Säg mig, var glädjens rosor gror!

Säg mig, var glädjens rosor gror,
Var hjärtat finner stadig ro!
Jag sökt kring vida världen – men
Där innerst bor blott tomhet än.
Vart skall jag gå
Att fullhet för mitt hjärta få?

”O, är ej glädjens rätta hamn
Uti de yra nöjens famn,
Där munterhet och glam och skämt
Var dag på nytt sitt möte stämt?”
-”Nej, icke där
Jag finner, vad min själ begär!”

”Ett eget hem med sol och sång,
Där kärlek vakar dagen lång
Och ler ur varje blommas blad,
Är där ej lyckans vilostad?”
-”Än högre står
Det mål, vartill min ande trår.”

”I vetenskapens rika schakt,
Där nya djup med okänd makt
Beständigt lockar dig till sig,
Är där ej fullhet nog för dig?”
.”Nej, icke där,
Än högre skatter jag begär.”

”Än konsten då? Skall icke den
Ditt hjärtas tomrum fylla än
Och giva dig en njutning ren,
Av himlens frid ett återsken?”
-”O nej, för mig
Ej konsten ens är nog i sig!”

”Skall ej naturen för dig bli
En tillflykt från all oro fri,
Där du får dricka liv och ljus
Och vila ljuvt vid bäckens sus?”
-”Nej, giv mig mer,
Än vad en skön natur mig ger!”

”Så fly till Herrens eget ord,
En livets källa på vår jord;
Där skall du finna tröst för allt
Och ljus, när här blir mörkt och kallt.
Där skall din själ
Se allt sitt ve förbytt i väl!

I ödmjukhet vid korsets fot
Tag av hans fullhet allt emot;
Blott så du finner stadig ro
Och ser, hur glädjens rosor gro.
Blott där, blott där
En evig fullhet för dig är!”



Ursprungligen:
Säg mig, var glädjens rosor gro,
Hvar hjertat finner stadig ro!
Jag sökt kring vida verlden – men
Der innerst bor blott tomhet än.
Hvart skall jag gå
Att fullhet för mitt hjerta få?

”O, är ej glädjens rätta hamn
Uti de yra nöjens famn,
Der munterhet och glam och skämt
Hvar dag på nytt sitt möte stämt?”
-”Nej, icke der
Jag finner, hvad min själ begär!”

”Ett eget hem med sol och sång,
Der kärlek vakar dagen lång
Och ler ur hvarje blommas blad,
Är der ej lyckans hvilostad?”
-”Än högre står
Det mål, hvartill min ande trår.”

”I vetenskapens rika schakt,
Der nya djup med okänd makt
Beständigt locka dig till sig,
Är der ej fullhet nog för dig?”
.”Nej, icke der,
Än högre skatter jag begär.”

”Än konsten då? Skall icke den
Ditt hjertas tomrum fylla än
Och gifva dig en njutning ren,
Af himlens frid ett återsken?”
-”O nej, för mig
Ej konsten ens är nog i sig!”

”Skall ej naturen för dig bli
En tillflykt från all oro fri,
Der du får dricka lif och ljus
Och hvila ljuft vid bäckens sus?”
-”Nej, gif mig mer,
Än hvad en skön natur mig ger!”

”Så fly till Herrens eget ord,
En lifvets källa på vår jord;
Der skall du finna tröst för allt
Och ljus, när här blir mörkt och kallt.
Der skall din själ
Se allt sitt ve förbytt i väl!

I ödmjukhet vid korsets fot
Tag af hans fullhet allt emot;
Blott så du finner stadig ro
Och ser, hur glädjens rosor gro.
Blott der, blott der
En evig fullhet för dig är!”