Att snart från söder och från nord
En enig lofsångs ton
Till himlaskarans fröjd blir spord
Inför din äras tron!

Under arbetet för Guds rike

2010-01-05T00:13:00.000-08:00

O du, som satt din hand till plogen,
Gå glad framåt med helig id!
Bliv fast, oviklig, rik och trogen
I Herrens verk, den lilla tid
Han täckes dig ännu förläna!
Snart sänka kvällens skuggor sig.
O, det är nåd få Honom tjäna,
Som först har älskat, tjänat dig.

Hur sällt att leva till hans ära,
Som igenlöst oss med sitt blod,
Och få sin frukt åt Honom bära
I tro och heligt tålamod!
Hur sällt att fritt få Honom tjäna
Av kärlek blott och ej för lön
Och vänta av hans nåd allena
Rättfärdighetens krona skön!

Se ej tillbaka, ej åt sidan,
Se blott framåt med saligt hopp;
Och vet att under trons förbidan
Den ädla brodden skjuter opp!
Far fort att så, tills Herren sänder
Ett arla- och ett serla-regn!
Det stärka skall de trötta händer
Att lämna allt uti hans hägn.

Att känna Honom, det är livet,
Är full och hel rättfärdighet,
Ty utom Honom är ej givet
Åt oss ett namn till salighet.
Men lagens ände och fullbordan
Är Han för var och en, som tror,
Och se, på andra sidan Jordan
Står redan frälst en skara stor.

Till denna skara samla, kalla
Allt flera hem från stormens brus;
De rymmas ljuvligt alla, alla
Uti det stora fadershus.
Där intet missljud blir i sången,
Vad land, som här den fostrat har,
Ty för Guds tron den löste fången
Ju sjunger samma lovsång klar.

En dag skall Herren, o besinna,
En evig ro beskära dig.
Vad Han till dess hos dig vill finna
Är trohet – trohet emot sig!
Hur ringa än din plats må vara,
O, tjäna villigt, tjäna glatt,
Tills du med alla helgons skara
Får lova Honom dag och natt. (1)

1, Uppb 7:15

Ursprungligen:
O du, som satt din hand till plogen,
Gå glad framåt med helig id!
Blif fast, oviklig, rik och trogen
I Herrens verk, den lilla tid
Han täckes dig ännu förläna!
Snart sänka qvällens skuggor sig.
O, det är nåd få Honom tjena,
Som först har älskat, tjenat dig.

Hur sällt att lefva till hans ära,
Som igenlöst oss med sitt blod,
Och få sin frukt åt Honom bära
I tro och heligt tålamod!
Hur sällt att fritt få Honom tjäna
Af kärlek blott och ej för lön
Och vänta af hans nåd allena
Rättfärdighetens krona skön!

Se ej tillbaka, ej åt sidan,
Se blott framåt med saligt hopp;
Och vet att under trons förbidan
Den ädla brodden skjuter opp!
Far fort att så, tills Herren sänder
Ett arla- och ett serla-regn!
Det stärka skall de trötta händer
Att lämna allt uti hans hägn.

Att känna Honom, det är lifvet,
Är full och hel rättfärdighet,
Ty utom Honom är ej gifvet
Åt oss ett namn till salighet.
Men lagens ände och fullbordan
Är Han för hvar och en, som tror,
Och se, på andra sidan Jordan
Står redan frälst en skara stor.

Till denna skara samla, kalla
Allt flere hem från stormens brus;
De rymmas ljufligt alla, alla
Uti det stora fadershus.
Der intet missljud blir i sången,
Hvad land, som här den fostrat har,
Ty för Guds tron den löste fången
Ju sjunger samma lofsång klar.

En dag skall Herren, o besinna,
En evig ro beskära dig.
Hvad Han till dess hos dig vill finna
Är trohet – trohet emot sig!
Hur ringa än din plats må vara,
O, tjena villigt, tjena gladt,
Tills du med alla helgons skara
Får lofva Honom dag och natt. (1)

1, Uppb 7:15

Nödga dem att komma in!

2010-01-03T03:15:00.000-08:00

Nödga dem – de djupast fallna,
Nödga dem att komma in,
Säg till var och en du finner:
Kom till Jesus, Han är din!
Nödga dem – de trötta, svaga,
De betungade – och säg,
Kommen alla, Jesus väntar,
Här är fri och öppen väg!

Nödga dem – ja, alla, alla,
Hedningar och judar än!
Och den rike, och den höge,
O, förgät ej heller den!
Nödga dem – se Fadern löper
Hult mot dem som vänder hem!
Skor och ring och högtidskläder –
Allt han redo har för dem!

Nödga dem – de unga, glada,
Livets vårdag är så kort;
Må de ej i tanklös yra
Leka, drömma denna bort!
Nödga dem – de halta, blinda,
Jesus helar än i dag!
Och han viskar än som fordom:
”Rädens icke – det är jag!”

Nödga dem – de arma kvalda,
Blödande av syndens sår!
Säg dem att den gode herden
Söker vart förlorat får.
Dagen snart till afton skrider,
Månne nästa stund är din?
O, så minns din Herres uppdrag:
”Nödga dem att komma in!”

Ursprungligen:
Nödga dem – de djupast fallna,
Nödga dem att komma in,
Säg till hvar och en du finner:
Kom till Jesus, Han är din!
Nödga dem – de trötta, svaga,
De betungade – och säg,
Kommen alla, Jesus väntar,
Här är fri och öppen väg!

Nödga dem – ja, alla, alla,
Hedningar och judar än!
Och den rike, och den höge,
O, förgät ej heller den!
Nödga dem – se Fadern löper
Huldt mot dem som vänder hem!
Skor och ring och högtidskläder –
Allt han redo har för dem!

Nödga dem – de unga, glada,
Lifvets vårdag är så kort;
Må de ej i tanklös yra
Leka, drömma denna bort!
Nödga dem – de halta, blinda,
Jesus helar än i dag!
Och han hviskar än som fordom:
”Rädens icke – det är jag!”

Nödga dem – de arma qvalda,
Blödande af syndens sår!
Säg dem att den gode herden
Söker hvart förloradt får.
Dagen snart till afton skrider,
Månne nästa stund är din?
O, så mins din Herres uppdrag:
”Nödga dem att komma in!”

”Här är jag – sänd mig.”

2010-01-01T05:40:00.000-08:00

Jes 6:8

Än , som fordom, frågar Herren:
”I, min vingård – vem vill gå?”
Stort är fältet, skörden mycken,
Skördemännen dock så få.
Sent och tidigt samma fråga
Ställer Han till mig och dig,
Men vem svarar glad och villig:
”Här är jag – sänd mig, sänd mig!”

Kan du icke över havet
Gå till fjärran hednaland,
Hedningar, ack se, de finnas
Här invid din egen strand!
Kan du ej ge millioner,
Änkans skärv du kan dock ge,
Och om du det gör, skall Jesus
Än med välbehag det se.

Kan du icke som en Paulus
Högt predika om Guds nåd,
Månne du ej tyst kan vittna
Om hans dyra frälsningsråd?
Når din röst ej till de stora,
Gläd dig, om den når de små!
Säg till var och en av dessa:
”Jesus dog för dig också!”

Kan som väktare du icke
Ropa högt på bergets topp,
Må din bön i det fördolda
Stiga till Guds himmel opp!
Må du – liksom Hur ock Aron
Stödde Moses – var du går (1)
Stödja någon Herrens kämpe,
Som i stridens hetta står!

Kom blott icke med en ursäkt,
När din Herre kallar dig.
Säg ej: ”Jag kan intet göra”,
Medan tusen dö kring dig!
Säg fast hellre, när Han kallar:
”Sänd mig, Herre, jag vill gå,
Blott ditt ansikte går för mig,
Och du själv vill med mig stå!

1, 2 Mos 17:12

Ursprungligen:
Jes 6:8

Än , som fordom, frågar Herren:
”I, min vingård – hvem vill gå?”
Stort är fältet, skörden mycken,
Skördemännen dock så få.
Sent och tidigt samma fråga
Ställer Han till mig och dig,
Men hvem svarar glad och villig:
”Här är jag – sänd mig, sänd mig!”

Kan du icke öfver hafvet
Gå till fjerran hednaland,
Hedningar, ack se, de finnas
Här invid din egen strand!
Kan du ej ge millioner,
Enkans skärf du kan dock ge,
Och om du det gör, skall Jesus
Än med välbehag det se.

Kan du icke som en Paulus
Högt predika om Guds nåd,
Månne du ej tyst kan vittna
Om hans dyra frälsningsråd?
Når din röst ej till de stora,
Gläd dig, om den når de små!
Säg till hvar och en af dessa:
”Jesus dog för dig också!”

Kan som väktare du icke
Ropa högt på bergets topp,
Må din bön i det fördolda
Stiga till Guds himmel opp!
Må du – liksom Hur ock Aron
Stödde Moses – hvar du går (1)
Stödja någon Herrens kämpe,
Som i stridens hetta står!

Kom blott icke med en ursäkt,
När din Herre kallar dig.
Säg ej: ”Jag kan intet göra”,
Medan tusen dö kring dig!
Säg fast hellre, när Han kallar:
”Sänd mig, Herre, jag vill gå,
Blott ditt ansigte går för mig,
Och du sjelf vill med mig stå!

1, 2 Mos 17:12

Samla dem alla

2009-12-31T06:48:00.000-08:00

”Låten barnen komma till mig.”
Mark 10:14

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Samla dem in ifrån gator och gränder,
Där de i mörker än gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Huldt Han dem söker, såsom en herde,
Skulle du liknöjd då gå?
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Sök dem i syndens mörkaste nästen,
Där de i vildmarken gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Säg dem det frälsande ord!
Säg dem att Jesus dött för dem alla,
O, låt hans kärlek bli spord,
Säg dem det frälsande ord!

Ursprungligen:
”Låten barnen komma till mig.”
Mark 10:14

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Samla dem in ifrån gator och gränder,
Der de i mörker än gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Huldt Han dem söker, såsom en herde,
Skulle du liknöjd då gå?
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Sök dem i syndens mörkaste nästen,
Der de i vildmarken gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Säg dem det frälsande ord!
Säg dem att Jesus dött för dem alla,
O, låt hans kärlek bli spord,
Säg dem det frälsande ord!

Med gammal kärlek

2009-12-29T05:43:00.000-08:00

”Jag vill föra Israel till ro, med
gammal kärlek älskar jag dig; der-
för vill jag ock framgent bevisa dig
nåd.” Jer 31:3

Med gammal kärlek älskar Herren Gud
Sitt Israel, det bort från Honom gångna,
Med gammal kärlek söker Han sin brud
Ibland de främlingar, ibland de fångna.

Med gammal kärlek, ack, Han älskar än
Det folk, som dock ifrån hans bud är viket,
Och ropar hult: ”Kom, Israel, igen,
Åt dig, åt dig jag vill beställa riket!”

Med gammal kärlek, stödd på det förbund
Han slöt med fäderna i fordomtimma,
Han vill alltjämt på löftets fasta grund
Än låta dig sin frälsningsgrund förnimma.

Så hör, o Israel, din Herres ord:
Han, som förskingrat dig en gång i tiden,
Vill som en herde samla än sin hjord,
Och ingen ände vara skall på friden.

Och du skall komma än till Sions höjd
Och sjunga Herrens lov i toner klara,
Tills du en gång i himmelsk lust och fröjd
Der hemma i hans hus får evigt vara.

Ursprungligen:
”Jag vill föra Israel till ro, med
gammal kärlek älskar jag dig; der-
för vill jag ock framgent bevisa dig
nåd.” Jer 31:3

Med gammal kärlek älskar Herren Gud
Sitt Israel, det bort från Honom gångna,
Med gammal kärlek söker Han sin brud
Ibland de främlingar, ibland de fångna.

Med gammal kärlek, ack, Han älskar än
Det folk, som dock ifrån hans bud är viket,
Och ropar huldt: ”Kom, Israel, igen,
Åt dig, åt dig jag vill beställa riket!”

Med gammal kärlek, stödd på det förbund
Han slöt med fäderna i fordomtimma,
Han vill alltjemt på löftets fasta grund
Än låta dig sin frälsningsgrund förnimma.

Så hör, o Israel, din Herres ord:
Han, som förskingrat dig en gång i tiden,
Vill som en herde samla än sin hjord,
Och ingen ände vara skall på friden.

Och du skall komma än till Zions höjd
Och sjunga Herrens lof i toner klara,
Tills du en gång i himmelsk lust och fröjd
Der hemma i hans hus får evigt vara.

För Sions skull

2009-12-27T23:41:00.000-08:00

Jes 62:1

För Sions skull jag vill ej tiga, nej,
Jag för Jerusalem vill högt förkunna:
Guds dyra ord och löften svika ej,
Han nåd och frid vill än sitt folk förunna.

För Sions skull jag öppna vill min mun
Och för Jerusalem min röst ej spara,
Att skria om en öppen reningsbrunn
Emot all synd, hur blodröd den må vara.

För Sions skull – tills dess rättfärdighet
Lik morgonrodnans sken går upp för alla,
Tills, lik ett nytänt bloss, dess salighet
Med himmelsk glans skall över jorden falla;

Tills uppenbaras skall för alla land
Den härlighet, som Gud på nytt vill giva
Det folk, som skall en krona i hans hand
Ett diadem omkring hans panna bliva.

O, broder, vill ock du ej vara med
”För Sions skull” att ropa, kämpa, strida,
Att röja väg, att utså ädel säd
Och skördedagens fröjd i tron förbida?

O, gå då ut, bered åt folken väg,
Res högt baneret, sjung om Lammets ära
Och tröstefullt åt dottern Sion säg:
”Var glad, din hjälp, din salighet är nära!”

Ursprungligen:
Jes 62:1

För Zions skull jag vill ej tiga, nej,
Jag för Jerusalem vill högt förkunna:
Guds dyra ord och löften svika ej,
Han nåd och frid vill än sitt folk förunna.

För Zions skull jag öppna vill min mun
Och för Jerusalem min röst ej spara,
Att skria om en öppen reningsbrunn
Emot all synd, hur blodröd den må vara.

För Zions skull – tills dess rättfärdighet
Lik morgonrodnans sken går upp för alla,
Tills, lik ett nytändt bloss, dess salighet
Med himmelsk glans skall öfver jorden falla;

Tills uppenbaras skall för alla land
Den härlighet, som Gud på nytt vill gifva
Det folk, som skall en krona i hans hand
Ett diadem omkring hans panna blifva.

O, broder, vill ock du ej vara med
”För Zions skull” att ropa, kämpa, strida,
Att rödja väg, att utså ädel säd
Och skördedagens fröjd i tron förbida?

O, gå då ut, bered åt folken väg,
Res högt baneret, sjung om Lammets ära
Och tröstefullt åt dottern Zion säg:
”Var glad, din hjelp, din salighet är nära!”

Det stora jubelåret

2009-12-27T00:35:00.000-08:00

Det stundar snart, det stora jubelåret,
Och hednavärldens fullhet ingår re´n,
Och Jakobs barn, förströdda över jorden,
Då också fröjdas i Guds sannings sken.
Förbannelsen från Ebals höjder tystnat, (1)
Ty i välsignelse är den förbytt,
Och Abrahams och Isaks Gud som fordom
Besöker än sitt gamla folk på nytt.

Ack, utan tempel, gudstjänst, urim, tummim (2)
Hans arma Israel här irrat kring,
En skugga blott av vad det fordom varit,
Ett hemlöst folk på jordens vida ring.
Men fångenskapens tid till ända skrider,
Det stora fri- och jubelår är när,
Och här och där en sakta susning bådar
Den vårtid Israel än lovad är.

