torsdag 31 december 2009

Samla dem alla

”Låten barnen komma till mig.”
Mark 10:14


Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Samla dem in ifrån gator och gränder,
Där de i mörker än gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Huldt Han dem söker, såsom en herde,
Skulle du liknöjd då gå?
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Sök dem i syndens mörkaste nästen,
Där de i vildmarken gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Säg dem det frälsande ord!
Säg dem att Jesus dött för dem alla,
O, låt hans kärlek bli spord,
Säg dem det frälsande ord!



Ursprungligen:
”Låten barnen komma till mig.”
Mark 10:14

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Samla dem in ifrån gator och gränder,
Der de i mörker än gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Huldt Han dem söker, såsom en herde,
Skulle du liknöjd då gå?
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Samla till Jesus de små!
Sök dem i syndens mörkaste nästen,
Der de i vildmarken gå,
Samla till Jesus de små!

Samla dem alla, samla dem alla,
Säg dem det frälsande ord!
Säg dem att Jesus dött för dem alla,
O, låt hans kärlek bli spord,
Säg dem det frälsande ord!

tisdag 29 december 2009

Med gammal kärlek

”Jag vill föra Israel till ro, med
gammal kärlek älskar jag dig; der-
för vill jag ock framgent bevisa dig
nåd.” Jer 31:3

Med gammal kärlek älskar Herren Gud
Sitt Israel, det bort från Honom gångna,
Med gammal kärlek söker Han sin brud
Ibland de främlingar, ibland de fångna.

Med gammal kärlek, ack, Han älskar än
Det folk, som dock ifrån hans bud är viket,
Och ropar hult: ”Kom, Israel, igen,
Åt dig, åt dig jag vill beställa riket!”

Med gammal kärlek, stödd på det förbund
Han slöt med fäderna i fordomtimma,
Han vill alltjämt på löftets fasta grund
Än låta dig sin frälsningsgrund förnimma.

Så hör, o Israel, din Herres ord:
Han, som förskingrat dig en gång i tiden,
Vill som en herde samla än sin hjord,
Och ingen ände vara skall på friden.

Och du skall komma än till Sions höjd
Och sjunga Herrens lov i toner klara,
Tills du en gång i himmelsk lust och fröjd
Der hemma i hans hus får evigt vara.




Ursprungligen:
”Jag vill föra Israel till ro, med
gammal kärlek älskar jag dig; der-
för vill jag ock framgent bevisa dig
nåd.” Jer 31:3

Med gammal kärlek älskar Herren Gud
Sitt Israel, det bort från Honom gångna,
Med gammal kärlek söker Han sin brud
Ibland de främlingar, ibland de fångna.

Med gammal kärlek, ack, Han älskar än
Det folk, som dock ifrån hans bud är viket,
Och ropar huldt: ”Kom, Israel, igen,
Åt dig, åt dig jag vill beställa riket!”

Med gammal kärlek, stödd på det förbund
Han slöt med fäderna i fordomtimma,
Han vill alltjemt på löftets fasta grund
Än låta dig sin frälsningsgrund förnimma.

Så hör, o Israel, din Herres ord:
Han, som förskingrat dig en gång i tiden,
Vill som en herde samla än sin hjord,
Och ingen ände vara skall på friden.

Och du skall komma än till Zions höjd
Och sjunga Herrens lof i toner klara,
Tills du en gång i himmelsk lust och fröjd
Der hemma i hans hus får evigt vara.

söndag 27 december 2009

För Sions skull

Jes 62:1

För Sions skull jag vill ej tiga, nej,
Jag för Jerusalem vill högt förkunna:
Guds dyra ord och löften svika ej,
Han nåd och frid vill än sitt folk förunna.

För Sions skull jag öppna vill min mun
Och för Jerusalem min röst ej spara,
Att skria om en öppen reningsbrunn
Emot all synd, hur blodröd den må vara.

För Sions skull – tills dess rättfärdighet
Lik morgonrodnans sken går upp för alla,
Tills, lik ett nytänt bloss, dess salighet
Med himmelsk glans skall över jorden falla;

Tills uppenbaras skall för alla land
Den härlighet, som Gud på nytt vill giva
Det folk, som skall en krona i hans hand
Ett diadem omkring hans panna bliva.

O, broder, vill ock du ej vara med
”För Sions skull” att ropa, kämpa, strida,
Att röja väg, att utså ädel säd
Och skördedagens fröjd i tron förbida?

O, gå då ut, bered åt folken väg,
Res högt baneret, sjung om Lammets ära
Och tröstefullt åt dottern Sion säg:
”Var glad, din hjälp, din salighet är nära!”



Ursprungligen:
Jes 62:1

För Zions skull jag vill ej tiga, nej,
Jag för Jerusalem vill högt förkunna:
Guds dyra ord och löften svika ej,
Han nåd och frid vill än sitt folk förunna.

För Zions skull jag öppna vill min mun
Och för Jerusalem min röst ej spara,
Att skria om en öppen reningsbrunn
Emot all synd, hur blodröd den må vara.

För Zions skull – tills dess rättfärdighet
Lik morgonrodnans sken går upp för alla,
Tills, lik ett nytändt bloss, dess salighet
Med himmelsk glans skall öfver jorden falla;

Tills uppenbaras skall för alla land
Den härlighet, som Gud på nytt vill gifva
Det folk, som skall en krona i hans hand
Ett diadem omkring hans panna blifva.

O, broder, vill ock du ej vara med
”För Zions skull” att ropa, kämpa, strida,
Att rödja väg, att utså ädel säd
Och skördedagens fröjd i tron förbida?

O, gå då ut, bered åt folken väg,
Res högt baneret, sjung om Lammets ära
Och tröstefullt åt dottern Zion säg:
”Var glad, din hjelp, din salighet är nära!”

Det stora jubelåret

Det stundar snart, det stora jubelåret,
Och hednavärldens fullhet ingår re´n,
Och Jakobs barn, förströdda över jorden,
Då också fröjdas i Guds sannings sken.
Förbannelsen från Ebals höjder tystnat, (1)
Ty i välsignelse är den förbytt,
Och Abrahams och Isaks Gud som fordom
Besöker än sitt gamla folk på nytt.

