(Joh 4:1-42)Av vägen trött, i heta middagsstunden
Satt Jesus, Mästaren, vid Sykars brunn,
Och ljuvligt, såsom källans sus i lunden
Ljöd nådesordet där än från hans mun.
Vad världens store ej förmår att giva,
Det giver Han: ett fridlöst hjärta frid.
När sina bragder de i sanden skriva,
Hans ord och verk bestå till evig tid.
Och trötthet, hunger, törst med ens försvinna:
Han går att frälsa det förtappat är;
Han går att uti öknen återfinna
Det lamm, som fjärran sig förirrat där.
De hulda nådefulla orden falla
Lik sommarregnet på en törstig jord,
Och hjärtats dolda djup de öppnas alla
För kraften av den himlasändes ord.
Och samaritiskan av häpnad slagen
Med salig blygsel inför Herren står.
Han känner allt: de många mörka dragen
Av hennes levnadstavla år från år.
Men då sitt ljus på den Han skina låter,
De djupa skuggorna försvinner där.
Vad under om av salig fröjd hon gråter
Och jublar: Du min Gud och Herre är!
Och nu – vem skulle icke gärna vila
Vid Sykars brunn med Mästaren så huld
Och undan dagens kvalm och oro ila
Till Honom fram med all sin synd och skuld?
Vem skulle icke glad och lycklig vara
Att än få dricka liv utav hans mun?
Vem ville icke låta allting fara
Blott för en sådan stund vid Sikars brunn?
Men få ej vi allt fort till Honom hasta
Med all vår synd och nöd var dag på nytt,
Få vi ej bördan helt på Honom kasta
Den dag som kommer, lik den dag som flytt?
Har Han ej samma hjärta för oss alla
Som för Samariens arma dotter? Jo,
Han syndare till bättring än vill kalla
Och de betungade Han än ger ro.
Så giv oss alla, Herre, av det vatten,
Som stillar själens törst till evig tid!
Låt ljuset av ditt ljus förskingra natten
Och båda morgonstjärnan klar och blid!
Möt oss jämväl i dag vid Sykarsbrunnen
Och tala till oss salighetens ord,
Och när vår tid på jorden är förrunnen,
Giv oss ett rum invid ditt bröllopsbord!
Ursprungligen:(Joh 4:1-42)Af vägen trött, i heta middagsstunden
Satt Jesus, Mästaren, vid Sikars brunn,
Och ljufligt, såsom källans sus i lunden
Ljöd nådesordet der än från hans mun.
Hvad verldens store ej förmå att gifva,
Det gifver Han: ett fridlöst hjerta frid.
När sina bragder de i sanden skrifva,
Hans ord och verk bestå till evig tid.
Och trötthet, hunger, törst med ens försvinna:
Han går att frälsa det förtappadt är;
Han går att uti öknen återfinna
Det lam, som fjerran sig förirrat der.
De hulda nådefulla orden falla
Lik sommarregnet på en törstig jord,
Och hjertats dolda djup de öppnas alla
För kraften af den himlasändes ord.
Och samaritiskan af häpnad slagen
Med salig blygsel inför Herren står.
Han känner allt: de många mörka dragen
Af hennes lefnadstavla år från år.
Men då sitt ljus på den Han skina låter,
De djupa skuggorna försvinna der.
Hvad under om af salig fröjd hon gråter
Och jublar: Du min Gud och Herre är!
Och nu – hvem skulle icke gerna hvila
Vid Sikars brunn med Mästaren så huld
Och undan dagens qvalm och oro ila
Till Honom fram med all sin synd och skuld?
Hvem skulle icke glad och lycklig vara
Att än få dricka lif utaf hans mun?
Hvem ville icke låta allting fara
Blott för en sådan stund vid Sikars brunn?
Men få ej vi allt fort till Honom hasta
Med all vår synd och nöd hvar dag på nytt,
Få vi ej bördan helt på Honom kasta
Den dag som kommer, lik den dag som flytt?
Har Han ej samma hjerta för oss alla
Som för Samariens arma dotter? Jo,
Han syndare till bättring än vill kalla
Och de betungade Han än ger ro.
Så gif oss alla, Herre, af det vatten,
Som stillar själens törst till evig tid!
Låt ljuset af ditt ljus förskingra natten
Och båda morgonstjernan klar och blid!
Möt oss jemväl i dag vid Sikarsbrunnen
Och tala till oss salighetens ord,
Och när vår tid på jorden är förrunnen,
Gif oss ett rum invid ditt bröllopsbord!
Inlägg
