Under Adventstiden

”Zions barn vare glada öfver sin
Konung.” Ps 149:2

Välkommen till fattiga hjärtan,
Du ärans Konung och Gud
Nu viker den hopplösa smärtan,
Nu tystnar ock klagans ljud.

Nu stillar sig tårarnas flöden,
Nu viker mörker och natt,
Ty livet går fram utur döden
Och ljuset oss hälsar glatt.

Se, stjärnan, i ordet oss lovad,
Kring jorden kastar sitt sken!
Så rikt och så härligt begåvad,
Sig fröjde all världen re´n!

Det folk som i mörker försmäktar,
Skall skåda frälsningens råd,
Den själen, som själv intet mäktar,
Skall frälsas av idel nåd.

Ty liv och förlossning oss bringar
Guds Son, Guds väsendes bild,
Han synden och döden betvingar,
Saktmodig, tålig och mild.

Välkommen, o Jesu, till jorden,
Ack drag bland oss alla in!
Vår Goel, vår lösare vorden,
O, gör mig blott helt till din!

Välkommen, o Jesu, att gästa
I fattiga syndares hem!
Välkommen att evigt dig fästa
En utkorad brud bland dem!

Tag bort vad som står dig i vägen,
Gör rum i hjärtat för dig!
Du går ju så huld och så trägen
Jämväl efter mig – ja mig.

Så låt mig för evigt få bliva
Din mödas, din kärleks lön,
Ja, värdes ditt amen ock giva
Åt denna min adventsbön.




Ursprungligen:
”Zions barn vare glada öfver sin
Konung.” Ps 149:2

Välkommen till fattiga hjertan,
Du ärans Konung och Gud
Nu vike den hopplösa smärtan,
Nu tystne ock klagans ljud.

Nu stille sig tårarnas flöden,
Nu vike mörker och natt,
Ty lifvet går fram utur döden
Och ljuset oss helsar gladt.

Se, stjernan, i ordet oss lofvad,
Kring jorden kastar sitt sken!
Så rikt och så härligt begåfvad,
Sig fröjde all verlden re´n!

Det folk som i mörker försmäktar,
Skall skåda frälsningens råd,
Den själen, som sjelf intet mägtar,
Skall frälsas af idel nåd.

Ty lif och förlossning oss bringar
Guds Son, Guds väsendes bild,
Han synden och döden betvingar,
Saktmodig, tålig och mild.

Välkommen, o Jesu, till jorden,
Ack drag bland oss alla in!
Vår Goel, vår lösare vorden,
O, gör mig blott helt till din!

Välkommen, o Jesu, att gästa
I fattiga syndares hem!
Välkommen att evigt dig fästa
En utkorad brud bland dem!

Tag bort hvad som står dig i vägen,
Gör rum i hjertat för dig!
Du går ju så huld och så trägen
Jemväl efter mig – ja mig.

Så låt mig för evigt få blifva
Din mödas, din kärleks lön,
Ja, värdes ditt amen ock gifva
Åt denna min adventsbön.

Ärans konung

”Gören portarna vida och dörrarna
i verlden höga, att ärans konung må
draga derin.” Ps 21:7

Gör dörren hög, gör porten vid
För ärans Konung mild och blid,
Och ropa högt med gladlig röst:
Här kommer ärans Konung!

Vem är då ärans Konung, säg?
Vart leder denne Konungs väg?
I himlen prisas högt hans namn,
Men är det känt på jorden?

Hans rike är rättfärdighet,
Av evighet Han grundat det,
Dock lämnar Han sin äras tron
Och blir en träl på jorden.

Försakande sin gudomsmakt,
Sitt rikes glans, sin kungaprakt,
Han lägger pärlekronan av
Och tager törnekronan.

Den ärans Konung är för visst
Guds Son, vår Herre, Jesus Krist,
I nåd och kärlek ingen lik
I himlen och på jorden.

Så fröjde sig nu stad och land,
Och klinge högt från strand till strand
Det glada bud: Bereden väg
För Jesus – ärans Konung!

Men du, ja du, som detta hör
O, månne dig hans kärlek rör,
Och månne du väl låter upp
Ditt hem för ärans Konung?

O, sluter än ditt hjärta sig,
Och finner Han ej rum hos dig,
Hur vill du möta sist en gång
Den store ärans Konung?



Usprungligen:
”Gören portarna vida och dörrarna
i verlden höga, att ärans konung må
draga derin.” Ps 21:7

Gör dörren hög, gör porten vid
För ärans Konung mild och blid,
Och ropa högt med gladlig röst:
Här kommer ärans Konung!

Hvem är då ärans Konung, säg?
Hvart leder denne Konungs väg?
I himlen prisas högt hans namn,
Men är det kändt på jorden?

Hans rike är rättfärdighet,
Af evighet Han grundat det,
Dock lemnar Han sin äras tron
Och blir en träl på jorden.

