Var blir kraften spord?

(ordförklaring: spord=känd)

Jag hörde vise, lärde män,
Som talte vist och lärt om Kristus,
Men aldrig frid det gav mig än.

Den ene hade funnit ett
Och ville se sin mening gälla,
Den andre något annat sett.

Om hans person, hans verk och ord
De till och med begynte tvista,
Men var blev kraften därav spord?

Ack, hjärtat blev så tomt och kallt,
Man hade ingenting för livet,
Där man sig mente veta allt.

Då mötte jag en olärd man
Med grånad lock och fårad panna,
Han visste inte mycket, han.

Men vad han visste, var dock nog
Att giva ljus åt levnadskvällen,
Och i sin ringhet nöjd han log.

”Jag vet, att Jesus älskar mig,
Vad vill jag veta mer” – han sade,
”För mig, för mig Han offrat sig.

För mina synders skull, jag vet,
Att Han är död, men ock uppstånden
Till min, ja, min rättfärdighet.

Hans ande bär mig vittnesbörd,
Att jag för evigt är hans egen,
Till ljus från synd och mörker förd.

Så går jag tröstlig ut och in
Och beder blott: Sköt om mig, Herre,
Hur helst du vill – jag är dock din.

Och vad mig fattas, allt Han ger,
Af nöd och nåd var dag så mycket,
Att ingenting jag önskar mer.”

Så föllo gubbens ord, men jag
Gick hem och tänkte: Tack, o Herre,
För vad du lärt ditt barn i dag!

De lärde tala lärda ord
Och tänka höga, sköna tankar,
Men var, ja, var blir kraften spord?

O, giv en fattig ande blott,
Som för sin synd behöver Jesus,
Och allt jag har med Honom fått!




Ursprungligen:
Jag hörde vise, lärde män,
Som talte vist och lärdt om Kristus,
Men aldrig frid det gaf mig än.

Den ene hade funnit ett
Och ville se sin mening gälla,
Den andre något annat sett.

Om hans person, hans verk och ord
De till och med begynte tvista,
Men hvar blef kraften deraf spord?

Ack, hjertat blef så tomt och kallt,
Man hade ingenting för lifvet,
Der man sig mente veta allt.

Då mötte jag en olärd man
Med grånad lock och fårad panna,
Han visste inte mycket, han.

Men hvad han visste, var dock nog
Att gifva ljus åt lefnadsqvällen,
Och i sin ringhet nöjd han log.

”Jag vet, att Jesus älskar mig,
Hvad vill jag veta mer” – han sade,
”För mig, för mig Han offrat sig.

För mina synders skull, jag vet,
Att Han är död, men ock uppstånden
Till min, ja, min rättfärdighet.

Hans ande bär mig vittnesbörd,
Att jag för evigt är hans egen,
Till ljus från synd och mörker förd.

Så går jag tröstlig ut och in
Och beder blott: Sköt om mig, Herre,
Hur helst du vill – jag är dock din.

Och hvad mig fattas, allt Han ger,
Af nöd och nåd hvar dag så mycket,
Att ingenting jag önskar mer.”

Så föllo gubbens ord, men jag
Gick hem och tänkte: Tack, o Herre,
För hvad du lärt ditt barn i dag!

De lärde tala lärda ord
Och tänka höga, sköna tankar,
Men hvar, ja, hvar blir kraften spord?

O, gif en fattig ande blott,
Som för sin synd behöfver Jesus,
Och allt jag har med Honom fått!

Varför talar du inte om Jesus?

”Hvad är det för ett tal, som I
hafven eder emellan?”
Luk 24:17

Du talar om väder, du talar om vind,
Du talar om rosen på ungdomlig kind;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om solsken, du talar om regn,
Du talar om staten, dess lagar och hägn;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om konungar, furstar och allt,
Som har uppå jorden en härlig gestalt;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om vetenskap, konst och musik,
Men icke om Honom, som ensam gör rik;
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar om kyrkan, bekännelsen än,
Du talar om böcker och lärare; men
Dock talar du icke om Jesus?

Du talar måhända om kristendom ock,
Men livet, ack, livet det fattas ju dock;
Dock talar du icke om Jesus?

O, har du fått tunga och talande röst,
Så tala om Israels glädje och tröst,
Ack, tala då troget om Jesus!

