fredag 31 juli 2009

Hvad skall möta mig idag?

Hvad skall väl möta mig idag?
Jo, just vad Herren vill!
Det mått af sorg och fröjd, som Han
I nåd mig mäter till.

Den vederqvickelse, den tröst,
Som mig af nöden är,
Men ock den tuktan och den tyngd,
Som jag behöfver här.

Hvad kunna menskor göra mig?
Ack, ej det minsta grand!
Allt kommer ju ifrån min Gud,
Allt hvilar i hans hand.

Hvad som käns bittert, då jag ser
Blott menskoråd, blir lätt,
Så snart jag ser Guds hand deri,
Och hans regeringssätt.

Hvad gälla menskoord mot hans,
Hvad menskors dom och pris?
”I deras mun är intet visst”,
Och ingen bland dem vis.

Nej, Herren Gud är ensam stor
I magt, men ock i nåd,
Hans väg är rätt, hans väg är god,
Och heligt är hans råd.

Den förödmjukelse Han ger,
O, må jag taga den
Utaf hans hand och böja mig
Hvar dag derunder än!

Må Han ej, som Han finner bäst,
Och feja här sitt guld?
Jag är ju dock hans kära barn
Och Han min Fader huld.

Min Fader – hvilken mägtig tröst
I striden först och sist!
Det barn Han på sitt hjerta bär,
Det bär Han hem förvisst!

torsdag 30 juli 2009

En gyllene regel

Bered dig hvarje dag på nya prof,
På nya frestelser och nya strider,
Ty vet, att detta göres dig behof,
Och vänta aldrig här på ”bättre tider”.
Den ”bättre tiden” komma skall – men ej
Förr´n detta ”första är förgånget”, nej!

Men hvarje dag har icke blott sin nöd,
Den har ock lika visst sin nåd och gåfva.
Ack, är du frälst från synd och dom och död,
Nog har du skäl att tacka, prisa, lofva
Och vara nöjd, om än du mången gång
Får smaka något utaf verldens tvång.

Hvar dag du får dock gå till Herren sjelf
Med alla synder, alla sorger dina;
Hvar dag du hemta får ur nådens elf,
Hvars djupa källsprång aldrig skall försina.
Hvar dag du komma får på nytt igen
Till ordets gröna betesmarker än.

Hvar dag du har vid Faderns högra hand
”Försvararen”, hvars förbön evigt gäller,
”Åklagaren”, uti sin död han band
Och med ett ord Han strax nu honom fäller,
Hvar dag du vandra får uti den skrud,
Som ställer dig ostrafflig för din Gud.

Hvar dag skall köttet göra dig besvär,
Att du ock väl med Paulus månde klaga:
”Ho löser mig?” – men på den vägen lär
Du ju dess mera efter målet jaga
Och hoppfullt fröjdas åt den rolighet,
Som Gud beredt sitt folk af evighet.

Så tag då hvarje dag af Gud – hvad mått
Af tyngd och lättnad den än med sig bringar,
Men tag allt jemt en dag i sender blott,
Ty vet, det ger den längsta dag ock vingar!
Och så en gång med ljusa anletsdrag
Han nalkas äfven – din förlossnings dag!

tisdag 28 juli 2009

Dit Gud mig leder

Dit Gud mig leder, vill jag gå
Och vägen sjelf ej välja;
Nöjd med det kors Han lägger på,
Jag vill mig icke qvälja
Med fåfäng sorg och modlöshet;
Han, som mitt bästa vill och vet,
Han är min käre Fader!

Min framtid hvilar i hans hand,
Han bär mig på sitt hjerta,
Mig träffar ej det minsta grand
Af glädje eller smärta,
Det sjelf han icke afvägt har;
Och samme trogne vän Han var,
Han alltid skall förblifva.

Hvad han mig gifver, vill jag då
Med barnsligt sinne taga;
Och lägger Han en börda på,
Han hjelper den ock draga.
När solen lyser kring min stig
Och när i moln den gömmer sig,
Han är mig lika nära.

Hvad Han då tager, vill jag gladt
Och utan klagan lemna
Han är ju sjelf min högsta skatt,
Hvad är då värdt att nämna
De ting, som ändå snart förgås;
Han, som af ingen vexling nås,
Han är ju min för evigt.

Och evig, såsom sjelf Han är,
Hans kärlek är, den rika;
Af evighet Han haft mig kär
Och skall mig aldrig svika.
Jag litar på hans trofasthet,
Och såsom den der intet vet,
Jag hvilar blott vid Honom!

måndag 27 juli 2009

Var nöjd med din plats

Var nöjd med den plats, der din Fader dig satt,
Och önska ej mer än Han dig ger!
Är Jesus din högsta, din eviga skatt,
Hvad kunde du önska dig mer?
Hans trohet och kärlek du trygge dig vid,
Men aldrig du vänte en varaktig frid
Uti öknen!

Nej, öknen är icke ditt Kanaan – der skall
Du blott slå din tälthydda opp
För natten, och natten är stormig och kall,
Men morgonen bringar dig hopp.
Du vandrar ju också mot morgonens land,
Och det vid din trofaste Josue hand.
Så var stilla!

Och tänk ej förmätet: ”O, vore min lott
En annan, jag skulle hvar stund
Blott tacka och lofva! Och hade jag fått
Ett större, ett rikare pund,
Jag skulle då ockra med glädje dermed
Och utså den himmelska sanningens säd,
Hvar jag framgick”.

Nej, ockra med pundet, som Herren dig gett,
Han ser ju på troheten blott!
Var viss, att en jemnare väg Han dig ledt,
Om det hade varit dig godt!
Den plats, der han satt dig, den passar för dig;
Din Fader har valt den – var stilla och tig
Vid hans ledning!

De törnen, som såra och stinga din fot,
Var viss, Han dem plockade bort,
De upprörda böljornas vredgade hot
Han stillade ock inom kort,
Om detta för dig vore nyttigt – men vet,
Han skådar på målet och endast på det,
Ej på vägen!

Så lär dig ock du se på målet och gå
Med glädje den väg Han dig för!
Hur djupt den bär nedåt – se uppåt ändå,
Ditt rop Han ”ur djupen” ock hör!
Och bäst du dig tror på det stormande haf,
Du står ju på stranden, ty segern Han gaf
Genom Jesus.

lördag 25 juli 2009

Rättfärdighetens frukt

(Jes 32:17)

”Rättfärdighetens frukt skall vara frid,
Och evig trygghet skall dess nytta vara”;
O, Herre, hjelp mig i en stormig tid
Att sanningen häraf allt mer förfara!

