Kyrkans längtan

”Herre, huru länge?” Ps 13:3

Din kyrka länge bidat,
O Herre, efter dig;
När skall dock ödemarken
I rosor kläda sig?
O, när skall bruden, Herre,
Få stråla i sin skrud, (1)
Och dina trognas klagan
Gå upp i segerljud?

Ack, sekel efter sekel
De bidat efter dig,
Sett kvällssol dö i väster
Och åter tända sig;
Sett tusende martyrer
Besegla med sitt blod
Den tro de fritt bekände
Med heligt hjältemod.

Hur länge, Herre, Herre,
Hur länge dröjer du?
Är ondskans mått ej rågat
Till bräddarna ännu?
Skall otron längre gäcka
Ditt helga sanningsord,
Och våld och orätt råda
Än längre på din jord?

Hör ”skapelsen den suckar
Med oss allt härintill”
Och bidar den förlossning
Du slutligt giva vill,
Då dina barn för evigt
Blir lösta ur allt tvång
Och kommer hem till Sion
Med jubelljud och sång.

Kom snart, o Herre Jesu,
Vi bidar efter dig!
Bjud nattens skuggor vika
Och stormen lägga sig!
Låt din församling, Herre,
Snart sin fulländning nå,
Och bruden frälst och salig
Inför sin brudgum stå!
1, Jes 61:10



Ursprungligen:
”Herre, huru länge?” Ps 13:3

Din kyrka länge bidat,
O Herre, efter dig;
När skall dock ödemarken
I rosor kläda sig?
O, när skall bruden, Herre,
Få stråla i sin skrud, (1)
Och dina trognas klagan
Gå upp i segerljud?

Ack, sekel efter sekel
De bidat efter dig,
Sett qvällsol dö i vester
Och åter tända sig;
Sett tusende martyrer
Besegla med sitt blod
Den tro de fritt bekände
Med heligt hjeltemod.

Hur länge, Herre, Herre,
Hur länge dröjer du?
Är ondskans mått ej rågadt
Till bräddarna ännu?
Skall otron längre gäcka
Ditt helga sanningsord,
Och våld och orätt råda
Än längre på din jord?

Hör ”skapelsen den suckar
Med oss allt härintill”
Och bidar den förlossning
Du slutligt gifva vill,
Då dina barn för evigt
Bli lösta ur allt tvång
Och komma hem till Zion
Med jubelljud och sång.

Kom snart, o Herre Jesu,
Vi bida efter dig!
Bjud nattens skuggor vika
Och stormen lägga sig!
Låt din församling, Herre,
Snart sin fulländning nå,
Och bruden frälst och salig
Inför sin brudgum stå!
1, Jes 61:10

Guds rikes sommar

”Då detta begynner ske, så lyften
edra hufvud upp, ty då nalkas eder
förlossning.” Luk 21:28

Guds rikes sommar,
I ordet lovad,
O, månne icke
Den närmar sig?
Har fikonträdet
Ej börjat knoppas
Om än omärkligt
För dig och mig?

Har turturduvan
Ej längesedan
Ock låtit höra
Sin sakta röst?
Och går Guds Ande
Ej fram bland folken
Och bringar frälsning
Och liv och tröst?

Och månne Herren
Ej börjar samla
De spridda söner
Av Jakobs hus,
Att Sions murar
Må åter byggas,
Och Juda fröjdas
I Herrens ljus?

Ja, själva bullret
Av strid och tvedräkt,
O, hör det icke
Till tecknen ock?
Guds rikes sommar
Går fram ur stormen
--Ett fridens rike --
Hur saligt dock!

Pris vare Herren
För förebuden
Till löftets sommar
Den gyllne tid!
Pris vare Herren
För morgonstjärnan,
Som bådar dagen
Så ljuv och blid!

Pris vare Herren,
Han skall ock kröna
Med rik fullbordan
Vårt framtidshopp!
Så må vi vila
I frid vid löftet
Och lyfta glada
Vårt huvud opp!




Ursprungligen:
”Då detta begynner ske, så lyften
edra hufvud upp, ty då nalkas eder
förlossning.” Luk 21:28

Guds rikes sommar,
I ordet lofvad,
O, månne icke
Den närmar sig?
Har fikonträdet
Ej börjat knoppas
Om än omärkligt
För dig och mig?

Har turturdufvan
Ej längesedan
Ock låtit höra
Sin sakta röst?
Och går Guds Ande
Ej fram bland folken
Och bringar frälsning
Och lif och tröst?

Och månne Herren
Ej börjar samla
De spridda söner
Af Jakobs hus,
Att Zions murar
Må åter byggas,
Och Juda fröjdas
I Herrens ljus?

Ja, sjelfva bullret
Af strid och tvedrägt,
O, hör det icke
Till tecknen ock?
Guds rikes sommar
Går fram ur stormen
--Ett fridens rike --
Hur saligt dock!

Pris vare Herren
För förebuden
Till löftets sommar
Den gyllne tid!
Pris vare Herren
För morgonstjernan,
Som bådar dagen
Så ljuf och blid!

Pris vare Herren,
Han skall ock kröna
Med rik fullbordan
Vårt framtidshopp!
Så må vi hvila
I frid vid löftet
Och lyfta glada
Vårt hufvud opp!

Än ett år

Än ett år, en löftets morgonrodnad
Hälsar oss på nytt med nåd och frid.
Än ett år med skötet fullt av gåvor
Av din hand, vår Gud och Fader blid.

Än ett år – o, må vi rätt besinna,
Vad för oss det ordet innebär:
Än ett år att lära känna Jesus,
Än ett år att tjäna Herren här!

Än ett år för vandringen i ljuset,
Under Andens trogna vård och tukt,
Än ett år, varunder Herren söker
På sitt vinträd tåligt efter frukt.

Än ett år att kämpa Herrens strider
Och att segrar vinna i hans namn.
Än ett år att kalla, locka, bjuda
Till hans ständigt öppna herdefamn.

Än ett år att på den plats Han ställt oss,
Ockra med hans anförtrodda pund.
Än ett år att så på en förhoppning
Ädel säd, den arla, serla stund.

Än ett år – ja, må det för oss alla
Bli ett Herrens nådefulla år!
Och må under himlens dagg och solsken
Rika skördar blomstra i dess spår!

Än ett år – dock kanske att du kommer,
Käre Herre, förr än vi det tro,
Bjudande åt dina trötta vänner
Ljuvlig vila – full och ostörd ro.

Hur du vill, blott hjälp mig alla dagar
Att för dig i trons förbidan stå
Och i första eller sista väkten
Med min tända lampa mot dig gå!

Själv för allt du måste trofast sörja,
För var dag din nåd skall räcka till,
I ditt namn allena vill jag börja,
I ditt namn jag saligt sluta vill.



Ursprungligen:
Än ett år, en löftets morgonrodnad
Helsar oss på nytt med nåd och frid.
Än ett år med skötet fullt af gåfvor
Af din hand, vår Gud och Fader blid.

Än ett år – o, må vi rätt besinna,
Hvad för oss det ordet innebär:
Än ett år att lära känna Jesus,
Än ett år att tjena Herren här!

Än ett år för vandringen i ljuset,
Under Andens trogna vård och tukt,
Än ett år, hvarunder Herren söker
På sitt vinträd tåligt efter frukt.

Än ett år att kämpa Herrens strider
Och att segrar vinna i hans namn.
Än ett år att kalla, locka, bjuda
Till hans ständigt öppna herdefamn.

Än ett år att på den plats Han stält oss,
Ockra med hans anförtrodda pund.
Än ett år att så på en förhoppning
Ädel säd, den arla, serla stund.

Än ett år – ja, må det för oss alla
Bli ett Herrens nådefulla år!
Och må under himlens dagg och solsken
Rika skördar blomstra i dess spår!

Än ett år – dock kanske att du kommer,
Käre Herre, förr än vi det tro,
Bjudande åt dina trötta vänner
Ljuflig hvila – full och ostörd ro.

Hur du vill, blott hjelp mig alla dagar
Att för dig i trons förbidan stå
Och i första eller sista väkten
Med min tända lampa mot dig gå!

Sjelf för allt du måste trofast sörja,
För hvar dag din nåd skall räcka till,
I ditt namn allena vill jag börja,
I ditt namn jag saligt sluta vill.