Han, Han är den sol, vilken aldrig går ner,
Som värme och ljus åt din ökenfärd ger;
Så blygs ej att vittna om Honom!

Han, Han är den konung, som mäktig i strid
Har grundat sitt rike i sanning och frid
Och givit dig arvsrätt i ljuset.

Han, Han är den vännen, som trofast och god
Har köpt dig från döden så dyrt med sitt blod;
Så gläds att få tala om Honom!

Han älskar dig evigt – Han sviker dig ej
I livet, i döden, i domen, o, nej!
Så tala, ack, tala om Jesus!




Ursprungligen:
”Hvad är det för ett tal, som I
hafven eder emellan?”
Luk 24:17

Du talar om väder, du talar om vind,
Du talar om rosen på ungdomlig kind;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om solsken, du talar om regn,
Du talar om staten, dess lagar och hägn;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om konungar, furstar och allt,
Som har uppå jorden en härlig gestalt;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om vetenskap, konst och musik,
Men icke om Honom, som ensam gör rik;
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar om kyrkan, bekännelsen än,
Du talar om böcker och lärare; men
Hvi talar du icke om Jesus?

Du talar måhända om kristendom ock,
Men lifvet, ack, lifvet det fattas ju dock;
Hvi talar du icke om Jesus?

O, har du fått tunga och talande röst,
Så tala om Israels glädje och tröst,
Ack, tala då troget om Jesus!

Han, Han är den sol, hvilken aldrig går ner,
Som värme och ljus åt din ökenfärd ger;
Så blygs ej att vittna om Honom!

Han, Han är den konung, som mägtig i strid
Har grundat sitt rike i sanning och frid
Och gifvit dig arfsrätt i ljuset.

Han, Han är den vännen, som trofast och god
Har köpt dig från döden så dyrt med sitt blod;
Så gläds att få tala om Honom!

Han älskar dig evigt – Han sviker dig ej
I lifvet, i döden, i domen, o, nej!
Så tala, ack, tala om Jesus!

Bekännelsen av Jesu namn

”I skolen ock desslikes vittna.”
Joh 15:27

O Jesu, se´n jag smakat
Din nåd och salighet
Och druckit av den källa,
Varav ej världen vet,
Du ställt ock mig i raden
Utav din vittneshär,
Så lär mig, hjälp mig, Herre,
Att ock stå trogen där!

”Men ni är mina vittnen”,
Du till de dina sagt;
Ack, på de dyra orden
Lär mig ock giva akt!
Ack, låt ock mig få bliva
Ett vittne om din nåd
Och prisa inför världen
Ditt dyra frälsningsråd!

Hur obemärkt och ringa
Min plats än vara må,
O, låt mig för din räkning
Dock på den platsen stå!
Mitt sinnes nya riktning,
Min håg till himlen vänd,
Låt den din ära göra
På jorden mera känd!

Hjälp mig att fritt bekänna
För var och en det namn,
Som blivit för mitt hjärta
En trygg och ljuvlig hamn!
Och skulle korsets smälek
Därvid än träffa mig
Vad nåd, om jag ock något
Får lida här för dig!

Från lidande till ära
Du själv, o Jesu, gått,
Och alla dina vänner
Ha delat samma lott.
Må jag då ej försaka
För stundens korta fröjd
Den härlighet, som väntar
På Sions ljusa höjd!

Men på din nåd, o Jesu,
Allena allt beror,
Gör den då för mitt hjärta
Allt mera dyr och stor!
Vad du hos mig vill finna,
Det giv du själv – men giv
Då först, att du beständigt
Är livet i mitt liv!
(Kan t ex sjungas på följande
melodier: SvPs 13, Ps 57 eller Ps 177)


Ursprungligen:
”I skolen ock desslikes vittna.”
Joh 15:27

O Jesu, se´n jag smakat
Din nåd och salighet
Och druckit af den källa,
Hvaraf ej verlden vet,
Du stält ock mig i raden
Utaf din vittneshär,
Så lär mig, hjelp mig, Herre,
Att ock stå trogen der!

”I ären mina vittnen”,
Du till de dina sagt;
Ack, på de dyra orden
Lär mig ock gifva akt!
Ack, låt ock mig få blifva
Ett vittne om din nåd
Och prisa inför verlden
Ditt dyra frälsningsråd!