Ack, utan tempel, gudstjänst, urim, tummim (2)
Hans arma Israel här irrat kring,
En skugga blott av vad det fordom varit,
Ett hemlöst folk på jordens vida ring.
Men fångenskapens tid till ända skrider,
Det stora fri- och jubelår är när,
Och här och där en sakta susning bådar
Den vårtid Israel än lovad är.

Guds fadershjärta måste sig förbarma,
Är icke Efraim hans käre son, (3)
Och Israel det arv Han åt sig korat,
Fastän det mött hans kallelse med hån?
Dock kan sin kallelse Han icke ångra,
Förbundet, som med Abraham Han slöt,
Står å hans sida fastare än bergen,
Hur tidigt än hans Israel det bröt.

Och nu ifrån förskingringen och bruset
Av tidens ström Han samla vill i frid
De överallt förspridda Jakobs söner,
Att ock för dem må gry en nådens tid.
Hans evangelium, det glada budet,
Skall höras vida ock i deras tjäll,
Tills mången son av Israel får vila
I Abrahams, sin faders sköte säll.

Ty hjälten ifrån Edom och från Bozra (4)
I blodig skrud bland folken drager fram,
Och otrons hån och mörkrets krafter bäva
Inför det milda, blödande Guds Lamm.
Och kring det kors, der törnekrönt och smädad
Guds Son i ångest kämpat dagen lång,
Församlas nu från världens alla länder
Det folk, som förde Honom dit en gång.

Så vänd dig då, o Israel, till Honom,
Han kallar dig i nåd ännu till sig.
Från synagogans dunkelhöljda förgård
Till helgedomen, öppnad helt för dig.
Ditt allt i alla nu Han själv vill vara,
Din präst, din konung och ditt offerlamm,
Ditt träldomsok en gång Han sönderbrutit
Samt evig frihet ock åt dig bragt fram.

Men först och sist vi bedja dig, vår Fader,
Av ålder är ju det ditt dyra namn,
O, tänk på Israel, att de förströdda
Må samlas alla, alla i din famn!
Bär dem som förr på starka örnevingar (5)
Och uppbygg Sions murar än en gång,
Att ock från Jakobs tjäll må ljuvligt klinga
Inför din äras tron blott Lammets sång!

1, 5 Mos 27:13, 2, 2 Mos 28:30, 3, Jer 31:20,
4, Jes 63:1, 5, 5 Mos 42:11




Ursprungligen:
Det stundar snart, det stora jubelåret,
Och hednaverldens fullhet ingår re´n,
Och Jakobs barn, förströdda över jorden,
Då också fröjdas i Guds sannings sken.
Förbannelsen från Ebals höjder tystnat, (1)
Ty i välsignelse är den förbytt,
Och Abrahams och Isaks Gud som fordom
Besöker än sitt gamla folk på nytt.

Ack, utan tempel, gudstjänst, urim, tummim (2)
Hans arma Israel här irrat kring,
En skugga blott af hvad det fordom varit,
Ett hemlöst folk på jordens vida ring.
Men fångenskapens tid till ända skrider,
Det stora fri- och jubelår är när,
Och här och der en sakta susning bådar
Den vårtid Israel än lofvad är.

Guds fadershjerta måste sig förbarma,
Är icke Efraim hans käre son, (3)
Och Israel det arf Han åt sig korat,
Fastän det mött hans kallelse med hån?
Dock kan sin kallelse Han icke ångra,
Förbundet, som med Abraham Han slöt,
Står å hans sida fastare än bergen,
Hur tidigt än hans Israel det bröt.

Och nu ifrån förskingringen och bruset
Af tidens ström Han samla vill i frid
De öfverallt förspridde Jakobs söner,
Att ock för dem må gry en nådens tid.
Hans evangelium, det glada budet,
Skall höras vida ock i deras tjäll,
Tills mången son af Israel får hvila
I Abrahams, sin faders sköte säll.

Ty hjelten ifrån Edom och från Bozra (4)
I blodig skrud bland folken drager fram,
Och otrons hån och mörkrets krafter bäfva
Inför det milda, blödande Guds Lam.
Och kring det kors, der törnekrönt och smädad
Guds Son i ångest kämpat dagen lång,
Församlas nu från verldens alla länder
Det folk, som förde Honom dit en gång.

Så vänd dig då, o Israel, till Honom,
Han kallar dig i nåd ännu till sig.
Från synagogans dunkelhöljda förgård
Till helgedomen, öppnad helt för dig.
Ditt allt i alla nu Han sjelf vill vara,
Din prest, din konung och ditt offerlam,
Ditt träldomsok en gång Han sönderbrutit
Samt evig frihet ock åt dig bragt fram.

Men först och sist vi bedja dig, vår Fader,
Af ålder är ju det ditt dyra namn,
O, tänk på Israel, att de förströdda
Må samlas alla, alla i din famn!
Bär dem som förr på starka örnevingar (5)
Och uppbygg Zions murar än en gång,
Att ock från Jakobs tjäll må ljufligt klinga
Inför din äras tron blott Lammets sång!

1, 5 Mos 27:13, 2, 2 Mos 28:30, 3, Jer 31:20,
4, Jes 63:1, 5, 5 Mos 42:11

torsdag 24 december 2009

Bön för Israel

”Den som Israel förskingrat hafver,
Han varder honom ock igen för-
samlandes.” Jer 31:10

Tänk på ditt gamla förbundsfolk, o Herre,
Tänk på ditt Israel, fjärran från dig!
Ack, uti otro och hårdhet, dess värre,
Har det gått bort ifrån sanningens stig.
Värdes dock ännu dig trofast förbarma,
Se till det folk, som förkastat din nåd!
Herre, besök och förlossa de arma,
Lär dem att känna ditt salighetsråd!

