Hemma får vi vila

Hemma, hemma får vi vila efter slutad kamp och strid.
Hemma, hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid.
Därför glatt framåt, ni bröder, löftesordet sviker ej,
Och ni kämpar icke heller för ett ovisst mål, ack nej!

Målet ligger ju framför oss, vägen är ej heller lång,
Fast den går i djupet nedåt och i mörker mången gång.
Jesus slagit sig igenom. O, vad tröst för oss däri!
Genom Honom, genom Honom övervinner också vi.

Därför upp, ni trötta händer, upp, ja upp, ni matta knän
Och ni mörka orostankar och ni tvivel, vik nu hän!
Ordet säger ju, att tiden, väntanstiden är så kort,
Fastän våra arma hjärtan glömmer det beständigt bort.

Litet mera eller mindre utav jordens nöd och lust
Det betyder ju så föga, när vi hunnit hemmets kust.
När vi frälsta ser tillbaka på vårt korta vandringståg,
Vad, om litet mera solsken eller moln däröver låg?

Hemma får vi ändå vila, vila ut i Jesu famn
Efter alla vedermödor både med och utan namn.
Där skall ingen fruktan vara, ingen oro, ingen nöd,
Ingen frestelse och plåga, inga tårar, ingen död.

O, så låt oss ej förtröttas, låt oss, medan än är tid,
Verka Herrens verk på jorden, om ock under mycken strid!
Ty på mödan följer vilan, som en ljuvlig nådelön,
Och vårt verk är ej förgäves, då ju Herren hör vår bön.

”Hemma, hemma får vi vila” – vare det vårt fältrop här,
Medan striden ännu varar, ja, när den som hetast är.
Låt oss ropa till varandra, var vi mötas, vad oss sker:
”Hemma, hemma får vi vila” – O, vad vilja vi då mer!

Kan sjungas på melodin till Ps 300, O, hur saligt att få vandra


Ursprungligen:
Hemma, hemma få vi hvila efter slutad kamp och strid.
Hemma, hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid.
Derför gladt framåt, I bröder, löftesordet sviker ej,
Och I kämpen icke heller för ett ovisst mål, ack nej!

Målet ligger ju framför oss, vägen är ej heller lång,
Fast den går i djupet neder och i mörker mången gång.
Jesus slagit sig igenom. O, hvad tröst för oss deri!
Genom Honom, genom Honom öfvervinna också vi.

Derför upp, I trötta händer, upp, ja upp, I matta knän
Och I mörka orostankar och I tvifvel. viken hän!
Ordet säger ju, att tiden, väntanstiden är så kort,
Fastän våra arma hjertan glömma det beständigt bort.

Litet mera eller mindre utaf jordens nöd och lust
Det betyder ju så föga, när vi hunnit hemmets kust.
När vi frälsta se tillbaka på vårt korta vandringståg,
Hvad, om litet mera solsken eller moln deröfver låg?

Hemma får vi ändå hvila, hvila ut i Jesu famn
Efter alla vedermödor både med och utan namn.
Der skall ingen fruktan vara, ingen oro, ingen nöd,
Ingen frestelse och plåga, inga tårar, ingen död.

O, så låt oss ej förtröttas, låt oss, medan än är tid,
Verka Herrens verk på jorden, om ock under mycken strid!
Ty på mödan följer hvilan, som en ljuvlig nådelön,
Och vårt verk är ej förgäfves, då ju Herren hör vår bön.

”Hemma, hemma få vi hvila” – vare det vårt fältrop här,
Medan striden ännu varar, ja, när den som hetast är.
Låt oss ropa till hvarandra, hvar vi mötas, hvad oss sker:
”Hemma, hemma få vi hvila” – O, vad vilja vi då mer!