Kommen alla

"Kommen alla", ljuder ordet
Från den gode herdens mun.
Kommen alla till den fria,
Till den öppna Sions brunn!
Här är vila för den trötte,
Läkedom för varje sår,
Ja, ock mitt i jordens vinter
Försmak av en himmelsk vår.

Ljuvliga och glada budskap,
Dyra evangelium,
Kalla, samla alla, alla
Från de skilda jordens rum:
Ädlingen på livets höjder,
Fången i den dystra cell,
Barnet i den ljusa morgon,
Åldringen i livets kväll.

"Under solen", säger Skriften,
"är dock allt fåfänglighet";
Inget band, som inte brister,
Än hur fast vi knyter det;
Ingen blomma, som ej fäller
Sina blad för höstlig vind,
Ingen ros, som inte vissnar
På den glada ungmöns kind.

Må vi därför lyfta blicken
Till de högre rymder upp!
Ovan solen - där är målet
För vårt ljusa framtidshopp,
Där är glädjen evigt hemma,
Livets furste själv är där,
Mot hans armar - se, de är ju
Dock alltjämt omkring oss här (1).

1, ´5 Mos 33:26,27

Ja, de sträckas, dessa armar
Dag från dag och år från år
Efter dig och mig beständigt,
Där vår väg i djupet går.
Och de sluta sig så gärna
Med osäglig trofasthet
Kring det hjärta, som på jorden
Ingen annan tillflykt vet.

Hur de falla, livets lotter,
Och vad helst oss trycker än,
Må vi då till Honom ila
Varje dag på nytt igen!
Må vi vila vid hans löfte:
"Jag vill giva eder ro",
Tills ock vi uti i hans hyddor
Snart till evig tid få bo!


Ursprungligen:
"Kommen alla", ljuder ordet
Från den gode herdens mun.
Kommen alla till den fria,
Till den öppna Zions brunn!
Här är hvila för den trötte,
Läkedom för hvarje sår,
Ja, ock midt i jordens vinter
Försmak av en himmelsk vår.

Ljufliga och glada budskap,
Dyra evangelium,
Kalla , samla alla, alla
Från de skilda jordens rum:
Ädlingen på lifvets höjder,
Fången i den dystra cell,
Barnet i den ljusa morgon,
Åldringen i lifvets qväll.

"Under solen", säger Skriften,
"är dock allt fåfänglighet";
Intet band, som icke brister,
Huru fast vi knyta det;
Ingen blomma, som ej fäller
Sina blad för höstlig vind,
Ingen ros, som icke vissnar
På den glada ungmöns kind.

Må vi derför lyfta blicken
Till de högre rymder opp!
Ofvan solen - der är målet
För vårt ljusa framtidshopp,
Der är glädjen evigt hemma,
Lifvets furste sjelf är der,
Mot hans armar - se, de äro
Dock alltjämt omkring oss här (1).

1, ´5 Mos 33:26,27

Ja, de sträckas, dessa armar
Dag från dag och år från år
Efter dig och mig beständigt,
Der vår väg i djupet går.
Och de sluta sig så gerna
Med osäglig trofasthet
Kring det hjerta, som på jorden
Ingen annan tillflykt vet.

Hur de falla, lifvets lotter,
Och hvad helst oss trycker än,
Må vi då till Honom ila
Hvarje dag på nytt igen!
Må vi hvila vid hans löfte:
"Jag vill gifva eder ro",
Tills ock vi uti i hans hyddor
Snart till evig tid få bo!