Tänk på förbundet med Abraham, medan
Ännu i Mamre han slog upp sitt tält!
Tänk på din tjänare Moses – och sedan
Alla profeter, som synglaset ställt,
Glada i tron, mot den himmelska staden,
Medan de gästat som främmande här,
Allt ifrån Enok, den lysande raden
Till Malakias, den ytterste där.

Tänk på förbundet med Sonen – det lyder
Ju på en evig, en orubblig nåd. (1)
Tänk på det löftet, o Herre, som tyder
Än på fullbordan av frälsningens råd.
Samla det skingrade Israel åter, (2)
Högt låt det svaja, ditt rikes baner,
Korsets banér, under vilket du låter
Friden på jorden bli bofast allt mer!

Hjälp och välsigna, behåll och bevara
Alla, som börjat att tro i ditt namn,
Styrk dem i frestelsens mörker och fara,
Lär dem att fly till din öppnade famn!
Mörkret och kölden och dimmorna vike,
Ljuset – o, spride allt längre det sig!
Och då vi fostras som barn för ditt rike,
Gör oss ock alla till ett uti dig!

1, Ps 89:34-35, 2, Rom 11:26


”Den som Israel förskingrat hafver,
Han varder honom ock igen för-
samlandes.” Jer 31:10

Tänk på ditt gamla förbundsfolk, o Herre,
Tänk på ditt Israel, fjerran från dig!
Ack, uti otro och hårdhet, dess värre,
Har det gått bort ifrån sanningens stig.
Värdes dock ännu dig trofast förbarma,
Se till det folk, som förkastat din nåd!
Herre, besök och förlossa de arma,
Lär dem att känna ditt salighetsråd!

Tänk på förbundet med Abraham, medan
Ännu i Mamre han uppslog sitt tält!
Tänk på din tjenare Moses – och sedan
Alla profeter, som synglaset stält,
Glade i tron, mot den himmelska staden,
Medan de gästat som främmande här,
Allt ifrån Enok, den lysande raden
Till Malakias, den ytterste der.

Tänk på förbundet med Sonen – det lyder
Ju på en evig, en orubblig nåd. (1)
Tänk på det löftet, o Herre, som tyder
Än på fullbordan af frälsningens råd.
Samla det skingrade Israel åter, (2)
Högt låt det svaja, ditt rikes baner,
Korsets banér, under vilket du låter
Friden på jorden bli bofast allt mer!

Hjelp och välsigna, behåll och bevara
Alla, som börjat att tro i ditt namn,
Styrk dem i frestelsens mörker och fara,
Lär dem att fly till din öppnade famn!
Mörkret och kölden och dimmorna vike,
Ljuset – o, spride allt längre det sig!
Och då vi fostras som barn för ditt rike,
Gör oss ock alla till ett uti dig!

1, Ps 89:34-35, 2, Rom 11:26

måndag 21 december 2009

Svarta Sara

Några länkar som kan beröra denna dikt:
Kalmars hembygdsförening om versernas bakgrund
Projekt Runeberg återger dikten med musik (Nr 217 i Svensk Söndagsskolsångbok)
Enn Kokk i kommentarerna finns en lång diskussion om ord som neger

”Där uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt”.
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn så glatt.

”Där uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här,
Där får jag se Guds anlet klara
Och evigt bliva där Han är!”

En gång, en enda gång allena
Hon hört ”den vite läraren”,
Hon hört om blodet, som kan rena, (1)
Hon hört om Jesus, barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
Vars murar heta salighet; (2)
Där vill ock hon stå med i raden
Och lova Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd av hö och strå,
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjärtat bor ändå!

Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger där i glad förbidan
På vad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
Hon hört en gång av läraren,
Hon tänker på den ”nya jorden”
Och på den ”nya himmelen”.

”Där uppe ingen död skall vara”,
Hon sjunger – men allt mera matt,
”Och intet rop, och ingen fara,
Och ingen gråt och ingen natt.”

Allt svagare ännu blir rösten:
”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” –
”Och ingen död” – och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod,
Ty se, den lilla svarta Sara
Var vit och skär i Lammets blod!

1, Joh 1:7, 2, Jes 60:18



Ursprungligen:
”Der uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt”.
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn så gladt.

”Der uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här,
Der får jag se Guds anlet klara
Och evigt blifva der Han är!”

En gång, en enda gång allena
Hon hört ”den hvite läraren”,
Hon hört om blodet, som kan rena, (1)
Hon hört om Jesus, barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
Hvars murar heta salighet; (2)
Der vill ock hon stå med i raden
Och lofva Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd af hö och strå,
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjertat bor ändå!

Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger der i glad förbidan
På hvad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
Hon hört en gång af läraren,
Hon tänker på den ”nya jorden”
Och på den ”nya himmelen”.

”Der uppe ingen död skall vara”,
Hon sjunger – men allt mera matt,
”Och intet rop, och ingen fara,
Och ingen gråt och ingen natt.”

Allt svagare ännu blir rösten:
”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” –
”Och ingen död” – och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod,
Ty se, den lilla svarta Sara
Var hvit och skär i Lammets blod!

1, Joh 1:7, 2, Jes 60:18

Till de avresande missionärerna

Far er väg, er väg i frid,
Jakobs härar er ledsagar!
Herren, mäktig uti strid,
Själv i spetsen för er träder!

Som med Gideon Han än
är där ock med er i striden,
Tröstar helt på nytt igen,
När ni suckar efter friden!

Är Han alla dagar när,
O, vad är, att ni då bävar?
Hans den vida jorden är,
Hans de djupa vatten även!

Med Hans makt bevaras ni
Mitt i farorna och nöden,
Med hans makt ni skall få bli
Segervinnare i döden.

Gå i tron på Honom ut
Att till Lammets bröllop kalla!
I sin nådesfamn till slut
Vill Han ljuvligt samla alla.

Res så glatt hans fridsbanér,
Var Ni än drar fram på färden!
Själv Han strida skall för er,
Han, som övervunnit världen.

Fasta såsom bergen stå
Herrens löftesord, de rika,
Vila helt på dessa då,
Och de skall er aldrig svika!

Må vi mötas på den strand,
Där ej syndens vågor svalla,
Där, i fridens sälla land,
Där är rum för oss och alla.