I verlden är så mycket kamp och strid,
Ja, ofta ock bland dina barn, dess värre!
”Välsigna dock ännu ditt folk med frid” (1)
Och lär oss vandra i din fruktan, Herre!

Det egna hjertat är ju först och sist
En tummelplats för stridens vilda vågor;
Men bjud ock der din frid, o Jesu Krist,
Och stilla otrons många gömda frågor.

Drag fram, drag fram, du fridens konung kär!
”Ditt herradöme bland oss stort skall vara,
Men ock på friden ingen ände der”, (2)
Så lyda löftesorden evigt klara.

”Min nåd skall icke vika bort från dig,
Och fridsförbundet skall ej heller falla”, (3)
Så säger du, o Jesus, ock till mig,
Ty också mina synder, bar du alla.

Ja, ”näpsten låg en gång på dig, att jag
Igenom dig min frid nu skulle hafva”. (4)
Ack, lär mig så i klar som mulen dag
Att på de dyra orden barnsligt stafva!

Jag är förlorad i mig sjelf, om du
Vill efter lagen gå med mig till rätta;
Men du vill undfå syndare ännu,
Så har du sagt – jag håller mig vid detta.

Så är du sjelf min frid, o Jesu kär, (5)
Trots alla skiften i mitt arma hjerta;
Trots allt, som denna frid vill störa här,
Du är min frid i glädje och i smärta.

Du är min frid, när allting sviker mig,
Min frid, när jordens sköra trådar brista:
All salighet, allt lif är blott i dig,
Mitt fridsvilkor – det första och det sista!

1, Ps 29:11, 2, Jes 9:7, 3, Jes 54:10, 4, Jes 53:5,
5, Ef 2:14

fredag 24 juli 2009

Stilla, hvad vill du dock mer?

Se, ifrån himmelen höga
Blickar Guds trofasta öga
Vänligt och mildt till dig ner.
Stilla – hvad vill du dock mer?

Om än ett åskmoln sig samlar,
Om uti mörker du famlar,
Likväl hans öga dig ser.
Stilla – hvad vill du dock mer?

Gråter du, räknar Han tåren,
Lider du, läker Han såren,
Ber du, Han hör, hvad du ber.
Stilla –hvad vill du dock mer?

Glöms du af jordiska vänner,
Herren de sina ju känner,
Allt till ditt bästa ock sker.
Stilla – hvad vill du dock mer?

Trycker dig synden till jorden,
Trösta dig än vid de orden:
Herren sin nåd dig beter.
Stilla – hvad vill du dock mer?

Fruktar du ännu för döden,
Denna den yttersta nöden,
Jesus har slagit den ner.
Stilla – hvad vill du dock mer?

Gud är i Kristus försonad,
Du är från domen förskonad,
Lifvet till arf Han dig ger.
Stilla – hvad vill du dock mer?

torsdag 23 juli 2009

Dufvan i stenklyftan

”Min dufva uti stenklyftor, uti
bergskrefvor, låt mig höra din röst.”
Höga V 2:14

Jesu kär :,:
Låt mig se dig, som du är,
I din dyra marterskrud,
Som min Herre och min Gud,
Den ock mina synder bär!

Låt mig se :,:
Hur du tagit bort mitt ve,
Hur du, evigt god och huld,
Lagt på dig min synd och skuld
Och all nåd vill mig bete!

Du är min :,:
I ditt blod är jag ock din.
Göm, ack, göm min arma själ
I de dyra såren väl,
Slut mig i ditt hjerta in!

Och så blif :,:
Mer och mer mitt enda lif;
Må jag icke lefva mig,
Nej, o Jesu Krist, blott dig,
Sjelf din nåd dertill mig gif!

Och så gjut :,:
Mer och mer din kärlek ut
I mitt hjerta, att ock jag
Älskar främst ditt välbehag,
Herre, intill lifvets slut!

Låt mig gå :,:
Att dig tjena gladt också!
Bjud mig gerna, hvad du vill,
Gif blott kraften sjelf dertill,
Att ditt namn jag prisa må!

Men dervid :,:
Vare du min enda frid!
Icke hvad jag gör åt dig,
Endast hvad du gjort åt mig,
Håller stånd till evig tid.

Hjelp mig så :,:
Fast uti din kärlek stå,
Tills ock jag en dag får bud
Att der uppe för min Gud
Glad den gyllne harpan slå!

En liten stund med Jesus

”Kommen I allena afsides ut
med mig uti ödemarken och
hvilen eder något litet.”
Mark 6:31

En liten stund med Jesus,
O, hvad den jemnar allt
Och ger åt hela lifvet
En ny och ljus gestalt!
När jag är trött af vägen
Och allt, som möter mig,
En liten stund med Jesus –
Och allt förändrar sig!

En liten stund med Jesus,
När synden gör mig ve,
Och otron vill mig hindra
Att blott på Ordet se;
En liten stund med Jesus,
Och bördan lyftes af
Och faller från min skuldra
I Kristi öppna graf!

En liten stund med Jesus,
Och hjertats oro flyr,
Och blicken vändes åter
Från jordens små bestyr
Till lifvets verkligheter,
De ting, som ej förgås,
När himlarna och jorden
Af sin förvandling nås.

En liten stund med Jesus,
Hvad frid den har med sig,
När kärlekslösa domar
Af menskor såra mig!
När missförstådd och sargad
Från vänners krets jag går,
En liten stund med Jesus
Dock helar alla sår.

En liten stund med Jesus,
Hvad kraft den har med sig,
Hvad lust den ger att vandra
På Herrens viljas stig!
Hvad mod den ger att lefva
Och lida för hans namn,
I ljuflig försmak redan
Af hvilan i hans famn!

Så gif mig, käre Herre,
Ja, gif mig ofta då
En liten stund med Jesus
I hemmets tysta vrå!
Mitt hjertas djupa längtan
Är denna enda blott:
En evighet med Jesus,
Och allt, ja, allt är godt!

onsdag 22 juli 2009

Det säkra beskärmet

”Herren Zebaot skall beskärma
Jerusalem, såsom fåglar göra med
vingarna, beskydda, hjelpa der inne
vistas och undsätta honom.”
Jes 31:5

Under de varma
Skyddande vingar
Vare vår säkra,
Ljufliga ro!
Huru på jorden
Stunderna vexla,
Dock i det hägnet
Trygga vi bo.

Under det goda
Vissa beskärmet
Stormen der ute
Går oss förbi.
Jesus är trofast
När oss der inne;
Genom hans seger
Segra ock vi.