Vårt banér

”I vår Guds namn resa vi
baneret upp”. Ps 20:6

I ditt namn, o Herre Jesu,
Resa vi banéret opp!
Blott till dig – din nåd och sanning
Står alltjämt vårt framtidshopp.
Led oss på vad väg du vill,
Blott ditt rike hör oss till!

Otron fejar sina vapen,
Striden blir alltmera het;
Men likväl vi oss ej frukta
Segern går i dina fjät.
Dina fiender du skall
Lägga till din fotapall.

Mänsklig storhet, makt och ära
Gälla intet inför dig.
På en vink de stolta böljor
För din vilja lägga sig.
Men till de elända ser
Du med herdetrohet ner.

Och din kyrka och församling,
O, hur hult du vårdar den!
Ulven kommer att fördärva,
Men du, Herre, råder än;
Och utur din hand – ack, nej,
Minsta lamm Han rycker ej!

O, så hjälp oss alla dagar
Se på dina löften blott,
Flyende, likt arkens duva,
Till ditt namn, vårt fasta slott!
Där skall vågen oss ej nå,
Huru skyhögt den må slå.

Led oss du med dina ögon,
Foten skall ej slinta då,
Om än vi ock måste, Herre,
Med förbundna ögon gå.
Bäst du känner väg och stig,
Och vi lämna allt åt dig.



Ursprungligen:
”I vår Guds namn resa vi
baneret upp”. Ps 20:6

I ditt namn, o Herre Jesu,
Resa vi banéret opp!
Blott till dig – din nåd och sanning
Står alltjemt vårt framtidshopp.
Led oss på hvad väg du vill,
Blott ditt rike hör oss till!

Otron fejar sina vapen,
Striden blir alltmera het;
Men likväl vi oss ej frukta
Segern går i dina fjät.
Dina fiender du skall
Lägga till din fotapall.

Mensklig storhet, magt och ära
Gälla intet inför dig.
På en vink de stolta böljor
För din vilja lägga sig.
Men till de elända ser
Du med herdetrohet ner.

Och din kyrka och församling,
O, hur huldt du vårdar den!
Ulfven kommer att förderfva,
Men du, Herre, råder än;
Och utur din hand – ack, nej,
Minsta lam Han rycker ej!

O, så hjelp oss alla dagar
Se på dina löften blott,
Flyende, likt arkens dufva,
Till ditt namn, vårt fasta slott!
Der skall vågen oss ej nå,
Huru skyhögt den må slå.

Led oss du med dina ögon,
Foten skall ej slinta då,
Om än vi ock måste, Herre,
Med förbundna ögon gå.
Bäst du känner väg och stig,
Och vi lemna allt åt dig.

Han vet det!

”Vi äro såsom i går komne och
veta intet.” Job 8:9

Jag vet icke, vad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Gud hängt för mitt öga en slöja,
Vars flik jag ej lyfta förmår.
Jag ser ej en handsbredd framför mig,
Dock vet jag att Herren är när,
Och hult över brusande vågor
Det bävande barnet Han bär.

De framfarna åren, hur teckna
Ej de uti kraftiga drag
För hjärtat de skönaste tavlor
Av tusenden olika slag
Till löften, i ordet oss givna
För mulna och soliga dar;
Och ligger däri ej en borgen
För dessa, som ännu stå kvar?

Det moln, som på avstånd måhända
Mig synes så mörkt och så tungt,
Kan gömma de rikaste gåvor,
Må jag blott förbida det lugnt!
De vassaste törnen ju följa
De skönaste rosor ändå,
Och måste än Mara bli Mara,
Ett Elim dock följer därpå.

Mig träffar ju aldrig en prövning,
Den Herren ej sänder till mig,
Och månne ej hårdaste slaget
Har rikaste trösten med sig?
Det kors, som Han giver, det trycker
Ej endast till jorden mig ner;
Det trycker mig närmare Honom,
Och vad skall jag önska mig mer?

Jag vet icke, vad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Jag vill icke lyfta på slöjan,
Ty allt i Guds händer ju står,
Långt hellre i mörkret med Herren
Än ensam i klaraste ljus;
Ty är Han blott med mig i mörkret,
Jag fruktar ej stormarnas brus.

Så vill jag ej ängsligt då spörja,
Som otron så gärna det gör:
Vad månne det kommande året
Av nöd eller lust till mig för?
Mig vare det nog, att min Fader
Vet utväg för det och för det,
Och känner den ofarna stigen.
Och vad jag ej vet – se, Han vet!




Ursprungligen:
”Vi äro såsom i går komne och
veta intet.” Job 8:9

Jag vet icke, hvad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Gud hängt för mitt öga en slöja,
Hvars flik jag ej lyfta förmår.
Jag ser ej en handsbredd framför mig,
Dock vet jag att Herren är när,
Och huldt öfver brusande vågor
Det bäfvande barnet Han bär.

De framfarna åren, hur teckna
Ej de uti kraftiga drag
För hjertat de skönaste taflor
Af tusenden olika slag
Till löften, i ordet oss gifna
För mulna och soliga dar;
Och ligger deri ej en borgen
För dessa, som ännu stå qvar?

Det moln, som på afstånd måhända
Mig synes så mörkt och så tungt,
Kan gömma de rikaste gåfvor,
Må jag blott förbida det lugnt!
De hvassaste törnen ju följa
De skönaste rosor ändå,
Och måste än Mara bli Mara,
Ett Elim dock följer derpå.

Mig träffar ju aldrig en pröfning,
Den Herren ej sänder till mig,
Och månne ej hårdaste slaget
Har rikaste trösten med sig?
Det kors, som Han gifver, det trycker
Ej endast till jorden mig ner;
Det trycker mig närmare Honom,
Och hvad skall jag önska mig mer?

Jag vet icke, hvad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Jag vill icke lyfta på slöjan,
Ty allt i Guds händer ju står,
Långt hellre i mörkret med Herren
Än ensam i klaraste ljus;
Ty är Han blott med mig i mörkret,
Jag fruktar ej stormarnas brus.

Så vill jag ej ängsligt då spörja,
Som otron så gerna det gör:
Hvad månne det kommande året
Af nöd eller lust till mig för?
Mig vare det nog, att min Fader
Vet utväg för det och för det,
Och känner den ofarna stigen.
Och hvad jag ej vet – se, Han vet!

De fly, våra år

”Herren Zebaot är med oss.
Jakobs Gud är vårt beskydd.”
Ps 46:12

De fly, våra år,
Lik brusande strömmen i gryende vår,
Lik fallande löven i skogen,
Men Herren är trofast och trogen.

Han skiftar i nåd
De flyende dagarna efter sitt råd,
Och själv Han förbliver oss nära
Att hjälpa, välsigna och bära.

De fly, våra år,
Lik dimman för vinden, lik dagen i går,
Men över dem – när Han ser neder –
Förlåtelsens mantel Han breder.

De fly, våra år
Med rika välsignelsers glänsande spår,
Och åter ett nytt Eben Ezer
För tron sig vid synranden reser.

Allt hitintills du,
O, Herre, oss hulpit – härefter ännu
Du också skall hjälpa och leda
Och väg genom öknen bereda.

Vi fly i din famn,
Vi äro ju kallade efter ditt namn,
Ja, Herre, vi äro ju dina,
Så låt ock ditt ljus för oss skina!

Vi lämna åt dig
Vår vandring på trons och på lydnadens stig,
Den tid du oss än må förläna
Att leva, att älska, att tjäna.

I mörker och ljus
Var städse vår tillflykt, vårt bergfasta hus,
Vår starkhet, vår seger i striden,
Vår vila, när dagen är liden!

Och korset du ger,
Ack, låt det ej trycka till jorden oss ner,
Nej,trycka oss tätt till det hjärta,
Som burit en gång ock vår smärta!

Välsigna vårt land
Och sträck över alla din skyddande hand;
För nöd och fördärv oss bevara,
Och avvänd var hotande fara!

Ja, Herre vår Gud,
Håll städse i hoppets förbidan din brud,
Och giv att de flyende åren
Oss närma den eviga våren.




Ursprungligen:
”Herren Zebaot är med oss.
Jakobs Gud är vårt beskydd.”
Ps 46:12

De fly, våra år,
Lik brusande strömmen i gryende vår,
Lik fallande löfven i skogen,
Men Herren är trofast och trogen.

Han skiftar i nåd
De flyende dagarne efter sitt råd,
Och sjelf Han förblifver oss nära
Att hjelpa, välsigna och bära.