Hur obemärkt och ringa
Min plats än vara må,
O, låt mig för din räkning
Dock på den platsen stå!
Mitt sinnes nya rigtning,
Min håg till himlen vänd,
O, göre den din ära
På jorden mera känd!

Hjelp mig att fritt bekänna
För hvar och en det namn,
Som blifvit för mitt hjerta
En trygg och ljuflig hamn!
Och skulle korsets smälek
Dervid än träffa mig
Hvad nåd, om jag ock något
Får lida här för dig!

Från lidande till ära
Du sjelf, o Jesu, gått,
Och alla dina vänner
Ha delat samma lott.
Må jag då ej försaka
För stundens korta fröjd
Den härlighet, som bidar
På Zions ljusa höjd!

Men på din nåd, o Jesu,
Allena allt beror,
Gör den då för mitt hjerta
Allt mera dyr och stor!
Hvad du hos mig vill finna,
Det gif du sjelf – men gif
Då först, att du beständigt
Är lifvet i mitt lif!

Maningsord på vägen

Det kostar mången kamp och strid
Att hålla ut och fast vid Herren bliva;
Att ofta utan kännbar kraft och frid
Av nöden låta sig till nåden driva.
Ack, livets väg, den är väl kostelig,
Men underlig och mörk för dig och mig.

Vad som i början syntes ljust och glatt,
Skall snart måhända uti moln sig hölja,
Och, värst av allt, din Gud, ditt hjärtas skatt,
Skall själv måhända djupt sig undandölja.
Då gäller det att tro och icke se,
Och detta sker ej utan ång´st och ve.

Det går ock fort och lätt att vika av
Och vända blicken från sig själv till andra,
Att från en Herrens fri bli mänskors slav
Och börja efter egna tycken vandra.
En liten eftergift, en tumsbredd blott,
Och fienden har dig i snaran fått!

En enda synd, för kär att offras opp,
Skall dig så småningom från Herren skilja.
O, giv dig helt med ande, själ och kropp
Var dag på nytt – det är hans goda vilja.
Han gav sig helt åt dig det ögonblick,
Då korsets tunga väg för dig Han gick.

Det går så lätt att själv bli stor och stark
Och hemligt växa till i något stycke,
Att dragas bort från ordets fasta mark
Av eget eller andras galna tycke.
O, då är den faran stor – om ock förklädd.
Väl den, som städse för sig själv är rädd.

Ty till hans tröst det står i Herrens ord,
Att Herren Kristus har ock frestad varit,
Att när Han fordom vandrat på vår jord,
Han har ock våra frestelser förfarit.
I allt oss lik, blott utan synd Han var,
Vad väldig tröst det ordet för oss har!

Nu vill Han hjälpa dem, som frestas här,
Och vara deras värn och sköld i striden.
På starka skuldror deras nöd Han bär
Och giver dem till slut den rätta friden.
Och med hans makt, trots all vår skröplighet,
Bevaras vi i tron till salighet!



Ursprungligen:
Det kostar mången kamp och strid
Att hålla ut och fast vid Herren blifva;
Att ofta utan känbar kraft och frid
Af nöden låta sig till nåden drifva.
Ack, lifvets väg, den är väl kostelig,
Men underlig och mörk för dig och mig.

Hvad som i början syntes ljust och gladt,
Skall snart måhända uti moln sig hölja,
Och, värst af allt, din Gud, ditt hjertas skatt,
Skall sjelf måhända djupt sig undandölja.
Då gäller det att tro och icke se,
Och detta sker ej utan ång´st och ve.

Det går ock fort och lätt att vika af
Och vända blicken från sig sjelf till andra,
Att från en Herrens fri bli menskors slaf
Och börja efter egna tycken vandra.
En liten eftergift, en tumsbredd blott,
Och fienden har dig i snaran fått!

En enda synd, för kär att offras opp,
Skall dig så småningom från Herren skilja.
O, gif dig helt med ande, själ och kropp
Hvar dag på nytt – det är hans goda vilja.
Han gaf sig helt åt dig det ögonblick,
Då korsets tunga väg för dig Han gick.