Ännu som fordom
Herren gör under,
Löser de fångna,
Hjelper dem ut,
Pröfvar, försöker
Oss såsom silfver,
Men utur ugnen
Tar oss till slut.

Hafvet förvandlar (1)
Han i det torra,
Att vi deröfver
Trygga må gå;
Och när vi kommit
Än uti elden,
Än uti Vattnet, (2)
Hjelper ock då.

Nådig, barmhärtig,
Midt uti döden
Han oss behåller
Ännu vid lif. (3)
Skall oss ock föra
Efter vår önskan
Hem – der det heter:
Evigt här blif!

Under de mjuka
Hägnande vingar
Må vi då bida
Ännu en tid,
Bida så stilla,
Medan Han hviskar
Huldt till vårt hjerta
Åter sin frid.

1, Ps 66:6, 2, Ps 66:12, 3, Ps 66:9

tisdag 21 juli 2009

Rätta slutsatser

Hvem lärde den irrande dufvan att bygga
Sitt gungande näste så mjukt och så varmt?
Hvem lärde små sparfvarna lefva så trygga,
Fastän deras lif oss vill synas helt armt?

Hvem lärde den krälande myran att timra
En byggnad så präktig och konstig åt sig?
Och lysmasken der, som i gräset syns skimra,
Hvem stakade ut ock åt honom hans stig?

Hvem lärde ock svalan att finna den gamla,
Den välkända takås bland hyddornas rad?
Hvem lärde det flitiga biet att samla
Sin honung bland blommornas skiftande blad?

Min Fader – min himmelske Fader – det var ju,
Han, skapelsens konung, så hög och så mild;
Men ännu en omsorg långt större Han bar ju
Om barnet, som skapades efter hans bild.

Det barn, för hvars frälsning Han gifvit i döden,
I ångest och marter sin enfödde son,
O, månne Han lemnar det barnet i nöden?
O, månne Han ej om dess välfärd är mån?

Så sörj ej, mitt hjerta, var viss, att din Fader,
Som leder de kretsande stjernornas här
Och skådar i kärlek till de myriader,
Som kräla i stoftet, din Fader än är.

Han älskar, om äfven sin kärlek Han kläder
I underlig drägt för din spejande blick.
Han älskar, om än som vid Pniel Han träder (1)
Dig hårdt inpå lifvet i kämpalikt skick.

Han älskar – hvad vill du väl mera begära?
Förtro dig blott helt åt hans kärlek och magt,
Och blif vid hans löfte – det gäller hans ära
Att slutligt fullborda hvad Han har dig sagt!

1, 1 Mos 32:30

måndag 20 juli 2009

Jag slipper sörja!

Jag slipper sörja för morgondagen,
Min rike Fader försörjer mig.
Min själ ur ångest och dom är tagen
Och kan ej sörja och gräma sig.

Min Jesus tagit min synd och smärta
Och kastat djupt uti hafvets famn.
För mig Han öppnat Guds fadershjerta
Och der beredt mig en säker hamn.

Hur lifvets vågor nu månde svalla,
De skola icke fördränka mig.
Hn, som är mägtig utöfver alla,
Han bjuder stormen ock lägga sig.

Och hvad för dagen behof mig göres,
Det vet Han grant och det ger Han mig.
Trygg vid hans hand mot det mål jag föres,
Der ingen våg mer skall krusa sig.

Ej sörjer sparfven, der glad han plockar
Sitt lilla korn vid vår hyddas dörr;
Ej sörja liljornas hvita flockar,
Ty Herren kläder dem än som förr.

Ej sörjer lärkan, der fri hon ilar
Med jubeltoner mot klarnad sky;
Ej sörjer barnet, som ljufligt hvilar
I modersfamnen hvar morgon ny.

Och jag, Guds barn, skulle gå och sörja?
Nej, så var aldrig min Faders bud!
Fast hellre må jag med lofsång börja,
Med lofsång sluta hvar dag, o Gud!

Der otro idel förvirring skådar,
Har tron, o Herre, ju städse sett,
Hur i din hand alla skilda trådar
Dock sammanlöpa till slut i ett.

Du vill bevara hvad dyrt du vunnit,
Det är ju ytterst ditt stora mål.
Pris vare dig, att ock mig du funnit,
Gif se´n den ”nöd eller lust” jag tål!

söndag 19 juli 2009

Min enda omsorg

”Hafven ingen omsorg, utan edert
begär vare kunnigt inför Gud i allting,
med bön, åkallan och tacksägelse.”
Fil 4:6

Min enda omsorg vare den
Att ingen omsorg hafva,
Men all den nöd mig trycker än
I Jesu famn begrafva.
Han lofvat sörja sjelf för allt,
Och mig har Han i nåd befalt
Att utan omsorg vara.

Har Gud sin stora nåd till pris
Till barn mig velat taga,
Han skall ock på en faders vis
Försorg om allting draga.
Hvar dag är Han min Fader huld,
Hvar dag förlåter Han min skuld
Och leder i all sanning.

Och det, att hafva Gud till vän,
Är det ej nog för jorden,
Då det är nog för himlen än,
Dit jag är kallad vorden?
Är Han för evigheten nog.
Han må väl också vara nog
För denna korta tiden?

Ja, sorglös som den glada sparf
Jag kunde ju få vara;
Jag fått ett rikt, ovanskligt arf
Det Gud vill mig förvara.
I det för hvarje dag Han ger
Hvad jag behöfver och långt mer
Af sina rika håfvor.

O, kunde jag nu prisa blott
Hans nåd, hans kärleks under
Och tacka för allt godt jag fått
Och fröjdas alla stunder!
Ja, Herre, Herre, lär du mig
Att hvila mera helt i dig
Och lefva til din ära.

lördag 18 juli 2009

Blott din väg

(Jes 42:16)

Blott din väg, o Herre, ej min egen vill jag gå,
Om med rosor eller törnen du densamma teckna må.
Ty på dina vägar, Herre, törnen slå i rosor ut,
Medan på de egna stigar rosen törne bli till slut.

Blott din väg, om vågen svallar eller slumrar spegelklar,
ingen annan väg i verlden säkerhet och trygghet har.
Bär den öfver jordens höjder eller djupt i dalens famn,
Må jag sluta till mitt öga och blott sjunga om ditt namn.

Blott din väg i nattens dunkel eller morgonväktens ljus,
Alla egna vägar leda bort ifrån min Faders hus.
Men din väg, hur brant och krokig, blir dock jemn och slät för mig,
När du vandrar vid min sida, och jag håller mig till dig.