De fly, våra år,
Lik dimman för vinden, lik dagen i går,
Men öfver dem – när Han ser neder –
Förlåtelsens mantel Han breder.

De fly, våra år
Med rika välsignelsers glänsande spår,
Och åter ett nytt Eben Ezer
För tron sig vid synranden reser.

Allt hitintills du,
O, Herre, oss hulpit – härefter ännu
Du också skall hjelpa och leda
Och väg genom öknen bereda.

Vi fly i din famn,
Vi äro ju kallade efter ditt namn,
Ja, Herre, vi äro ju dina,
Så låt ock ditt ljus för oss skina!

Vi lemna åt dig
Vår vandring på trons och på lydnadens stig,
Den tid du oss än må förläna
Att lefva, att älska, att tjena.

I mörker och ljus
Var städse vår tillflykt, vårt bergfasta hus,
Vår starkhet, vår seger i striden,
Vår hvila, när dagen är liden!

Och korset du ger,
Ack, låt det ej trycka till jorden oss ner,
Nej,trycka oss tätt till det hjerta,
Som burit en gång ock vår smärta!

Välsigna vårt land
Och sträck öfver alla din skyddande hand;
För nöd och förderf oss bevara,
Och afvänd hvar hotande fara!

Ja, Herre vår Gud,
Håll städse i hoppets förbidan din brud,
Och gif att de flyende åren
Oss närma den eviga våren.

Vid en skiljeväg

Alla Herrens vägar äro
Godhet, sanning, trofasthet;
Även där vi intet veta,
Han vårt bästa vill och vet.
Han, som räknat våra dagar,
Innan någon kommen var,
Han, som i all nöd och fara
Oss på starka armar bar,
O, Han vill allt framgent hjälpa,
Som Han hittills hulpit har!

Kasta vi en blick tillbaka
På de flydda åren – se,
Samma kärlek uppenbarad
Uti både väl och ve:
Samma kärlek, samma trohet,
När den log mot dig och mig,
Samma kärlek, samma trohet,
När i moln den svepte sig,
När den törnen eller rosor
Strödde på vår levnads stig!

Samma kärlek, när den gav oss,
Vad vi högst av allt begärt,
Liksom när den tog ifrån oss,
Vad oss framför allt var kärt;
När i nåd den undanröjde,
Vad oss än i vägen stod,
Eller kom vår mun att jubla:
”Gud mot Israel är god!”
Ja, i allt vi se beständigt
Samma nåd och tålamod.

Se vi framåt – samma kärlek
Oss härefter följa skall,
Bära oss på herdearmar
Och bevara oss för fall.
Hur vår dag sig än gestaltar,
Hur all kraft oss än förgår,
Hur det skiftar under färden
Och vår strid blir het och svår,
I Guds trofasthet allena
All vår hjälp och välfärd står.

O, så må vi ej förtvivla
Trots all egen skröplighet!
Gud är mäktig, Gud är trofast,
Må vi ej förgäta det!
Ej vår vaksamhet, vår trohet
Räcker till, allena hans;
I vår egen kraft ju ännu
Aldrig någon seger vanns.
Han har lovat oss bevara,
Större trygghet aldrig fanns.

Varje skiljeväg i livet
Har sin löftesstjärna fått:
Nya plikter, nya strider,
Men ock ökat nådesmått.
Så var Herrens sätt av ålder,
Känt av mången Jesu vän,
Och uti hans vida rike
Samma lag ju gäller än.
Led oss blott, du käre Herre,
Som du vill var dag igen!



Ursprungligen:
Alla Herrens vägar äro
Godhet, sanning, trofasthet;
Äfven der vi intet veta,
Han vårt bästa vill och vet.
Han, som räknat våra dagar,
Innan någon kommen var,
Han, som i all nöd och fara
Oss på starka armar bar,
O, Han vill allt framgent hjelpa,
Som Han hittills hulpit har!

Kasta vi en blick tillbaka
På de flydda åren – se,
Samma kärlek uppenbarad
Uti både väl och ve:
Samma kärlek, samma trohet,
När den log mot dig och mig,
Samma kärlek, samma trohet,
När i moln den svepte sig,
När den törnen eller rosor
Strödde på vår lefvnads stig!

Samma kärlek, när den gaf oss,
Hvad vi högst af allt begärt,
Liksom när den tog ifrån oss,
Hvad oss framför allt var kärt;
När i nåd den undanröjde,
Hvad oss än i vägen stod,
Eller kom vår mun att jubla:
”Gud mot Israel är god!”
Ja, i allt vi se beständigt
Samma nåd och tålamod.

Se vi framåt – samma kärlek
Oss härefter följa skall,
Bära oss på herdearmar
Och bevara oss för fall.
Hur vår dag sig än gestaltar,
Hur all kraft oss än förgår,
Hur det skiftar under färden
Och vår strid blir het och svår,
I Guds trofasthet allena
All vår hjelp och välfärd står.

O, så må vi ej förtvifla
Trots all egen skröplighet!
Gud är mägtig, Gud är trofast,
Må vi ej förgäta det!
Ej vår vaksamhet, vår trohet
Räcker till, allena hans;
I vår egen kraft ju ännu
Aldrig någon seger vans.
Han har lofvat oss bevara,
Större trygghet aldrig fans.

Hvarje skiljeväg i lifvet
Har sin löftesstjerna fått:
Nya pligter, nya strider,
Men ock ökadt nådesmått.
Så var Herrens sätt af ålder,
Kändt af mången Jesu vän,
Och uti hans vida rike
Samma lag ju gäller än.
Led oss blott, du käre Herre,
Som du vill hvar dag igen!

Nu som förr

Som Guds Israel i fordomtimma
Må vi ledas blott av Herrens ord.
Löftets stjärnor än i natten glimma,
Och hans arm är än ibland oss spord.
Må vi lägra oss, varhelst Han bjuder,
Men ock villigt draga ut igen,
När hans röst till uppbrott åter ljuder,
Genom natt och mörker än.

Må vi se på Israel och lära,
Vad det är att blott av Gud bero:
Dag och natt Han var ju lika nära,
Ty Han ville städse hos dem bo.
Bröd från himlen föll – och tallös skara
Betade som ängens glada lamm,
Medan vattnets ström, den djupa, klara,
Sprang ur hårda klippan fram.

Ingen morgondag sin omsorg lade
Till den dag, som var: den låg på Gud;
Ty på Herrens ord de drogo glade
Eller lågo stilla på hans bud;
Men om molnskyn hov sig upp om natten
Eller dagen, strax så foro de
Genom öknar eller djupa vatten,
Där ej stig de kunde se.

Herren ledde dem – Han kände vägen
Och var dags behov – och aldrig än
Konungarnas konung stått förlägen
Eller lyckt sin godhets dörr igen.
Herren ledde dem, och de berodde
Av sin Fader såsom barn i allt.
Själv i tjäll med löftets barn Han bodde,
De åt Honom sig befallt.

”Löftets barn” – o, månne vi ej alla
Ock i tron få räkna oss till dem?
Månne vi ej ock i tron få kalla
Gud vår Fader – himmelen vårt hem?
Äro ej de högsta löften givna
Ock åt oss? Vad vilja vi då mer?
Han bar alla våra dagar skrivna
I sin bok. Vad tröst det ger!

Skulle vi då icke trygge börja
Varje dag Han oss i nåd beskär?
Skulle vi ej låta Honom sörja,
Då Han ock vår gode Fader är?
Än hans eldstod lyser oss i natten,
Och hans molnstod dagen svalka ger;
Månne klippan icke än har vatten,
Eller skyn ej manna mer?

O, så låt oss varje börda kasta
På vår Gud, i Jesu dyra namn,
Och med Israel till vägs än hasta,
Tills vi hunnit vilans rätta hamn!
Och vad helst vår dag oss månde bringa,
Det en Faders goda gåva är;
Må hans lov i våra bygder klinga,
Och hans namn bli ärat där!




Urprungligen:
Som Guds Israel i fordomtimma
Må vi ledas blott af Herrens ord.
Löftets stjernor än i natten glimma,
Och hans arm är än ibland oss spord.
Må vi lägra oss, hvarhelst Han bjuder,
Men ock villigt draga ut igen,
När hans röst till uppbrott åter ljuder,
Genom natt och mörker än.