Guds fadershjärta måste sig förbarma,
Är icke Efraim hans käre son, (3)
Och Israel det arv Han åt sig korat,
Fastän det mött hans kallelse med hån?
Dock kan sin kallelse Han icke ångra,
Förbundet, som med Abraham Han slöt,
Står å hans sida fastare än bergen,
Hur tidigt än hans Israel det bröt.

Och nu ifrån förskingringen och bruset
Av tidens ström Han samla vill i frid
De överallt förspridda Jakobs söner,
Att ock för dem må gry en nådens tid.
Hans evangelium, det glada budet,
Skall höras vida ock i deras tjäll,
Tills mången son av Israel får vila
I Abrahams, sin faders sköte säll.

Ty hjälten ifrån Edom och från Bozra (4)
I blodig skrud bland folken drager fram,
Och otrons hån och mörkrets krafter bäva
Inför det milda, blödande Guds Lamm.
Och kring det kors, der törnekrönt och smädad
Guds Son i ångest kämpat dagen lång,
Församlas nu från världens alla länder
Det folk, som förde Honom dit en gång.

Så vänd dig då, o Israel, till Honom,
Han kallar dig i nåd ännu till sig.
Från synagogans dunkelhöljda förgård
Till helgedomen, öppnad helt för dig.
Ditt allt i alla nu Han själv vill vara,
Din präst, din konung och ditt offerlamm,
Ditt träldomsok en gång Han sönderbrutit
Samt evig frihet ock åt dig bragt fram.

Men först och sist vi bedja dig, vår Fader,
Av ålder är ju det ditt dyra namn,
O, tänk på Israel, att de förströdda
Må samlas alla, alla i din famn!
Bär dem som förr på starka örnevingar (5)
Och uppbygg Sions murar än en gång,
Att ock från Jakobs tjäll må ljuvligt klinga
Inför din äras tron blott Lammets sång!

1, 5 Mos 27:13, 2, 2 Mos 28:30, 3, Jer 31:20,
4, Jes 63:1, 5, 5 Mos 42:11

Ursprungligen:
Det stundar snart, det stora jubelåret,
Och hednaverldens fullhet ingår re´n,
Och Jakobs barn, förströdda över jorden,
Då också fröjdas i Guds sannings sken.
Förbannelsen från Ebals höjder tystnat, (1)
Ty i välsignelse är den förbytt,
Och Abrahams och Isaks Gud som fordom
Besöker än sitt gamla folk på nytt.

Ack, utan tempel, gudstjänst, urim, tummim (2)
Hans arma Israel här irrat kring,
En skugga blott af hvad det fordom varit,
Ett hemlöst folk på jordens vida ring.
Men fångenskapens tid till ända skrider,
Det stora fri- och jubelår är när,
Och här och der en sakta susning bådar
Den vårtid Israel än lofvad är.

Guds fadershjerta måste sig förbarma,
Är icke Efraim hans käre son, (3)
Och Israel det arf Han åt sig korat,
Fastän det mött hans kallelse med hån?
Dock kan sin kallelse Han icke ångra,
Förbundet, som med Abraham Han slöt,
Står å hans sida fastare än bergen,
Hur tidigt än hans Israel det bröt.

Och nu ifrån förskingringen och bruset
Af tidens ström Han samla vill i frid
De öfverallt förspridde Jakobs söner,
Att ock för dem må gry en nådens tid.
Hans evangelium, det glada budet,
Skall höras vida ock i deras tjäll,
Tills mången son af Israel får hvila
I Abrahams, sin faders sköte säll.

Ty hjelten ifrån Edom och från Bozra (4)
I blodig skrud bland folken drager fram,
Och otrons hån och mörkrets krafter bäfva
Inför det milda, blödande Guds Lam.
Och kring det kors, der törnekrönt och smädad
Guds Son i ångest kämpat dagen lång,
Församlas nu från verldens alla länder
Det folk, som förde Honom dit en gång.

Så vänd dig då, o Israel, till Honom,
Han kallar dig i nåd ännu till sig.
Från synagogans dunkelhöljda förgård
Till helgedomen, öppnad helt för dig.
Ditt allt i alla nu Han sjelf vill vara,
Din prest, din konung och ditt offerlam,
Ditt träldomsok en gång Han sönderbrutit
Samt evig frihet ock åt dig bragt fram.

Men först och sist vi bedja dig, vår Fader,
Af ålder är ju det ditt dyra namn,
O, tänk på Israel, att de förströdda
Må samlas alla, alla i din famn!
Bär dem som förr på starka örnevingar (5)
Och uppbygg Zions murar än en gång,
Att ock från Jakobs tjäll må ljufligt klinga
Inför din äras tron blott Lammets sång!

1, 5 Mos 27:13, 2, 2 Mos 28:30, 3, Jer 31:20,
4, Jes 63:1, 5, 5 Mos 42:11

Bön för Israel

2009-12-24T13:21:00.000-08:00

”Den som Israel förskingrat hafver,
Han varder honom ock igen för-
samlandes.” Jer 31:10

Tänk på ditt gamla förbundsfolk, o Herre,
Tänk på ditt Israel, fjärran från dig!
Ack, uti otro och hårdhet, dess värre,
Har det gått bort ifrån sanningens stig.
Värdes dock ännu dig trofast förbarma,
Se till det folk, som förkastat din nåd!
Herre, besök och förlossa de arma,
Lär dem att känna ditt salighetsråd!

Tänk på förbundet med Abraham, medan
Ännu i Mamre han slog upp sitt tält!
Tänk på din tjänare Moses – och sedan
Alla profeter, som synglaset ställt,
Glada i tron, mot den himmelska staden,
Medan de gästat som främmande här,
Allt ifrån Enok, den lysande raden
Till Malakias, den ytterste där.

Tänk på förbundet med Sonen – det lyder
Ju på en evig, en orubblig nåd. (1)
Tänk på det löftet, o Herre, som tyder
Än på fullbordan av frälsningens råd.
Samla det skingrade Israel åter, (2)
Högt låt det svaja, ditt rikes baner,
Korsets banér, under vilket du låter
Friden på jorden bli bofast allt mer!

Hjälp och välsigna, behåll och bevara
Alla, som börjat att tro i ditt namn,
Styrk dem i frestelsens mörker och fara,
Lär dem att fly till din öppnade famn!
Mörkret och kölden och dimmorna vike,
Ljuset – o, spride allt längre det sig!
Och då vi fostras som barn för ditt rike,
Gör oss ock alla till ett uti dig!

1, Ps 89:34-35, 2, Rom 11:26

”Den som Israel förskingrat hafver,
Han varder honom ock igen för-
samlandes.” Jer 31:10

Tänk på ditt gamla förbundsfolk, o Herre,
Tänk på ditt Israel, fjerran från dig!
Ack, uti otro och hårdhet, dess värre,
Har det gått bort ifrån sanningens stig.
Värdes dock ännu dig trofast förbarma,
Se till det folk, som förkastat din nåd!
Herre, besök och förlossa de arma,
Lär dem att känna ditt salighetsråd!

Tänk på förbundet med Abraham, medan
Ännu i Mamre han uppslog sitt tält!
Tänk på din tjenare Moses – och sedan
Alla profeter, som synglaset stält,
Glade i tron, mot den himmelska staden,
Medan de gästat som främmande här,
Allt ifrån Enok, den lysande raden
Till Malakias, den ytterste der.

Tänk på förbundet med Sonen – det lyder
Ju på en evig, en orubblig nåd. (1)
Tänk på det löftet, o Herre, som tyder
Än på fullbordan af frälsningens råd.
Samla det skingrade Israel åter, (2)
Högt låt det svaja, ditt rikes baner,
Korsets banér, under vilket du låter
Friden på jorden bli bofast allt mer!

Hjelp och välsigna, behåll och bevara
Alla, som börjat att tro i ditt namn,
Styrk dem i frestelsens mörker och fara,
Lär dem att fly till din öppnade famn!
Mörkret och kölden och dimmorna vike,
Ljuset – o, spride allt längre det sig!
Och då vi fostras som barn för ditt rike,
Gör oss ock alla till ett uti dig!

1, Ps 89:34-35, 2, Rom 11:26

Svarta Sara

2009-12-21T22:49:00.000-08:00

Några länkar som kan beröra denna dikt:
Kalmars hembygdsförening om versernas bakgrund
Projekt Runeberg återger dikten med musik (Nr 217 i Svensk Söndagsskolsångbok)
Enn Kokk i kommentarerna finns en lång diskussion om ord som neger

”Där uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt”.
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn så glatt.

”Där uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här,
Där får jag se Guds anlet klara
Och evigt bliva där Han är!”

En gång, en enda gång allena
Hon hört ”den vite läraren”,
Hon hört om blodet, som kan rena, (1)
Hon hört om Jesus, barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
Vars murar heta salighet; (2)
Där vill ock hon stå med i raden
Och lova Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd av hö och strå,
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjärtat bor ändå!

Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger där i glad förbidan
På vad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
Hon hört en gång av läraren,
Hon tänker på den ”nya jorden”
Och på den ”nya himmelen”.

”Där uppe ingen död skall vara”,
Hon sjunger – men allt mera matt,
”Och intet rop, och ingen fara,
Och ingen gråt och ingen natt.”

Allt svagare ännu blir rösten:
”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” –
”Och ingen död” – och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod,
Ty se, den lilla svarta Sara
Var vit och skär i Lammets blod!

1, Joh 1:7, 2, Jes 60:18

Ursprungligen:
”Der uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt”.
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn så gladt.

”Der uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här,
Der får jag se Guds anlet klara
Och evigt blifva der Han är!”

En gång, en enda gång allena
Hon hört ”den hvite läraren”,
Hon hört om blodet, som kan rena, (1)
Hon hört om Jesus, barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
Hvars murar heta salighet; (2)
Der vill ock hon stå med i raden
Och lofva Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd af hö och strå,
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjertat bor ändå!

Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger der i glad förbidan
På hvad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
Hon hört en gång af läraren,
Hon tänker på den ”nya jorden”
Och på den ”nya himmelen”.

”Der uppe ingen död skall vara”,
Hon sjunger – men allt mera matt,
”Och intet rop, och ingen fara,
Och ingen gråt och ingen natt.”

Allt svagare ännu blir rösten:
”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” –
”Och ingen död” – och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod,
Ty se, den lilla svarta Sara
Var hvit och skär i Lammets blod!

1, Joh 1:7, 2, Jes 60:18

Till de avresande missionärerna

2009-12-21T00:21:00.000-08:00

Far er väg, er väg i frid,
Jakobs härar er ledsagar!
Herren, mäktig uti strid,
Själv i spetsen för er träder!

Som med Gideon Han än
är där ock med er i striden,
Tröstar helt på nytt igen,
När ni suckar efter friden!

Är Han alla dagar när,
O, vad är, att ni då bävar?
Hans den vida jorden är,
Hans de djupa vatten även!

Med Hans makt bevaras ni
Mitt i farorna och nöden,
Med hans makt ni skall få bli
Segervinnare i döden.

Gå i tron på Honom ut
Att till Lammets bröllop kalla!
I sin nådesfamn till slut
Vill Han ljuvligt samla alla.

Res så glatt hans fridsbanér,
Var Ni än drar fram på färden!
Själv Han strida skall för er,
Han, som övervunnit världen.

Fasta såsom bergen stå
Herrens löftesord, de rika,
Vila helt på dessa då,
Och de skall er aldrig svika!

Må vi mötas på den strand,
Där ej syndens vågor svalla,
Där, i fridens sälla land,
Där är rum för oss och alla.

Ursprungligen:
Faren eder väg i frid,
Jakobs härar er ledsage!
Herren, mägtig uti strid,
Sjelf i spetsen för er drage!

Som med Gideon Han än
Vare ock med er i striden,
Tröste städs på nytt igen,
När I sucken efter friden!

Är Han alla dagar när,
O, hvad är, att I då bäfven?
Hans den vida jorden är,
Hans de djupa vatten äfven!

Med Hans magt bevarens I
Midt i farorna och nöden,
Med hans Magt I skolen bli
Segervinnare i döden.

Gån i tron på Honom ut
Att till Lammets bröllop kalla!
I sin nådesfamn till slut
Vill Han ljufligt samla alla.

Resen gladt hans fridsbanér,
Hvar I dragen fram på färden!
Sjelf Han strida skall för er,
Han, som öfvervunnit verlden.

Fasta såsom bergen stå
Herrens löftesord, de rika,
Hvilen helt på dessa då,
Och de skola aldrig svika!

Må vi mötas på den strand,
Der ej syndens vågor svalla,
Der, i fridens sälla land,
Der är rum för oss och alla.

Morgonrodnaden

2009-12-18T21:23:00.000-08:00

Re´n bådar morgonstjärnan,
Att natten är förbi,
Och jordens söner vaknar
Till bot och bättring. Si,
Var stilla fläkt från havet
Oss bringar nya bud
Om hela folk, som börjar
Att vända sig till Gud.

Och regn från himlen faller
I milda skurar ner,
Blott ständigt nya under
Vårt häpna öga ser.
Var bön om nåd besvaras
I rikt och härligt mått.
Ack, över nya släkten
Guds Andes pingstvind gått.

Se, hednafolken böja
Ock knä för Herren Gud!
Och tusen hjärtan lyftas
I glada segerljud.
Och under tiden skyndar
En annan skara fram
Att söka nåd hos Jesus,
Det blödande Guds Lamm.

Far fort, far fort att stiga,
Du nya nådesflod!
Sträck dig till alla länder,
Gör allas vilja god!
Far fort, tills Herren kommer,
Och stanna icke förr
Än hela världen öppnat
För Sions Gud sin dörr!

Ursprungligen:
Re´n bådar morgonstjernan,
Att natten är förbi,
Och jordens söner vakna
Till bot och bättring. Si,
Hvar stilla flägt från hafvet
Oss bringar nya bud
Om hela folk, som börja
Att vända sig till Gud.

Och regn från himlen faller
I milda skurar ner,
Blott ständigt nya under
Vårt häpna öga ser.
Hvar bön om nåd besvaras
I rikt och härligt mått.
Ack, öfver nya slägten
Guds Andes pingstvind gått.

Se, hednafolken böja
Ock knä för Herren Gud!
Och tusen hjertan lyftas
I glada segerljud.
Och under tiden skyndar
En annan skara fram
Att söka nåd hos Jesus,
Det blödande Guds Lam.

Far fort, far fort att stiga,
Du nya nådesflod!
Sträck dig till alla länder,
Gör allas vilja god!
Far fort, tills Herren kommer,
Och stanna icke förr
Än hela verlden öppnat
För Zions Gud sin dörr!

Hednavärldens suckan

2009-12-17T22:48:00.000-08:00

Redaktionell kommentar: Nedan, i Sandelldikten om mission från 1800-talet, förekommer idag starkt negativt laddade ord syftande framför allt på folk och folkgrupper. Orden signalerar nu för tiden rasism och är därför försedda med länkar för den som vill veta lite mer.

”Är han icke hedningarnes Gud?
Jo, visserligen.” Rom 3:29

Tusen, tusen själar sucka
Uti mörkrets bojor än,
Fastän Jesus köpt dem alla
Med sitt blod så dyrt igen.
Fastän Han åt dem förvärvat
Barnaskap och evig nåd,
Vandra de från Honom fjärran
Efter sina egna råd.

