Säg mig, var glädjens rosor gror!

Säg mig, var glädjens rosor gror,
Var hjärtat finner stadig ro!
Jag sökt kring vida världen – men
Där innerst bor blott tomhet än.
Vart skall jag gå
Att fullhet för mitt hjärta få?

”O, är ej glädjens rätta hamn
Uti de yra nöjens famn,
Där munterhet och glam och skämt
Var dag på nytt sitt möte stämt?”
-”Nej, icke där
Jag finner, vad min själ begär!”

”Ett eget hem med sol och sång,
Där kärlek vakar dagen lång
Och ler ur varje blommas blad,
Är där ej lyckans vilostad?”
-”Än högre står
Det mål, vartill min ande trår.”

”I vetenskapens rika schakt,
Där nya djup med okänd makt
Beständigt lockar dig till sig,
Är där ej fullhet nog för dig?”
.”Nej, icke där,
Än högre skatter jag begär.”

”Än konsten då? Skall icke den
Ditt hjärtas tomrum fylla än
Och giva dig en njutning ren,
Av himlens frid ett återsken?”
-”O nej, för mig
Ej konsten ens är nog i sig!”

”Skall ej naturen för dig bli
En tillflykt från all oro fri,
Där du får dricka liv och ljus
Och vila ljuvt vid bäckens sus?”
-”Nej, giv mig mer,
Än vad en skön natur mig ger!”

”Så fly till Herrens eget ord,
En livets källa på vår jord;
Där skall du finna tröst för allt
Och ljus, när här blir mörkt och kallt.
Där skall din själ
Se allt sitt ve förbytt i väl!

I ödmjukhet vid korsets fot
Tag av hans fullhet allt emot;
Blott så du finner stadig ro
Och ser, hur glädjens rosor gro.
Blott där, blott där
En evig fullhet för dig är!”



Ursprungligen:
Säg mig, var glädjens rosor gro,
Hvar hjertat finner stadig ro!
Jag sökt kring vida verlden – men
Der innerst bor blott tomhet än.
Hvart skall jag gå
Att fullhet för mitt hjerta få?

”O, är ej glädjens rätta hamn
Uti de yra nöjens famn,
Der munterhet och glam och skämt
Hvar dag på nytt sitt möte stämt?”
-”Nej, icke der
Jag finner, hvad min själ begär!”

”Ett eget hem med sol och sång,
Der kärlek vakar dagen lång
Och ler ur hvarje blommas blad,
Är der ej lyckans hvilostad?”
-”Än högre står
Det mål, hvartill min ande trår.”

”I vetenskapens rika schakt,
Der nya djup med okänd makt
Beständigt locka dig till sig,
Är der ej fullhet nog för dig?”
.”Nej, icke der,
Än högre skatter jag begär.”

”Än konsten då? Skall icke den
Ditt hjertas tomrum fylla än
Och gifva dig en njutning ren,
Af himlens frid ett återsken?”
-”O nej, för mig
Ej konsten ens är nog i sig!”

”Skall ej naturen för dig bli
En tillflykt från all oro fri,
Der du får dricka lif och ljus
Och hvila ljuft vid bäckens sus?”
-”Nej, gif mig mer,
Än hvad en skön natur mig ger!”

”Så fly till Herrens eget ord,
En lifvets källa på vår jord;
Der skall du finna tröst för allt
Och ljus, när här blir mörkt och kallt.
Der skall din själ
Se allt sitt ve förbytt i väl!

I ödmjukhet vid korsets fot
Tag af hans fullhet allt emot;
Blott så du finner stadig ro
Och ser, hur glädjens rosor gro.
Blott der, blott der
En evig fullhet för dig är!”

Sions Amen

Amen sjunger varje tunga!
Amen är vår himlasång.
Amen får vi evigt sjunga,
Amen, för Guds tron en gång.
Amen, där är livets älv;
Amen kallar Han sig själv.

Amen, Herren Krist skall råda;
Amen, är hans löftesord.
Amen, vi hans under skådar;
Amen, Herrens kraft är spord.
Amen, botad är all nöd,
Amen, bytt i liv vår död.

Amen, lov och pris och ära,
Amen, Lammet och vår Gud!
Amen, klingar fjärran, nära,
Amen, är vår lovsångs ljud.
Amen, snart vi kronan få;
Amen, amen, ske alltså!



Ursprungligen:
Amen sjunge hvarje tunga!
Amen är vår himlasång.
Amen få vi evigt sjunga,
Amen, för Guds tron en gång.
Amen, der är lifvets elf;
Amen kallar Han sig sjelf.

Amen, Herren Krist skall råda;
Amen, är hans löftesord.
Amen, vi hans under skåda;
Amen, Herrens kraft är spord.
Amen, botad är all nöd,
Amen, bytt i lif vår död.