Må vi se på Israel och lära,
Hvad det är att blott af Gud bero:
Dag och natt Han var ju lika nära,
Ty Han ville städse hos dem bo.
Bröd från himlen föll – och tallös skara
Betade som ängens glada lamm,
Medan vattnets ström, den djupa, klara,
Sprang ur hårda klippan fram.

Ingen morgondag sin omsorg lade
Till den dag, som var: den låg på Gud;
Ty på Herrens ord de drogo glade
Eller lågo stilla på hans bud;
Men om molnskyn hof sig upp om natten
Eller dagen, strax så foro de
Genom öknar eller djupa vatten,
Der ej stig de kunde se.

Herren ledde dem – Han kände vägen
Och hvar dags behof – och aldrig än
Konungarnes konung stått förlägen
Eller lyckt sin godhets dörr igen.
Herren ledde dem, och de berodde
Af sin Fader såsom barn i allt.
Sjelf i tjäll med löftets barn Han bodde,
De åt Honom sig befalt.

”Löftets barn” – o, månne vi ej alla
Ock i tron få räkna oss till dem?
Månne vi ej ock i tron få kalla
Gud vår Fader – himmelen vårt hem?
Äro ej de högsta löften gifna
Ock åt oss? Hvad vilja vi då mer?
Han bar alla våra dagar skrifna
I sin bok. Hvad tröst det ger!

Skulle vi då icke trygge börja
Hvarje dag Han oss i nåd beskär?
Skulle vi ej låta Honom sörja,
Då Han ock vår gode Fader är?
Än hans eldstod lyser oss i natten,
Och hans molnstod dagen svalka ger;
Månne klippan icke än har vatten,
Eller skyn ej manna mer?

O, så låt oss hvarje börda kasta
På vår Gud, i Jesu dyra namn,
Och med Israel till vägs än hasta,
Tills vi hunnit hvilans rätta hamn!
Och hvad helst vår dag oss månde bringa,
Det en Faders goda gåfva är;
Må hans lof i våra bygder klinga,
Och hans namn bli äradt der!

Landet skall vara ditt

”Vi draga till det rum, om hvilket
Herren har sagt: Jag vill gifva eder
det.” 4 Mos 10:29

Vi draga till det land, varom vår Gud
Har sagt till oss: ”Jag vill det giva eder”,
Vi draga glatt framåt på Herrens bud,
Om vägen även bär i djupet neder.
För löftets barn, på deras pilgrimståg,
Bar vägen mitt igenom havets våg.

Och går den så ännu, vad mer, blott vi
På Herrens ord och löften något våga.
Framåt, framåt må då vår lösen bli,
Till löftets land med löftets barn vi tåga!
O, lämna allt, som hindra vill vår färd,
Vad är – mot livets krona – ock en värld?

Och syns det, broder, mången gång för dig,
Som skulle du i öknens sand försmäkta,
Säg: Herre, landet som du lovat mig,
Du mäktar, vad ej mina krafter mäkta;
Och på ditt ord och efter ditt behag
Jag skall ock stå på löftets strand en dag.

Du sagt om landet: ”Det skall vara ditt”.
Jag kan en tumsbredd ej derav förvärva,
Men, Herre, du vill giva mig det fritt
Och låta mig som barn alltsammans ärva.
Vad mer, om allt i vägen fattas mig,
Jag får dock allt där hemma snart hos dig!



Ursprungligen:
”Vi draga till det rum, om hvilket
Herren har sagt: Jag vill gifva eder
det.” 4 Mos 10:29

Vi draga till det land, hvarom vår Gud
Har sagt till oss: ”Jag vill det gifva eder”,
Vi draga gladt framåt på Herrens bud,
Om vägen äfven bär i djupet neder.
För löftets barn, på deras pilgrimståg,
Bar vägen midt igenom hafvets våg.

Och går den så ännu, hvad mer, blott vi
På Herrens ord och löften något våga.
Framåt, framåt må då vår lösen bli,
Till löftets land med löftets barn vi tåga!
O, lemnon allt, som hindra vill vår färd,
Hvad är – mot lifvets krona – ock en verld?

Och syns det, broder, mången gång för dig,
Som skulle du i öknens sand försmäkta,
Säg: Herre, landet som du lofvat mig,
Du mägtar, hvad ej mina krafter mägta;
Och på ditt ord och efter ditt behag
Jag skall ock stå på löftets strand en dag.

Du sagt om landet: ”Det skall vara ditt”.
Jag kan en tumsbredd ej deraf förvärfva,
Men, Herre, du vill gifva mig det fritt
Och låta mig som barn alltsammans ärfva.
Hvad mer, om allt i vägen fattas mig,
Jag får dock allt der hemma snart hos dig!

Vi hastar till vägs

Vi hastar till vägs – vi dröjer ej här,
Vårt saliga hem är där ovan!
Vi söker det arv, som väntar oss der,
O, må vi i tron på den gåvan
Förgäta vad snart är till rygga!

Vi hastar till vägs, med stav uti hand
Och resdräkt, som passar för färden.
Vi söker ej hem i fiendeland,
Vi vågar ej sova på svärden,
Ty ovännen sover ju icke.

Vi hastar till vägs – på främmande strand
Vi uppslår blott restält för natten
Och ilar från öknens glödheta sand
Till källsprång med levande vatten
I palmernas fridsälla skugga.

Vi hastar till vägs – och Jesus är när
Att hjälpa, hugsvala och leda,
Och över vår skuld, hur skyhög den är,
Han lovat för evigt att breda
Rättfärdighetsmanteln den vida.

Vad fruktar vi då? Han känner vår nöd,
Hur hemlig den än månde vara.
Han smakat för oss den bittraste död
Och lovat att själv för oss svara,
När lagen anklagar och dömer.

O, må vi med lov då hasta framåt
Och sjunga om seger och ära!
I jubel en dag förbytes vår gråt,
Och kanske den dagen är nära.
O Jesu, föröka oss hoppet!



Ursprungligen:
Vi hasta till vägs – vi dröja ej här,
Vårt saliga hem är der ofvan!
Vi söka det arf, som väntar oss der,
O, må vi i tron på den gåfvan
Förgäta hvad snart är till rygga!

Vi hasta till vägs, med staf uti hand
Och resdrägt, som passar för färden.
Vi söka ej hem i fiendeland,
Vi våga ej sofva på svärden,
Ty ovännen sofver ju icke.

Vi hasta till vägs – på främmande strand
Vi uppslå blott restält för natten
Och ila från öknens glödheta sand
Till källsprång med lefvande vatten
I palmernas fridsälla skugga.

Vi hasta till vägs – och Jesus är när
Att hjelpa, hugsvala och leda,
Och öfver vår skuld, hur skyhög den är,
Han lofvat för evigt att breda
Rättfärdighetsmanteln den vida.

Hvad frukta vi då? Han känner vår nöd,
Hur hemlig den än månde vara.
Han smakat för oss den bittraste död
Och lofvat att sjelf för oss svara,
När lagen anklagar och dömer.

O, må vi med lof då hasta framåt
Och sjunga om seger och ära!
I jubel en dag förbytes vår gråt,
Och kanske den dagen är nära.
O Jesu, föröka oss hoppet!

När dagens hetta svalkas

När dagens hetta svalkas,
Och striden saktar sig,
O Jesu, låt mig nalkas
Med all min nöd till dig!
Låt mig ännu förnimma
Din gamla kända röst,
Och kom i kvällens timma
Med salighet och tröst!

Du känner vad mig felar
Långt bättre du än jag,
Och du förlåter, helar
Och hjälper dag från dag.
Din gamla trohet, Herre,
Jag ville prisa glatt,
Men ack, mitt lov dess värre
Blir här så svagt och matt!

Dock högt en gång det klingar
Inför din äras tron
Den dag, då du ger vingar
Ock åt min lovsångs ton.
Hur skönt det hoppet tindrar,
Men, Herre, giv av nåd,
Att ej min otro hindrar
Fullbordan av ditt råd!

Behåll mig vid det ena,
Att rätt jag fruktar dig
Och vilar städs allena
Vid vad du gjort för mig!
O, blive för mitt hjärta
Den enda frälsningsgrund
Din ångest, död och smärta,
Ditt gamla fridsförbund!

Tänk ock på mina kära
I kväll, o Herre blid!
Och var dem alla nära
Med nåd och ljus och frid!
Bred varma modersvingen
Så ljuvligt över dem
Och hela syskonringen
I varje kristet hem!