Ursprungligen:
Faren eder väg i frid,
Jakobs härar er ledsage!
Herren, mägtig uti strid,
Sjelf i spetsen för er drage!

Som med Gideon Han än
Vare ock med er i striden,
Tröste städs på nytt igen,
När I sucken efter friden!

Är Han alla dagar när,
O, hvad är, att I då bäfven?
Hans den vida jorden är,
Hans de djupa vatten äfven!

Med Hans magt bevarens I
Midt i farorna och nöden,
Med hans Magt I skolen bli
Segervinnare i döden.

Gån i tron på Honom ut
Att till Lammets bröllop kalla!
I sin nådesfamn till slut
Vill Han ljufligt samla alla.

Resen gladt hans fridsbanér,
Hvar I dragen fram på färden!
Sjelf Han strida skall för er,
Han, som öfvervunnit verlden.

Fasta såsom bergen stå
Herrens löftesord, de rika,
Hvilen helt på dessa då,
Och de skola aldrig svika!

Må vi mötas på den strand,
Der ej syndens vågor svalla,
Der, i fridens sälla land,
Der är rum för oss och alla.

fredag 18 december 2009

Morgonrodnaden

Re´n bådar morgonstjärnan,
Att natten är förbi,
Och jordens söner vaknar
Till bot och bättring. Si,
Var stilla fläkt från havet
Oss bringar nya bud
Om hela folk, som börjar
Att vända sig till Gud.

Och regn från himlen faller
I milda skurar ner,
Blott ständigt nya under
Vårt häpna öga ser.
Var bön om nåd besvaras
I rikt och härligt mått.
Ack, över nya släkten
Guds Andes pingstvind gått.

Se, hednafolken böja
Ock knä för Herren Gud!
Och tusen hjärtan lyftas
I glada segerljud.
Och under tiden skyndar
En annan skara fram
Att söka nåd hos Jesus,
Det blödande Guds Lamm.

Far fort, far fort att stiga,
Du nya nådesflod!
Sträck dig till alla länder,
Gör allas vilja god!
Far fort, tills Herren kommer,
Och stanna icke förr
Än hela världen öppnat
För Sions Gud sin dörr!



Ursprungligen:
Re´n bådar morgonstjernan,
Att natten är förbi,
Och jordens söner vakna
Till bot och bättring. Si,
Hvar stilla flägt från hafvet
Oss bringar nya bud
Om hela folk, som börja
Att vända sig till Gud.

Och regn från himlen faller
I milda skurar ner,
Blott ständigt nya under
Vårt häpna öga ser.
Hvar bön om nåd besvaras
I rikt och härligt mått.
Ack, öfver nya slägten
Guds Andes pingstvind gått.

Se, hednafolken böja
Ock knä för Herren Gud!
Och tusen hjertan lyftas
I glada segerljud.
Och under tiden skyndar
En annan skara fram
Att söka nåd hos Jesus,
Det blödande Guds Lam.

Far fort, far fort att stiga,
Du nya nådesflod!
Sträck dig till alla länder,
Gör allas vilja god!
Far fort, tills Herren kommer,
Och stanna icke förr
Än hela verlden öppnat
För Zions Gud sin dörr!

torsdag 17 december 2009

Hednavärldens suckan

Redaktionell kommentar: Nedan, i Sandelldikten om mission från 1800-talet, förekommer idag starkt negativt laddade ord syftande framför allt på folk och folkgrupper. Orden signalerar nu för tiden rasism och är därför försedda med länkar för den som vill veta lite mer.

Ӏr han icke hedningarnes Gud?
Jo, visserligen.” Rom 3:29

Tusen, tusen själar sucka
Uti mörkrets bojor än,
Fastän Jesus köpt dem alla
Med sitt blod så dyrt igen.
Fastän Han åt dem förvärvat
Barnaskap och evig nåd,
Vandra de från Honom fjärran
Efter sina egna råd.

Ack, de känna icke Honom,
Känna icke livets stig,
Veta intet om den kärlek,
Som för dem har offrat sig.
Julens glada änglahälsning:
”Frälsaren är född åt er”,
Han ej, lik en ljuvlig solglimt,
Trängt i deras hjärtan ner.

Hör från stränderna af Ganges
Vilka suckar år från år!
Se, hur Labrador och Grönland
Bida efter sol och vår!
Hör från indianens wigwam
I den mörka skogens famn
Samma klagan förd af vinden,
I ”den store Andens” namn.

Se, hur Hams förtryckta söner
Vrida sig i träldom än!
Hottentotten, kaffern, negern
Och den vilda öknens män,
Bringa de ej samma hälsning
Till Europas kristna folk:
”Given oss det ljus I undfått,
Sänden oss en fridens tolk!”

Vi som fått Guds ord om händer
Och förstått att Gud är god,
Vi som funnit liv i Jesus
Och förlossning i hans blod,
Vi som se i våra bygder,
Hur Guds rike framåt går,
Bröder, skulle vi ej känna
Hednavärldens nöd som vår?

O, så må vi icke tröttna
Att så ut den ädla säd!
Senapskornet, minst af alla,
Blir till slut ett skuggrikt träd.
Må i tron vi stadigt bida
Efter Herrens arlaregn
Och hans eget verk befalla
I hans eget nådeshägn!

Herre, låt ditt rike komma,
Dit det icke kommit än!
Öppna väg, der väg ej varit,
Och sänd trogna såningsmän!
Samla hednavärldens skaror,
Under korsets fridsbanér –
Vi förbida dig, o Herre,
Du är Gud och ingen mer!




Redaktionell kommentar: Nedan, i Sandelldikten om mission från 1800-talet, förekommer idag starkt negativt laddade ord syftande framför allt på folk och folkgrupper. Orden signalerar nu för tiden rasism och är därför försedda med länkar för den som vill veta lite mer.