Amen, lof och pris och ära,
Amen, Lammet och vår Gud!
Amen, klinge fjerran, nära,
Amen, är vår lofsångs ljud.
Amen, snart vi kronan få;
Amen, amen, ske alltså!

Bida blott

Bida blott, bida blott!
Allt blir genom Herrens godhet gott:
Tåresäden glädjeskörd,
Trones bön förvisso hörd.
Ack, för ett i blodet tvaget hjärta
Vad är denna tidens korta smärta?
Bida blott, bida blott!

Kamp och strid, kamp och strid
Bytas snart i segerns ljuva frid.
Vad som mest dig tryckte här,
Skall ur harpan locka där
Renaste och högsta lovsångstonen,
När förklarad sist du står för tronen.
Bida blott, bida blott.

Glatt framåt, glatt framåt!
Snart för evigt stillas all din gråt.
Några steg ännu, och så
Tröttad fot med lust skall stå
På de ljusa, sälla Sions höjder,
Där all nöd förbyts i högsta fröjder.
Bida blott, bida blott.



Ursprungligen:
Bida blott, bida blott!
Allt blir genom Herrens godhet godt:
Tåresäden glädjeskörd,
Trones bön förvisso hörd.
Ack, för ett i blodet tvaget hjerta
Hvad är denna tidens korta smärta?
Bida blott, bida blott!

Kamp och strid, kamp och strid
Bytas snart i segerns ljufva frid.
Hvad som mest dig tryckte här,
Skall ur harpan locka der
Renaste och högsta lofsångstonen,
När förklarad sist du står för tronen.
Bida blott, bida blott.

Gladt framåt, gladt framåt!
Snart för evigt stillas all din gråt.
Några steg ännu, och så
Tröttad fot med lust skall stå
På de ljusa, sälla Zions höjder,
Der all nöd förbyts i högsta fröjder.
Bida blott, bida blott.

Jag får det allt

Jag får det allt – här gäller blott att bida
En liten tid i tron och hålla ut.
Hur långsamt väntans stunder ofta skrida,
Jag får det allt, som Herren sagt, till slut.
Vad här jag måste till en tid försaka
Av kännbar fröjd och Herrens ljuvlighet,
Det står mig ju i rikligt mått tillbaka,
Och kanske förrän själv jag anar det.

Jag får det allt: en salig, ny förmåga
Att älska Jesus såsom aldrig här,
Ett hjärta, fritt från syndens nöd och plåga,
Ett sinne, som i allt blott Gud begär,
En tunga, som kan utan trötthet lova
Från evighet till evighet Guds Lamm,
En himmelsk blick – o, underfulla gåva –
För Herrens väg, där den i moln gått fram.

Jag får det allt: den ro varav jag känner
En ljuvlig försmak re´n, hur svag den är;
En evig sammanvaro med Guds vänner,
Varefter jag så ofta törstat här.
Jag får det allt: ett evigt liv med bröder,
Som alla, alla äro ett i Gud,
När ifrån öster, väster, norr och söder
De stämmer in i samma lovsångs ljud.

Jag får det allt: det lilla jag försakar
För Herrens skull, jag får det allt en gång.
Han, som så hult de sinas väl bevakar
Och hemligt lättar deras bördors tvång,
O, skulle Han dem något skyldig bliva,
O, skulle Han väl svika deras hopp?
Nej, tusenfaldigt mer skall Han dem giva
Än de i tron för Honom offrat opp.

Jag får det allt – så stilla hjärtats frågor
Och gör mig nöjd, o Herre, blott med dig!
Du, som har makt utöver vind och vågor,
Bjud alla otrons vågor lägga sig!
När det och det jag redan ville äga,
Och väntanstiden kännes tung och lång,
O, låt mig höra dig i ordet säga:
”Var stilla blott – du får det allt en gång!”



Ursprungligen:
Jag får det allt – här gäller blott att bida
En liten tid i tron och hålla ut.
Hur långsamt väntans stunder ofta skrida,
Jag får det allt, som Herren sagt, till slut.
Hvad här jag måste till en tid försaka
Af känbar fröjd och Herrens ljuflighet,
Det står mig ju i rikligt mått tillbaka,
Och kanske förrän själf jag anar det.

Jag får det allt: en salig, ny förmåga
Att älska Jesus såsom aldrig här,
Ett hjerta, fritt från syndens nöd och plåga,
Ett sinne, som i allt blott Gud begär,
En tunga, som kan utan trötthet lofva
Från evighet till evighet Guds Lam,
En himmelsk blick – o, underfulla gåfva –
För Herrens väg, der den i moln gått fram.