Ack, de känna icke Honom,
Känna icke livets stig,
Veta intet om den kärlek,
Som för dem har offrat sig.
Julens glada änglahälsning:
”Frälsaren är född åt er”,
Han ej, lik en ljuvlig solglimt,
Trängt i deras hjärtan ner.

Hör från stränderna af Ganges
Vilka suckar år från år!
Se, hur Labrador och Grönland
Bida efter sol och vår!
Hör från indianens wigwam
I den mörka skogens famn
Samma klagan förd af vinden,
I ”den store Andens” namn.

Se, hur Hams förtryckta söner
Vrida sig i träldom än!
Hottentotten, kaffern, negern
Och den vilda öknens män,
Bringa de ej samma hälsning
Till Europas kristna folk:
”Given oss det ljus I undfått,
Sänden oss en fridens tolk!”

Vi som fått Guds ord om händer
Och förstått att Gud är god,
Vi som funnit liv i Jesus
Och förlossning i hans blod,
Vi som se i våra bygder,
Hur Guds rike framåt går,
Bröder, skulle vi ej känna
Hednavärldens nöd som vår?

O, så må vi icke tröttna
Att så ut den ädla säd!
Senapskornet, minst af alla,
Blir till slut ett skuggrikt träd.
Må i tron vi stadigt bida
Efter Herrens arlaregn
Och hans eget verk befalla
I hans eget nådeshägn!

Herre, låt ditt rike komma,
Dit det icke kommit än!
Öppna väg, der väg ej varit,
Och sänd trogna såningsmän!
Samla hednavärldens skaror,
Under korsets fridsbanér –
Vi förbida dig, o Herre,
Du är Gud och ingen mer!

Redaktionell kommentar: Nedan, i Sandelldikten om mission från 1800-talet, förekommer idag starkt negativt laddade ord syftande framför allt på folk och folkgrupper. Orden signalerar nu för tiden rasism och är därför försedda med länkar för den som vill veta lite mer.

Ursprungligen:
”Är han icke hedningarnas Gud?
Jo, visserligen.” Rom 3:29

Tusen, tusen själar sucka
Uti mörkrets bojor än,
Fastän Jesus köpt dem alla
Med sitt blod så dyrt igen.
Fastän Han åt dem förvärfat
Barnaskap och evig nåd,
Vandra de från Honom fjerran
Efter sina egna råd.

Ack, de känna icke Honom,
Känna icke lifvets stig,
Veta intet om den kärlek,
Som för dem har offrat sig.
Julens glada englahelsning:
”Frälsaren är född åt er”,
Han ej, lik en ljuflig solglimt,
Trängt i deras hjertan ner.

Hör från stränderna af Ganges
Hvilka suckar år från år!
Se, hur Labrador och Grönland
Bida efter sol och vår!
Hör från indianens wigwam
I den mörka skogens famn
Samma klagan förd af vinden,
I ”den store Andens” namn.

Se, hur Hams förtryckta söner
Vrida sig i träldom än!
Hottentotten, kaffern, negern
Och den vilda öknens män,
Bringa de ej samma helsning
Till Europas kristna folk:
”Gifven oss det ljus I undfått,
Sänden oss en fridens tolk!”

Vi som fått Guds ord om händer
Och förstått att Gud är god,
Vi som funnit lif i Jesus
Och förlossning i hans blod,
Vi som se i våra bygder,
Hur Guds rike framåt går,
Bröder, skulle vi ej känna
Hednaverldens nöd som vår?

O, så må vi icke tröttna
Att så ut den ädla säd!
Senapskornet, minst af alla,
Blir till slut ett skuggrikt träd.
Må i tron vi stadigt bida
Efter Herrens arlaregn
Och hans eget verk befalla
I hans eget nådeshägn!

Herre, låt ditt rike komma,
Dit det icke kommit än!
Öppna väg, der väg ej varit,
Och sänd trogna såningsmän!
Samla hednaverldens skaror,
Under korsets fridsbanér –
Vi förbida dig, o Herre,
Du är Gud och ingen mer!

Så och spara icke!

2009-12-17T10:44:00.000-08:00

”Så din säd om morgonen, och häll
icke upp med din hand om aftonen.”
Pred 11:6

Så med fulla händer
Ordets ädla säd
Och när Herren sänder
Sol och regn, dig gläd!

Så vid alla vatten,
Så, varhelst du går!
Ty jämväl om natten
Rot den sådden slår.

Så, när solen skiner
Varm från fästet ned,
Så, när stormen viner
Hotande och vred!

Så och tröttna icke,
Men blir handen matt,
Du mot målet blicke
Tillitsfullt och glatt!

Måste du än lida
Otrons smädeljud,
Så i tron och bida
Växten utav Gud!

Lyssna ej till hånet,
Där i Herrens hägn
Än du bidar dånet
Av ett arlaregn.

Synes brodden dröja,
Blir din väntan lång,
Får du aldrig höja
Här en skördesång.

Månn´du ej i ljuset
Av Guds himmels frid
Skall förnimma suset
Av en skördetid?

Men tills dagens svalkas,
O, far fort att så!
Och när kvällen nalkas,
Glad till vila gå!

Ursprungligen:
”Så din säd om morgonen, och häll
icke upp med din hand om aftonen.”
Pred 11:6

Så med fulla händer
Ordets ädla säd
Och när Herren sänder
Sol och regn, dig gläd!

Så vid alla vatten,
Så, hvarhelst du går!
Ty jemväl om natten
Rot den sådden slår.

Så, när solen skiner
Varm från fästet ned,
Så, när stormen hviner
Hotande och vred!

Så och tröttna icke,
Men blir handen matt,
Du mot målet blicke
Tillitsfullt och gladt!

Måste du än lida
Otrons smädeljud,
Så i tron och bida
Växten utaf Gud!

Lyssna ej till hånet,
Der i Herrens hägn
Än du bidar dånet
Af ett arlaregn.

Synes brodden dröja,
Blir din väntan lång,
Får du aldrig höja
Här en skördesång.

Månn´du ej i ljuset
Af Guds himmels frid
Skall förnimma suset
Af en skördetid?

Men tills dagens svalkas,
O, far fort att så!
Och när qvällen nalkas,
Glad till hvila gå!

Bön att få tjäna Herren

2009-12-14T22:35:00.001-08:00

O, Herre, Herre, led du varje steg
Och låt ditt ljus uti mitt mörker skina,
Låt mig få vattna någon åkerteg,
Av solen bränd och färdig att förtvina!

Låt mig få säga, vad du vill ha sagt,
Och välj därtill jämväl den rätta stunden!
Ha du på hand och fot och läppar akt,
Men framför allt ha akt på hjärtegrunden!

Låt mig få gå med något bud från dig,
Varthän du i din vishet själv mig sänder!
Jag intet är och intet har i mig,
Allt får jag taga blott av dina händer.

Du är så rik, och härligt är ditt råd,
Och jord och hav och himlar dig tillhöra;
Men, Herre, Herre, låt mig dock av nåd
Få tjäna dig och glad din vilja göra!

Ursprungligen:
O, Herre, Herre, led du hvarje steg
Och låt ditt ljus uti mitt mörker skina,
Låt mig få vattna någon åkerteg,
Af solen bränd och färdig att förtvina!

Låt mig få säga, hvad du vill ha sagdt,
Och velj dertill jemväl den rätta stunden!
Haf du på hand och fot och läppar akt,
Men framför allt haf akt på hjertegrunden!

Låt mig få gå med något bud från dig,
Hvarthän du i din vishet sjelf mig sänder!
Jag intet är och intet har i mig,
Allt får jag taga blott af dina händer.

Du är så rik, och härligt är ditt råd,
Och jord och haf och himlar dig tillhöra;
Men, Herre, Herre, låt mig dock af nåd
Få tjena dig och glad din vilja göra!

Ingenting för mig

2009-12-13T23:53:00.000-08:00

”Ingenting för mig att göra” – kan en kristen säga så?
I en värld där tusen själar utan vård och ledning gå,
Och där törnen och där tistlar skjuter upp vid varje steg,
Månne du ej kunde rensa någon liten åkerteg?

”Ingenting för dig att göra” – i en ond och stormig tid,
Medan tusen arma hjärtan suckar utan tröst och frid,
Medan mången blomma vissnar på den veka stängeln ner,
Därför att en skymt av solsken sällan blott mot henne ler?

”Ingenting för dig att göra” – finnes ej i Kristi hjord
Några späda lamm att nära med det dyra livets ord?
O, behöver ej hans kyrka flera väktare ännu?
Tänk på liknelsen om punden, pröva dig, hur handlar du?

”Ingenting för dig att göra” – dyre broder, hör jag rätt?
Är väl detta Kristi sinne? Säg mig, är det Kristi sätt?
När Han gav dig allt för intet, månne Han ej menat då,
Att du skulle glatt och villigt något bud åt Honom gå?

”Ingenting för dig att göra” – när din konung rustar sig,
Samlande de spridda härar till ett stort och väldigt krig,
När Han vill sin makt befästa, störta otrons bålverk ner?
Månne Han i kämpaledet även efter dig ej ser?

”Ingenting för dig att göra” – säger Han ej ock till dig,
Vad Han sade fordomtima till sin Petrus: ”Följ du mig?”
Och vill du av hjärtat följa Herren Kristus dag från dag,
Skall du snart begynna bedja: ”Sänd mig, Herre, här är jag!”

Ursprungligen:
”Ingenting för mig att göra” – kan en kristen säga så?
I en verld där tusen själar utan vård och ledning gå,
Och der törnen och der tistlar skjuta upp vid hvarje steg,
Månne du ej kunde rensa någon liten åkerteg?

”Ingenting för dig att göra” – i en ond och stormig tid,
Medan tusen arma hjertan sucka utan tröst och frid,
Medan mången blomma vissnar på den veka stängeln ner,
Derför att en skymt af solsken sällan blott mot henne ler?

”Ingenting för dig att göra” – finnes ej i Kristi hjord
Några späda lam att nära med det dyra lifvets ord?
O, behöfver ej hans kyrka flere väktare ännu?
Tänk på liknelsen om punden, pröfva dig, hur handlar du?

”Ingenting för dig att göra” – dyre broder, hör jag rätt?
Är väl detta Kristi sinne? Säg mig, är det Kristi sätt?
När Han gaf dig allt för intet, månne Han ej mente då,
Att du skulle gladt och villigt något bud åt Honom gå?

”Ingenting för dig att göra” – när din konung rustar sig,
Samlande de spridda härar till ett stort och väldigt krig,
När Han vill sin magt befästa, störta otrons bålverk ner?
Månne Han i kämpaledet äfven efter dig ej ser?

”Ingenting för dig att göra” – säger Han ej ock till dig,
Hvad Han sade fordomtima till sin Petrus: ”Följ du mig?”
Och vill du af hjertat följa Herren Kristus dag från dag,
Skall du snart begynna bedja: ”Sänd mig, Herre, här är jag!”

Är det ringa att tjäna?

2009-12-12T23:50:00.000-08:00

Luk 22:27

Är det ringa kall att tjäna?
O, vad säger Herrens ord,
Detta ljus för mina fötter
Uti mörkret på vår jord.

Ej att tjänas, nej, att tjäna
Jesus själv kom hit en gång,
Bar vår svaghet, våra bördor
Och allt främlingskapets tvång.

Är det ringa att få vandra
Samma stig, som Jesus gått?
Är det ringa att få giva,
Se´n jag allt för intet fått?

Är det ringa att få bära
Samma dräkt, som Jesus bar?
Är det ringa att få tjäna,
Då ock Jesus tjänat har?

Är det ringa att i lydnad
Vandra för min Faders bud?
Är det ringa att få älska
I min arma nästa – Gud?

Jesus god, förlåt min klagan
Och föröka du min tro,
Upplåt du mig ordets källa,
Vid dess rand är ljuvlig ro!

Låt din kärlek tända kärlek
Och se´n vidmakthålla den!
Lär mig älska som du älskar,
Där jag intet får igen!

Lär mig tjäna glatt min nästa
På vad sätt din Ande lär,
Och besinna, att din kärlek
Grunden för min frälsning är!

Ursprungligen:
Luk 22:27

Är det ringa kall att tjena?
O, hvad säger Herrens ord,
Detta ljus för mina fötter
Uti mörkret på vår jord.

Ej att tjenas, nej, att tjena
Jesus sjelf kom hit en gång,
Bar vår svaghet, våra bördor
Och allt främlingskapets tvång.

Är det ringa att få vandra
Samma stig, som Jesus gått?
Är det ringa att få gifva,
Se´n jag allt för intet fått?

Är det ringa att få bära
Samma drägt, som Jesus bar?
Är det ringa att få tjena,
Då ock Jesus tjenat har?

Är det ringa att i lydnad
Vandra för min Faders bud?
Är det ringa att få älska
I min arma nästa – Gud?

Jesus god, förlåt min klagan
Och föröka du min tro,
Upplåt du mig ordets källa,
Vid dess rand är ljuflig ro!

Låt din kärlek tända kärlek
Och se´n vidmagthålla den!
Lär mig älska som du älskar,
Der jag intet får igen!

Lär mig tjena gladt min nästa
På hvad sätt din Ande lär,
Och besinna, att din kärlek
Grunden för min frälsning är!

Ringa ting

2009-12-10T22:36:00.000-08:00

”Ho är den, som dessa ringa
ting föraktar?” Sak 4:10

Förakta ej de ringa ting,
Som synas dig så små,
Att ingen särskild vikt vid dem
Din tanke fästa må!

Var vaken över ringa fel,
Om fel må kallas så,
En ringa gnista – se, hur den
En skog förtära må!

En ringa läcka månget skepp
Förstörde inom kort,
En ringa synd drog mången själ
Från Gud och himlen bort.

Ett vänligt ord av varning, tröst,
O, vad förborgad kraft
Ett sådant ord i Jesu namn
För månget hjärta haft!

Och inom hemmets lilla värld
Hur mycket solsken må
En vänlig uppsyn sprida där
Bland stora och bland små!

Den börda, som din broder bär,
Förakta icke den!
Du den i kärlek lätta kan,
Kan ock den öka än.

Den blomma Gud lät spira opp
Invid din broders stig,
O, trampa den ej tanklöst ned,
Det är ej gott för dig!

Den tår, som du ser pressas fram
Av vad du kallar än
Ett ”ringa ting”, en småsak blott,
Förakta icke den!

Besinna blott din Faders sätt
I stort och smått med dig:
Månn´ Han ej aktar på den nöd,
Som ringa är i sig?

Vad som är stort för dig, var viss
Han förbiser det ej!
För ringa äro ej för Gud
De ”ringa tingen”, nej!

Urspungligen:
”Ho är den, som dessa ringa
ting föraktar?” Sak 4:10

Förakta ej de ringa ting,
Som synas dig så små,
Att ingen särskild vigt vid dem
Din tanke fästa må!

Var vaken öfver ringa fel,
Om fel må kallas så,
En ringa gnista – se, hur den
En skog förtära må!

En ringa läcka månget skepp
Förstörde inom kort,
En ringa synd drog mången själ
Från Gud och himlen bort.

Ett vänligt ord af varning, tröst,
O, hvad förborgad kraft
Ett sådant ord i Jesu namn
För månget hjerta haft!

Och inom hemmets lilla verld
Hur mycket solsken må
En vänlig uppsyn sprida der
Bland stora och bland små!

Den börda, som din broder bär,
Förakta icke den!
Du den i kärlek lätta kan,
Kan ock den öka än.

