Hur tackar du?

Du klagar så ofta, att allt går emot,
Och möter var dag med ett mångfaldigt knot,
Men säg, hur du tackar din Herre?

Hans nåd, som var morgon är över dig ny,
Hans sanning, till vilken du ännu får fly,
O, månne till tack de ej mana?

Förlåtelsen, given så helt och så fritt
Med nådeförsäkran: ”Allt mitt är nu ditt”,
O, värmer den icke ditt hjärta?

Och hemmet där ovan, så härligt i sig,
Och arvet, av Jesus förvärvat åt dig,
Vad ämnen till fröjd och till lovsång!

Dock klagar du än över vägens besvär
Och menar, att Herren förgätit dig här,
Som skulle Han kunna förgäta!

Du klagar, att Han icke hörer dig mer,
Om ej på det sätt, som du menat, Han ger
Bönhörelsens saliga gåva.

Du klagar ock över den plats du har fått
Av vingårdens Herre, som avvägt din lott
Med faderlig omsorg och trohet.

Men månne den platsen ej passar dig bäst,
Och månne en pilgrim, en främling och gäst
Här eviga hyddor skall bygga?

Du klagar jämväl, när han finner för gott
Att kalla tillbaka de kämpar, som stått
En tid i hans led här på jorden.

Du menar alltsammans då vara förstört
Och glömmer det ord du så ofta har hört:
”Allt kött vare stilla för Herren”.

Du klagar på årsväxt, på väder och vind
Och suckar, lik öknens försmäktande hind,
Men säg, hur du tackar din Herre?

Var dag Han dig föder och kläder likväl
Och sörjer så troget för kropp och för själ.
O, säg, har väl något dig fattats?

För timliga gåvor, så rika i sig,
För gåvan evinnerligt liv ock åt dig,
O, säg, hur du tackar din Herre?



Ursprungligen:
Du klagar så ofta, att allt går emot,
Och möter hvar dag med ett mångfaldigt knot,
Men säg, huru tackar du Herren?

Hans nåd, som hvar morgon är öfver dig ny,
Hans sanning, till hvilken du ännu får fly,
O, månne till tack de ej mana?

Förlåtelsen, gifven så helt och så fritt
Med nådeförsäkran: ”Allt mitt är nu ditt”,
O, värmer den icke ditt hjerta?

Och hemmet der ofvan, så härligt i sig,
Och arfvet, af jesus förvärfvadt åt dig,
Hvad ämnen till fröjd och till lofsång!

Dock klagar du än öfver vägens besvär
Och menar, att Herren förgätit dig här,
Som skulle Han kunna förgäta!

Du klagar, att Han icke hörer dig mer,
Om ej på det sätt, som du menat, Han ger
Bönhörelsens saliga gåfva.

Du klagar ock öfver den plats du har fått
Af vingårdens Herre, som afvägt din lott
Med faderlig omsorg och trohet.

Men månne den platsen ej passar dig bäst,
Och månne en pilgrim, en främling och gäst
Här eviga hyddor skall bygga?

Du klagar jemväl, när han finner för godt
Att kalla tillbaka de kämpar, som stått
En tid i hans led här på jorden.

Du menar alltsammans då vara förstördt
Och glömmer det ord du så ofta har hört:
”Allt kött vare stilla för Herren”.

Du klagar på årsväxt, på väder och vind
Och suckar, lik öknens försmäktande hind,
Men säg, huru tackar du Herren?

Hvar dag Han dig föder och kläder likväl
Och sörjer så troget för kropp och för själ.
O, säg, har väl något dig fattats?

För timliga gåfvor, så rika i sig,
För gåfvan evinnerligt lif ock åt dig,
O, säg, huru tackar du Herren?