Blott din väg, om jag ock stundom ej kan se den såsom din
Och i hjertats ångest ropar: ”Hvarför blef den vägen min?”
Hur jag klagar, hur jag qvider, att den till förderfvet bär,
Håll mig qvar ändå, o Herre, ty din väg den rätta är!

Håll mig qvar, hur än jag ängslas, strider mot och viker af
Än åt höger, än åt venster – led mig med din käpp och staf,
Tills du fört mig öfver Jordan med din magt och starka hand,
Att ock jag må resa vården der på löftets sköna strand.

Hellre högsta nöd och smärta på den väg du valt åt mig
Än den högsta fröjd och ära på en egen, sjelfvald stig!
Hellre fattigdom och sjukdom, lidanden af alla slag
din väg, än ostörd lycka utom den en enda dag!

Blott din väg, om jag ock icke nästa steg för mig kan se;
Du de blinda lofvat leda, och hvad mer behöfva de?
Underliga, ljufva trygghet, hur mitt lif gestaltar sig:
Gud har skickat ock det minsta, som derunder möter mig!

Blott ditt namn i allt blir helgadt och din goda vilja sker,
Och ditt rike till oss kommer och går fram i kraft allt mer,
Må du välja tid och medel, må du välja väg och sätt,
Segersången skall dock blifva: Herre Gud, din väg var rätt!

fredag 17 juli 2009

Till arken igen

Herre, se, din trötta dufva
Söker arkens frid igen,
Ty po jorden ingen tufva
Bjuder ro och trygghet än!
Hur hon irrrat kring, ack, ingen
Säker plats hon lyckats nå,
Ingen punkt på jorderingen,
Der hon kunnat fälla vingen,
Ingen qvist att hvila på!

O, hvem undrar då, om arken
Blir det enda hon begär,
Om hon från den öde marken
Flyr till varma nästet där!
Om hon från den mörka randen
Af förgängelse och död
Skådar längtansfullt mot stranden,
Der den trogna, kända handen
Räcks till frälsning ur all nöd!

Och hon söker än, din dufva,
Kära Herre, samma ro,
Ty än finns ju ingen tufva,
Der hon reda kan sitt bo.
Än är jorden tom och öde,
Mörker bor på djupet än,
Alla fröjder synas döde,
Tills din kärleks rika flöde
Väcker dem till lif igen.

Inom arken, der är hvila,
Utom den är fara blott,
O, så låt mig rastlöst ila,
Tills jag trygg mitt fäste nått!
Räddande i rätta stunden,
Räck mig kända handen än,
För mig till den säkra grunden
Och, utaf din kärlek bunden,
Håll mig evigt fast vid den!

Jesu, du min ark, mitt fäste,
Du min klippa och min borg,
Du mitt varma, trygga näste
Och min tröst i all min sorg,
Låt mig ständigt skynda åter
Till din öppna kärleksfamn,
När jag fröjdas, när jag gråter,
Tills en dag du sist mig låter
Ljufligt somna i ditt namn!

Somna för att åter väckas
Af din egen röst så kär,
Då mot mig på nytt skall sträckas
Samma öppna famn som här.
Medan dagens timmar skrida
O, håll vaket detta hopp;
Hjelp mig strida, lida, bida
Och mot fröjden vid din sida
Segerglad i tron se opp!

torsdag 16 juli 2009

Säg det åter

”Sade Jesus åter till dem
Frid vare eder.” Joh 20:24

Säg det åter till mitt hjerta, Jesu, att du är min frid,
Säg det åter midt i stormen, under lifvets kamp och strid!
Säg det åter midt i bruset af de vilda vågors svall,
Att densamme, som du varit, du för evigt blifva skall!

Säg det åter, käre Herre, att du tagit bort min skuld,
Att din Fader uti himlen är jemväl min Fader huld;
Att du ser till den elända, den som fruktar för ditt ord,
Att din arm ännu som fordom bland ditt folk skall varda spord!

Säg det åter, att du vägen, sanningen och lifvet är,
Och att den dig ser, ser Fadern och har evigt lif re´n här,
Ja, att du skall väcka honom med din egen kända röst
På den sista, stora dagen – hvilken outsäglig tröst!

Säg det åter, att du räknat alla mina hufvudhår,
Att du märker, hvad mig felar, och hvar särskild nöd förstår!
Att du sjelf har varit frestad uti allt, hvarför ock du
Bäst kan hjelpa dem som frestas, i hvad nöd som helst ännu.

Säg det åter, allt detsamma, som du förr de dina sagt,
Om din villighet att hjelpa, om din trohet, om din magt,
Säg det i den klara dagen, när din sol på fästet ler,
Men, o Herre, säg det äfven, när din sol i moln går ner!

Säg det åter, att det stundar än en ödemarkens vår,
Då din kyrka som en lilja skön och härlig för dig står,
Och då nya nådesströmmar flyta genom öknens sand,
Att der fordom torrt har varit, blir ett rikt och fruktbart land.

Säg det åter, när de vexla, våra år och dagar här,
Att hos dig är ingen vexling och förvandling, Herre kär!
Och hvar dag en nytänd morgon syns för våra ögon gry,
Säg det åter, att din godhet öfver oss hvar dag är ny!

Säg det åter, ständigt åter, detta ena först och sist,
Att du all min synd förlåter, att du helar all min brist,
Ja, att fastare än bergen står ditt dyra fridsförbund,
Säg det åter, ständigt åter, nu och i min sista stund!

onsdag 15 juli 2009

Ingen främmande gud

”Herren allena ledde honom, och
ingen främmande gud var med
honom.” 5 Mos 32:12

”Ingen främmande gud dem ledde”,
Står det om Israles barn – huru skönt!
Herren allena dem väg beredde
Och sina under i öknen dem tedde.
O, hvilka prof af hans trohet de rönt!

Ingen främmande gud oss leder,
Oss, som tåga mot löftets land;
Han, hvars öga i mörkret ser neder
Och som oss väg midt i hafvet bereder,
För oss framåt med sin trofasta hand!

Ingen främmande gud oss sänder
Moln eller solsken, natt eller dag;
Herren allena sin eld här tänder,
Herren allena vårt fängelse vänder
Efter sin vilja, sitt goda behag.

Ingen främmande gud – det klingar
Re´n som ett eko från hemmets kust.
Han, hvilkens kärlek ensamt oss tvingar,
Ja, åt den gnagande sorgen ger vingar,
Han är vår tillflykt i nöd och lust.