Den blomma Gud lät spira opp
Invid din broders stig,
O, trampa den ej tanklöst ned,
Det är ej godt för dig!

Den tår, som du ser pressas fram
Af hvad du kallar än
En ”ringa ting”, en småsak blott,
Förakta icke den!

Besinna blott din Faders sätt
I stort och smått med dig:
Månn´ Han ej aktar på den nöd,
Som ringa är i sig?

Hvad som är stort för dig, var viss
Han förbiser det ej!
För ringa äro ej för Gud
De ”ringa tingen”, nej!

Trohet i det lilla

2009-12-09T22:44:00.001-08:00

Var och en har fått
Något pund sig givet,
Lottlös ingen än
Vandrat genom livet.

Ingen är så arm,
Ingen är så ringa,
Att han säga må:
”Gåvor fick jag inga”.

Större, mindre – ja,
Så dem Herren delat;
Vem kan säga dock,
Att Han däri felat?

Må jag då ej se
Avundsamt på andra,
O, det vore ju
Att Guds vishet klandra!

Hellre vill jag då
Ockra med min gåva,
Tjäna, var jag kan,
Ock min Fader lova.

Kan det minsta frö
Till ett träd ock bliva
Samt åt vandraren
Skydd och svalka giva;

O, då kan ju ock
Minsta pundet bliva
Nyttigt på den plats
Gud däråt tänkt giva!

Jesu, gör mig du
Trogen i det lilla,
Lär mig tjäna dig
Obemärkt och stilla!

Ursprungligen:
Hvar och en har fått
Något pund sig gifvet,
Lottlös ingen än
Vandrat genom lifvet.

Ingen är så arm,
Ingen är så ringa,
Att han säga må:
”Gåfvor fick jag inga”.

Större, mindre – ja,
Så dem Herren delat;
Hvem kan säga dock,
Att Han deri felat?

Må jag då ej se
Afvundsamt på andra,
O, det vore ju
Att Guds vishet klandra!

Hellre vill jag då
Ockra med min gåfva,
Tjena, hvar jag kan,
Ock min Fader lofva.

Kan det minsta frö
Till ett träd ock blifva
Samt åt vandraren
Skydd och svalka gifva;

O, då kan ju ock
Minsta pundet blifva
Nyttigt på den plats
Gud deråt tänkt gifva!

Jesu, gör mig du
Trogen i det lilla,
Lär mig tjena dig
Obemärkt och stilla!

Vänliga ord

2009-12-07T23:06:00.000-08:00

”Varen hvar med annan vänlige
uti broderlig kärlek.” Rom 12:10
”Ett vänligt ord fröjdar.” Ordspr 12:25

O, hur kärleksfull, hur vänlig
Klingar icke Jesu röst!
I hans ord, vad djup av visdom,
Och jämväl vad djup av tröst!

Vill du efterfölja Honom,
Tala vänligt även du!
Milda ord lik daggen falla
På en frusen mark ännu.

Ja, som jordens bästa rosor
Dofta kärleksfulla ord,
Men de bittra äro nässlor
Ur en ond, fördärvad jord.

Ej vill du plantera nässlor
Kring din dörr, nej, hellre må
Kärlekens och fridens rosor
Der i ljuvlig blomning stå.

Tala vänligt! solens stråle
Smälter klippans snö och is.
Tala vänligt! ord af kärlek
Smälta hjärtan till Guds pris.

Tala vänligt! för den trötte
Lik en hälsodryck det är.
Tala vänligt! nästans börda
Du till hälften därmed bär.

Solen sjunker tyst i väster;
Kanske står du snart för Gud,
Eller kanske snart din broder
Får från Honom samma bud.

Fly till Jesus! Han allena
Verkar kärlek ren och sann.
Han allena lär oss tala
Huldt och vänligt med varann´.

Ursprungligen:
”Varen hvar med annan vänlige
uti broderlig kärlek.” Rom 12:10
”Ett vänligt ord fröjdar.” Ordspr 12:25

O, hur kärleksfull, hur vänlig
Klingar icke Jesu röst!
I hans ord, hvad djup af visdom,
Och jemväl hvad djup af tröst!

Vill du efterfölja Honom,
Tala vänligt äfven du!
Milda ord lik daggen falla
På en frusen mark ännu.

Ja, som jordens bästa rosor
Dofta kärleksfulla ord,
Men de bittra äro nässlor
Ur en ond, förderfvad jord.

Ej vill du plantera nässlor
Kring din dörr, nej, hellre må
Kärlekens och fridens rosor
Der i ljuflig blomning stå.

Tala vänligt! solens stråle
Smälter klippans snö och is.
Tala vänligt! ord af kärlek
Smälta hjertan till Guds pris.

Tala vänligt! för den trötte
Lik en helsodryck det är.
Tala vänligt! nästans börda
Du till hälften dermed bär.

Solen sjunker tyst i vester;
Kanske står du snart för Gud,
Eller kanske snart din broder
Får från Honom samma bud.

Fly till Jesus! Han allena
Verkar kärlek ren och sann.
Han allena lär oss tala
Huldt och vänligt med hvarann´.

Tänk ej ont emot din broder

2009-12-06T22:40:00.000-08:00

”Ingen tänke något ondt emot sin
broder i sitt hjerta.” Sak 7:10

O, tänk ej ont emot din broder,
Är han i allt ej lik dig – vad?
Han är ju barn av samma moder,
Jerusalem – Guds fria stad!
Och samme Fader eder leder,
Och samma Ande bor i eder,
Och livade av samma hopp,
Mot samma mål ni skådar opp.

Så tänk ej ont uti ditt hjärta,
Låt där ej misstrons törnen gro,
De stinga blott och vålla smärta
Och störa hemligt själens ro.
Ack, om du älskar den som födde,
Du älskar också de förströdde,
De skilda barnen av en Far,
Som omsorg om dem alla har.

Och får du även mycket lida
Utav en broders många fel,
Säg det för Herren blott och bida –
Din Fader är ju hans jämväl!
Och med sin nåd och med sin aga
Skall denne Fader väl så laga,
Att denna klagan ock blir din:
”Vad är min broders skuld mot min?”

Så tänk ej ont emot din broder,
Han kämpar samma strid som du,
Och kanske heta tårefloder
Utur hans ögon pressas nu!
Ja, kanske då ditt hjärta tiger,
Hans rop om hjälp ur djupen stiger,
Och Herren, som i lönndom ser,
Allt större nåd sitt barn beter.

Ursprungligen:
”Ingen tänke något ondt emot sin
broder i sitt hjerta.” Sak 7:10

O, tänk ej ondt emot din broder,
Är han i allt ej lik dig – hvad?
Han är ju barn af samma moder,
Jerusalem – Guds fria stad!
Och samme Fader eder leder,
Och samma Ande bor i eder,
Och lifvade af samma hopp,
Mot samma mål I skåden opp.

Så tänk ej ondt uti ditt hjerta,
Låt der ej misstrons törnen gro,
De stinga blott och vålla smärta
Och störa hemligt själens ro.
Ack, om du älskar den som födde,
Du älskar också de förströdde,
De skilda barnen af en Far,
Som omsorg om dem alla har.

Och får du äfven mycket lida
Utaf en broders många fel,
Säg det för Herren blott och bida –
Din Fader är ju hans jemväl!
Och med sin nåd och med sin aga
Skall denne Fader väl så laga,
Att denna klagan ock blir din:
”Hvad är min broders skuld mot min?”

Så tänk ej ondt emot din broder,
Han kämpar samma strid som du,
Och kanske heta tårefloder
Utur hans ögon pressas nu!
Ja, kanske då ditt hjerta tiger,
Hans rop om hjelp ur djupen stiger,
Och Herren, som i lönndom ser,
Allt större nåd sitt barn beter.

Den barmhärtige samariten

2009-12-03T23:33:00.000-08:00

Luk 10:25-37

Har han kommit till dig, den hjälparen huld
Och förbundit din sargade själ,
Har Han tagit på sig din nöd och din skuld
Och för evigt ställt allt åt dig väl,
O, säg, huru tackar du Honom?

Har Han gjutit sin frid, den oljan så ren,
I ditt samvetes blödande sår
Och sagt sitt: ”Var tröst, du av världen är en,
Se, för intet du allt av mig får!”
O, säg, huru tackar du Honom?

Sitt himmelska vin har Han iskänkt dig det,
Att ock du börjat löpa med fröjd
På den väg, där du nyss låg ensam och grät,
Under bördan förintad och böjd,
O, säg, huru tackar du Honom?

Se, nu bjuder Han dig, hur härligt och stort,
Att ock tjäna, varhelst du det kan.
Gör åt nästan vad Han i nåd åt dig gjort,
Om du än skulle lönas som Han,
Och gläds att få leva för Honom!

Bliv hans sändebud här, varhelst du går fram,
Säg för alla, hur ljuvlig Han är!
I tron visa hän på det dyra Guds Lamm,
Som din skuld med all världens ju bär,
Och gläds att få leva för Honom!

Lik den gömda viol i skogarnas famn
Må du sprida den kärlekens doft,
Som för världen gör känt hans härliga namn,
O, vad nåd för ett flygande stoft –
Så gläds att få leva för Honom!

Ursprungligen:
Luk 10:25-37

Har han kommit till dig, den hjelparen huld
Och förbundit din sargade själ,
Har Han tagit på sig din nöd och din skuld
Och för evigt stält allt åt dig väl,
O, säg, huru tackar du Honom?

Har Han gjutit sin frid, den oljan så ren,
I ditt samvetes blödande sår
Och sagt sitt: ”Var tröst, du af verlden är en,
Se, för intet du allt af mig får!”
O, säg, huru tackar du Honom?

Sitt himmelska vin har Han iskänkt dig det,
Att ock du börjat löpa med fröjd
På den väg, der du nyss låg ensam och gret,
Under bördan förintad och böjd,
O, säg, huru tackar du Honom?

Se, nu bjuder Han dig, hur härligt och stort,
Att ock tjena, hvarhelst du det kan.
Gör åt nestan hvad Han i nåd åt dig gjort,
Om du än skulle lönas som Han,
Och gläds att få lefva för Honom!

Blif hans sändebud här, hvarhelst du går fram,
Säg för alla, hur ljuflig Han är!
I tron visa hän på det dyra Guds Lam,
Som din skuld med all verldens ju bär,
Och gläds att få lefva för Honom!

Lik den gömda viol i skogarnas famn
Må du sprida det kärlekens doft,
Som för verlden gör kändt hans härliga namn,
O, hvad nåd för ett flygande stoft –
Så gläds att få lefva för Honom!

Lev för Jesus!

2009-11-25T23:09:00.000-08:00

Lev för Jesus! intet annat
Är ju värt att kalla liv.
Åt den vännen framför andra
Hjärtats första kärlek giv!

Lev för Jesus! världens ävlan,
Rykte rikedom och glans
Giver aldrig åt din ande
Blott en timmes frid som hans.

Lev för Jesus! samla själar
Kring hans dyra korsbanér,
Skynda, innan natten kommer,
Då du ej kan verka mer!

Tusen, tusen kvalda hjärtan
Suckar efter liv och frid.
Säg dem några ord om Jesus,
Med du ännu har tid!

Säg dem blott vad själv du funnit,
Vittna om vad själv du sett,
Om den kärlek utan like,
Om den nåd Han dig betett!

Lev för Jesus! giv åt Honom
Livets sköna vårdag, men
Giv ock mannaålderns styrka
Och den sena hösten än!

Giv dig helt, ty det begär Han,
Själv Han gav sig helt åt dig,
När Han fattig och föraktad
Gick här nere korsets stig.

Giv dig helt – och vet, att ingen
Än förlorat däruppå!
Lev för Jesus, tills du salig
In uti hans ro får gå!

(Återfinns med 3 verser som
psalm 279 i Svenska Psalmboken)

Ursprungligen:
Lev för Jesus! intet annat
Är ju värdt att kalla lif.
Åt den vännen framför andra
Hjertats första kärlek gif!

Lef för Jesus! verldens äflan,
Rykte rikedom och glans
Gifva aldrig åt din ande
Blott en timmes frid som hans.

Lef för Jesus! samla själar
Kring hans dyra korsbanér,
Skynda, innan natten kommer,
Då du ej kan verka mer!

Tusen, tusen qvalda hjertan
Sucka efter lif och frid.
Säg dem några ord om Jesus,
Med du ännu har tid!

Säg dem blott hvad sjelf du funnit,
Vittna om hvad sjelf du sett,
Om den kärlek utan like,
Om den nåd Han dig betett!

Lef för Jesus! gif åt Honom
Lifvets sköna vårdag, men
Gif ock mannaålderns styrka
Och den sena hösten än!

Gif dig helt, ty det begär Han,
Sjelf Han gaf sig helt åt dig,
När Han fattig och föraktad
Gick här nere korsets stig.

Gif dig helt – och vet, att ingen
Än förlorat deruppå!
Lef för Jesus, tills du salig
In uti hans ro får gå!

Fara och hjälp

2009-11-23T23:05:00.000-08:00

Herre, lär mig taga vara (1)
På den nåd mig given är!
Se, jag står alltjämt i fara,
Kringvärvd av all mörkrets här!
Världen är så mäktig, Herre,
Satans djuphet är så stor,
Och hos mig, hos mig dess värre
Synden djupt i hjärtat bor.

Nog är löftet redan givet,
Men jag kan försumma mig! (2)
O, må ingenting i livet
Hemligt draga mig från dig!
Har du väckt mig upp ur drömmen,
Har du en gång gjort mig fri,
O, så låt mig ej med strömmen
Flyta nådens hamn förbi!

Endast du kan mig bevara,
Endast dig förbidar jag!
Hjälp och hägna och försvara
År från år och dag från dag!
Jag behöver att du lär mig
Såsom den där intet vet,
Jag behöver att du bär mig
Med en moders trofasthet!

1, Hebr 2:1, 2, Hebr 4:1

Ursprungligen:
Herre, lär mig taga vara (1)
På den nåd mig gifven är!
Se, jag står alltjemt i fara,
Kringhvärfd af all mörkrets här!
Verlden är så mägtig, Herre,
Satans djuphet är så stor,
Och hos mig, hos mig dess värre
Synden djupt i hjertat bor.

Nog är löftet redan gifvet,
Men jag kan försumma mig! (2)
O, må ingenting i lifvet
Hemligt draga mig från dig!
Har du väckt mig upp ur drömmen,
Har du en gång gjort mig fri,
O, så låt mig ej med strömmen
Flyta nådens hamn förbi!

Endast du kan mig bevara,
Endast dig förbidar jag!
Hjelp och hägna och försvara
År från år och dag från dag!
Jag behöfver att du lär mig
Såsom den der intet vet,
Jag behöfver att du bär mig
Med en moders trofasthet!

1, Hebr 2:1, 2, Hebr 4:1

Löpandet på vädjobanan

2009-11-23T04:46:00.000-08:00

”Alla löpa de, men en får lönen.
Löpen så, att I fån den.”
1 Kor 9:24

Alla löper de, men en får lönen,
Löp, o broder, så att du den får!
Kämparna, som redan hunnit målet,
Skådar efter hur för dig det går.

Se ej kring dig: det förlamar foten
Och gör blicken irrande och matt.
Se blott oavlåtligt, fast och troget
På det mål, som dig är föresatt!

Se ej kring dig, hur de andra löper,
Ej tillbaka på vad där är kvar –
Allt är ju fåfängligt under solen –
Se blott framåt mot vad där du har!

