Maningsord på vägen

Det kostar mången kamp och strid
Att hålla ut och fast vid Herren bliva;
Att ofta utan kännbar kraft och frid
Av nöden låta sig till nåden driva.
Ack, livets väg, den är väl kostelig,
Men underlig och mörk för dig och mig.

Vad som i början syntes ljust och glatt,
Skall snart måhända uti moln sig hölja,
Och, värst av allt, din Gud, ditt hjärtas skatt,
Skall själv måhända djupt sig undandölja.
Då gäller det att tro och icke se,
Och detta sker ej utan ång´st och ve.

Det går ock fort och lätt att vika av
Och vända blicken från sig själv till andra,
Att från en Herrens fri bli mänskors slav
Och börja efter egna tycken vandra.
En liten eftergift, en tumsbredd blott,
Och fienden har dig i snaran fått!

En enda synd, för kär att offras opp,
Skall dig så småningom från Herren skilja.
O, giv dig helt med ande, själ och kropp
Var dag på nytt – det är hans goda vilja.
Han gav sig helt åt dig det ögonblick,
Då korsets tunga väg för dig Han gick.

Det går så lätt att själv bli stor och stark
Och hemligt växa till i något stycke,
Att dragas bort från ordets fasta mark
Av eget eller andras galna tycke.
O, då är den faran stor – om ock förklädd.
Väl den, som städse för sig själv är rädd.

Ty till hans tröst det står i Herrens ord,
Att Herren Kristus har ock frestad varit,
Att när Han fordom vandrat på vår jord,
Han har ock våra frestelser förfarit.
I allt oss lik, blott utan synd Han var,
Vad väldig tröst det ordet för oss har!

Nu vill Han hjälpa dem, som frestas här,
Och vara deras värn och sköld i striden.
På starka skuldror deras nöd Han bär
Och giver dem till slut den rätta friden.
Och med hans makt, trots all vår skröplighet,
Bevaras vi i tron till salighet!



Ursprungligen:
Det kostar mången kamp och strid
Att hålla ut och fast vid Herren blifva;
Att ofta utan känbar kraft och frid
Af nöden låta sig till nåden drifva.
Ack, lifvets väg, den är väl kostelig,
Men underlig och mörk för dig och mig.

Hvad som i början syntes ljust och gladt,
Skall snart måhända uti moln sig hölja,
Och, värst af allt, din Gud, ditt hjertas skatt,
Skall sjelf måhända djupt sig undandölja.
Då gäller det att tro och icke se,
Och detta sker ej utan ång´st och ve.

Det går ock fort och lätt att vika af
Och vända blicken från sig sjelf till andra,
Att från en Herrens fri bli menskors slaf
Och börja efter egna tycken vandra.
En liten eftergift, en tumsbredd blott,
Och fienden har dig i snaran fått!

En enda synd, för kär att offras opp,
Skall dig så småningom från Herren skilja.
O, gif dig helt med ande, själ och kropp
Hvar dag på nytt – det är hans goda vilja.
Han gaf sig helt åt dig det ögonblick,
Då korsets tunga väg för dig Han gick.

Det går så lätt att sjelf bli stor och stark
Och hemligt växa till i något stycke,
Att dragas bort från ordets fasta mark
Af eget eller andras galna tycke.
O, då är den faran stor – om ock förklädd.
Väl den, som städse för sig sjelf är rädd.

Ty till hans tröst det står i Herrens ord,
Att Herren Kristus har ock frestad varit,
Att när Han fordom vandrat på vår jord,
Han har ock våra frestelser förfarit.
I allt oss lik, blott utan synd Han var,
Hvad väldig tröst det ordet för oss har!

Nu vill Han hjelpa dem, som frestas här,
Och vara deras värn och sköld i striden.
På starka skuldror deras nöd Han bär
Och gifver dem till slut den rätta friden.
Och med hans magt, trots all vår skröplighet,
Bevaras vi i tron till salighet!