Det går så lätt att sjelf bli stor och stark
Och hemligt växa till i något stycke,
Att dragas bort från ordets fasta mark
Af eget eller andras galna tycke.
O, då är den faran stor – om ock förklädd.
Väl den, som städse för sig sjelf är rädd.

Ty till hans tröst det står i Herrens ord,
Att Herren Kristus har ock frestad varit,
Att när Han fordom vandrat på vår jord,
Han har ock våra frestelser förfarit.
I allt oss lik, blott utan synd Han var,
Hvad väldig tröst det ordet för oss har!

Nu vill Han hjelpa dem, som frestas här,
Och vara deras värn och sköld i striden.
På starka skuldror deras nöd Han bär
Och gifver dem till slut den rätta friden.
Och med hans magt, trots all vår skröplighet,
Bevaras vi i tron till salighet!

Har du vänt din blick mot Sion?

”Se icke tillbaka.” 1 Mos 19:17

Har du vänt din blick mot Sion,
Se dig ej tillbaka mer,
Ej åt höger, ej åt vänster,
Ingen kraft den blicken ger!

Se på målet, på den staden,
Där du borgarrätt har fått!
Skåda framåt, skåda ditåt
Förelöparen har gått!

Ty de ting som syns de är ju
Timliga, förgå så snart;
Men de ting som ej kan ses,
Har en oförgänglig art.

Plockar du en ros vid vägen,
Må den icke fängsla dig!
Jordens blommor lätt bedåra
Vandraren som närmar sig.

Kämparna på vädjobanan,
Alla löper de, men minns,
En får lönen – utan fortsatt
Kamp i tron den aldrig vinns!

O, så tänk ej målet fjärran,
Kanske snart du hunnit det!
Vad är då all nöd på jorden
Mot en evig härlighet?

”Vaken, bedjen”, sade Jesus,
Ty ni vet ju ej vad stund
Herren kommer. – Handla troget
Med ert ombetrodda pund!

Ack, de flyende minuter
De har alla vingar fått!
Må vi minnas det och leva,
Leva för Guds rike blott!



Ursprungligen:
”Se icke tillbaka.” 1 Mos 19:17

Har du vänt din blick mot Zion,
Se dig ej tillbaka mer,
Ej åt höger, ej åt venster,
Ingen kraft den blicken ger!

Se på målet, på den staden,
Der du borgarrätt har fått!
Skåda framåt, skåda ditåt
Förelöparen har gått!

Ty de ting som synas, äro
Timliga, förgå så snart;
Men de ting som icke synas,
Hafva oförgänglig art.

Plockar du en ros vid vägen,
Må den icke fängsla dig!
Jordens blommor lätt bedåra
Vandraren som närmar sig.

Kämparna på vädjobanan,
Alla löpa de, men mins,
En får lönen – utan fortsatt
Kamp i tron den aldrig vinns!

O, så tänk ej målet fjärran,
Kanske snart du hunnit det!
Hvad är då all nöd på jorden
Mot en evig härlighet?

”Vaken, bedjen”, sade Jesus,
Ty I veten ej hvad stund
Herren kommer. – Ockren troget
Med ert ombetrodda pund!

Ack, de flyende minuter
Hafva alla vingar fått!
Må vi minnas det och lefva,
Lefva för Guds rike blott!

Allting lova Herren

Ps 148

Ljus och mörker lova Herren,
Lova Honom dag och natt,
Lova Honom sol och måne,
Dem hans hand på fästet satt,
Lova Honom alla stjärnor
På sitt tysta vandringståg,
Lova Honom hav och floder
Och den gömda källans våg!

Lova Honom berg och dalar
På den vida jordens rund,
Lova Honom arladaggen
I den sköna morgonstund,
Lova Honom minsta blomma
I den djupa dalens famn,
Jubla alla trän i skogen,
Prisa högt hans stora namn!

Lova Honom åskans dunder,
Molnets ljungeld, regnets fall,
Och de frusna droppar även,
Vinterns glänsande kristall!
Lova Honom snö och hagel
Lova Honom stormens brus
Och den sakta västanfläkten
Och den stilla vindens sus!

Lova Honom skogens fåglar,
Lova Honom markens djur,
Ja, ock de i djupet kräla,
Alla efter sin natur!
Lova Honom kulans vilddjur,
Valarna i havets famn,
Böljans lätta stim och luftens
Glada svärmar utan namn.