Jag får det allt: den ro hvaraf jag känner
En ljuflig försmak re´n, hur svag den är;
En evig sammanvaro med Guds vänner,
Hvarefter jag så ofta törstat här.
Jag får det allt: ett evigt lif med bröder,
Som alla, alla äro ett i Gud,
När ifrån öster, vester, norr och söder
De stämma in i samma lofsångs ljud.

Jag får det allt: det lilla jag försakar
För Herrens skull, jag får det allt en gång.
Han, som så huldt de sinas väl bevakar
Och hemligt lättar deras bördors tvång,
O, skulle Han dem något skyldig blifva,
O, skulle Han väl svika deras hopp?
Nej, tusenfaldigt mer skall Han dem gifva
Än de i tron för Honom offrat opp.

Jag får det allt – så stilla hjertats frågor
Och gör mig nöjd, o Herre, blott med dig!
Du, som har magt utöfver vind och vågor,
Bjud alla otrons vågor lägga sig!
När det och det jag redan ville ega,
Och väntanstiden kännes tung och lång,
O, låt mig höra dig i ordet säga:
”Var stilla blott – du får det allt en gång!”

Här är din brud ej hemma

O, jag längtar, min Gud, till dig,
Här är din brud ej hemma!
När vill du komma och hämta mig,
När skall min vandring sluta sig,
Och jag, frälst från all våda,
Evigt ditt anlet´ skåda?

Här i ett torrt och törstigt land,
Här är din brud ej hemma!
Här går hon tryckt utav hyddans band
Och, fast av ordet styrkt ibland,
Medan dagarna ila –
Har hon ej här sin vila.

Känns det ock stundom lugnt och gott,
Här är din brud ej hemma!
Nej, hon vill hasta, ja, hasta blott,
Tills hon det goda landet nått,
Som du henne skall giva,
Där hon evigt får bliva.

Dagar komma och dagar gå,
Här är din brud ej hemma!
En gång likväl skall för henne slå
Ljuvlig och kär en timme – då
Hemmets port sig upplåter
Och ej sluter sig åter.

Då, vilken fröjd, o, min Jesu kär,
Då, då är bruden hemma!
Då får hon skåda dig, som du är
Och för evigt bliva dig när
Och med ej tröttad tunga
Härligt din nåd besjunga.



Ursprungligen:
O, jag längtar, min Gud, till dig,
Här är din brud ej hemma!
När vill du komma och hemta mig,
När skall min vandring sluta sig,
Och jag, frälst från all våda,
Evigt ditt anlet´skåda?

Här i ett torrt och törstigt land,
Här är din brud ej hemma!
Här går hon tryckt utaf hyddans band
Och, fast af ordet styrkt ibland,
Medan dagarna ila –
Har hon ej här sin hvila.

Käns det ock stundom lugnt och godt,
Här är din brud ej hemma!
Nej, hon vill hasta, ja, hasta blott,
Tills hon det goda landet nått,
Som du henne skall gifva,
Der hon evigt får bliva.

Dagar komma och dagar gå,
Här är din brud ej hemma!
En gång likväl skall för henne slå
Ljuflig och kär en timme – då
Hemmets port sig upplåter
Och ej sluter sig åter.

Då, hvilken fröjd, o, min Jesu kär,
Då, då är bruden hemma!
Då får hon skåda dig, som du är
Och för evigt blifva dig när
Och med ej tröttad tunga
Härligt din nåd besjunga.

Då, först då!

”Då skall vår mun full med löje
varda och vår tunga full med fröjd.”
Ps 126:2

Ack först en gång när efter slutad strid
Jag ser tillbaka på min vandringstid
Och från mitt nya hemlands sälla kust
Kan överskåda livets nöd och lust,
Se´n denna jordens sol gått ned, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång kan se och fatta rätt
Hans visa, men fördolda handlingssätt
Och skåda allt uti det högre ljus,
Vari det synes från min Faders hus,
Där ingen natt skall vara mer, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här kan jag läsa blott en liten del
Av min historia, men där blir den hel;
Här går jag ofta under korset böjd
Och kan ej skåda över minsta höjd;
Men där blir blicken fri och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här strider två naturer dag från dag,
Här växlar segrarna med nederlag,
Men där, där har jag lyckligt kämpat ut,
Och där tar segerfröjden aldrig slut;
Vad ljuvligt framtidshopp – och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag kan riktigt se ur vilken nöd
Han löst mitt arma hjärta med sin död,
Ja, se i vilka faror alla dar
Han mig med herdetrohet skyddat har,
När detta allt blir klart för mig, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång inför hans äras tron
Får sjunga Herrens lov i högre ton
Uti den sida, vita, sköna skrud,
Vari av nåd Han klätt sin frälsta brud,
Först då, o Jesu Kristi, först då, först då
Skall jag din hela kärlek fullt förstå!