Men på de tusen andra,
Som icke känner dig
Och därför ännu vandrar
Sin egen mörka stig,
Du värdes också tänka
I nåd, o Herre kär,
Och åt dem alla skänka
Vad dem av nöden är.




Ursprungligen:
När dagens hetta svalkas,
Och striden saktar sig,
O Jesu, låt mig nalkas
Med all min nöd till dig!
Låt mig ännu förnimma
Din gamla kända röst,
Och kom i qvällens timma
Med salighet och tröst!

Du känner hvad mig felar
Långt bättre du än jag,
Och du förlåter, helar
Och hjelper dag från dag.
Din gamla trohet, Herre,
Jag ville prisa gladt,
Men ack, mitt lof dess värre
Blir här så svagt och matt!

Dock högt en gång det klingar
Inför din äras tron
Den dag, då du ger vingar
Ock åt min lofsångs ton.
Hur skönt det hoppet tindrar,
Men, Herre, gif af nåd,
Att ej min otro hindrar
Fullbordan af ditt råd!

Behåll mig vid det ena,
Att rätt jag fruktar dig
Och hvilar städs allena
Vid hvad du gjort för mig!
O, blifve för mitt hjerta
Den enda frälsningsgrund
Din ångest, död och smärta,
Ditt gamla fridsförbund!

Tänk ock på mina kära
I qväll, o Herre blid!
Och var dem alla nära
Med nåd och ljus och frid!
Bred varma modersvingen
Så ljufligt över dem
Och hela syskonringen
I hvarje kristet hem!

Men på de tusen andra,
Som icke känna dig
Och derför ännu vandra
Sin egen mörka stig,
Du värdes också tänka
I nåd, o Herre kär,
Och åt dem alla skänka
Hvad dem af nöden är.

I den stilla aftonstund

I den stilla aftonstund,
Jesu, var mig nära!
Påminn mig ditt fridsförbund,
Dina löften kära.
Låt mig sitta vid ditt ord,
Detta rika nådens bord,
Där din härlighet blir spord
Än ibland de dina.

Samla mina tankar nu
In på dig allena
Och bestänk mitt samvet, du
Med ditt blod det rena,
Att jag uti tron ock må
Fram till dig, o Jesu, gå
Och utav din fullhet få
Allt vad jag behöver.

Vad mig under dagen mött
Utav fröjd och smärta,
Vad som gjort mitt sinne trött
Eller styrkt mitt hjärta,
Allt jag säga vill för dig,
Som så huld och nådelig
Bäst förstår och känner mig,
Bäst kan dig förbarma.

Må jag så, fast arm och svag
Dock med helgad tunga
Till din ära dag från dag,
O, min Jesu, sjunga:
Hitintills min tröst du var,
Ja, min tillflykt, mitt försvar
Hitintills du hulpit har,
Skall ock framgent hjälpa.



Ursprungligen:
I den stilla aftonstund,
Jesu, var mig nära!
Påminn mig ditt fridsförbund,
Dina löften kära.
Låt mig sitta vid ditt ord,
Detta rika nådens bord,
Der din härlighet blir spord
Än ibland de dina.

Samla mina tankar nu
In på dig allena
Och bestänk mitt samvet, du
Med ditt blod det rena,
Att jag uti tron ock må
Fram till dig, o Jesu, gå
Och utaf din fullhet få
Allt hvad jag behöfver.

Hvad mig under dagen mött
Utaf fröjd och smärta,
Hvad som gjort mitt sinne trött
Eller styrkt mitt hjerta,
Allt jag säga vill för dig,
Som så huld och nådelig
Bäst förstår och känner mig,
Bäst kan dig förbarma.

Må jag så, fast arm och svag
Dock med helgad tunga
Till din ära dag från dag,
O, min Jesu, sjunga:
Hitintills min tröst du var,
Ja, min tillflykt, mitt försvar
Hitintills du hulpit har,
Skall ock framgent hjelpa.

I kvällen

Den stilla kvällen sänker sig
Med frid ånyo över mig.
Tack, käre Herre, för allt gott
Jag av din nåd i dag har fått!

Tack för ditt ord, som lyst och lett,
Där väg jag utan det ej sett!
Tack för din trogna vård och vakt
Till skydd emot all mörkrets makt!

Tack, Jesu, för ditt dyra blod,
Den sköna, röda reningsflod,
Som gör mitt onda hjärta vitt
Och rent och heligt såsom ditt!

Tack för din Ande god, som bär
Mig vittne, att Guds barn jag är,
Och fostrar mig – vad saligt hopp –
För livet i Guds rike opp!

Tack för den nöd, som ock i dag
Har klappat på och gjort, att jag
Ej kunnat leva utan dig,
Ej kunnat gå min egen stig!

Tack för var lättnad du berett,
Där du allena bördan sett,
Tack för var blick av dig, som gav
En frid, den världen ej vet av!

Jag kan ej tacka dig för allt,
Mitt lov blir här så matt och kallt,
Men giv en evighet till sist
Att lova dig, o Herre Krist!

Då skall jag kunna tacka dig
Ock för din nåd i dag mot mig,
Ja, sluten i din kärleks famn
Beprisa högt ditt dyra namn!



Ursprungligen:
Den stilla kvällen sänker sig
Med frid ånyo öfver mig.
Tack, käre Herre, för allt godt
Jag af din nåd i dag har fått!

Tack för ditt ord, som lyst och ledt,
Der väg jag utan det ej sett!
Tack för din trogna vård och vakt
Till skydd emot all mörkrets magt!

Tack, Jesu, för ditt dyra blod,
Den sköna, röda reningsflod,
Som gör mitt onda hjerta hvitt
Och rent och heligt såsom ditt!

Tack för din Ande god, som bär
Mig vittne, att Guds barn jag är,
Och fostrar mig – hvad saligt hopp –
För lifvet i Guds rike opp!

Tack för den nöd, som ock i dag
Har klappat på och gjort, att jag
Ej kunnat lefva utan dig,
Ej kunnat gå min egen stig!

Tack för hvar lättnad du beredt,
Der du allena bördan sett,
Tack för hvar blick af dig, som gaf
En frid, den verlden ej vet af!

Jag kan ej tacka dig för allt,
Mitt lof blir här så matt och kallt,
Men gif en evighet till sist
Att lofva dig, o Herre Krist!

Då skall jag kunna tacka dig
Ock för din nåd i dag mot mig,
Ja, sluten i din kärleks famn
Beprisa högt ditt dyra namn!

Vid dagens slut

Tusen, tusen stjärnor glimma
På den mörkblå himlens grund,
Det är dagens sista timma,
Det är bönens tysta stund.
Herre, låt mig än förnimma
Kraften av ditt fridsförbund! :,:

O, hur dyr din godhet varit
Även denna dag mot mig!
Må den nåd, som jag förfarit,
Mana mig att prisa dig!
Bliv densamme, som du varit
Huru allt förändrar sig! :,:

Bliv min konung och regera
I mitt hjärta, så att jag
Icke måtte leva mera
Blott mig själv till välbehag;
Men, om möjligt, samla flera,
Som lovsjunga dig en dag. :,:

Säg mig ock, att du förlåter
All min myckna kärleksbrist,
Och när efter dig jag gråter,
Trösta mig, o Jesu Krist,
Till dess du mig hämtar åter
Hem till dig i himlen sist! :,:



Ursprungligen:
Tusen, tusen stjernor glimma
På den mörkblå himlens grund,
Det är dagens sista timma,
Det är bönens tysta stund.
Herre, låt mig än förnimma
Kraften af ditt fridsförbund! :,:

O, hur dyr din godhet varit
Äfven denna dag mot mig!
Må den nåd, som jag förfarit,
Mana mig att prisa dig!
Blif densamme, som du varit
Huru allt förändrar sig! :,:

Blif min konung och regera
I mitt hjerta, så att jag
Icke måtte lefva mera
Blott mig sjelf till välbehag;
Men, om möjligt, samla flera,
Som lofsjunga dig en dag. :,:

Säg mig ock, att du förlåter
All min myckna kärleksbrist,
Och när efter dig jag gråter,
Trösta mig, o Jesu Krist,
Till dess du mig hemtar åter
Hem till dig i himlen sist! :,:

Aftontanke

Sol sjunker ner
Tyst bakom fjällen,
Blommorna somna vid vindarnas sång.
Herre, du ser
Jemväl i kvällen
Ned till ditt Sion – du känner dess tvång.
Över de dina
Vakar ditt öga,
Mörkret det är icke mörker för dig.
Låt för mig skina
Ljus från det höga,
Se, jag begär och jag söker blott dig!