Den som söker blott en jordisk vinning,
Har ju återhåll i allt – och du
Skulle ej ha mod att glad försaka
Jordens lust, som bjudes dig ännu?

O, vad är väl en förgänglig lager!
Före kvällssol vissnar ju dess blad.
Och ett ovisst mål kan icke göra
Kämpen i sin ande viss och glad.

Men det mål, som föresatt dig blivit,
Är en verklighet så skön och stor,
Är ett evigt liv med Herren Jesus,
Salig, salig den på Honom tror!

Segerlönen, kronan ack, den väntar,
Jesus själv har vunnit den åt dig,
Då Han, tryckt av dina synders börda,
Gick för dig den tunga korsets stig.

O, må Han dig då en gång ej sakna
Bland de frälsta i sin bröllopssal!
Vik ej av, var trofast intill döden,
Om uti hans namn du gjort ditt val!

Ursprungligen:
”Alla löpa de, men en får lönen.
Löpen så, att I fån den.”
1 Kor 9:24

Alla löpa de, men en får lönen,
Löp, o broder, så att du den får!
Kämparne, som redan hunnit målet,
Skåda efter huru dig det går.

Se ej kring dig: det förlamar foten
Och gör blicken irrande och matt.
Se blott oaflåtligt, fast och troget
På det mål, som dig är föresatt!

Se ej kring dig, hur de andra löpa,
Ej tillbaka på hvad der är qvar –
Allt är ju fåfängligt under solen –
Se blott framåt mot hvad der du har!

Den som söker blott en jordisk vinning,
Har ju återhåll i allt – och du
Skulle ej ha mod att glad försaka
Jordens lust, som bjudes dig ännu?

O, hvad är väl en förgänglig lager!
Före qvällsol vissna ju dess blad.
Och ett ovisst mål kan icke göra
Kämpen i sin ande viss och glad.

Men det mål, som föresatt dig blifvit,
Är en verklighet så skön och stor,
Är ett evigt lif med Herren Jesus,
Salig, salig den på Honom tror!

Segerlönen, kronan ack, den väntar,
Jesus sjelf har vunnit den åt dig,
Då Han, tryckt af dina synders börda,
Gick för dig den tunga korsets stig.

O, må Han dig då en gång ej sakna
Bland de frälsta i sin bröllopssal!
Vik ej af, var trofast intill döden,
Om uti hans namn du gjort ditt val!

Var blir kraften spord?

2009-11-19T23:28:00.001-08:00

(ordförklaring: spord=känd)

Jag hörde vise, lärde män,
Som talte vist och lärt om Kristus,
Men aldrig frid det gav mig än.

Den ene hade funnit ett
Och ville se sin mening gälla,
Den andre något annat sett.

Om hans person, hans verk och ord
De till och med begynte tvista,
Men var blev kraften därav spord?

Ack, hjärtat blev så tomt och kallt,
Man hade ingenting för livet,
Där man sig mente veta allt.

Då mötte jag en olärd man
Med grånad lock och fårad panna,
Han visste inte mycket, han.

Men vad han visste, var dock nog
Att giva ljus åt levnadskvällen,
Och i sin ringhet nöjd han log.

”Jag vet, att Jesus älskar mig,
Vad vill jag veta mer” – han sade,
”För mig, för mig Han offrat sig.

För mina synders skull, jag vet,
Att Han är död, men ock uppstånden
Till min, ja, min rättfärdighet.

Hans ande bär mig vittnesbörd,
Att jag för evigt är hans egen,
Till ljus från synd och mörker förd.

Så går jag tröstlig ut och in
Och beder blott: Sköt om mig, Herre,
Hur helst du vill – jag är dock din.

Och vad mig fattas, allt Han ger,
Af nöd och nåd var dag så mycket,
Att ingenting jag önskar mer.”

Så föllo gubbens ord, men jag
Gick hem och tänkte: Tack, o Herre,
För vad du lärt ditt barn i dag!

De lärde tala lärda ord
Och tänka höga, sköna tankar,
Men var, ja, var blir kraften spord?

O, giv en fattig ande blott,
Som för sin synd behöver Jesus,
Och allt jag har med Honom fått!

Ursprungligen:
Jag hörde vise, lärde män,
Som talte vist och lärdt om Kristus,
Men aldrig frid det gaf mig än.

Den ene hade funnit ett
Och ville se sin mening gälla,
Den andre något annat sett.

Om hans person, hans verk och ord
De till och med begynte tvista,
Men hvar blef kraften deraf spord?

Ack, hjertat blef så tomt och kallt,
Man hade ingenting för lifvet,
Der man sig mente veta allt.

Då mötte jag en olärd man
Med grånad lock och fårad panna,
Han visste inte mycket, han.

Men hvad han visste, var dock nog
Att gifva ljus åt lefnadsqvällen,
Och i sin ringhet nöjd han log.

”Jag vet, att Jesus älskar mig,
Hvad vill jag veta mer” – han sade,
”För mig, för mig Han offrat sig.

För mina synders skull, jag vet,
Att Han är död, men ock uppstånden
Till min, ja, min rättfärdighet.

Hans ande bär mig vittnesbörd,
Att jag för evigt är hans egen,
Till ljus från synd och mörker förd.

Så går jag tröstlig ut och in
Och beder blott: Sköt om mig, Herre,
Hur helst du vill – jag är dock din.

Och hvad mig fattas, allt Han ger,
Af nöd och nåd hvar dag så mycket,
Att ingenting jag önskar mer.”

Så föllo gubbens ord, men jag
Gick hem och tänkte: Tack, o Herre,
För hvad du lärt ditt barn i dag!

De lärde tala lärda ord
Och tänka höga, sköna tankar,
Men hvar, ja, hvar blir kraften spord?

O, gif en fattig ande blott,
Som för sin synd behöfver Jesus,
Och allt jag har med Honom fått!

Varför talar du inte om Jesus?

2009-11-16T23:05:00.000-08:00

”Hvad är det för ett tal, som I
hafven eder emellan?”
Luk 24:17

Du talar om väder, du talar om vind,
Du talar om rosen på ungdomlig kind;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om solsken, du talar om regn,
Du talar om staten, dess lagar och hägn;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om konungar, furstar och allt,
Som har uppå jorden en härlig gestalt;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om vetenskap, konst och musik,
Men icke om Honom, som ensam gör rik;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om kyrkan, bekännelsen än,
Du talar om böcker och lärare; men
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar måhända om kristendom ock,
Men livet, ack, livet det fattas ju dock;
Dock talar du icke om Jesus?

O, har du fått tunga och talande röst,
Så tala om Israels glädje och tröst,
Ack, tala då troget om Jesus!

Han, Han är den sol, vilken aldrig går ner,
Som värme och ljus åt din ökenfärd ger;
Så blygs ej att vittna om Honom!

Han, Han är den konung, som mäktig i strid
Har grundat sitt rike i sanning och frid
Och givit dig arvsrätt i ljuset.

Han, Han är den vännen, som trofast och god
Har köpt dig från döden så dyrt med sitt blod;
Så gläds att få tala om Honom!

Han älskar dig evigt – Han sviker dig ej
I livet, i döden, i domen, o, nej!
Så tala, ack, tala om Jesus!

Ursprungligen:
”Hvad är det för ett tal, som I
hafven eder emellan?”
Luk 24:17

Du talar om väder, du talar om vind,
Du talar om rosen på ungdomlig kind;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om solsken, du talar om regn,
Du talar om staten, dess lagar och hägn;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om konungar, furstar och allt,
Som har uppå jorden en härlig gestalt;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om vetenskap, konst och musik,
Men icke om Honom, som ensam gör rik;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om kyrkan, bekännelsen än,
Du talar om böcker och lärare; men
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar måhända om kristendom ock,
Men lifvet, ack, lifvet det fattas ju dock;
Hvi talar du icke om Jesus?

O, har du fått tunga och talande röst,
Så tala om Israels glädje och tröst,
Ack, tala då troget om Jesus!

Han, Han är den sol, hvilken aldrig går ner,
Som värme och ljus åt din ökenfärd ger;
Så blygs ej att vittna om Honom!

Han, Han är den konung, som mägtig i strid
Har grundat sitt rike i sanning och frid
Och gifvit dig arfsrätt i ljuset.

Han, Han är den vännen, som trofast och god
Har köpt dig från döden så dyrt med sitt blod;
Så gläds att få tala om Honom!

Han älskar dig evigt – Han sviker dig ej
I lifvet, i döden, i domen, o, nej!
Så tala, ack, tala om Jesus!

Bekännelsen av Jesu namn

2009-11-16T01:20:00.000-08:00

”I skolen ock desslikes vittna.”
Joh 15:27

O Jesu, se´n jag smakat
Din nåd och salighet
Och druckit av den källa,
Varav ej världen vet,
Du ställt ock mig i raden
Utav din vittneshär,
Så lär mig, hjälp mig, Herre,
Att ock stå trogen där!

”Men ni är mina vittnen”,
Du till de dina sagt;
Ack, på de dyra orden
Lär mig ock giva akt!
Ack, låt ock mig få bliva
Ett vittne om din nåd
Och prisa inför världen
Ditt dyra frälsningsråd!

Hur obemärkt och ringa
Min plats än vara må,
O, låt mig för din räkning
Dock på den platsen stå!
Mitt sinnes nya riktning,
Min håg till himlen vänd,
Låt den din ära göra
På jorden mera känd!

Hjälp mig att fritt bekänna
För var och en det namn,
Som blivit för mitt hjärta
En trygg och ljuvlig hamn!
Och skulle korsets smälek
Därvid än träffa mig
Vad nåd, om jag ock något
Får lida här för dig!

Från lidande till ära
Du själv, o Jesu, gått,
Och alla dina vänner
Ha delat samma lott.
Må jag då ej försaka
För stundens korta fröjd
Den härlighet, som väntar
På Sions ljusa höjd!

Men på din nåd, o Jesu,
Allena allt beror,
Gör den då för mitt hjärta
Allt mera dyr och stor!
Vad du hos mig vill finna,
Det giv du själv – men giv
Då först, att du beständigt
Är livet i mitt liv!
(Kan t ex sjungas på följande
melodier: SvPs 13, Ps 57 eller Ps 177)

Ursprungligen:
”I skolen ock desslikes vittna.”
Joh 15:27

O Jesu, se´n jag smakat
Din nåd och salighet
Och druckit af den källa,
Hvaraf ej verlden vet,
Du stält ock mig i raden
Utaf din vittneshär,
Så lär mig, hjelp mig, Herre,
Att ock stå trogen der!

”I ären mina vittnen”,
Du till de dina sagt;
Ack, på de dyra orden
Lär mig ock gifva akt!
Ack, låt ock mig få blifva
Ett vittne om din nåd
Och prisa inför verlden
Ditt dyra frälsningsråd!

Hur obemärkt och ringa
Min plats än vara må,
O, låt mig för din räkning
Dock på den platsen stå!
Mitt sinnes nya rigtning,
Min håg till himlen vänd,
O, göre den din ära
På jorden mera känd!

Hjelp mig att fritt bekänna
För hvar och en det namn,
Som blifvit för mitt hjerta
En trygg och ljuflig hamn!
Och skulle korsets smälek
Dervid än träffa mig
Hvad nåd, om jag ock något
Får lida här för dig!

Från lidande till ära
Du sjelf, o Jesu, gått,
Och alla dina vänner
Ha delat samma lott.
Må jag då ej försaka
För stundens korta fröjd
Den härlighet, som bidar
På Zions ljusa höjd!

Men på din nåd, o Jesu,
Allena allt beror,
Gör den då för mitt hjerta
Allt mera dyr och stor!
Hvad du hos mig vill finna,
Det gif du sjelf – men gif
Då först, att du beständigt
Är lifvet i mitt lif!

Maningsord på vägen

2009-11-13T23:25:00.000-08:00

Det kostar mången kamp och strid
Att hålla ut och fast vid Herren bliva;
Att ofta utan kännbar kraft och frid
Av nöden låta sig till nåden driva.
Ack, livets väg, den är väl kostelig,
Men underlig och mörk för dig och mig.

Vad som i början syntes ljust och glatt,
Skall snart måhända uti moln sig hölja,
Och, värst av allt, din Gud, ditt hjärtas skatt,
Skall själv måhända djupt sig undandölja.
Då gäller det att tro och icke se,
Och detta sker ej utan ång´st och ve.

Det går ock fort och lätt att vika av
Och vända blicken från sig själv till andra,
Att från en Herrens fri bli mänskors slav
Och börja efter egna tycken vandra.
En liten eftergift, en tumsbredd blott,
Och fienden har dig i snaran fått!

En enda synd, för kär att offras opp,
Skall dig så småningom från Herren skilja.
O, giv dig helt med ande, själ och kropp
Var dag på nytt – det är hans goda vilja.
Han gav sig helt åt dig det ögonblick,
Då korsets tunga väg för dig Han gick.

Det går så lätt att själv bli stor och stark
Och hemligt växa till i något stycke,
Att dragas bort från ordets fasta mark
Av eget eller andras galna tycke.
O, då är den faran stor – om ock förklädd.
Väl den, som städse för sig själv är rädd.

Ty till hans tröst det står i Herrens ord,
Att Herren Kristus har ock frestad varit,
Att när Han fordom vandrat på vår jord,
Han har ock våra frestelser förfarit.
I allt oss lik, blott utan synd Han var,
Vad väldig tröst det ordet för oss har!

Nu vill Han hjälpa dem, som frestas här,
Och vara deras värn och sköld i striden.
På starka skuldror deras nöd Han bär
Och giver dem till slut den rätta friden.
Och med hans makt, trots all vår skröplighet,
Bevaras vi i tron till salighet!

Ursprungligen:
Det kostar mången kamp och strid
Att hålla ut och fast vid Herren blifva;
Att ofta utan känbar kraft och frid
Af nöden låta sig till nåden drifva.
Ack, lifvets väg, den är väl kostelig,
Men underlig och mörk för dig och mig.

Hvad som i början syntes ljust och gladt,
Skall snart måhända uti moln sig hölja,
Och, värst af allt, din Gud, ditt hjertas skatt,
Skall sjelf måhända djupt sig undandölja.
Då gäller det att tro och icke se,
Och detta sker ej utan ång´st och ve.

Det går ock fort och lätt att vika af
Och vända blicken från sig sjelf till andra,
Att från en Herrens fri bli menskors slaf
Och börja efter egna tycken vandra.
En liten eftergift, en tumsbredd blott,
Och fienden har dig i snaran fått!

En enda synd, för kär att offras opp,
Skall dig så småningom från Herren skilja.
O, gif dig helt med ande, själ och kropp
Hvar dag på nytt – det är hans goda vilja.
Han gaf sig helt åt dig det ögonblick,
Då korsets tunga väg för dig Han gick.

Det går så lätt att sjelf bli stor och stark
Och hemligt växa till i något stycke,
Att dragas bort från ordets fasta mark
Af eget eller andras galna tycke.
O, då är den faran stor – om ock förklädd.
Väl den, som städse för sig sjelf är rädd.

Ty till hans tröst det står i Herrens ord,
Att Herren Kristus har ock frestad varit,
Att när Han fordom vandrat på vår jord,
Han har ock våra frestelser förfarit.
I allt oss lik, blott utan synd Han var,
Hvad väldig tröst det ordet för oss har!

Nu vill Han hjelpa dem, som frestas här,
Och vara deras värn och sköld i striden.
På starka skuldror deras nöd Han bär
Och gifver dem till slut den rätta friden.
Och med hans magt, trots all vår skröplighet,
Bevaras vi i tron till salighet!