Ingen främmande gud – så blifve
Detta vår tröst i all nöd ännu!
Oss ingen främmande gud då drifve
Eller sin lag i vårt samvete skrifve.
Du är, o Herre, vår Fader, blott du!

Hvilken trygghet i alla öden:
Se, ingen främmande gud är vår Gud!
Han, som oss älskat allt intill döden,
Han, som står fast uti glädjen och nöden,
Han är vår Gud – hvilket fröjdefullt bud!

Han, bland vänner min vän den bäste,
Delar så huldt hvad som möter mig!
Han är mitt varma, skyddande näste,
Ja, ock i stormen min borg och mitt fäste,
Liksom mitt ljus på den stjernlösa stig.

När vi hunnit den stad Han beredt oss,
Staden med gator af äkta guld,
Klinge till lof för den nåd Han tett oss:
”Se, ingen främmande gud har ledt oss,
Herren allena – den Fadern så huld!”

tisdag 14 juli 2009

Nu låter jag sorgen fara

Nu låter jag sorgen fara
Och sjunger om Herren Krist;
Hur stor än nöden må vara,
Han hjelper mig ut till sist!

Han näpser mig väl, men drifver
Ej bort mig till evig tid,
Mitt hopp och min borg Han blifver,
Min tröst, mitt beskärm, min frid.

Han låter de djupa vatten
Ej helt fördränka min själ,
Han lyser mig ock i natten,
I dödsdalens natt jemväl.

Han skingrar de mörka skyar,
Han kröner med segrens frid,
Han kraft och glädje förnyar
Liksom i min ungdoms tid.

Han gifver mig icke i döden
Trots lagens och domens hot,
Men pris ske hans namn för nöden,
Som fört mig till korsets fot!

måndag 13 juli 2009

Nu är ej tid att sörja mer!

Nu är ej tid att sörja mer,
När Herren mig sin nåd beter,
Nu vill jag tacka blott och lofva
För hjelp och kraft och nåd och frid,
Men frtamför allt, o, Herre blid,
För din osägeliga gåfva!

Ty med en gåfvan fick dock allt
Ett annat skick, en ny gestalt,
Och allt är ju med den mig gifvet:
Rättfärdighetens nya skrud
Och barnaskap och nåd hos Gud,
Ty uti Sonen har jag lifvet!

Så bort med allt, som ängslar mig,
O, Herre, när jag hafver dig,
Hvad mera skulle jag begära?
Du leder mig med mycken nåd
Uti ditt underfulla råd
Och upptar mig till slut med ära!

söndag 12 juli 2009

Jag kastar det allt på Jesus

”All eder omsorg kasten på Honom”
1 Petr 5:7

Jag kastar det allt på Jesus:
Hvad ängslar och trycker mig;
Ty synden, den tyngsta bördan,
En gång Han lagt uppå sig.
Nu skall den icke fördöma,
Ej öfver mig råda mer,
Ty helig, ren och rättfärdig
Mig Fadern i Sonen ser.

Jag kastar det allt på Jesus:
Min svaghet och myckna brist,
Mitt mörker, min köld, min tröghet,
Min hjelplöshet först och sist!
Han ensam är mägtig gifva
Den frukt Han hos mig vill se.
O, må Han min vilja böja
Och låta sin vilja ske!

Jag kastar det allt på Jesus:
Min möda för hvarje dag,
De stora och små bekymmer
Af tusende skilda slag.
Hans leende kläder öknen
För mig uti rosor än,
Och räcker Han malörtsbägarn,
Med sötma Han blandar den.

Jag kastar det allt på Jesus:
Min kallelses värf jemväl,
Min omsorg för dem jag älskar,
Min oro för kropp och själ,
De bäfvande framtidsfrågor,
Som gripa i hjertat tag,
De tysta, de mörka tvifvel,
Som hölja i moln Guds dag.

Jag kastar det allt på Jesus,
Ty så har Han mig befalt,
I det Han på allvar lofvat
Sjelf sörja för allt, ja, allt.
Så börjar jag utan omsorg
Hvar dag jag än möta får,
Och beder: ”Var med mig, Herre,
I dag, som du var i går!"

lördag 11 juli 2009

I främlingslandet

O, Jesu kär,
Min salighetsklippa, min tröst du är,
Min borg och mitt fäste i nöden,
Mitt bergfasta hus,
Mitt hopp och mitt ljus,
Min frid uti lifvet och döden!

Du har åt dig
Förlossat, förvärfvat och vunnit mig
Från dödens och djefvulens rike;
Du köpt mig så huld,
Men icke med guld,
O, nej, för ett pris utan like!

Ditt eget blod,
Ditt blod jag kostat, min borgesman god,
Hvad skulle väl mera du gifva?
O, lär mig också
Dess värde förstå
Och låt det rätt dyrt för mig blifva!

Du köpt mig fri,
Min saliga lust det ock nu skall bli,
Att fritt dig få älska och tjena,
Att höra dig till
Och gå dit du vill
Och göra din vilja allena!

Men göm du väl
I såren, o Jesu, min arma själ,
Låt intet från dessa mig drifva!
Låt ingenting här,
Ehvad det än är,
Till hinder och skada mig blifva!

Nej, hellre tag,
Tag bort, hvad mig binder, blott gif, att jag
I tron intill ändan bevaras
Och sist uti frid,
Min Frälsare blid,
Med helgonen dina förklaras!

fredag 10 juli 2009

Vår Faders vilja

Joh 6:40

”Den sonen hafver,
Han hafver lifvet”,
Så vittnar ordet
Till evig tid.
”Den har ej Sonen,
Han har ej lifvet” –
Hur hårdt det ljuder,
Det blir dervid.

Och Faderns vilja,
Så säger Jesus,
Är blott, att alla
Må Sonen se
Och tro på Honom
Och finna frälsning
Från synden, döden
Och evigt ve!

Så låt, o Jesu,
På oss fullbordas
Din Faders vilja,
Som ock är din!
Ja, med din kärlek
Tag allas hjertan,
Om möjligt, Herre,
Fullkomligt in!

Det dyra namnet Jesus

Det dyra namnet Jesus
Är all min salighet,
Min tröst i syndanöden,
Den enda hjelp jag vet,
Min säkra frälsningsklippa,
Hur vågen mot den slår,
Mitt varma, mjuka näste
I dag liksom i går.

Det dyra namnet Jesus
Jag vill mig trygga vid
I lifvets solskensdagar,
men ock i lifvets strid.
Och i det enda namnet
Jag segra skall till slut
Och ur den stora trängseln
Gå fri och ledig ut.