Jorden, hur skön
Än den må vara,
Har ej den fullhet mitt hjärta begär,
Därför min bön
Söker de klara
Boningar, Herre, där solen du är.
Där är min vila,
Hemmet, det trygga,
Dit ock mig närmar var afton, som flyr.
Timmarna ila,
Snart är tillrygga
Natten på jorden, och morgonen gryr.



Ursprungligen:
Sol sjunker ner
Tyst bakom fjellen,
Blommorna somna vid vindarnas sång.
Herre, du ser
Jemväl i qvällen
Ned till ditt Zion – du känner dess tvång.
Öfver de dina
Vakar ditt öga,
Mörkret det är icke mörker för dig.
Låt för mig skina
Ljus från det höga,
Se, jag begär och jag söker blott dig!

Jorden, hur skön
Än den må vara,
Har ej den fullhet mitt hjerta begär,
Derför min bön
Söker de klara
Boningar, Herre, der solen du är.
Der är min hvila,
Hemmet, det trygga,
Dit ock mig närmar hvar afton, som flyr.
Timmarna ila,
Snart är tillrygga
Natten på jorden, och morgonen gryr.

Tag mig helt

Herre, för var dag du giver,
Tag mig åter helt på nytt,
Låt all död och köld och ljumhet
Bli i liv och eld förbytt!

Tag mitt hjärta – hela hjärtat,
Och fyll sedan upp det så,
Att för världen och dess kärlek
Intet rum må återstå!

Tag min vilja, käre Herre,
Gör den helt till ett med din,
Och ehvad mig sedan möter,
Låt din vilja vara min!

Tag de gåvor du mig givit,
Gåvor av vad slag som helst,
Lär mig tjäna dig av hjärtat,
Se´n av nåd jag själv är frälst!

Tag min tunga, låt mig tala,
Låt mig sjunga om ditt namn,
Medan trygg hos dig jag vilar
Som ett barn i modersfamn!

Tag ock, Herre, mina händer,
O, låt deras tysta tjänst
Täckas dig, fast gömd och ringa
Den för världen aldrig glänst!

Tag ock mina fötter, lär dem
Löpa glatt din viljas stig,
Redo att när helst du bjuder,
Gå ett ärende åt dig!

Tag de flyende minuter,
Som du än i nåd beskär,
Låt ock dem få bära vittne,
Att för dig jag avskild är!

Tag min kärlek – lär mig älska
Icke mer mig själv, nej dig,
Dig, som med en evig kärlek
Älskat, fostrat, vårdat mig!

Tag mig helt och låt din Ande
Vittna med min ande än,
Att jag går här för din räkning,
Tills du hämtar mig igen!




Ursprungligen:
Herre, för hvar dag du gifver,
Tag mig åter helt på nytt,
Låt all död och köld och ljumhet
Bli i lif och eld förbytt!

Tag mitt hjerta – hela hjertat,
Och fyll sedan upp det så,
Att för verlden och dess kärlek
Intet rum må återstå!

Tag min vilja, käre Herre,
Gör den helt till ett med din,
Och ehvad mig sedan möter,
Låt din vilja vara min!

Tag de gåfvor du mig gifvit,
Gåfvor af hvad slag som helst,
Lär mig tjena dig af hjertat,
Se´n af nåd jag sjelf är frälst!

Tag min tunga, låt mig tala,
Låt mig sjunga om ditt namn,
Medan trygg hos dig jag hvilar
Som ett barn i modersfamn!

Tag ock, Herre, mina händer,
O, låt deras tysta tjenst
Täckas dig, fast gömd och ringa
Den för verlden aldrig glänst!

Tag ock mina fötter, lär dem
Löpa gladt din viljas stig,
Redo att när helst du bjuder,
Gå ett ärende åt dig!

Tag de flyende minuter,
Som du än i nåd beskär,
Låt ock dem få bära vittne,
Att för dig jag afskild är!

Tag min kärlek – lär mig älska
Icke mer mig sjelf, nej dig,
Dig, som med en evig kärlek
Älskat, fostrat, vårdat mig!

Tag mig helt och låt din Ande
Vittna med min ande än,
Att jag går här för din räkning,
Tills du hemtar mig igen!

Efter en bibelstund

Tack, o Jesu, för det rika bordet, (1)
Som din kärlek dukar upp för oss!
Tack, o Jesu, för det dyra ordet,
Vilket aldrig, aldrig skall förgås! (2)

Sänd ock nu till oss din helga Anda,
Som oss leder i all sanning här,
Låt ej fienden sitt ogräs blanda (3)
I den säd, som bland oss utsådd är!

Låt ej ordet fåfängt komma åter,
Utan skaffa frukt till evig tid, (4)
Och varhelst du oss församla låter,
Låt oss alla samlas i din frid!

O, låt syskonbandet aldrig brista, (5)
Låt ej broderskärleken dö ut;
Låt oss ej om småting börja tvista,
Så att huvudsaken glöms till slut!

Håll oss alltid i din sanna fruktan,
Slå alltjämt all egenvilja ner;
Spar ej heller på din Andes tuktan
Och låt köttet ej regera mer!

Ja, o Jesu, du, som gör utöver
Vad vi bedja, eller tänka här, (6)
Giv åt var och en, vad han behöver,
Giv åt var och en, vad nyttigt är!

Bär oss, bär oss på ditt trogna hjärta,
Rista där med eldskrift våra namn, (7)
Och låt ingen lust och ingen smärta
Rycka lammen ur din herdefamn!

1, Ps 23:5, 2, Matt 24:35, 3, Matt 13:25,
4, Jes 55:11, 5, Ef 4:3, 6, Ef 3:20,
7, Höga V 8:6



Ursprungligen:
Tack, o Jesu, för det rika bordet, (1)
Som din kärlek dukar upp för oss!
Tack, o Jesu, för det dyra ordet,
Hvilket aldrig, aldrig skall förgås! (2)

Sänd ock nu till oss din helga Anda,
Som oss leder i all sanning här,
Låt ej fienden sitt ogräs blanda (3)
I den säd, som bland oss utsådd är!

Låt ej ordet fåfängt komma åter,
Utan skaffa frukt till evig tid, (4)
Och hvarhelst du oss församla låter,
Låt oss alla samlas i din frid!

O, låt syskonbandet aldrig brista, (5)
Låt ej broderskärleken dö ut;
Låt oss ej om småting börja tvista,
Så att hufvudsaken glöms till slut!

Håll oss alltid i din sanna fruktan,
Slå alltjemt all egenvilja ner;
Spar ej heller på din Andes tuktan
Och låt köttet ej regera mer!

Ja, o Jesu, du, som gör utöfver
Hvad vi bedja, eller tänka här, (6)
Gif åt hvar och en, hvad han behöfver,
Gif åt hvar och en, hvad nyttigt är!

Bär oss, bär oss på ditt trogna hjerta,
Rista der med eldskrift våra namn, (7)
Och låt ingen lust och ingen smärta
Rycka lammen ur din herdefamn!

1, Ps 23:5, 2, Matt 24:35, 3, Matt 13:25,
4, Jes 55:11, 5, Ef 4:3, 6, Ef 3:20,
7, Höga V 8:6

Efter ordets betraktande

Tack, o Jesu, för det dyra
Nådens ord vi fått av dig!
Värdes våra fötter styra
In på salighetens stig!
Öppna öga, hjärta, öra
Giv din nåd och kraft därtill
Att vi glatt och villigt göra,
Vad av oss du hava vill!

Värdes för oss uppenbara
Ordets sanning mer och mer
Och den bild i oss förklara,
Som med välbehag du ser.
Låt det dyra ordet skaffa
Någon frukt hos oss jämväl,
Undervisa, trösta, straffa,
Helga ande, kropp och själ!

Dina äro vi – o, låt oss
Aldrig villas bort från dig!
All vår synd och skuld förlåt oss,
Led oss på din viljas stig!
Låt din gode, helge Anda
Tyda skriftens djup, och så
Komma oss med nåd tillhanda,
Där vi ingenting förstå.