Har du vänt din blick mot Sion?

2009-11-11T22:27:00.000-08:00

”Se icke tillbaka.” 1 Mos 19:17

Har du vänt din blick mot Sion,
Se dig ej tillbaka mer,
Ej åt höger, ej åt vänster,
Ingen kraft den blicken ger!

Se på målet, på den staden,
Där du borgarrätt har fått!
Skåda framåt, skåda ditåt
Förelöparen har gått!

Ty de ting som syns de är ju
Timliga, förgå så snart;
Men de ting som ej kan ses,
Har en oförgänglig art.

Plockar du en ros vid vägen,
Må den icke fängsla dig!
Jordens blommor lätt bedåra
Vandraren som närmar sig.

Kämparna på vädjobanan,
Alla löper de, men minns,
En får lönen – utan fortsatt
Kamp i tron den aldrig vinns!

O, så tänk ej målet fjärran,
Kanske snart du hunnit det!
Vad är då all nöd på jorden
Mot en evig härlighet?

”Vaken, bedjen”, sade Jesus,
Ty ni vet ju ej vad stund
Herren kommer. – Handla troget
Med ert ombetrodda pund!

Ack, de flyende minuter
De har alla vingar fått!
Må vi minnas det och leva,
Leva för Guds rike blott!

Ursprungligen:
”Se icke tillbaka.” 1 Mos 19:17

Har du vänt din blick mot Zion,
Se dig ej tillbaka mer,
Ej åt höger, ej åt venster,
Ingen kraft den blicken ger!

Se på målet, på den staden,
Der du borgarrätt har fått!
Skåda framåt, skåda ditåt
Förelöparen har gått!

Ty de ting som synas, äro
Timliga, förgå så snart;
Men de ting som icke synas,
Hafva oförgänglig art.

Plockar du en ros vid vägen,
Må den icke fängsla dig!
Jordens blommor lätt bedåra
Vandraren som närmar sig.

Kämparna på vädjobanan,
Alla löpa de, men mins,
En får lönen – utan fortsatt
Kamp i tron den aldrig vinns!

O, så tänk ej målet fjärran,
Kanske snart du hunnit det!
Hvad är då all nöd på jorden
Mot en evig härlighet?

”Vaken, bedjen”, sade Jesus,
Ty I veten ej hvad stund
Herren kommer. – Ockren troget
Med ert ombetrodda pund!

Ack, de flyende minuter
Hafva alla vingar fått!
Må vi minnas det och lefva,
Lefva för Guds rike blott!

Allting lova Herren

2009-11-08T22:39:00.000-08:00

Ps 148

Ljus och mörker lova Herren,
Lova Honom dag och natt,
Lova Honom sol och måne,
Dem hans hand på fästet satt,
Lova Honom alla stjärnor
På sitt tysta vandringståg,
Lova Honom hav och floder
Och den gömda källans våg!

Lova Honom berg och dalar
På den vida jordens rund,
Lova Honom arladaggen
I den sköna morgonstund,
Lova Honom minsta blomma
I den djupa dalens famn,
Jubla alla trän i skogen,
Prisa högt hans stora namn!

Lova Honom åskans dunder,
Molnets ljungeld, regnets fall,
Och de frusna droppar även,
Vinterns glänsande kristall!
Lova Honom snö och hagel
Lova Honom stormens brus
Och den sakta västanfläkten
Och den stilla vindens sus!

Lova Honom skogens fåglar,
Lova Honom markens djur,
Ja, ock de i djupet kräla,
Alla efter sin natur!
Lova Honom kulans vilddjur,
Valarna i havets famn,
Böljans lätta stim och luftens
Glada svärmar utan namn.

Lova Honom folk och furstar,
Ynglingar och jungfrur – ja,
Höga, låga, unga, gamla
Sjung nu högt: halleluja!
Lova Honom himlens härar,
Änglaskaran vid hans tron,
Tills från himlen och från jorden
Stiger blott en lovsångs ton!

O, min själ, må du ock lova
Denne nådefulle Gud,
Som dig löst ur träldomsbanden
Och dig tagit till sin brud,
Ja, som dig ock vill bevara
Med sin makt till salighet.
O, så lova, lova Honom
Nu, och i all evighet!

Ursprungligen:
Ps 148

Ljus och mörker lofve herren,
Lofve Honom dag och natt,
Lofve Honom sol och måne,
Dem hans hand på fästet satt,
Lofve Honom alla stjernor
På sitt tysta vandringståg,
Lofve Honom haf och floder
Och den gömda källans våg!

Lofve Honom berg och dalar
På den vida jordens rund,
Lofve Honom arladaggen
I den sköna morgonstund,
Lofve Honom minsta blomma
I den djupa dalens famn,
Juble alla trän i skogen,
Prise högt hans stora namn!

Lofve Honom åskans dunder,
Molnets ljungeld, regnets fall,
Och de frusna droppar äfven,
Vinterns glänsande kristall!
Lofve Honom snö och hagel
Lofve Honom stormens brus
Och den sakta vestanflägten
Och den stilla vindens sus!

Lofve Honom skogens fåglar,
Lofve Honom markens djur,
Ja, ock de i djupet kräla,
Alla efter sin natur!
Lofve Honom kulans vilddjur,
Hvalarna i hafvets famn,
Böljans lätta stim och luftens
Glada svärmar utan namn.

Lofve Honom folk och furstar,
Ynglingar och jungfrur – ja,
Höga, låga, unga, gamla
Sjunge högt: halleluja!
Lofve Honom himlens härar,
Englaskaran för hans tron,
Tills från himlen och från jorden
Stiger blott en lofsångs ton!

O, min själ, må du ock lofva
Denne nådefulle Gud,
Som dig löst ur träldomsbanden
Och dig tagit till sin brud,
Ja, som dig ock vill bevara
Med sin magt till salighet.
O, så lofva, lofva Honom
Nu, och i all evighet!

Var morgon ny

2009-11-08T01:03:00.000-08:00

Herrens nåd är var morgon ny;
Varför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, hur snart de fly!
Må vår lovsång då börja.
Pris ske Gud! Vi mot målet ila;
Jesus följer oss trofast än idag.
Bjuder här allt Guds välbehag
Och där hemma sin vila.

Herrens nåd är var morgon ny,
Bort med tvekan och klagan!
Herrens röst mitt i stormens gny
Blandar nåd uti agan:
Nåd, ja nåd, hur Han än den kläder,
Nåd, som fostrar för himmelriket opp,
Nåd, som livar vår tro och hopp,
Nåd, som tröstar och gläder.

De som gråter, de blir ju då,
Såsom gråter de icke,
De som fröjdas och le också,
Såsom gladdes de icke!
Herren kommer, hans dag är nära,
Må vi bida den längtansfullt i tron,
Höja redan vår lovsångs ton:
Honom, Honom ske ära.

Ursprungligen:
Herrens nåd är hvar morgon ny;
Hvarför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, hur snart de fly!
Må vår lofsång då börja.
Pris ske Gud! Vi mot målet ila;
Jesus följer oss trofast än idag.
Bjuder här allt Guds välbehag
Och der hemma sin hvila.

Herrens nåd är hvar morgon ny,
Bort med tvekan och klagan!
Herrens röst midt i stormens gny
Blandar nåd uti agan:
Nåd, ja nåd, hur Han än den kläder,
Nåd, som fostrar för himmelriket opp,
Nåd, som lifvar vår tro och hopp,
Nåd, som tröstar och gläder.

De som gråta, de vare då,
Såsom grete de icke,
De som fröjdas och le också,
Såsom gladdes de icke!
Herren kommer, hans dag är nära,
Må vi bida den längtansfullt i tron,
Höja redan vår lofsångs ton:
Honom, Honom ske ära.

Kristi rike

2009-11-07T08:41:00.000-08:00

Ditt ord, o Jesu, skall bestå,
Ditt rike kan ej falla,
Hur vilt än otron rasa må,
Och syndens vågor svalla;
Du har ändock till evig tid
Uti rättfärdighet och frid
Ett härligt rike grundat.

Visst synes det, o, Herre kär,
Som skulle det gå under,
Visst stormar det än här, än där,
Som bävade dess grunder;
Men ack, det synes endast så:
Ditt rike står och skall bestå,
När jord och himmel falla.

Om ”moln och mörker äro här
Omkring din stol” – vad mera?
Rättfärdighet dess fäste är,
Och du, du skall regera
Från evighet till evighet,
Då andra rikens härlighet
Om några år försvinna!

Det segra skall, ditt korsbanér,
Trots alla mörkrets makter,
Och samla folken fler och fler
Från jordens skilda trakter,
På det ditt namn må bliva stort
Liksom ditt lov från ort till ort,
Allt intill världens ände!

Ditt helga rike är dock ej
Av denna världen, Herre,
Och aktas ej av världen – nej,
Hon ser det ej – dess värre!
Hon ser de kristnas skröplighet,
Men aldrig deras härlighet
Och deras konungs ära!

Pris dig, pris dig, o, Jesu kär,
Du konung utan like,
Att jag, så arm och blind jag är,
Fått syn på detta rike,
Att jag får evigt glad och fri
En innebyggare däri
Om dina under sjunga.

Ursprungligen:
Ditt ord, o Jesu, skall bestå,
Ditt rike kan ej falla,
Hur vildt än otron rasa må,
Och syndens väg vågor svalla;
Du har ändock till evig tid
Uti rättfärdighet och frid
Ett härligt rike grundat.

Visst synes det, o, Herre kär,
Som skulle det gå under,
Visst stormar det än här, än der,
Som bäfvade dess grunder;
Men ack, det synes endast så:
Ditt rike står och skall bestå,
När jord och himmel falla.

Om ”moln och mörker äro här
Omkring din stol” – hvad mera?
Rättfärdighet dess fäste är,
Och du, du skall regera
Från evighet till evighet,
Då andra rikens härlighet
Om några år försvinna!

Det segra skall, ditt korsbanér,
Trots alla mörkrets magter,
Och samla folken fler och fler
Från jordens skilda trakter,
På det ditt namn må blifva stort
Liksom ditt lof från ort till ort,
Allt intill verldens ände!

Ditt helga rike är dock ej
Af denna verlden, Herre,
Och aktas ej af verlden – nej,
Hon ser det ej – dess värre!
Hon ser de kristnas skröplighet,
Men aldrig deras härlighet
Och deras konungs ära!

Pris dig, pris dig, o, Jesu kär,
Du konung utan like,
Att jag, så arm och blind jag är,
Fått syn på detta rike,
Att jag får evigt glad och fri
En innebyggare deri
Om dina under sjunga.

Lovsång

2009-11-05T23:51:00.000-08:00

Pris ske dig, Herre och konung för konungar alla,
Du, som allena kan över allt skapat befalla,
Pris ske ditt namn,
Pris ske din öppnade famn
Högt må vår lovsång nu skalla!

Jorden du skapat och havet och allt vad där vimlar,
Stjärnornas tallösa här, med de strålande himlar,
Och med ditt ord
Bär du den grönskande jord,
Bär du de strålande himlar.

Människor födas och dö på en vink av din vilja,
Öknen förbyts av ditt ord till en doftande lilja;
Och i ditt råd
Allmakt och vishet och nåd
Aldrig, nej aldrig sig skilja.

Oss har i enfödde Sonen till barn du ock tagit,
Oss har med Anden och ordet så mäktigt du dragit,
Och från vår skuld
Har du, så nådig och huld,
Rena i blodet oss tvagit.

Herre, så lär oss av hjärtat dig prisa och ära,
Lär oss i tron på ditt namn att dig lovoffer bära!
Pris ske din nåd,
Pris ske ditt salighetsråd,
Pris ske dig fjärran och nära.

(Kan sjungas på melodin till Sv Ps 2
Herren, vår Gud...)

Ursprungligen:
Pris ske dig, Herre och konung för konungar alla,
Du, som allena kan öfver allt skapadt befalla,
Pris ske ditt namn,
Pris ske din öppnade famn
Högt må vår lofsång nu skalla!

Jorden du skapat och hafvet och allt hvad der hvimlar,
Stjernornas tallösa här, med de strålande himlar,
Och med ditt ord
Bär du den grönskande jord,
Bär du de strålande himlar.

Menniskor födas och dö på en vink af din vilja,
Öknen förbyts af ditt ord till en doftande lilja;
Och i ditt råd
Allmagt och vishet och nåd
Aldrig, nej aldrig sig skilja.

Oss har i enfödde Sonen till barn du ock tagit,
Oss har med Anden och ordet så mägtigt du dragit,
Och från vår skuld
Har du, så nådig och huld,
Rena i blodet oss tvagit.

Herre, så lär oss af hjertat dig prisa och ära,
Lär oss i tron på ditt namn att dig lofoffer bära!
Pris ske din nåd,
Pris ske ditt salighetsråd,
Pris ske dig fjerran och nära.

Guds lov

2009-11-04T23:14:00.001-08:00

O, kunde jag blott sjunga
Med ny och helig tunga
Dit lov, min Herre kär!
Din skugga mig betäcker,
Din nåd och sanning räcker,
Så vitt som himlen är.

Du är min borg, mitt fäste,
Mitt säkra, kända näste,
Dit jag i frid kan fly;
Du är min kraft i striden,
Min salighet i tiden,
Min hjälp var morgon ny.

Till dig jag glad vill ila;
Du är min ro och vila,
Min ärekrona skön;
Du är min tröst i nöden,
Du är mitt liv i döden
Och sist – min stora lön!

Ack, med en bättre visa
Jag ville gärna prisa
Min Herre och min Gud –
Men snart den dag skall randas,
Då ingen klagan blandas
I mina sångers ljud!

Ursprungligen:
O, kunde jag blott sjunga
Med ny och helig tunga
Dit lof, min Herre kär!
Din skugga mig betäcker,
Din nåd och sanning räcker,
Så vidt som himlen är.

Du är min borg, mitt fäste,
Mitt säkra, kända näste,
Dit jag i frid kan fly;
Du är min kraft i striden,
Min salighet i tiden,
Min hjelp hvar morgon ny.

Till dig jag glad vill ila;
Du är min ro och hvila,
Min ärekrona skön;
Du är min tröst i nöden,
Du är mitt lif i döden
Och sist – min stora lön!

Ack, med en bättre visa
Jag ville gerna prisa
Min Herre och min Gud –
Men snart den dag skall randas,
Då ingen klagan blandas
I mina sångers ljud!

Lova Herren, min själ!

2009-11-04T14:08:00.000-08:00

O, att jag hade tusen munnar
Och tusen tungor till Guds pris
För all den nåd Han mig förunnar
På så oändligt många vis!
Jag skulle då av hjärtans grund
Lovsjunga Honom varje stund.

Du gröna blad på skogens tuva,
Du glada bäck i dalens famn,
Du lilla blyga turturduva,
Du minsta blomma utan namn,
Förena er i samma ljus
Att högt beprisa Herren Gud!

Men högre må dock lovet skalla
Från våra hjärtans djup, ty se,
Hur skönt Han smyckat blomstren alla,
Vi är ju dock långt mer än de.
Oss har Han löst ur mörkrets garn
Och tagit oss sig själv till barn.

Oss Jesus kallat till sitt rike
Och till sitt underliga ljus,
Oss vill Han en gång göra like
Med sig uti sin Faders hus,
Oss vill Han hämta hem igen
Från jordens nöd till himlen än.

Oss är Han alla dagar nära,
Oss styrker, stödjer, tröstar Han,
Oss vill Han i sitt sköte bära
Så ömt, som någon moder kan;
Och lägger han ett kors uppå,
Så är ju korset nåd också.