Ursprungligen:
Ӏr han icke hedningarnas Gud?
Jo, visserligen.” Rom 3:29

Tusen, tusen själar sucka
Uti mörkrets bojor än,
Fastän Jesus köpt dem alla
Med sitt blod så dyrt igen.
Fastän Han åt dem förvärfat
Barnaskap och evig nåd,
Vandra de från Honom fjerran
Efter sina egna råd.

Ack, de känna icke Honom,
Känna icke lifvets stig,
Veta intet om den kärlek,
Som för dem har offrat sig.
Julens glada englahelsning:
”Frälsaren är född åt er”,
Han ej, lik en ljuflig solglimt,
Trängt i deras hjertan ner.

Hör från stränderna af Ganges
Hvilka suckar år från år!
Se, hur Labrador och Grönland
Bida efter sol och vår!
Hör från indianens wigwam
I den mörka skogens famn
Samma klagan förd af vinden,
I ”den store Andens” namn.

Se, hur Hams förtryckta söner
Vrida sig i träldom än!
Hottentotten, kaffern, negern
Och den vilda öknens män,
Bringa de ej samma helsning
Till Europas kristna folk:
”Gifven oss det ljus I undfått,
Sänden oss en fridens tolk!”

Vi som fått Guds ord om händer
Och förstått att Gud är god,
Vi som funnit lif i Jesus
Och förlossning i hans blod,
Vi som se i våra bygder,
Hur Guds rike framåt går,
Bröder, skulle vi ej känna
Hednaverldens nöd som vår?

O, så må vi icke tröttna
Att så ut den ädla säd!
Senapskornet, minst af alla,
Blir till slut ett skuggrikt träd.
Må i tron vi stadigt bida
Efter Herrens arlaregn
Och hans eget verk befalla
I hans eget nådeshägn!

Herre, låt ditt rike komma,
Dit det icke kommit än!
Öppna väg, der väg ej varit,
Och sänd trogna såningsmän!
Samla hednaverldens skaror,
Under korsets fridsbanér –
Vi förbida dig, o Herre,
Du är Gud och ingen mer!

Så och spara icke!

”Så din säd om morgonen, och häll
icke upp med din hand om aftonen.”
Pred 11:6

Så med fulla händer
Ordets ädla säd
Och när Herren sänder
Sol och regn, dig gläd!

Så vid alla vatten,
Så, varhelst du går!
Ty jämväl om natten
Rot den sådden slår.

Så, när solen skiner
Varm från fästet ned,
Så, när stormen viner
Hotande och vred!

Så och tröttna icke,
Men blir handen matt,
Du mot målet blicke
Tillitsfullt och glatt!

Måste du än lida
Otrons smädeljud,
Så i tron och bida
Växten utav Gud!

Lyssna ej till hånet,
Där i Herrens hägn
Än du bidar dånet
Av ett arlaregn.

Synes brodden dröja,
Blir din väntan lång,
Får du aldrig höja
Här en skördesång.

Månn´du ej i ljuset
Av Guds himmels frid
Skall förnimma suset
Av en skördetid?

Men tills dagens svalkas,
O, far fort att så!
Och när kvällen nalkas,
Glad till vila gå!




Ursprungligen:
”Så din säd om morgonen, och häll
icke upp med din hand om aftonen.”
Pred 11:6


Så med fulla händer
Ordets ädla säd
Och när Herren sänder
Sol och regn, dig gläd!

Så vid alla vatten,
Så, hvarhelst du går!
Ty jemväl om natten
Rot den sådden slår.

Så, när solen skiner
Varm från fästet ned,
Så, när stormen hviner
Hotande och vred!

Så och tröttna icke,
Men blir handen matt,
Du mot målet blicke
Tillitsfullt och gladt!

Måste du än lida
Otrons smädeljud,
Så i tron och bida
Växten utaf Gud!

Lyssna ej till hånet,
Der i Herrens hägn
Än du bidar dånet
Af ett arlaregn.

Synes brodden dröja,
Blir din väntan lång,
Får du aldrig höja
Här en skördesång.

Månn´du ej i ljuset
Af Guds himmels frid
Skall förnimma suset
Af en skördetid?

Men tills dagens svalkas,
O, far fort att så!
Och när qvällen nalkas,
Glad till hvila gå!

måndag 14 december 2009

Bön att få tjäna Herren

O, Herre, Herre, led du varje steg
Och låt ditt ljus uti mitt mörker skina,
Låt mig få vattna någon åkerteg,
Av solen bränd och färdig att förtvina!

Låt mig få säga, vad du vill ha sagt,
Och välj därtill jämväl den rätta stunden!
Ha du på hand och fot och läppar akt,
Men framför allt ha akt på hjärtegrunden!

Låt mig få gå med något bud från dig,
Varthän du i din vishet själv mig sänder!
Jag intet är och intet har i mig,
Allt får jag taga blott av dina händer.

Du är så rik, och härligt är ditt råd,
Och jord och hav och himlar dig tillhöra;
Men, Herre, Herre, låt mig dock av nåd
Få tjäna dig och glad din vilja göra!



Ursprungligen:
O, Herre, Herre, led du hvarje steg
Och låt ditt ljus uti mitt mörker skina,
Låt mig få vattna någon åkerteg,
Af solen bränd och färdig att förtvina!

Låt mig få säga, hvad du vill ha sagdt,
Och velj dertill jemväl den rätta stunden!
Haf du på hand och fot och läppar akt,
Men framför allt haf akt på hjertegrunden!

Låt mig få gå med något bud från dig,
Hvarthän du i din vishet sjelf mig sänder!
Jag intet är och intet har i mig,
Allt får jag taga blott af dina händer.

Du är så rik, och härligt är ditt råd,
Och jord och haf och himlar dig tillhöra;
Men, Herre, Herre, låt mig dock af nåd
Få tjena dig och glad din vilja göra!

söndag 13 december 2009

Ingenting för mig

”Ingenting för mig att göra” – kan en kristen säga så?
I en värld där tusen själar utan vård och ledning gå,
Och där törnen och där tistlar skjuter upp vid varje steg,
Månne du ej kunde rensa någon liten åkerteg?