Ursprungligen:
”Då skall vår mun full med löje
varda och vår tunga full med fröjd.”
Ps 126:2

Ack först en gång när efter slutad strid
Jag ser tillbaka på min vandringstid
Och från mitt nya hemlands sälla kust
Kan öfverskåda lifvets nöd och lust,
Se´n denna jordens sol gått ned, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång kan se och fatta rätt
Hans visa, men fördolda handlingssätt
Och skåda allt uti det högre ljus,
Hvari det synes från min Faders hus,
Der ingen natt skall vara mer, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här kan jag läsa blott en liten del
Af min historia, men der blir den hel;
Här går jag ofta under korset böjd
Och kan ej skåda öfver minsta höjd;
Men der blir blicken fri och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

Här strida två naturer dag från dag,
Här vexla segrarna med nederlag,
Men der, der har jag lyckligt kämpat ut,
Och der tar segerfröjden aldrig slut;
Hvad ljufligt framtidshopp – och då, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag kan rigtigt se ur hvilken nöd
Han löst mitt arma hjerta med sin död,
Ja, se i hvilka faror alla dar
Han mig med herdetrohet skyddat har,
När detta allt blir klart för mig, först då
Skall jag min Jesu kärlek fullt förstå.

När jag en gång inför hans äras tron
Får sjunga Herrens lof i högre ton
Uti den sida, hvita, sköna skrud,
Hvari af nåd Han klädt sin frälsta brud,
Först då, o Jesu Kristi, först då, först då
Skall jag din hela kärlek fullt förstå!

Hemma hos Herren

”Vi äro väl salige vordne, dock i
hoppet; men hoppet, om det synes, är
det icke hopp, ty huru kan man hoppas
det man ser? Om vi nu hoppas det
vi icke se, så vänta vi det med tåla-
mod.” Rom 8:24-25

Jag vill sjunga en sång om det saliga land,
Om det hem, där jag evigt skall bo.
Ingen stormvind mer slå mot den glänsande strand,
Ty var stormvind där lagt sig till ro.
Och se, ”Herren är när dem där inne!”

Detta hem är så skönt, och i tron jag det ser,
Och min Jesus det själv åt mig vann.
Ingen natt, ingen död skall så möta mig mer,
Sedan livet i Honom jag fann,
Ty Han själv är det eviga livet.

O, vad sångare där, o, vad harpor, vad fröjd
På de gator av klaraste guld,
I de saligas hem, på den soliga höjd,
Där min Jesus mig möter så huld,
Att mig kröna med seger och ära!

Vid den härliga flod, ack, så klar som kristall,
Står ett träd, det beständigt är grönt;
Jag får äta dess frukt – och så leva jag skall
Till Guds ära för evigt – hur skönt!
Må i tron jag var dag det besinna!

Och vad sällhet jämväl att där möta en gång
Min kära, som re´n gått förut,
Och med harpa i hand stämma in i den sång,
Som i himmelen aldrig tar slut,
Till hans ära, som sitter på tronen.



Ursprungligen:
”Vi äro väl salige vordne, dock i
hoppet; men hoppet, om det synes, är
det icke hopp, ty huru kan man hoppas
det man ser? Om vi nu hoppas det
vi icke se, så vänta vi det med tåla-
mod.” Rom 8:24-25

Jag vill sjunga en sång om det saliga land,
Om det hem, der jag evigt skall bo.
Ingen stormvind mer slå mot den glänsande strand,
Ty hvar stormvind der lagt sig till ro.
Och se, ”Herren är när dem der inne!”

Detta hem är så skönt, och i tron jag det ser,
Och min Jesus det sjelf åt mig vann.
Ingen natt, ingen död skola möta mig mer,
Sedan lifvet i Honom jag fann,
Ty Han sjelf är det eviga lifvet.

O, hvad sångare der, o, hvad harpor, hvad fröjd
På de gator af klaraste guld,
I de saligas hem, på den soliga höjd,
Der min Jesus mig möter så huld,
Att mig kröna med seger och ära!

Vid den härliga flod, ack, så klar som kristall,
Står ett träd, det beständigt är grönt;
Jag får äta dess frukt – och så lefva jag skall
Till Guds ära för evigt – hur skönt!
Må i tron jag hvar dag det besinna!

Och hvad sällhet jemväl att der möta en gång
Min kära, som re´n gått förut,
Och med harpa i hand stämma in i den sång,
Som i himmelen aldrig tar slut,
Till hans ära, som sitter på tronen.

Detta saliga hem är för dig och för mig.
O, min broder, säg, är du ej glad,
Att vår Herre och Gud der oss väntar hos sig
I den strålande, gyllene stad,
Dit hvar timme, som flyr, oss ju närmar!