Ack, skulle vi då icke sjunga
Om denne nådefulle Gud,
Som löst vår själ och lärt vår tunga
Den nya sångens första ljud!
Må världen sjunga, hur den vill:
Vår sång den hör vår Konung till.

Så hör mitt svaga lov på jorden,
O Gud, med nådigt välbehag!
I himmelen, helt syndfri vorden,
Jag bättre sjunga skall en dag.
Där skall jag sjunga, ja, ack ja,
I högre kor halleluja!

Ursprungligen:
O, att jag hade tusen munnar
Och tusen tungor till Guds pris
För all den nåd Han mig förunnar
På så oändligt många vis!
Jag skulle då af hjertans grund
Lofsjunga Honom hvarje stund.

Du gröna blad på skogens tufva,
Du glada bäck i dalens famn,
Du lilla blyga turturdufva,
Du minsta blomma utan namn,
Förenen er i samma ljus
Att högt beprisa Herren Gud!

Men högre må dock lofvet skalla
Från våra hjertans djup, ty se,
Hur skönt Han smyckat blomstren alla,
Vi äro dock långt mer än de.
Oss har Han löst ur mörkrets garn
Och tagit oss sig sjelf till barn.

Oss Jesus kallat till sitt rike
Och till sitt underliga ljus,
Oss vill Han en gång göra like
Med sig uti sin Faders hus,
Oss vill Han hemta hem igen
Från jordens nöd till himlen än.

Oss är Han alla dagar nära,
Oss styrker, stödjer, tröstar Han,
Oss vill Han i sitt sköte bära
Så ömt, som någon moder kan;
Och lägger han ett kors uppå,
Så är ju korset nåd också.

Ack, skulle vi då icke sjunga
Om denne nådefulle Gud,
Som löst vår själ och lärt vår tunga
Den nya sångens första ljud!
Må verlden sjunga, hur den vill:
Vår sång den hör vår Konung till.

Så hör mitt svaga lof på jorden,
O Gud, med nådigt välbehag!
I himmelen, helt syndfri vorden,
Jag bättre sjunga skall en dag.
Der skall jag sjunga, ja, ack ja,
I högre kor halleluja!

Hur tackar du?

2009-11-01T22:59:00.000-08:00

Du klagar så ofta, att allt går emot,
Och möter var dag med ett mångfaldigt knot,
Men säg, hur du tackar din Herre?

Hans nåd, som var morgon är över dig ny,
Hans sanning, till vilken du ännu får fly,
O, månne till tack de ej mana?

Förlåtelsen, given så helt och så fritt
Med nådeförsäkran: ”Allt mitt är nu ditt”,
O, värmer den icke ditt hjärta?

Och hemmet där ovan, så härligt i sig,
Och arvet, av Jesus förvärvat åt dig,
Vad ämnen till fröjd och till lovsång!

Dock klagar du än över vägens besvär
Och menar, att Herren förgätit dig här,
Som skulle Han kunna förgäta!

Du klagar, att Han icke hörer dig mer,
Om ej på det sätt, som du menat, Han ger
Bönhörelsens saliga gåva.

Du klagar ock över den plats du har fått
Av vingårdens Herre, som avvägt din lott
Med faderlig omsorg och trohet.

Men månne den platsen ej passar dig bäst,
Och månne en pilgrim, en främling och gäst
Här eviga hyddor skall bygga?

Du klagar jämväl, när han finner för gott
Att kalla tillbaka de kämpar, som stått
En tid i hans led här på jorden.

Du menar alltsammans då vara förstört
Och glömmer det ord du så ofta har hört:
”Allt kött vare stilla för Herren”.

Du klagar på årsväxt, på väder och vind
Och suckar, lik öknens försmäktande hind,
Men säg, hur du tackar din Herre?

Var dag Han dig föder och kläder likväl
Och sörjer så troget för kropp och för själ.
O, säg, har väl något dig fattats?

För timliga gåvor, så rika i sig,
För gåvan evinnerligt liv ock åt dig,
O, säg, hur du tackar din Herre?

Ursprungligen:
Du klagar så ofta, att allt går emot,
Och möter hvar dag med ett mångfaldigt knot,
Men säg, huru tackar du Herren?

Hans nåd, som hvar morgon är öfver dig ny,
Hans sanning, till hvilken du ännu får fly,
O, månne till tack de ej mana?

Förlåtelsen, gifven så helt och så fritt
Med nådeförsäkran: ”Allt mitt är nu ditt”,
O, värmer den icke ditt hjerta?

Och hemmet der ofvan, så härligt i sig,
Och arfvet, af jesus förvärfvadt åt dig,
Hvad ämnen till fröjd och till lofsång!

Dock klagar du än öfver vägens besvär
Och menar, att Herren förgätit dig här,
Som skulle Han kunna förgäta!

Du klagar, att Han icke hörer dig mer,
Om ej på det sätt, som du menat, Han ger
Bönhörelsens saliga gåfva.

Du klagar ock öfver den plats du har fått
Af vingårdens Herre, som afvägt din lott
Med faderlig omsorg och trohet.

Men månne den platsen ej passar dig bäst,
Och månne en pilgrim, en främling och gäst
Här eviga hyddor skall bygga?

Du klagar jemväl, när han finner för godt
Att kalla tillbaka de kämpar, som stått
En tid i hans led här på jorden.

Du menar alltsammans då vara förstördt
Och glömmer det ord du så ofta har hört:
”Allt kött vare stilla för Herren”.

Du klagar på årsväxt, på väder och vind
Och suckar, lik öknens försmäktande hind,
Men säg, huru tackar du Herren?

Hvar dag Han dig föder och kläder likväl
Och sörjer så troget för kropp och för själ.
O, säg, har väl något dig fattats?

För timliga gåfvor, så rika i sig,
För gåfvan evinnerligt lif ock åt dig,
O, säg, huru tackar du Herren?

Vi och de

2009-10-31T23:33:00.000-07:00

”Medan vi äro uti denna hyddan,
sucka vi och äro betungade.”
2 Kor 5:4

”De äro för Guds stol och tjena
Honom dag och natt uti hans tempel.”
Uppenb 7:15

Vi har burit dagens tunga
Se´n vi skildes ifrån dem;
De har levat utan tårar
I ett ljust och saligt hem.

Vi har kämpat hårda strider
Uti det fördolda än;
De har vilat i Guds sköte
Såsom vännen hos sin vän.

Vi har suckat under tyngden
Av den synd, som hos oss bor;
De har jublat, lösta, fria
Från all synd – o, sällhet stor!

Vi har anat svagt och ringa
Glädjen i vår Faders hus;
De har skådat Kristi seger
Uti evighetens ljus.

Vi har ropat utur djupen:
”Herre, kommer du ej snart?”
De har sjungit: ”Pris och ära,
Allt Guds råd är uppenbart!”

Snart så skall vi dock för evigt,
Fria från allt jordens ve,
Sjunga samma sång där hemma –
Gud till ära – vi ock de!

Ursprungligen:
”Medan vi äro uti denna hyddan,
sucka vi och äro betungade.”
2 Kor 5:4

”De äro för Guds stol och tjena
Honom dag och natt uti hans tempel.”
Uppenb 7:15

Vi ha burit dagens tunga
Se´n vi skildes ifrån dem;
De ha lefvat utan tårar
I ett ljust och saligt hem.

Vi ha kämpat hårda strider
Uti det fördolda än;
De ha hvilat i Guds sköte
Såsom vännen hos sin vän.

Vi ha suckat under tyngden
Af den synd, som hos oss bor;
De ha jublat, lösta, fria
Från all synd – o, sällhet stor!

Vi ha anat svagt och ringa
Glädjen i vår Faders hus;
De ha skådat Kristi seger
Uti evighetens ljus.

Vi ha ropat utur djupen:
”Herre, kommer du ej snart?”
De ha sjungit: ”Pris och ära,
Allt Guds råd är uppenbart!”

Snart vi skola dock för evigt,
Fria från allt jordens ve,
Sjunga samma sång der hemma –
Gud till ära – vi ock de!

Korset och kronan

2009-10-31T01:17:00.000-07:00

”Korset först och kronan sedan”,
Vare det vår lösen här!
Han, som burit korset, svedan,
Vet vad oss av nöden är.
Och nu vill Han själv oss bära,
Styrka, stödja, stå oss bi;
Genom Honom, till hans ära
Övervinner också vi.

O, så låt oss glada taga
Allt, som kommer från vår Gud!
Fröjd och glädje, nåd och aga
De är blott hans kärleksbud.
Korset självt, som hoppet säger,
En ”förklädd välsignelse”;
Ack den trösten överväger
Rikligt varje litet ve!

Allt är gott, som Gud oss sänder,
Bäre det vad dräkt som helst;
Allt vi lämnar i hans händer,
Blott vår själ till slut blir frälst.
”Korset först och kronan sedan”,
Ja, den vägen skall det gå!
O, så låt oss börja redan
Prisa Gud för båda två!

Ursprungligen:
”Korset först och kronan sedan”,
Vare det vår lösen här!
Han, som burit korset, svedan,
Vet vad oss av nöden är.
Och nu vill Han sjelf oss bära,
Styrka, stödja, stå oss bi;
Genom Honom, till hans ära
Öfvervinna också vi.

O, så låt oss glade taga
Allt, som kommer från vår Gud!
Fröjd och glädje, nåd och aga
Äro blott hans kärleksbud.
Korset sjelft, som hoppet säger,
En ”förklädd välsignelse”;
Ack den trösten öfverväger
Rikligt hvarje litet ve!

Allt är godt, som Gud oss sänder,
Bäre det hvad drägt som helst;
Allt vi lemne i hans händer,
Blott vår själ till slut blir frälst.
”Korset först och kronan sedan”,
Ja, den vägen skall det gå!
O, så låt oss börja redan
Prisa Gud för båda två!

Varje dag

2009-10-30T00:04:00.000-07:00

Varje dag sin omsorg har,
Men allenast sin,
Morgondagens omsorg är,
Herre, din, ej min.
Lär mig då att dag från dag
Lämna allt åt dig,
Viss, att du i stort och smått
Sörja skall för mig!

Varje dag sin börda har,
Men allenast sin,
Nästa dag kanhända är
Den ej längre min.
Kanske har du innan dess
Helt den lyftat av
Eller tagit bort just det,
Som dess tyngd den gav.

Varje dag sin lättnad har,
Men allenast sin,
Mogondagens gåva är
Icke ännu min.
O, min Jesu, lär mig då
Att var morgon fly
Till den nåd, som varje dag
Över mig är ny!

Ursprungligen:
Hvarje dag sin omsorg har,
Men allenast sin,
Morgondagens omsorg är,
Herre, din, ej min.
Lär mig då att dag från dag
Lemna allt åt dig,
Viss, att du i stort och smått
Sörja skall för mig!

Hvarje dag sin börda har,
Men allenast sin,
Nästa dag kanhända är
Den ej längre min.
Kanske har du innan dess
Helt den lyftat af
Eller tagit bort just det,
Som dess tyngd den gaf.

Hvarje dag sin lättnad har,
Men allenast sin,
Mogondagens gåfva är
Icke ännu min.
O, min Jesu, lär mig då
Att hvar morgon fly
Till den nåd, som hvarje dag
Öfver mig är ny!

Jesu fattigdom

2009-10-29T23:55:00.000-07:00

(2 Kor 8:9)

Himlens fåglar hava sina nästen,
Rävarna i skogen sina bon,
Nattens vilddjur sina trygga fästen
Mellan bergen bortom öde mon;
Jesus hade likväl intet läger,
Intet hem, dit Han fick träda in,
Han, som himmelen och jorden äger,
Fick ej kalla lägsta tuva sin.

Att i bön få tala med sin Fader
Upp till bergen sökte Han en stig,
Han, som skapat världars myriader,
Hade ej en bönevrå för sig.
Och när folket sig kring Honom trängde
Dagen om, och ingen ro Han fann,
Månne Han sin dörr om kvällen stängde?
Nej, en egen dörr ej hade Han!

O, vad är, att vi då ofta klaga
Över Herrens visa delningssätt?
Må fastmer med lov vi framåt draga,
Vissa att i allt Han skiftar rätt!
Hava vi det även knappt på jorden,
Må vi se, hur Jesus hade det!
Han vår föregångare är vorden,
Vi få följa efter i hans fjät.

Och för oss Han övergav sitt rike
Och blev fattig uti allt som vi,
På det vi, o, kärlek utan like,
Skulle arvingar med Honom bli!
Oss till godo allt Han har försakat,
Lidit fattigdom och brist och nöd,
Utan huvudgärd på marken vakat,
Ja, till sist ock smakat korsets död.

Skulle vi då bättre lott begära
Än den Han oss god och nyttig fann?
Vare det fastmer vår högsta ära
Att få bära samma dräkt som Han!
Om vi än hans fattigdom få dela,
O, vad nåd att dock få vara hans!
Intet gott skall då till slut oss fela,
Icke ens en evig ärekrans!

Ursprungligen:
(2 Kor 8:9)

Himlens fåglar hafva sina nästen,
Räfvarna i skogen sina bon,
Nattens vilddjur sina trygga fästen
Mellan bergen bortom öde mon;
Jesus hade likväl intet läger,
Intet hem, dit Han fick träda in,
Han, som himmelen och jorden eger,
Fick ej kalla lägsta tufva sin.

Att i bön få tala med sin Fader
Upp till bergen sökte Han en stig,
Han, som skapat verldars myriader,
Hade ej en bönevrå för sig.
Och när folket sig kring Honom trängde
Dagen om, och ingen ro Han fann,
Månne Han sin dörr om qvällen stängde?
Nej, en egen dörr ej hade Han!

O, hvad är, att vi då ofta klaga
Öfver Herrens visa delningssätt?
Må fastmer med lof vi framåt draga,
Vissa att i allt Han skiftar rätt!
Hafva vi det äfven knappt på jorden,
Må vi se, hur Jesus hade det!
Han vår föregångare är vorden,
Vi få följa efter i hans fjät.

Och för oss Han öfvergaf sitt rike
Och blef fattig uti allt som vi,
På det vi, o, kärlek utan like,
Skulle arfvingar med Honom bli!
Oss till godo allt Han har försakat,
Lidit fattigdom och brist och nöd,
Utan hufvudgärd på marken vakat,
Ja, till sist ock smakat korsets död.

Skulle vi då bättre lott begära
Än den Han oss god och nyttig fann?
Vare det fastmer vår högsta ära
Att få bära samma drägt som Han!
Om vi än hans fattigdom få dela,
O, hvad nåd att dock få vara hans!
Intet godt skall då till slut oss fela,
Icke ens en evig ärekrans!

Så var nu åter tillfreds!

2009-10-25T23:43:00.000-07:00

”Var nu åter tillfreds, min
själ, ty Herren gör dig godt.”
Ps 116:7

Så giv dig nu åter tillfreds, min själ,
Ty Herren Han gör dig ju gott;
Han övergiver och näpser dig väl,
Men ack, för ett ögonblick blott.
Och mitt under tuktan – besinna det –
Han tänker ju än på barmhärtighet.

Hans nåd går så vitt, som skyarna gå,
Vart kan du fly undan för den?
Från öster till väster den skall också
Dig jaga och möta dig än.
Ja, när det ”som hetast på dagen är”,
Är Herren som fordom i Mamre när. (1)

Hur vågorna brusar i nattens stund,
Hur djupen än fräser kring dig,
Du har för ditt hopp dock en klippfast grund:
Guds löften förändrar ej sig.
De bär dig ju slutligt till fridens hamn,
Till vila och seger i Jesu namn.