”Ingenting för dig att göra” – i en ond och stormig tid,
Medan tusen arma hjärtan suckar utan tröst och frid,
Medan mången blomma vissnar på den veka stängeln ner,
Därför att en skymt av solsken sällan blott mot henne ler?

”Ingenting för dig att göra” – finnes ej i Kristi hjord
Några späda lamm att nära med det dyra livets ord?
O, behöver ej hans kyrka flera väktare ännu?
Tänk på liknelsen om punden, pröva dig, hur handlar du?

”Ingenting för dig att göra” – dyre broder, hör jag rätt?
Är väl detta Kristi sinne? Säg mig, är det Kristi sätt?
När Han gav dig allt för intet, månne Han ej menat då,
Att du skulle glatt och villigt något bud åt Honom gå?

”Ingenting för dig att göra” – när din konung rustar sig,
Samlande de spridda härar till ett stort och väldigt krig,
När Han vill sin makt befästa, störta otrons bålverk ner?
Månne Han i kämpaledet även efter dig ej ser?

”Ingenting för dig att göra” – säger Han ej ock till dig,
Vad Han sade fordomtima till sin Petrus: ”Följ du mig?”
Och vill du av hjärtat följa Herren Kristus dag från dag,
Skall du snart begynna bedja: ”Sänd mig, Herre, här är jag!”



Ursprungligen:
”Ingenting för mig att göra” – kan en kristen säga så?
I en verld där tusen själar utan vård och ledning gå,
Och der törnen och der tistlar skjuta upp vid hvarje steg,
Månne du ej kunde rensa någon liten åkerteg?

”Ingenting för dig att göra” – i en ond och stormig tid,
Medan tusen arma hjertan sucka utan tröst och frid,
Medan mången blomma vissnar på den veka stängeln ner,
Derför att en skymt af solsken sällan blott mot henne ler?

”Ingenting för dig att göra” – finnes ej i Kristi hjord
Några späda lam att nära med det dyra lifvets ord?
O, behöfver ej hans kyrka flere väktare ännu?
Tänk på liknelsen om punden, pröfva dig, hur handlar du?

”Ingenting för dig att göra” – dyre broder, hör jag rätt?
Är väl detta Kristi sinne? Säg mig, är det Kristi sätt?
När Han gaf dig allt för intet, månne Han ej mente då,
Att du skulle gladt och villigt något bud åt Honom gå?

”Ingenting för dig att göra” – när din konung rustar sig,
Samlande de spridda härar till ett stort och väldigt krig,
När Han vill sin magt befästa, störta otrons bålverk ner?
Månne Han i kämpaledet äfven efter dig ej ser?

”Ingenting för dig att göra” – säger Han ej ock till dig,
Hvad Han sade fordomtima till sin Petrus: ”Följ du mig?”
Och vill du af hjertat följa Herren Kristus dag från dag,
Skall du snart begynna bedja: ”Sänd mig, Herre, här är jag!”

lördag 12 december 2009

Är det ringa att tjäna?

Luk 22:27

Är det ringa kall att tjäna?
O, vad säger Herrens ord,
Detta ljus för mina fötter
Uti mörkret på vår jord.

Ej att tjänas, nej, att tjäna
Jesus själv kom hit en gång,
Bar vår svaghet, våra bördor
Och allt främlingskapets tvång.

Är det ringa att få vandra
Samma stig, som Jesus gått?
Är det ringa att få giva,
Se´n jag allt för intet fått?

Är det ringa att få bära
Samma dräkt, som Jesus bar?
Är det ringa att få tjäna,
Då ock Jesus tjänat har?


Är det ringa att i lydnad
Vandra för min Faders bud?
Är det ringa att få älska
I min arma nästa – Gud?

Jesus god, förlåt min klagan
Och föröka du min tro,
Upplåt du mig ordets källa,
Vid dess rand är ljuvlig ro!

Låt din kärlek tända kärlek
Och se´n vidmakthålla den!
Lär mig älska som du älskar,
Där jag intet får igen!

Lär mig tjäna glatt min nästa
På vad sätt din Ande lär,
Och besinna, att din kärlek
Grunden för min frälsning är!


Ursprungligen:
Luk 22:27

Är det ringa kall att tjena?
O, hvad säger Herrens ord,
Detta ljus för mina fötter
Uti mörkret på vår jord.

Ej att tjenas, nej, att tjena
Jesus sjelf kom hit en gång,
Bar vår svaghet, våra bördor
Och allt främlingskapets tvång.

Är det ringa att få vandra
Samma stig, som Jesus gått?
Är det ringa att få gifva,
Se´n jag allt för intet fått?

Är det ringa att få bära
Samma drägt, som Jesus bar?
Är det ringa att få tjena,
Då ock Jesus tjenat har?

Är det ringa att i lydnad
Vandra för min Faders bud?
Är det ringa att få älska
I min arma nästa – Gud?

Jesus god, förlåt min klagan
Och föröka du min tro,
Upplåt du mig ordets källa,
Vid dess rand är ljuflig ro!

Låt din kärlek tända kärlek
Och se´n vidmagthålla den!
Lär mig älska som du älskar,
Der jag intet får igen!

Lär mig tjena gladt min nästa
På hvad sätt din Ande lär,
Och besinna, att din kärlek
Grunden för min frälsning är!

torsdag 10 december 2009

Ringa ting

”Ho är den, som dessa ringa
ting föraktar?” Sak 4:10

Förakta ej de ringa ting,
Som synas dig så små,
Att ingen särskild vikt vid dem
Din tanke fästa må!

Var vaken över ringa fel,
Om fel må kallas så,
En ringa gnista – se, hur den
En skog förtära må!

En ringa läcka månget skepp
Förstörde inom kort,
En ringa synd drog mången själ
Från Gud och himlen bort.

Ett vänligt ord av varning, tröst,
O, vad förborgad kraft
Ett sådant ord i Jesu namn
För månget hjärta haft!

Och inom hemmets lilla värld
Hur mycket solsken må
En vänlig uppsyn sprida där
Bland stora och bland små!

Den börda, som din broder bär,
Förakta icke den!
Du den i kärlek lätta kan,
Kan ock den öka än.