Försakande sin gudomsmagt,
Sitt rikes glans, sin kungaprakt,
Han lägger perlekronan af
Och tager törnekronan.

Den ärans Konung är för visst
Guds Son, vår Herre, Jesus Krist,
I nåd och kärlek ingen lik
I himlen och på jorden.

Så fröjde sig nu stad och land,
Och klinge högt från strand till strand
Det glada bud: Bereden väg
För Jesus – ärans Konung!

Men du, ja du, som detta hör
O, månne dig hans kärlek rör,
Och månne du väl låter upp
Ditt hem för ärans Konung?

O, sluter än ditt hjerta sig,
Och finner Han ej rum hos dig,
Hur vill du möta sist en gång
Den store ärans Konung?

Pilgrimen

” I tron äro alla dessa döda och
hafva dock intet fått af löftet, utan
sett det fjerranefter och trott deruppå
och låtit sig nöja, bekännande sig
vara gäster och främmande på jorden.
Ty de, som sådant säga, gifva tillkänna,
att de söka ett fädernesland.”
Hebr 11:13-14

”Du ilande pilgrim, vart skyndar du hän?
Kom vila en stund här bland lustgårdens trän!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, min vila det är
Att skynda mot glädjen, som väntar mig där.”

-”Men högt står dock solen på himmelen än,
Och fåglarna sjunga så ljuvligt, min vän.

Och blommorna dofta så skönt vid din väg,
O, vill du ej binda en krans åt dig, säg?

Kom sätt dig vid stranden av spegelklar flod,
Det livar, det stärker din håg och ditt mod!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, där uppe jag skall
Få sitta vid livsälven, ´klar som kristall´.

Till sången, likt dånet av skummande våg,
Kring glänsande tronen, dit hän står min håg.

Hur ljuva de rosor du bjuder mig på,
De sakna ej stingande törnen ändå.

Men hemma på hinsidan Jordan – ack, ja,
Där plockar jag rosor, som taggar ej ha.

Blott tanken på hemmet gör pilgrimen stark,
Han vågar ej vila på osäker mark.

Blott tanken på hemmet förnyar hans hopp
Och lyfter de maktlösa händerna opp.

Så gör mig ej hinder, du lockande värld,
Till hemmet i höjden går ilande färd.”





Ursprungligen:
” I tron äro alla dessa döda och
hafva dock intet fått af löftet, utan
sett det fjerranefter och trott deruppå
och låtit sig nöja, bekännande sig
vara gäster och främmande på jorden.
Ty de, som sådant säga, gifva tillkänna,
att de söka ett fädernesland.”
Hebr 11:13-14

”Du ilande pilgrim, hvart skyndar du hän?
Kom hvila en stund här bland lustgårdens trän!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, min hvila det är
Att skynda mot glädjen, som väntar mig der.”

-”Men högt står dock solen på himmelen än,
Och fåglarna sjunga så ljufligt, min vän.

Och blommorna dofta så skönt vid din väg,
O, vill du ej binda en krans åt dig, säg?

Kom sätt dig vid stranden af spegelklar flod,
Det lifvar, det stärker din håg och ditt mod!”

-”Nej, hemmet mig vinkar, der uppe jag skall
Få sitta vid lifselven, ´klar som kristall´.

Till sången, likt dånet af skummande våg,
Kring glänsande tronen, dit hän står min håg.

Hur ljufva de rosor du bjuder mig på,
De sakna ej stingande törnen ändå.

Men hemma på hinsidan Jordan – ack, ja,
Der plockar jag rosor, som taggar ej ha.

Blott tanken på hemmet gör pilgrimen stark,
Han vågar ej hvila på osäker mark.

Blott tanken på hemmet förnyar hans hopp
Och lyfter de magtlösa händerna opp.

Så gör mig ej hinder, du lockande verld,
Till hemmet i höjden går ilande färd.”

Sörj ej över dem, som sover!

Sörj ej över dem, som sova
Med Guds frid i gravens sköt!
De en gång ock skola lova
Herre Gud för vilan söt,
Ja, för segern över döden,
Genom Kristus skänkt åt dem,
Och för vägen genom nöden
Till den rätta glädjens hem.

Herren själv ju säga låter
Till vårt arma hjärtas tröst,
Att när Han skall komma åter
Vid basunens tordönsröst,
Skall Han först ur graven kalla
Dem, som dött i Jesu tro,
Och därefter samla alla
De som leva, till sin ro.

O, den sälla morgonstunden
Är väl värd en sorgens natt!
Vissnar än vart blad i lunden,
Må vi ändå bida glatt!
Snart vi återfå de kära,
Som i förväg gått dit opp.
Herren vare tack och ära
För så ljuvligt framtidshopp!




Ursprungligen:
Sörj ej öfver dem, som sofva
Med Guds frid i grafvens sköt!
De en gång ock skola lofva
Herre Gud för hvilan söt,
Ja, för segern öfver döden,
Genom Kristus skänkt åt dem,
Och för vägen genom nöden
Till den rätta glädjens hem.