Värdes dig jämväl förbarma
Över hednavärldens nöd!
Se i nåd till dessa arma,
Giv åt dem ock livets bröd!
Tänk på våra dyra bröder,
Som gått ut med fridens bud!
Gör dig känd i nord och söder
Du all nåds, och sannings Gud!



Ursprungligen:
Tack, o Jesu, för det dyra
Nådens ord vi fått af dig!
Värdes våra fötter styra
In på salighetens stig!
Öppna öga, hjerta, öra
Gif din nåd och kraft dertill
Att vi gladt och villigt göra,
Hvad af oss du hafva vill!

Värdes för oss uppenbara
Ordets sanning mer och mer
Och den bild i oss förklara,
Som med välbehag du ser.
Låt det dyra ordet skaffa
Någon frukt hos oss jemväl,
Undervisa, trösta, straffa,
Helga ande, kropp och själ!

Dina äro vi – o, låt oss
Aldrig villas bort från dig!
All vår synd och skuld förlåt oss,
Led oss på din viljas stig!
Låt din gode, helge Anda
Tyda skriftens djup, och så
Komma oss med nåd tillhanda,
Der vi ingenting förstå.

Värdes dig jemväl förbarma
Öfver hednavärldens nöd!
Se i nåd till dessa arma,
Gif åt dem ock lifvets bröd!
Tänk på våra dyra bröder,
Som gått ut med fridens bud!
Gör dig känd i nord och söder
Du all nåds, och sannings Gud!

Än en nådestund vid ordet

Giv oss än en nådestund, o Jesu,
När vi samlas i ditt dyra namn!
Gör oss stilla, stilla för din Ande,
Drag oss alla till din öppna famn!
Duka än som fordomtid i öknen
För ditt Israel, ditt rika bord!
Giv åt var och en vad han behöver
Av det dyra livets ord!

Giv oss än en nådestund tillsammans,
Såsom du ditt folk så gärna ger!
Och låt dina varningar och löften
Tränga djupt i våra hjärtan ner.
Du ju vet, vi kunna intet taga,
Om du, Herre, icke giver det;
O, så giv utöver vad vi bedja,
Visa oss din salighet!

Giv oss än en nådestund, o Jesu:
Låt ditt frälsningsord oss alla nå!
Hjälp oss, du, att bättre taga vara
På de kallelser, vi ännu få!
Giv, ack giv, att särskilt denna stunden
För oss mera uti ordet in!
Se, vi lämna allt i dina händer,
Äran, Herre, är ju din!



Ursprungligen:
Gif oss än en nådestund, o Jesu,
När vi samlas i ditt dyra namn!
Gör oss stilla, stilla för din Anda,
Drag oss alla till din öppna famn!
Duka än som fordomtid i öknen
För ditt Israel, ditt rika bord!
Gif åt hvar och en hvad han behöfver
Af det dyra lifvets ord!

Gif oss än en nådestund tillsammans,
Såsom du ditt folk så gerna ger!
Och låt dina varningar och löften
Tränga djupt i våra hjertan ner.
Du ju vet, vi kunna intet taga,
Om du, Herre, icke gifver det;
O, så gif utöfver hvad vi bedja,
Visa oss din salighet!

Gif oss än en nådestund, o Jesu:
Låt ditt frälsningsord oss alla nå!
Hjelp oss, du, att bättre taga vara
På de kallelser, vi ännu få!
Gif, ack gif, att särskildt denna stunden
För oss mera uti ordet in!
Se, vi lemna allt i dina händer,
Äran, Herre, är ju din!

Före ordets betraktande

(Återfinns som nr 81 i Den Svenska Psalmboken)

Herre, samla oss nu alla
Kring ditt dyra nådesord,
Likt ett vårregn låt det falla
På vårt hjärtas torra jord!
Värdes oss din Ande sända
Och din eld ibland oss tända,
Mätta ljuvligt de elända,
Herre, vid ditt rika bord!

Lär oss troget taga vara
På det ord, oss givet är,
Led oss i ditt ljus det klara,
På den väg som till dig bär,
Håll vårt hjärta för dig stilla,
Låt ej otron oss förvilla,
Herre, låt oss ej förspilla
Nådestunden, du beskär!

Må vi akta på den tiden,
Då du söker oss, o Gud!
Snart är nådens dag förliden,
Och vi få ej flera bud.
O, så hjälp oss nu att höra
Vad vår själ kan saliggöra,
Upplåt du vårt hjärtas öra
Och förnim vårt böneljud!




Ursprungligen:
Herre, samla oss nu alla
Kring ditt dyra nådesord,
Likt ett vårregn låt det falla
På vårt hjertas torra jord!
Värdes oss din Ande sända
Och din eld ibland oss tända,
Mätta ljufligt de elända,
Herre, vid ditt rika bord!

Lär oss troget taga vara
På det ord, oss gifvet är,
Led oss i ditt ljus det klara,
På den väg som till dig bär,
Håll vårt hjerta för dig stilla,
Låt ej otron oss förvilla,
Herre, låt oss ej förspilla
Nådestunden, du beskär!

Må vi akta på den tiden,
Då du söker oss, o Gud!
Snart är nådens dag förliden,
Och vi få ej flere bud.
O, så hjelp oss nu att höra
Hvad vår själ kan saliggöra,
Upplåt du vårt hjertas öra
Och förnim vårt böneljud!

Tacksägelse för Guds ord

Pris vare dig, o Jesu huld
För nådens dyra ord,
Mer värt än silver eller guld
Och allt på denna jord.

Ja, vad är ädelstenens glans
Och äkta pärlan själv
Mot ordets sköna löfteskrans,
Mot livets klara älv!

Den väg, som nyss i mörker låg,
Hur blev med ens den klar,
Blott jag i ordets ljus den såg
Så rik, så underbar!

En blick in i dess helgedom
Hur den förvandlar allt!
Den värld som nyss var mörk och tom
Får där en ny gestalt.

Det ger den döde liv på nytt,
Gör glad, den nyss gick böjd,
Hur mycken nöd det re´n förbytt
I outsäglig fröjd!

Ty nog och övernog det har
För hela världens törst,
Varhelst den gör sig uppenbar,
Där den ock är som störst.

O, kunde jag då, Herre kär
Av hjärtat tacka dig
För detta dyra ord, som är
Ett ljus på all min stig!

Ack, giv det vingar – sänd det ut
Kring hela jordens rund!
Förena folken så till slut
Uti ditt fridsförbund,

Att snart från söder och från nord
En enig lovsångs ton
Till himlaskarans fröjd blir spord
Inför din äras tron!



Ursprungligen:
Pris vare dig, o Jesu huld
För nådens dyra ord,
Mer värdt än silfver eller guld
Och allt på denna jord.

Ja, hvad är ädelstenens glans
Och äkta perlan sjelf
Mot ordets sköna löfteskrans,
Mot lifvets klara elf!

Den väg, som nyss i mörker låg,
Hur blef med ens den klar,
Blott jag i ordets ljus den såg
Så rik, så underbar!

En blick in i dess helgedom
Hur den förvandlar allt!
Den verld som nyss var mörk och tom
Får der en ny gestalt.

Det ger den döde lif på nytt,
Gör glad, den nyss gick böjd,
Hur mycken nöd det re´n förbytt
I outsäglig fröjd!

Ty nog och öfvernog det har
För hela verldens törst,
Hvarhelst den gör sig uppenbar,
Der den ock är som störst.

O, kunde jag då, Herre kär
Af hjertat tacka dig
För detta dyra ord, som är
Ett ljus på all min stig!

Ack, gif det vingar – sänd det ut
Kring hela jordens rund!
Förena folken så till slut
Uti ditt fridsförbund,

Att snart från söder och från nord
En enig lofsångs ton
Till himlaskarans fröjd blir spord
Inför din äras tron!

Under arbetet för Guds rike

O du, som satt din hand till plogen,
Gå glad framåt med helig id!
Bliv fast, oviklig, rik och trogen
I Herrens verk, den lilla tid
Han täckes dig ännu förläna!
Snart sänka kvällens skuggor sig.
O, det är nåd få Honom tjäna,
Som först har älskat, tjänat dig.

Hur sällt att leva till hans ära,
Som igenlöst oss med sitt blod,
Och få sin frukt åt Honom bära
I tro och heligt tålamod!
Hur sällt att fritt få Honom tjäna
Av kärlek blott och ej för lön
Och vänta av hans nåd allena
Rättfärdighetens krona skön!