Den blomma Gud lät spira opp
Invid din broders stig,
O, trampa den ej tanklöst ned,
Det är ej gott för dig!

Den tår, som du ser pressas fram
Av vad du kallar än
Ett ”ringa ting”, en småsak blott,
Förakta icke den!

Besinna blott din Faders sätt
I stort och smått med dig:
Månn´ Han ej aktar på den nöd,
Som ringa är i sig?

Vad som är stort för dig, var viss
Han förbiser det ej!
För ringa äro ej för Gud
De ”ringa tingen”, nej!



Urspungligen:
”Ho är den, som dessa ringa
ting föraktar?” Sak 4:10

Förakta ej de ringa ting,
Som synas dig så små,
Att ingen särskild vigt vid dem
Din tanke fästa må!

Var vaken öfver ringa fel,
Om fel må kallas så,
En ringa gnista – se, hur den
En skog förtära må!

En ringa läcka månget skepp
Förstörde inom kort,
En ringa synd drog mången själ
Från Gud och himlen bort.

Ett vänligt ord af varning, tröst,
O, hvad förborgad kraft
Ett sådant ord i Jesu namn
För månget hjerta haft!

Och inom hemmets lilla verld
Hur mycket solsken må
En vänlig uppsyn sprida der
Bland stora och bland små!

Den börda, som din broder bär,
Förakta icke den!
Du den i kärlek lätta kan,
Kan ock den öka än.

Den blomma Gud lät spira opp
Invid din broders stig,
O, trampa den ej tanklöst ned,
Det är ej godt för dig!

Den tår, som du ser pressas fram
Af hvad du kallar än
En ”ringa ting”, en småsak blott,
Förakta icke den!

Besinna blott din Faders sätt
I stort och smått med dig:
Månn´ Han ej aktar på den nöd,
Som ringa är i sig?

Hvad som är stort för dig, var viss
Han förbiser det ej!
För ringa äro ej för Gud
De ”ringa tingen”, nej!

onsdag 9 december 2009

Trohet i det lilla

Var och en har fått
Något pund sig givet,
Lottlös ingen än
Vandrat genom livet.

Ingen är så arm,
Ingen är så ringa,
Att han säga må:
”Gåvor fick jag inga”.

Större, mindre – ja,
Så dem Herren delat;
Vem kan säga dock,
Att Han däri felat?

Må jag då ej se
Avundsamt på andra,
O, det vore ju
Att Guds vishet klandra!

Hellre vill jag då
Ockra med min gåva,
Tjäna, var jag kan,
Ock min Fader lova.

Kan det minsta frö
Till ett träd ock bliva
Samt åt vandraren
Skydd och svalka giva;

O, då kan ju ock
Minsta pundet bliva
Nyttigt på den plats
Gud däråt tänkt giva!

Jesu, gör mig du
Trogen i det lilla,
Lär mig tjäna dig
Obemärkt och stilla!



Ursprungligen:
Hvar och en har fått
Något pund sig gifvet,
Lottlös ingen än
Vandrat genom lifvet.

Ingen är så arm,
Ingen är så ringa,
Att han säga må:
”Gåfvor fick jag inga”.

Större, mindre – ja,
Så dem Herren delat;
Hvem kan säga dock,
Att Han deri felat?

Må jag då ej se
Afvundsamt på andra,
O, det vore ju
Att Guds vishet klandra!

Hellre vill jag då
Ockra med min gåfva,
Tjena, hvar jag kan,
Ock min Fader lofva.

Kan det minsta frö
Till ett träd ock blifva
Samt åt vandraren
Skydd och svalka gifva;

O, då kan ju ock
Minsta pundet blifva
Nyttigt på den plats
Gud deråt tänkt gifva!

Jesu, gör mig du
Trogen i det lilla,
Lär mig tjena dig
Obemärkt och stilla!

måndag 7 december 2009

Vänliga ord

”Varen hvar med annan vänlige
uti broderlig kärlek.” Rom 12:10
”Ett vänligt ord fröjdar.” Ordspr 12:25

O, hur kärleksfull, hur vänlig
Klingar icke Jesu röst!
I hans ord, vad djup av visdom,
Och jämväl vad djup av tröst!

Vill du efterfölja Honom,
Tala vänligt även du!
Milda ord lik daggen falla
På en frusen mark ännu.

Ja, som jordens bästa rosor
Dofta kärleksfulla ord,
Men de bittra äro nässlor
Ur en ond, fördärvad jord.

Ej vill du plantera nässlor
Kring din dörr, nej, hellre må
Kärlekens och fridens rosor
Der i ljuvlig blomning stå.

Tala vänligt! solens stråle
Smälter klippans snö och is.
Tala vänligt! ord af kärlek
Smälta hjärtan till Guds pris.

Tala vänligt! för den trötte
Lik en hälsodryck det är.
Tala vänligt! nästans börda
Du till hälften därmed bär.

Solen sjunker tyst i väster;
Kanske står du snart för Gud,
Eller kanske snart din broder
Får från Honom samma bud.

Fly till Jesus! Han allena
Verkar kärlek ren och sann.
Han allena lär oss tala
Huldt och vänligt med varann´.




Ursprungligen:
”Varen hvar med annan vänlige
uti broderlig kärlek.” Rom 12:10
”Ett vänligt ord fröjdar.” Ordspr 12:25

O, hur kärleksfull, hur vänlig
Klingar icke Jesu röst!
I hans ord, hvad djup af visdom,
Och jemväl hvad djup af tröst!

Vill du efterfölja Honom,
Tala vänligt äfven du!
Milda ord lik daggen falla
På en frusen mark ännu.

Ja, som jordens bästa rosor
Dofta kärleksfulla ord,
Men de bittra äro nässlor
Ur en ond, förderfvad jord.

Ej vill du plantera nässlor
Kring din dörr, nej, hellre må
Kärlekens och fridens rosor
Der i ljuflig blomning stå.

Tala vänligt! solens stråle
Smälter klippans snö och is.
Tala vänligt! ord af kärlek
Smälta hjertan till Guds pris.