Det dyra namnet Jesus
Skall bära mig allt jemt,
Tills också jag der uppe,
En dag min harpa stämt
Och sjunger frälst och salig,
Men då på högre vis:
Det dyra namnet Jesus
Ske evigt lof och pris.

onsdag 8 juli 2009

Trons frid

O, hvad är väl all fröjd på jorden
Mot en droppe af Jesu frid!
Är du deraf delaktig vorden,
Rör dig föga all verldens strid.
Han är friden, de dyra orden
Trösta städse i nödens tid.

Får du alltid ej känbart smaka
Denna himmelska, ljufva frid,
Kan du öfver den rätt ej vaka
Under andens och köttets strid,
Står den trösten dig dock tillbaka:
Jesus, Jesus, Han är min frid!

Är din frid, fast du ofta känner
Nöd och ofrid för syndens skull.
Ja, när solen som hetast bränner,
Hviskar Han dock så kärleksfull:
”Jag, din vän framför andra vänner,
Älskar dig för min egen skull!”

Suckar du trött af pilgrimsfärden:
Herre, hemta mig hem igen;
Lider hjertat av synden, flärden,
Ja, af kärlek till synden än,
Si, besegrad är ändock verlden,
Jesus vunnit ock öfver den!

Gläds, ja gläds, ty hvad Jesus vunnit,
Är en vinning jemväl för dig;
Han en evig förlossning funnit,
När i döden Han utgaf sig!
Snart all fruktan, all nöd försvunnit,
Snart allt mörker blir ljust för dig!

måndag 6 juli 2009

Du blott du

Lof, pris och tack jag nu vill sjunga,
Att ende Sonen gjort mig fri
Och lärt min förr så bundna tunga
Den nya visans melodi:
Du, du, o Jesu, du är värdig,
Att hafva lof och pris, blott du!
Du, du allena är rättfärdig,
Och jag i dig rättfärdig nu.

Ack, om ett ”jag” så stort och präktigt
Jag drömde fordom mången gång,
Men fast det än vill vara mägtigt,
Det är dock icke mer min sång.
Ty, hur det stälde sig tillförne,
I Andens ljus jag slutligt fann,
Att det är blott ett gammalt törne,
Som stinger mig, hvarhelst det kan.

Nu har jag fått ett annat ämne
Att sjunga om i lust och nöd,
Ty hvad vi än i döden lemne,
Ett står dock qvar i lif och död;
Du, du, o Jesu, du allena
Du är min skatt, ja, endast du,
Du, äkta perlan, klara, rena,
Är qvar i evighet som nu.

Du har min arma själ förlossat,
Jag kunde ej förlossa den;
Du, du har ormens hufvud krossat
Och öppnat himmelen igen;
Du, du har dödat ovänskapen
Och köpt åt Gud mig med ditt blod;
Du visste nog att välja vapen,
Du, som så väl din sak förstod.

Hvad större hjelp kan jag förbida?
Si, din rättfärdighet är min!
Och i den manteln, ack, den vida,
Der sveper jag hvar dag mig in.
Din lydnad är jemväl min lydnad,
Din helighet, min helighet,
Du min berömmelse, min prydnad,
Min frid, mitt lif, min salighet.

Så är du sjelf den enda skatten,
Som fullt kan tillfredsställa mig;
Min sol jemväl i mörka natten,
Mitt klara ljus på all min stig,
Min sköld, min hjelm, mitt värn, mitt fäste,
Min säkra klippa och min borg;
Min ljufva ro, mitt trygga näste,
Min rika tröst i all min sorg.

Lof, ära, tack och pris och välde
Och kraft och starkhet vare dig!
Du i din död ock döden fälde,
Att den ej mer kan skada mig.
Du, du är värd den nya sången,
Som inför tronen klingar nu.
O, lär också på jorden mången
Att sjunga detta stora ”du”!

söndag 5 juli 2009

Den frigjordes lofsång

Välsignad min trofaste Herre och Gud,
Som tagit mig arme af nåd till sin brud,
Som födt mig på nytt till ett hopp utan like
Och skänkt mig ett evigt beståndande rike!

Se, irrande fågeln har funnit sitt hus
Och fröjdar sig nu i Guds anletes ljus!
Se, lammet är nu hos sin herde på marken,
Och dufvan är trygg hos sin Noak i arken!

I Herren nu fröjdas min kropp och min själ,
Ty allt har min trofaste Jesus gjort väl;
Min synd är betäckt, och min skuld är förtagen,
En evig rättfärdighet framhafd i dagen.

Så ond och så hård och så kall jag än är,
Har Fadern i enfödde Sonen mig kär.
Trots allt, hvad förnuftet och känslan mig säger,
Guds nåd och Guds vänskap i Kristus jag eger.

Fritt smäde då verlden, hvad skadar det mig?
O. Jesu, min Jesu, jag sjunger om dig
Och vill nu ej mera än endast det ena,
Blott fröjdas och sjunga om nåden allena.

Jag sökte väl också att slå mig till ro
I något mitt eget, min bättring, min tro;
Men Herren, som ensam vill vara vårt fäste,
Han kom med sin eld och förtärde mitt näste.

Visst gjorde det ondt, men det måste så gå:
Det var ju en byggnad af hö och af strå.
Den kunde ej vara en tillflykt i nöden,
Den kunde ej gifva mig trygghet i döden.

Och pris ske den eviga trohet och nåd,
Som gjorde om intet min vishet, mitt råd
Och lät mig i allting så komma till korta,
Att trösten af sjelfva min tro ock blef borta!

Min salighetshöfding, min Frälsare kär,
Pris dig, som mitt allt uti alla nu är!
Pris dig, att så trofast du velat mig tjena
Och lärt mig att lefva på nåden allena.

lördag 4 juli 2009

Förvissningens fröjd

Jes 61:10

Nu är jag glad och hjertligt nöjd,
Ty Jesus hör mig till.
Han är mitt lif, min frid, min fröjd
Och allt, hvad helst jag vill!

Han är mig mer än gods och guld
Och mer än dagligt bröd.
Har mig förlåtit all min skuld
Och löst ur all min nöd.

Han är mig mer än kropp och själ
Och jord och himmel – Ja,
I Honom är mig evigt väl,
Lof, pris, halleluja!

Han är mig mer, Han är mig mer
Än allt, hvad nämnas kan.
Stor sak, hvad nu Han tar och ger,
Min salighet är Han!

Behåll, o verld, din fröjd för dig,
Den aktar jag ej stort,
Min lust är nu att fröjda mig
I hvad min Jesus gjort!