Se ej tillbaka, ej åt sidan,
Se blott framåt med saligt hopp;
Och vet att under trons förbidan
Den ädla brodden skjuter opp!
Far fort att så, tills Herren sänder
Ett arla- och ett serla-regn!
Det stärka skall de trötta händer
Att lämna allt uti hans hägn.

Att känna Honom, det är livet,
Är full och hel rättfärdighet,
Ty utom Honom är ej givet
Åt oss ett namn till salighet.
Men lagens ände och fullbordan
Är Han för var och en, som tror,
Och se, på andra sidan Jordan
Står redan frälst en skara stor.

Till denna skara samla, kalla
Allt flera hem från stormens brus;
De rymmas ljuvligt alla, alla
Uti det stora fadershus.
Där intet missljud blir i sången,
Vad land, som här den fostrat har,
Ty för Guds tron den löste fången
Ju sjunger samma lovsång klar.

En dag skall Herren, o besinna,
En evig ro beskära dig.
Vad Han till dess hos dig vill finna
Är trohet – trohet emot sig!
Hur ringa än din plats må vara,
O, tjäna villigt, tjäna glatt,
Tills du med alla helgons skara
Får lova Honom dag och natt. (1)

1, Uppb 7:15




Ursprungligen:
O du, som satt din hand till plogen,
Gå glad framåt med helig id!
Blif fast, oviklig, rik och trogen
I Herrens verk, den lilla tid
Han täckes dig ännu förläna!
Snart sänka qvällens skuggor sig.
O, det är nåd få Honom tjena,
Som först har älskat, tjenat dig.

Hur sällt att lefva till hans ära,
Som igenlöst oss med sitt blod,
Och få sin frukt åt Honom bära
I tro och heligt tålamod!
Hur sällt att fritt få Honom tjäna
Af kärlek blott och ej för lön
Och vänta af hans nåd allena
Rättfärdighetens krona skön!

Se ej tillbaka, ej åt sidan,
Se blott framåt med saligt hopp;
Och vet att under trons förbidan
Den ädla brodden skjuter opp!
Far fort att så, tills Herren sänder
Ett arla- och ett serla-regn!
Det stärka skall de trötta händer
Att lämna allt uti hans hägn.

Att känna Honom, det är lifvet,
Är full och hel rättfärdighet,
Ty utom Honom är ej gifvet
Åt oss ett namn till salighet.
Men lagens ände och fullbordan
Är Han för hvar och en, som tror,
Och se, på andra sidan Jordan
Står redan frälst en skara stor.

Till denna skara samla, kalla
Allt flere hem från stormens brus;
De rymmas ljufligt alla, alla
Uti det stora fadershus.
Der intet missljud blir i sången,
Hvad land, som här den fostrat har,
Ty för Guds tron den löste fången
Ju sjunger samma lofsång klar.

En dag skall Herren, o besinna,
En evig ro beskära dig.
Hvad Han till dess hos dig vill finna
Är trohet – trohet emot sig!
Hur ringa än din plats må vara,
O, tjena villigt, tjena gladt,
Tills du med alla helgons skara
Får lofva Honom dag och natt. (1)

1, Uppb 7:15

Nödga dem att komma in!

Nödga dem – de djupast fallna,
Nödga dem att komma in,
Säg till var och en du finner:
Kom till Jesus, Han är din!
Nödga dem – de trötta, svaga,
De betungade – och säg,
Kommen alla, Jesus väntar,
Här är fri och öppen väg!

Nödga dem – ja, alla, alla,
Hedningar och judar än!
Och den rike, och den höge,
O, förgät ej heller den!
Nödga dem – se Fadern löper
Hult mot dem som vänder hem!
Skor och ring och högtidskläder –
Allt han redo har för dem!

Nödga dem – de unga, glada,
Livets vårdag är så kort;
Må de ej i tanklös yra
Leka, drömma denna bort!
Nödga dem – de halta, blinda,
Jesus helar än i dag!
Och han viskar än som fordom:
”Rädens icke – det är jag!”

Nödga dem – de arma kvalda,
Blödande av syndens sår!
Säg dem att den gode herden
Söker vart förlorat får.
Dagen snart till afton skrider,
Månne nästa stund är din?
O, så minns din Herres uppdrag:
”Nödga dem att komma in!”



Ursprungligen:
Nödga dem – de djupast fallna,
Nödga dem att komma in,
Säg till hvar och en du finner:
Kom till Jesus, Han är din!
Nödga dem – de trötta, svaga,
De betungade – och säg,
Kommen alla, Jesus väntar,
Här är fri och öppen väg!

Nödga dem – ja, alla, alla,
Hedningar och judar än!
Och den rike, och den höge,
O, förgät ej heller den!
Nödga dem – se Fadern löper
Huldt mot dem som vänder hem!
Skor och ring och högtidskläder –
Allt han redo har för dem!

Nödga dem – de unga, glada,
Lifvets vårdag är så kort;
Må de ej i tanklös yra
Leka, drömma denna bort!
Nödga dem – de halta, blinda,
Jesus helar än i dag!
Och han hviskar än som fordom:
”Rädens icke – det är jag!”

Nödga dem – de arma qvalda,
Blödande af syndens sår!
Säg dem att den gode herden
Söker hvart förloradt får.
Dagen snart till afton skrider,
Månne nästa stund är din?
O, så mins din Herres uppdrag:
”Nödga dem att komma in!”

”Här är jag – sänd mig.”

Jes 6:8

Än , som fordom, frågar Herren:
”I, min vingård – vem vill gå?”
Stort är fältet, skörden mycken,
Skördemännen dock så få.
Sent och tidigt samma fråga
Ställer Han till mig och dig,
Men vem svarar glad och villig:
”Här är jag – sänd mig, sänd mig!”

Kan du icke över havet
Gå till fjärran hednaland,
Hedningar, ack se, de finnas
Här invid din egen strand!
Kan du ej ge millioner,
Änkans skärv du kan dock ge,
Och om du det gör, skall Jesus
Än med välbehag det se.

Kan du icke som en Paulus
Högt predika om Guds nåd,
Månne du ej tyst kan vittna
Om hans dyra frälsningsråd?
Når din röst ej till de stora,
Gläd dig, om den når de små!
Säg till var och en av dessa:
”Jesus dog för dig också!”

Kan som väktare du icke
Ropa högt på bergets topp,
Må din bön i det fördolda
Stiga till Guds himmel opp!
Må du – liksom Hur ock Aron
Stödde Moses – var du går (1)
Stödja någon Herrens kämpe,
Som i stridens hetta står!

Kom blott icke med en ursäkt,
När din Herre kallar dig.
Säg ej: ”Jag kan intet göra”,
Medan tusen dö kring dig!
Säg fast hellre, när Han kallar:
”Sänd mig, Herre, jag vill gå,
Blott ditt ansikte går för mig,
Och du själv vill med mig stå!

1, 2 Mos 17:12




Ursprungligen:
Jes 6:8

Än , som fordom, frågar Herren:
”I, min vingård – hvem vill gå?”
Stort är fältet, skörden mycken,
Skördemännen dock så få.
Sent och tidigt samma fråga
Ställer Han till mig och dig,
Men hvem svarar glad och villig:
”Här är jag – sänd mig, sänd mig!”

Kan du icke öfver hafvet
Gå till fjerran hednaland,
Hedningar, ack se, de finnas
Här invid din egen strand!
Kan du ej ge millioner,
Enkans skärf du kan dock ge,
Och om du det gör, skall Jesus
Än med välbehag det se.

Kan du icke som en Paulus
Högt predika om Guds nåd,
Månne du ej tyst kan vittna
Om hans dyra frälsningsråd?
Når din röst ej till de stora,
Gläd dig, om den når de små!
Säg till hvar och en af dessa:
”Jesus dog för dig också!”

Kan som väktare du icke
Ropa högt på bergets topp,
Må din bön i det fördolda
Stiga till Guds himmel opp!
Må du – liksom Hur ock Aron
Stödde Moses – hvar du går (1)
Stödja någon Herrens kämpe,
Som i stridens hetta står!

Kom blott icke med en ursäkt,
När din Herre kallar dig.
Säg ej: ”Jag kan intet göra”,
Medan tusen dö kring dig!
Säg fast hellre, när Han kallar:
”Sänd mig, Herre, jag vill gå,
Blott ditt ansigte går för mig,
Och du sjelf vill med mig stå!

1, 2 Mos 17:12