Tala vänligt! för den trötte
Lik en helsodryck det är.
Tala vänligt! nästans börda
Du till hälften dermed bär.

Solen sjunker tyst i vester;
Kanske står du snart för Gud,
Eller kanske snart din broder
Får från Honom samma bud.

Fly till Jesus! Han allena
Verkar kärlek ren och sann.
Han allena lär oss tala
Huldt och vänligt med hvarann´.

söndag 6 december 2009

Tänk ej ont emot din broder

”Ingen tänke något ondt emot sin
broder i sitt hjerta.” Sak 7:10

O, tänk ej ont emot din broder,
Är han i allt ej lik dig – vad?
Han är ju barn av samma moder,
Jerusalem – Guds fria stad!
Och samme Fader eder leder,
Och samma Ande bor i eder,
Och livade av samma hopp,
Mot samma mål ni skådar opp.

Så tänk ej ont uti ditt hjärta,
Låt där ej misstrons törnen gro,
De stinga blott och vålla smärta
Och störa hemligt själens ro.
Ack, om du älskar den som födde,
Du älskar också de förströdde,
De skilda barnen av en Far,
Som omsorg om dem alla har.

Och får du även mycket lida
Utav en broders många fel,
Säg det för Herren blott och bida –
Din Fader är ju hans jämväl!
Och med sin nåd och med sin aga
Skall denne Fader väl så laga,
Att denna klagan ock blir din:
”Vad är min broders skuld mot min?”

Så tänk ej ont emot din broder,
Han kämpar samma strid som du,
Och kanske heta tårefloder
Utur hans ögon pressas nu!
Ja, kanske då ditt hjärta tiger,
Hans rop om hjälp ur djupen stiger,
Och Herren, som i lönndom ser,
Allt större nåd sitt barn beter.



Ursprungligen:
”Ingen tänke något ondt emot sin
broder i sitt hjerta.” Sak 7:10

O, tänk ej ondt emot din broder,
Är han i allt ej lik dig – hvad?
Han är ju barn af samma moder,
Jerusalem – Guds fria stad!
Och samme Fader eder leder,
Och samma Ande bor i eder,
Och lifvade af samma hopp,
Mot samma mål I skåden opp.

Så tänk ej ondt uti ditt hjerta,
Låt der ej misstrons törnen gro,
De stinga blott och vålla smärta
Och störa hemligt själens ro.
Ack, om du älskar den som födde,
Du älskar också de förströdde,
De skilda barnen af en Far,
Som omsorg om dem alla har.

Och får du äfven mycket lida
Utaf en broders många fel,
Säg det för Herren blott och bida –
Din Fader är ju hans jemväl!
Och med sin nåd och med sin aga
Skall denne Fader väl så laga,
Att denna klagan ock blir din:
”Hvad är min broders skuld mot min?”

Så tänk ej ondt emot din broder,
Han kämpar samma strid som du,
Och kanske heta tårefloder
Utur hans ögon pressas nu!
Ja, kanske då ditt hjerta tiger,
Hans rop om hjelp ur djupen stiger,
Och Herren, som i lönndom ser,
Allt större nåd sitt barn beter.

torsdag 3 december 2009

Den barmhärtige samariten

Luk 10:25-37

Har han kommit till dig, den hjälparen huld
Och förbundit din sargade själ,
Har Han tagit på sig din nöd och din skuld
Och för evigt ställt allt åt dig väl,
O, säg, huru tackar du Honom?

Har Han gjutit sin frid, den oljan så ren,
I ditt samvetes blödande sår
Och sagt sitt: ”Var tröst, du av världen är en,
Se, för intet du allt av mig får!”
O, säg, huru tackar du Honom?

Sitt himmelska vin har Han iskänkt dig det,
Att ock du börjat löpa med fröjd
På den väg, där du nyss låg ensam och grät,
Under bördan förintad och böjd,
O, säg, huru tackar du Honom?

Se, nu bjuder Han dig, hur härligt och stort,
Att ock tjäna, varhelst du det kan.
Gör åt nästan vad Han i nåd åt dig gjort,
Om du än skulle lönas som Han,
Och gläds att få leva för Honom!

Bliv hans sändebud här, varhelst du går fram,
Säg för alla, hur ljuvlig Han är!
I tron visa hän på det dyra Guds Lamm,
Som din skuld med all världens ju bär,
Och gläds att få leva för Honom!

Lik den gömda viol i skogarnas famn
Må du sprida den kärlekens doft,
Som för världen gör känt hans härliga namn,
O, vad nåd för ett flygande stoft –
Så gläds att få leva för Honom!



Ursprungligen:
Luk 10:25-37

Har han kommit till dig, den hjelparen huld
Och förbundit din sargade själ,
Har Han tagit på sig din nöd och din skuld
Och för evigt stält allt åt dig väl,
O, säg, huru tackar du Honom?

Har Han gjutit sin frid, den oljan så ren,
I ditt samvetes blödande sår
Och sagt sitt: ”Var tröst, du af verlden är en,
Se, för intet du allt af mig får!”
O, säg, huru tackar du Honom?

Sitt himmelska vin har Han iskänkt dig det,
Att ock du börjat löpa med fröjd
På den väg, der du nyss låg ensam och gret,
Under bördan förintad och böjd,
O, säg, huru tackar du Honom?

Se, nu bjuder Han dig, hur härligt och stort,
Att ock tjena, hvarhelst du det kan.
Gör åt nestan hvad Han i nåd åt dig gjort,
Om du än skulle lönas som Han,
Och gläds att få lefva för Honom!

Blif hans sändebud här, hvarhelst du går fram,
Säg för alla, hur ljuflig Han är!
I tron visa hän på det dyra Guds Lam,
Som din skuld med all verldens ju bär,
Och gläds att få lefva för Honom!

Lik den gömda viol i skogarnas famn
Må du sprida det kärlekens doft,
Som för verlden gör kändt hans härliga namn,
O, hvad nåd för ett flygande stoft –
Så gläds att få lefva för Honom!