Herren sjelf ju säga låter
Till vårt arma hjertas tröst,
Att när Han skall komma åter
Vid basunens tordönsröst,
Skall Han först ur grafven kalla
Dem, som dött i Jesu tro,
Och derefter samla alla
De som lefva, till sin ro.

O, den sälla morgonstunden
Är väl värd en sorgens natt!
Vissnar än hvart blad i lunden,
Må vi ändå bida gladt!
Snart vi återfå de kära,
Som i förväg gått dit opp.
Herren vare tack och ära
För så ljufligt framtidshopp!

Sådd och skörd

”Det varder sådt förgängligt
och skall uppstå oförgängligt.”
1Kor 15:42-43

Lär mig, du skog, att vissna glad
Och tänka trots de gula blad:
En bättre vår snart blommar,
Då livets träd skall härligt stå
Och sina djupa rötter slå
I evighetens sommar!

Lär mig, du lilla näktergal,
Att lämna nöjd min kända dal
Och fly mot fjärran stranden,
Där jordens vinter mig ej når,
Och där Guds lov jag sjunga får,
Helt fri från syndabanden!

Du lilla fjäril, lär mig du
Att vänta glad i tron ännu
Det bud, som lov mig bringar
Att lägga vinterdräkten av
Och uppstå ur min gömda grav
Med nya, lätta vingar!

Lär mig, du korn, som göms i jord
Att tåligt på min Herres ord
Den sälla morgon bida,
Då jag en gång med nyväckt hopp
Ur svarta mullen skall stå opp
Till glädjen vid hans sida!

Lär mig, min Herre Jesu Krist,
Att dö med dig, på det jag sist
Må leva uti höjden
Och sjunga där i högre kor:
Långfredag, väl din nöd var stor
Men större påskdagsfröjden!

Denna psalm tillskrivs A G Oehlenschläger (1813) i Svenska Psalmboken.
Jämför alltså gärna med Ps 304.



Ursprungligen:
”Det varder sådt förgängligt
och skall uppstå oförgängligt.”
1Kor 15:42-43

Lär mig, du skog, att vissna glad
Och tänka trots de gula blad:
En bättre vår snart blommar,
Då lifvets träd skall härligt stå
Och sina djupa rötter slå
I evighetens sommar!

Lär mig, du lilla näktergal,
Att lemna nöjd min kända dal
Och fly mot fjerran stranden,
Der jordens vinter mig ej når,
Och der Guds lof jag sjunga får,
Helt fri från syndabanden!

Du lilla fjäril, lär mig du
Att vänta glad i tron ännu
Det bud, som lof mig bringar
Att lägga vinterdrägten af
Och uppstå ur min gömda graf
Med nya, lätta vingar!

Lär mig, du korn, som göms i jord
Att tåligt på min Herres ord
Den sälla morgon bida,
Då jag en gång med nyväckt hopp
Ur svarta mullen skall stå opp
Till glädjen vid hans sida!

Lär mig, min Herre Jesu Krist,
Att dö med dig, på det jag sist
Må lefva uti höjden
Och sjunga der i högre kor:
Långfredag, väl din nöd var stor
Men större påskdagsfröjden!

Herren kommer

Vilken härlig syn,
När en gång i skyn
Jesus komma skall tillbaka
Med en skara stor,
Som i himlen bor
Och som re´n dess fröjd fått smaka!
Herre, giv, att jag
Väntande din dag
Städse bedja må och vaka!

Må ej tidens flärd,
Ack, så föga värd,
Härlighetens hopp försvaga!
Herre, stor i råd,
Kom då förr i nåd
Med din trogna fadersaga!
Men i nödens tid
Tillsäg mig din frid,
Hjälp ock själv att bördan draga!

Vad än möter mig,
Lär mig vänta dig,
Gå och vänta alla dagar!
Ty det står ju klart,
Att du kommer snart,
Kommer när dig helst behagar.
O, vad nåd att då
Här i tiden få
Komma till dig alla dagar!



Hvilken härlig syn,
När en gång i skyn
Jesus komma skall tillbaka
Med en skara stor,
Som i himlen bor
Och som re´n dess fröjd fått smaka!
Herre, gif, att jag
Väntande din dag
Städse bedja må och vaka!

Må ej tidens flärd,
Ack, så föga värd,
Härlighetens hopp försvaga!
Herre, stor i råd,
Kom då förr i nåd
Med din trogna fadersaga!
Men i nödens tid
Tillsäg mig din frid,
Hjelp ock sjelf att bördan draga!

Hvad än möter mig,
Lär mig vänta dig,
Gå och vänta alla dagar!
Ty det står ju klart,
Att du kommer snart,
Kommer när dig helst behagar.
O, hvad nåd att då
Här i tiden få
Komma till dig alla dagar!