Jag vet, att Jesus älskar mig,
Och vill ej veta mer.
Om än Han stundom döljer sig,
Det till mitt bästa sker.

Jag vet, att jag skall skåda Gud
I härligheten snart
Och höja segersångens ljud
Och se hans ära klart.

O, Jesu, kunde jag nu blott
Af hjertat älska dig
Och tacka för den nåd jag fått
Och vandra på din stig!

Visst har du valt en fattig brud,
Men valet var ju fritt;
Så bär jag ock en kunglig skrud,
Ty se, allt ditt är mitt!

Allt ditt är mitt, du brudgum god
Ger aldrig skiljobref (1),
Alltse´n du med ditt eget blod
Förbundet underskref.

Pris vare din barmhertighet,
Att du har ställt det så!
Och pris ske dig i evighet,
Att jag fått syn derpå!

1, Jes 50:1

fredag 3 juli 2009

Vid korsets fot

Hjelplös i mig sjelf, låt mig få hvila,
O, min Jesu, invid korsets fot
Och tillbaka dit beständigt ila
Undan syndens dom och lagens hot!
Låt mig ingen annan frid begära
Än den frid från korset strömmar ner,
och ej söka någon annan ära
Än den ära du med korset ger.

Jag är fattig, Herre, men du ser ju
Till den fattige, som hjelp begär,
Och i din barmhertighet du ger ju
Mera än jag ens kan tänka här.
O, så gif, att jag med öppna händer
Tar emot och åter tar emot
Allt det goda du så rikligt sänder
Arme syndaren vid korsets fot.

Ett mot tusen jag ej kunnat svara,
Om till doms med mig du velat gå;
Men att frälsa nu ditt kall skall vara,
Jesu, lär mig det allt mer förstå!
Öppna du mitt hjerta och mitt öga
För en sådan outsäglig nåd,
Låt mig se dig ”på det korset höga”
Dö för mig – fullbordande Guds råd!

Hur det skiftar sedan allt på jorden,
Menskomeningar och menskotro,
Låt mig, af din frid delaktig vorden,
Endast af ditt ord i allt bero!
Hvad du sagt, det skall du aldrig rygga,
Hvad du gjort, består, men endast det;
På ditt ord, ditt verk jag då vill bygga
Allt mitt hopp för tid och evighet.

Herre Gud, jag är dock allt för ringa
Till den nåd, som du bevisat mig,
Och jag kan dig intet offer bringa,
Hvilket kunde vara värdigt dig.
Men jag beder: Tag mitt arma hjerta,
Låt det nu och evigt vara ditt!
Låt mig, fri från syndens dom och smärta,
Älska, tjena dig fullkomligt fritt!

Dagar gå och dagar komma åter,
Men en dag den Lina Sandell blir ändå!
När jag fröjdas, Herre, eller gråter,
Låt den dagen för mitt öga stå!
Ja, hur än allt annat månde vara,
Må den finna mig vid korsets fot,
Och en gång när jag skall hädanfara,
Tag mig i din öppna famn emot!

Öppna mitt öga!

O, Jesu, öppna du mitt öga,
Att jag må se din salighet,
Ty af mig sjelf jag ser så föga
Utaf ditt rikes hemlighet.
Lägg derför än som fordomtimma
Ditt finger huldt jemväl på mig,
Och låt mig så ännu förnimma
Det ljus, som strömmar ut från dig!

Ja, låt mig se den kärlek, Herre,
Hvarmed du evigt älskat mig,
Men ack, för hvilken jag, dess värre,
Dock än så föga tackat dig!
Den kärlek, som af inga skiften
Och inga tidens gränser vet,
Men, uppenbarad uti Skriften,
Är borgen för min salighet.

Låt mig få se dig – stå dig nära
Uti din dyra korsgestalt,
Men också i den magt och ära,
Hvarmed du råder öfver allt!
Låt mig se bort från allting annat
Och blott till dig i tron se opp,
Och så se löftets ord besannadt
Om Kristus, härlighetens hopp!

Ack, uti mig, mitt eget hjerta,
Bo mörker, synd och otro blott;
Och värst af allt, trots all min smärta
Jag kan det sjelf ej göra godt.
Men. Herre, se, det onda trädet
Du kan dock göra godt igen
Och ge åt Ordet, himmelssädet,
Der innerst växt och lifskraft än!

Så lär mig lefva dig till ära
Allt mera helt för hvarje dag
Och dig de Andens frukter bära,
Som du kan se med välbehag.
O, lär mig dö, att jag må lefva,
Ty döden lifvets villkor är;
Den svaga ranka låt sig vefva
Kring korsets stam – och blomma der!

Och sist när dagens hetta svalkas,
Och vågen somnar tyst vid strand,
Och som Förlossare du nalkas
Att sakta lösa jordens band,
O, te dig än på korset höga,
Den enda frälsningsgrund jag vet,
Och öppna än en gång mitt öga,
Att jag må se din salighet!

torsdag 2 juli 2009

Rosen i Saron

Vi sökte väl ro och vi sökte väl frid,
Vi sökte väl lycka i verlden,
Men funno så ofta blott möda, kamp och strid,
Blott oro och sorg på den färden.

Ack, verlden den har ej endaste ros,
Som doft utan törnen oss bringar,
Den jordiska glädjen den flyr så snart sin kos,
Den flyr, liksom hade den vingar.

En ros har allena ej taggar för mig
Och vissnar ej heller i nöden.
Du ros ifrån himlen, ack, har jag funnit dig,
Då har jag ock lifvet i döden!

Den "rosen i Saron", min Frälsare god,
Har aldrig i verlden sin like.
O, må vi då akta hans kors och dyra blod
Långt mer än ett konungarike!

O, Jesu, du enda, du eviga ro,
Föröka, föröka oss trona!
Och blif för oss alla vårt lif, vårt A och O,
Vår eviga fröjd och vår krona.

onsdag 1 juli 2009

Allt fullkomnadt

Jag drömde om lycka, jag drömde om ro
Der ute i verlden en tid.
Men hur kunde glädjen i hjertat väl bo,
Då Jesus ej blifvit dess frid?
Mig fattades något, jag visste ej hvad,
Dock kunde jag snart ej mer vara glad
Uti verlden.

Jag sökte och sökte, men allt hvad jag fann,
Var endast ett felslaget hopp;
Ty se, likt en hägring i öknen försvann
Hvart luftslott jag bygde mig opp.
Jag kände mig stå på en osäker grund,
Och oron den växte blott stund efter stund
I mitt inre.

