Staden där ovan

Jerusalem, Jerusalem, som ovantill är byggt,
Ack, inom dina portar först det blir mig lugnt och tryggt.
Här möter nya faror jämt, och jämt till strids det bär,
Och även när det är som bäst, det sorg och möda är.

Vad under, om min längtan då allt mera sträcker sig,
Jerusalem, Jerusalem, dit upp, dit upp till dig?
Min härkomst är ju dock av dig, och jag är främling här;
I dig jag har min borgarrätt, och där jag hemma är.

Jag hör till dina fria barn, ty Jesus gjort mig fri
Från mörkrets band och lagens dom och syndens slaveri;
Och sen Han så av idel nåd har löst min arma själ,
Jag vara vill en Herrens fri och ingen mänskoträl.

Jag leva vill av samma nåd som blivit nog för mig,
Och lita på hans trofasthet, som låtit offra sig.
I Honom är jag from och ren, rättfärdig, helig, täck,
Så visst som Fadern icke ser hos Sonen minsta fläck.

Men sökte jag rättfärdighet i något eget verk,
Då vore Kristus fåfängt död för mina synder, märk! (1)
O, må ej satan fånga mig i något hemligt nät,
Blott ”den av tron rättfärdige skall leva”, heter det.

Så lever jag, dock nu ej jag, ty Kristus är mitt liv, (2)
Och nu jag ej kan finna ro i världens tidsfördriv.
Si, världen är ju korsfäst mig, och jag är korsfäst den,
Vad under, om en sådan värld ej länge är min vän!

Vad under, om jag längtar hem till dig, Guds helga stad,
Där jag en gång får vila ut, fullkomligt fri och glad;
Där ingen gråt skall vara mer och ingen värk som här
Och intet mörker, ingen natt, ty Lammet solen är.

Ack, vad på jorden aktas stort, det fängslar ej min håg,
Sen jag på korsets träd i tron min Jesus fästad såg.
Mitt mål står klart, jag vill blott ett, vad det än kostar mig:
Jerusalem, Jerusalem, jag vill blott hem till dig.

1, Gal 2:17, 2, Gal 2:20



Ursprungligen:
Jerusalem, Jerusalem, som ofvantill är bygdt,
Ack, inom dina portar först det blir mig lugnt och tryggt.
Här möta nya faror jemt, och jemt till strids det bär,
Och äfven när det är som bäst, det sorg och möda är.

Hvad under, om min längtan då allt mera sträcker sig,
Jerusalem, Jerusalem, dit upp, dit upp till dig?
Min härkomst är ju dock af dig, och jag är främling här;
I dig jag har min borgarrätt, och der jag hemma är.

Jag hör till dina fria barn, ty Jesus gjort mig fri
Från mörkrets band och lagens dom och syndens slafveri;
Och se´n Han så af idel nåd har löst min arma själ,
Jag vara vill en Herrens fri och ingen menskoträl.

Jag lefva vill af samma nåd som blifvit nog för mig,
Och lita på hans trofasthet, som låtit offra sig.
I Honom är jag from och ren, rättfärdig, helig, täck,
Så visst som Fadern icke ser hos Sonen minsta fläck.

Men sökte jag rättfärdighet i något eget verk,
Då vore Kristus fåfängt död för mina synder, märk! (1)
O, må ej satan fånga mig i något hemligt nät,
Blott ”den af tron rättfärdige skall lefva”, heter det.

Så lefver jag, dock nu ej jag, ty Kristus är mitt lif, (2)
Och nu jag ej kan finna ro i verldens tidsfördrif.
Si, verlden är ju korsfäst mig, och jag är korsfäst den,
Hvad under, om en sådan verld ej länge är min vän!

Hvad under, om jag längtar hem till dig, Guds helga stad,
Der jag en gång får hvila ut, fullkomligt fri och glad;
Der ingen gråt skall vara mer och ingen värk som här
Och intet mörker, ingen natt, ty Lammet solen är.

Ack, hvad på jorden aktas stort, det fängslar ej min håg,
Se´n jag på korsets träd i tron min Jesus fästad såg.
Mitt mål står klart, jag vill blott ett, hvad det än kostar mig:
Jerusalem, Jerusalem, jag vill blott hem till dig.

1, Gal 2:17, 2, Gal 2:20