Lova Honom folk och furstar,
Ynglingar och jungfrur – ja,
Höga, låga, unga, gamla
Sjung nu högt: halleluja!
Lova Honom himlens härar,
Änglaskaran vid hans tron,
Tills från himlen och från jorden
Stiger blott en lovsångs ton!

O, min själ, må du ock lova
Denne nådefulle Gud,
Som dig löst ur träldomsbanden
Och dig tagit till sin brud,
Ja, som dig ock vill bevara
Med sin makt till salighet.
O, så lova, lova Honom
Nu, och i all evighet!



Ursprungligen:
Ps 148

Ljus och mörker lofve herren,
Lofve Honom dag och natt,
Lofve Honom sol och måne,
Dem hans hand på fästet satt,
Lofve Honom alla stjernor
På sitt tysta vandringståg,
Lofve Honom haf och floder
Och den gömda källans våg!

Lofve Honom berg och dalar
På den vida jordens rund,
Lofve Honom arladaggen
I den sköna morgonstund,
Lofve Honom minsta blomma
I den djupa dalens famn,
Juble alla trän i skogen,
Prise högt hans stora namn!

Lofve Honom åskans dunder,
Molnets ljungeld, regnets fall,
Och de frusna droppar äfven,
Vinterns glänsande kristall!
Lofve Honom snö och hagel
Lofve Honom stormens brus
Och den sakta vestanflägten
Och den stilla vindens sus!

Lofve Honom skogens fåglar,
Lofve Honom markens djur,
Ja, ock de i djupet kräla,
Alla efter sin natur!
Lofve Honom kulans vilddjur,
Hvalarna i hafvets famn,
Böljans lätta stim och luftens
Glada svärmar utan namn.

Lofve Honom folk och furstar,
Ynglingar och jungfrur – ja,
Höga, låga, unga, gamla
Sjunge högt: halleluja!
Lofve Honom himlens härar,
Englaskaran för hans tron,
Tills från himlen och från jorden
Stiger blott en lofsångs ton!

O, min själ, må du ock lofva
Denne nådefulle Gud,
Som dig löst ur träldomsbanden
Och dig tagit till sin brud,
Ja, som dig ock vill bevara
Med sin magt till salighet.
O, så lofva, lofva Honom
Nu, och i all evighet!

Var morgon ny

Herrens nåd är var morgon ny;
Varför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, hur snart de fly!
Må vår lovsång då börja.
Pris ske Gud! Vi mot målet ila;
Jesus följer oss trofast än idag.
Bjuder här allt Guds välbehag
Och där hemma sin vila.

Herrens nåd är var morgon ny,
Bort med tvekan och klagan!
Herrens röst mitt i stormens gny
Blandar nåd uti agan:
Nåd, ja nåd, hur Han än den kläder,
Nåd, som fostrar för himmelriket opp,
Nåd, som livar vår tro och hopp,
Nåd, som tröstar och gläder.

De som gråter, de blir ju då,
Såsom gråter de icke,
De som fröjdas och le också,
Såsom gladdes de icke!
Herren kommer, hans dag är nära,
Må vi bida den längtansfullt i tron,
Höja redan vår lovsångs ton:
Honom, Honom ske ära.





Ursprungligen:
Herrens nåd är hvar morgon ny;
Hvarför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, hur snart de fly!
Må vår lofsång då börja.
Pris ske Gud! Vi mot målet ila;
Jesus följer oss trofast än idag.
Bjuder här allt Guds välbehag
Och der hemma sin hvila.

Herrens nåd är hvar morgon ny,
Bort med tvekan och klagan!
Herrens röst midt i stormens gny
Blandar nåd uti agan:
Nåd, ja nåd, hur Han än den kläder,
Nåd, som fostrar för himmelriket opp,
Nåd, som lifvar vår tro och hopp,
Nåd, som tröstar och gläder.

De som gråta, de vare då,
Såsom grete de icke,
De som fröjdas och le också,
Såsom gladdes de icke!
Herren kommer, hans dag är nära,
Må vi bida den längtansfullt i tron,
Höja redan vår lofsångs ton:
Honom, Honom ske ära.