Jag började se, hur jag kastades kring,
Lik spånet på stormande haf,
Hur farandet efter de ”synliga ting”
Till slut ingen hvila mig gaf.
Då hördes der inne ett manande ljud:
”O, vänd dig, betungade själ, till din Gud,
Han är trofast”.

Dock hur kunde jag våga nalkas min Gud
Så oren och arm, som jag var?
Jag hade ju brutit mot alla hans bud,
Och domen häröfver var klar.
Jag måste då först blifva helig och ren;
Men ren inför Honom, hvar finner Han en?
Hvar på jorden?

Och nu först blef nöden rätt bitter och stor,
Ty nu, nu det visade sig,
Hvad ingen, som ej fått förfara det, tror,
Att allt var förloradt i mig.
Jag kunde ej göra mig helig och täck.
Jag kunde ej aftvå den ringaste fläck,
O, hvad jemmer!

Fastmera allt ondt tycktes vakna till lif
Trots hotelser, lagar och bud.
Ju mera det hette: ”Blif helig, ja, blif
Fullkomlig som Herren din Gud”,
Dess mera bröt synden i hjerat dock fram,
Och lagen förmådde ej sätta en dam
För dess vågor.

Dock hette det ännu beständigt: ”Håll fort,
Ja, vaka och kämpa och strid!
En gång när du så har ditt yttersta gjort,
Du skall dock till slut finna frid”.
Men friden förblef mig en obekant gäst
Och hade ej ännu en boning sig fäst
I mitt hjerta.

Till slut – o, jag vet dock väl knapt, hur det var –
Till slut blef jag alldeles död.
Jag hade ej mer någon kraft i mig qvar
Och kunde ej klaga min nöd.
Jag kunde ej ångra, ej bättra mig rätt,
Ej bedja, ej vaka, ej finna ett sätt
Att bli helig.

Då – hören, ack hören, I himlar och jord,,
Och prisen min trofaste vän:
Då sände mig Herren allenast ett ord,
Som gjorde mig lefvande än:
Si ,allt är fullkomnadt - - fullkomnadt jemväl
För dig, du elända, försmäktande själ,
Ja fullkomnadt!

Det gjorde din Jesus, det Lammet som bar
All verldenes synder på sig!
I Honom en evig förlossning du har,
Trots allt hvad du känner hos dig.
Han sade, att allt är fullkomnadt, och Han
Kan icke bedraga, den seger Han vann,
Är tillräcklig.

Det ordet nu gjorde mig lefvande, ack,
Det gjorde, att allt uti mig
För evigt vill sjunga hans ära och tack,
Som allting fullkomnat i sig.
Hvad skilnad att älska och tjena som fri
I stället att göra det allt för att bli
Det omsider!

Men Jesu, min helsa, min starkhet, min frid,
Min eviga salighetsgrund,
Behåll och bevara mig städse härvid
Jemväl uti sållningens stund!
O, väl må jag vara förlorad i mig,
Men säg blott, att allt är fullkomnadt i dig,
Ja, för evigt!

Är den historien din?

Det var sommar i mitt hjerta,
Allt var lif och lust och fröjd.
Intet strömoln skymde solen
På dess klara middagshöjd.
Intet stoftgrand tyngde sinnet,
Verlden syntes mot mig le,
Lifvet klädde sig i rosor.
Törnena –hvar voro de?

Utan högra mål än tidens
Lefde jag för stunden blott,
Bygde luftslott, drömde drömmar,
Mente så, att allt var godt;
Men för Jesus och hans kärlek
Fans ej rum i hjertat – nej,
Hvad jag än lifvet sökte,
Honom sökte jag dock ej.

Dock – hvad under! Han som hade
Allt till evig tid i sig,
Lif och salighet och fullhet,
Se, Han sökte ändå mig!
Sökte mig i morgonväkten,
Sökte mig den sena qväll,
Sökte mig i menskohvimlet
Och uti det tysta tjäll.

Okänd gick Han vid min sida,
Bidande och tålig än,
Hviskande med modershuldhet
Och med rösten af en vän:
”Kom till mig, ty jag är lifvet,
Blott hos mig du finner ro;
Blott i mina vingars skugga
Kan du trygg och säker bo”.

Och för alla utom Honom
Hade jag ett vänligt svar,
Och för alla utom Honom
Rum det i mitt hjerta var.
Men för mig, hvad gälde Jesus,
Konungen på hö och strå?
Jag behöfvde icke Honom,
Ty jag hade nog ändå.

II
Det blef vinter i mitt hjerta,
Sommarn hade flytt sin kos.
Sången tystnade, och frosten
Hade skördat hvarje ros;
Skuggorna begynte växa,
Det blef afton, det blef natt,
Smärtans pil der djupast inne
Med sin hvassa hulling satt.

Ännu ljöd den sakta rösten,
Ljuflig såsom vindens sus:
”Kom till mig, och du skall finna
Vägen till din Faders hus!
Kom till mig, och allt ditt mörker
Blir i saligt ljus förbytt;
Kom till mig, och du skall märka,
Huru jag gör allting nytt!”

Nu – nu ville jag då komma,
Men ej sådan, som jag var,
Icke fattig, skuldbelastad,
Ej med bördan, som jag bar.
Ej min synd jag ville kasta
För den huldes fötter ner,
Nej, min fromhet och min lydnad
Och hvad godt jag hade mer.

Men allt djupare blef mörkret
För mit öga, kring min fot,
Och i mörkret hördes endast
Stormens brus och åskans hot.
Synd blef allt hvad förr jag menat
Vara ädelt, stort och godt,
Och det nyss så ”goda hjertat”
Bar nu dödens frukter blott.

Värst af allt – jag kunde icke
Gifva det en annan art.
Och med allt hvad jag försökte,
Kom jag helt till korta snart.
Intet hade jag att gifva,
Och allt högre steg min nöd,
Tills jag låg vid Jesu fötter,
Såsom om jag varit död.

Men när så invid hans fötter,
Som en syndare jag låg,
Han med outsäglig kärlek
Ömt och hulderikt till mig såg.
Och mitt hjerta lefde åter,
Och Han tog mig i sin famn,
Gaf förlåtelse och rening
Och dertill till sitt nya namn.

Och nu blef det lätt att älska,
Älska denne vän så huld,
Hjertats längtan stod till Honom,
Honom, som betalt min skuld.
Och nu blef det vårtid åter,
Och nu blef det åter sång,
Men en sång, som än skall klinga
För Guds äras tron en gång.