Det namnet, det vare din starkaste tröst,
Ditt fäste i sållningens tid,
Det undertrycker ock stormens röst
Och fyller ditt hjärta med frid!
De växlande åren ju flyr så snart,
Och sedan, ja sedan blir allt dig klart.

Så giv dig då åter tillfreds, min själ,
Besinna att tiden är kort!
Du slipper att vara en syndens träl,
Du slipper en gång att gå bort;
Du får ju gå hem till din Faders hus,
Vad mer, om stigen är mörk eller ljus?

Där hemma blir allt dock ljust och glatt,
Och snart skall ock du vara där,
Och där skall ej mer vara mörker och natt,
Ej klagan och rop såsom här.
Så se ej tillbaka, se framåt blott,
Och snart har den fridsälla strand du nått!

1, Mos 18:1

Ursprungligen:
”Var nu åter tillfreds, min
själ, ty Herren gör dig godt.”
Ps 116:7

Så gif dig nu åter tillfreds, min själ,
Ty Herren Han gör dig ju godt;
Han öfvergifver och näpser dig väl,
Men ack, för ett ögonblick blott.
Och midt under tuktan – besinna det –
Han tänker ju än på barmhertighet.

Hans nåd går så vidt, som skyarna gå,
Hvart kan du fly undan för den?
Från öster till vester den skall också
Dig jaga och möta dig än.
Ja, när det ”som hetast på dagen är”,
Är Herren som fordom i Mamre när. (1)

Hur vågorna brusa i nattens stund,
Hur djupen än fräsa kring dig,
Du har för ditt hopp dock en klippfast grund:
Guds löften förändra ej sig.
De bära dig slutligt till fridens hamn,
Till hvila och seger i Jesu namn.

Det namnet, det vare din starkaste tröst,
Ditt fäste i sållningens tid,
Det undertrycke ock stormens röst
Och fylle ditt hjerta med frid!
De vexlande åren ju fly så snart,
Och sedan, ja sedan blir allt dig klart.

Så gif dig då åter tillfreds, min själ,
Besinna att tiden är kort!
Du slipper att vara en syndens träl,
Du slipper en gång att gå bort;
Du får ju gå hem till din Faders hus,
Hvad mer, om stigen är mörk eller ljus?

Der hemma blir allt dock ljust och gladt,
Och snart skall ock du vara der,
Och der skall ej mer vara mörker och natt,
Ej klagan och rop såsom här.
Så se ej tillbaka, se framåt blott,
Och snart har den fridsälla strand du nått!

1, Mos 18:1

I mörkret

2009-10-24T00:38:00.000-07:00

”Herren har sagt, att Han vill bo
i mörkret.” 1 Kon 8:12

I mörkret kan jag ej min Jesus se,
Men när Han är ändå,
Ja, skall ock då mig all sin nåd bete
Och all min nöd förstå.

Jag ser ej Honom, men Han ser dock mig,
Min nöd, min tysta strid,
Min fruktan att förvillas på min stig,
Min längtan efter frid.

Jag hör ej Honom, men Han hör dock mig,
Hör bönen utan ord,
Som ofta djupt ur hjärtat tränger sig,
Lik rop från törstig jord.

I mörkret blott slår kornet rot och gror
Och ej i solens glans,
I moln och mörker Herren ofta bor,
Ty mörkret är ock hans.

Han skapat dag och natt, o, skulle jag
Ej taga båda då
Med tacksamhet – vad vore ständig dag,
Om natt ej följde på?

I mörkret övas, prövas, luttras tron,
Att hon en gång i ljus
Må blanda ock sin glada jubelton
I segersångens brus.

Ursprungligen:
”Herren har sagt, att Han vill bo
i mörkret.” 1 Kon 8:12

I mörkret kan jag ej min Jesus se,
Men när Han är ändå,
Ja, skall ock då mig all sin nåd bete
Och all min nöd förstå.

Jag ser ej Honom, men Han ser dock mig,
Min nöd, min tysta strid,
Min fruktan att förvillas på min stig,
Min längtan efter frid.

Jag hör ej Honom, men Han hör dock mig,
Hör bönen utan ord,
Som ofta djupt ur hjertat tränger sig,
Lik rop från törstig jord.

I mörkret blott slår kornet rot och gror
Och ej i solens glans,
I moln och mörker Herren ofta bor,
Ty mörkret är ock hans.

Han skapat dag och natt, o, skulle jag
Ej taga båda då
Med tacksamhet – hvad vore ständig dag,
Om natt ej följde på?

I mörkret öfvas, pröfvas, luttras tron,
Att hon en gång i ljus
Må blanda ock sin glada jubelton
I segersångens brus.

Det sjuka barnet

2009-10-18T23:40:00.000-07:00

Barnet

Det sjunger i dal och det sjunger i höjd,
Ty våren ånyo är inne,
Där ute vad liv, och vad jublande fröjd,
Men tungt är, o moder, mitt sinne.
O, månne vår Gud oss förgätit?

Du sagt mig så ofta, att Herren är när,
Jag kan dock hans röst ej förnimma.
Du sagt, att Han mig uti Jesus har kär,
Men mörk är dock prövningens timma.
O moder, hvi dröjer Han ännu?

Jag bidat hans hjälp ock från morgon till kväll,
Men nöden är ännu densamma;
O, månne ej Jesus vill nalkas vårt tjäll,
Och synes ej morgonens flamma
Der borta i ljusnande öster?

Modern

Mitt älskade barn, o, var viss, att Han skall
Sitt ord och sitt löfte ej rygga!
Han kommer i stormen, i böljornas svall,
Men tryggt är på Honom att bygga
Jämväl när i stormen Han kommer.

Han kommer i mörkret, som fordom Han kom
Till Moses på berget i öknen;
Men se, på hans vink vänder bladet sig om,
Och solen går fram utur töcknen,
Och ljus blir den mörkaste gömma.

Han vet, vad vi arma behöver, och ger
Hugsvalelse jämte sin tuktan.
O, må vi oss sluta till Honom allt mer,
Ty kärlek fördriver ju fruktan,
Och korset blir ljuvt, när Han ger det.

Där uppe bland alla som står för hans tron,
Dem rena i blodet Han tvagit,
Var viss, att den klaraste lovsångens ton
Skall klinga från den, som Han dragit
Ur djupaste nöden på jorden.

Ursprungligen:
Barnet

Det sjunger i dal och det sjunger i höjd,
Ty våren ånyo är inne,
Der ute hvad lif, och hvad jublande fröjd,
Men tungt är, o moder, mitt sinne.
O, månne vår Gud oss förgätit?

Du sagt mig så ofta, att Herren är när,
Jag kan dock hans röst ej förnimma.
Du sagt, att Han mig uti Jesus har kär,
Men mörk är dock pröfningens timma.
O moder, hvi dröjer Han ännu?

Jag bidat hans hjelp ock från morgon till qväll,
Men nöden är ännu densamma;
O, månne ej jesus vill nalkas vårt tjäll,
Och synes ej morgonens flamma
Der borta i ljusnande öster?

Modern

Mitt älskade barn, o, var viss, att Han skall
Sitt ord och sitt löfte ej rygga!
Han kommer i stormen, i böljornas svall,
Men tryggt är på Honom att bygga
Jemväl när i stormen Han kommer.

Han kommer i mörkret, som fordom Han kom
Till Moses på berget i öknen;
Men se, på hans vink vänder bladet sig om,
Och solen går fram utur töcknen,
Och ljus blir den mörkaste gömma.

Han vet, hvad vi arma behöfva, och ger
Hugsvalelse jemte sin tuktan.
O, må vi oss sluta till Honom allt mer,
Ty kärlek fördrifver ju fruktan,
Och korset blir ljuft, när Han ger det.

Der uppe bland alla som stå för hans tron,
Dem rena i blodet Han tvagit,
Var viss, att den klaraste lofsångens ton
Skall klinga från den, som Han dragit
Ur djupaste nöden på jorden.

Modersvingen

2009-10-16T08:13:00.000-07:00

Nu vill jag sjunga
Om modersvingen,
Som mig betäcker
I nödens tid.
Nu vill jag vila
Vid modershjärtat;
Där blir jag stilla,
Där får jag frid.

Den modersvingen
Har ljuvlig skugga,
När solen bränner
Min arma själ.
Den modersvingen
Har varma fjädrar,
När stormen viner
Kring mig jämväl.

Det modershjärtat
Har ej sin like
I trofast kärlek,
Det ser jag nog.
Vem fattar höjden,
Vem mäter djupet
Utav den kärlek,
Som för oss dog?

Jag är i oro
I ständig fara,
Jag är i mörker,
Men tröstar på
Den modersvingen,
Det modershjärtat.
Vad nöd så länge
Jag har de två?

Ty jag vill glömma
All livets smärta,
All tidens oro,
Allt jordens ve
Och tyst mig gömma
Blott vid det hjärta,
Vars nåd och huldhet
Jag nu fått se.

Ursprungligen:
Nu vill jag sjunga
Om modersvingen,
Som mig betäcker
I nödens tid.
Nu vill jag hvila
Vid modershjertat;
Der blir jag stilla,
Der får jag frid.

Den modersvingen
Har ljuflig skugga,
När solen bränner
Min arma själ.
Den modersvingen
Har varma fjädrar,
När stormen hviner
Kring mig jemväl.

Det modershjertat
Har ej sin like
I trofast kärlek,
Det ser jag nog.
Hvem fattar höjden,
Hvem mäter djupet
Utaf den kärlek,
Som för oss dog?

Jag är i oro
I ständig fara,
Jag är i mörker,
Men tröstar på
Den modersvingen,
Det modershjertat.
Hvad nöd så länge
Jag har de två?

Ty jag vill glömma
All lifvets smärta,
All tidens oro,
Allt jordens ve
Och tyst mig gömma
Blott vid det hjerta,
Hvars nåd och huldhet
Jag nu fått se.

Dag och natt är Dina

2009-10-16T08:03:00.000-07:00

Ps 74:16

Så länge det är dag, jag kan ej se
De blida stjärnor små på fästet höga,
Men blir det natt – hur skönt då tindrar de,
Som vore var och en ett Herrens öga!
Ja, i den stund, då det som mörkast är,
De lyser dubbelt klart, o, Herre kär.

Så länge det är dag, jag kan ej se
De dyra löften du i ordet giver,
Men blir det natt, hur skönt då tindrar de,
Och klarare ju mörkare det bliver.
Tack, Herre Gud, som ock i molnhöljd natt
De tusen stjärnor på din himmel satt!

Må jag ej rädas då den mörka stund,
Men efter löftets stjärnor troget skåda.
De sviker ej, ty fast står ditt förbund,
Och än för tron en morgon de bebåda;
En morgon, som av ingen afton vet,
Då jag får evigt se din härlighet!

Ursprungligen:
Ps 74:16

Så länge det är dag, jag kan ej se
De blida stjernor små på fästet höga,
Men blir det natt – hur skönt då tindra de,
Som vore hvar och en ett Herrens öga!
Ja, i den stund, då det som mörkast är,
De lysa dubbelt klart, o, Herre kär.

Så länge det är dag, jag kan ej se
De dyra löften du i ordet gifver,
Men blir det natt, hur skönt då tindra de,
Och klarare ju mörkare det blifver.
Tack, Herre Gud, som ock i molnhöljd natt
De tusen stjernor på din himmel satt!

Må jag ej rädas då den mörka stund,
Men efter löftets stjernor troget skåda.
De svika ej, ty fast står ditt förbund,
Och än för tron en morgon de bebåda;
En morgon, som af ingen afton vet,
Då jag får evigt se din härlighet!

En närvarande hjälpare

2009-10-16T07:54:00.000-07:00

Om Herren Jesus gick ännu på jorden,
Som förr han gick invid Tiberias strand,
Och ljöd än de nådefulla orden,
Som klingade så skönt i Juda land,
Vem skulle då ej strax till honom ila
Att dricka liv och frälsning av hans mun!
Vem skulle då ej glad med Honom vila
Som samaritiskan vid Jakobs brunn!

Hur mången panna, av bekymmer fårad,
Då skulle klarna upp med hast igen;
Hur mången fot, av livets törnen sårad,
Då skulle löpa glatt till denne vän;
Hur mången nöd, hur mången hemlig smärta
Då skulle fly vid ljudet av hans röst;
Hur månget ängslat och betungat hjärta
Då skulle finna ro invid hans bröst!

Men är Han då ej mera här på jorden
Och leder Han ej mer min vandringsstig?
Förnimmer jag ej mer de hulda orden,
Som bringar liv och salighet med sig?
Ser jag ej mer hans trogna famn upplåten,
Och är ej än hans kärlek lika stor?
Hör jag ej än: ”din synd är dig förlåten”,
”Så gå med frid” – och ”ske dig, som du tror”?

Jo, du är när mig, Herre Jesu Kriste,
Och talar än uti ditt ord till mig.
O, att nu även hela världen visste,
Hur ljuvligt där du uppenbarar dig!
Där möter du mig ännu alla dagar,
Där av din fullhet nåd för nåd jag får,
Och när jag fröjdas eller när jag klagar,
Ditt hjärta alltid öppet för mig står.

Vad högre lycka kan jag väl begära
Än vara här i sällskap med dig själv
Och se´n en gång för evigt stå dig nära
Där uppe invid livets klara älv!
Bevara själv, o Jesu, denna lycka
Åt mig, att jag ej må förspilla den!
Låt ingenting utur din hand mig rycka!
Du vet, att fienden är mäktig än.

Ursprungligen:
Om Herren Jesus ginge än på jorden,
Som förr han gick invid Tiberias strand,
Och ljöde än de nådefulla orden,
Som klingade så skönt i Juda land,
Hvem skulle då ej strax till honom ila
Att dricka lif och frälsning af hans mun!
Hvem skulle då ej glad med Honom hvila
Som samaritiskan vid Jakobs brunn!

Hur mången panna, af bekymmer fårad,
Då skulle klarna upp med hast igen;
Hur mången fot, af lifvets törnen sårad,
Då skulle löpa gladt till denne vän;
Hur mången nöd, hur mången hemlig smärta
Då skulle fly vid ljudet af hans röst;
Hur månget ängsladt och betungadt hjerta
Då skulle finna ro invid hans bröst!

Men är Han då ej mera här på jorden
Och leder Han ej mer min vandringsstig?
Förnimmer jag ej mer de hulda orden,
Som bringa lif och salighet med sig?
Ser jag ej mer hans trogna famn upplåten,
Och är ej än hans kärlek lika stor?
Hör jag ej än: ”din synd är dig förlåten”,
”Så gå med frid” – och ”ske dig, som du tror”?

Jo, du är när mig, Herre Jesu Kriste,
Och talar än uti ditt ord till mig.
O, att nu äfven hela verlden visste,
Hur ljufligt der du uppenbarar dig!
Der möter du mig ännu alla dagar,
Der af din fullhet nåd för nåd jag får,
Och när jag fröjdas eller när jag klagar,
Ditt hjerta alltid öppet för mig står.

Hvad högre lycka kan jag väl begära
Än här få hafva sällskap med dig sjelf
Och se´n en gång för evigt stå dig nära
Der uppe invid lifvets klara elf!
Bevara sjelf, o Jesu, denna lycka
Åt mig, att jag ej må förspilla den!
Låt ingenting utur din hand mig rycka!
Du vet, att fienden är mägtig än.