Betlehem

”Och du Betlehem Efrata, som liten
är ibland de tusen i Juda, utaf dig
skall mig komma den, som i Israel en
Herre vara skall, hvilkens utgång varit
hafver af begynnelsen och af evighet.”
Mik 5:2

Du Betlehem, du Davids stad,
Du lilla gömda ort,
Till dig jag skynda vill så glad,
Att skåda undret stort.

I dig är Kristus född, vad fröjd
Det ordet bär med sig!
Han övergav sin himmels höjd
Och blev ett barn för mig.

Fast millioner änglar stå
Tillbedjande hans makt,
På ringa bädd av hö och strå
Han vilar utan prakt.

En frälsare för världen all
Från skuld och dom och död,
Han mäktigt botat Adams fall
Och löst oss ur all nöd.

Och har Han älskat ”världen” så,
Han har ock älskat mig.
Till mig, hur arm jag vara må,
Hans kärlek sträcker sig.

Dock frågar jag: O, är det sant,
Att mig Han älskat så
Och givit mig sin Andes pant,
Att jag skall tro därpå?

Jag tvekar utav undran blott,
Jag arma stoft och mull,
Som har Guds Son till broder fått,
Allt för han kärleks skull.

Må jag i tron dock taga mot
Den frälsning Han berett,
Och ödmjukt tacka vid hans fot
För undret, som jag sett.

Ja, Jesu, giv du själv mig nåd
Att tro och tacka blott,
Att vila vid ditt kärleksråd
Och se på vad jag fått!

För mig du dog – för mig ännu
Du i Guds åsyn står,
Och lika trofast älskar du
I morgon som i går.



Ursprungligen:
”Och du Betlehem Efrata, som liten
är ibland de tusen i Juda, utaf dig
skall mig komma den, som i Israel en
Herre vara skall, hvilkens utgång varit
hafver af begynnelsen och af evighet.”
Mik 5:2

Du Betlehem, du Davids stad,
Du lilla gömda ort,
Till dig jag skynda vill så glad,
Att skåda undret stort.

I dig är Kristus född, hvad fröjd
Det ordet bär med sig!
Han öfvergaf sin himmels höjd
Och blef ett barn för mig.

Fast millioner englar stå
Tillbedjande hans magt,
På ringa bädd af hö och strå
Han hvilar utan prakt.

En frälsare för verlden all
Från skuld och dom och död,
Han mägtigt botat Adams fall
Och löst oss ur all nöd.

Och har Han älskat ”verlden” så,
Han har ock älskat mig.
Till mig, hur arm jag vara må,
Hans kärlek sträcker sig.

Dock frågar jag: O, är det sant,
Att mig Han älskat så
Och gifvit mig sin Andes pant,
Att jag skall tro derpå?

Jag tvekar utaf undran blott,
Jag arma stoft och mull,
Som har Guds Son till broder fått,
Allt för han kärleks skull.

Må jag i tron dock taga mot
Den frälsning Han beredt,
Och ödmjukt tacka vid hans fot
För undret, som jag sett.

Ja, Jesu, gif du sjelf mig nåd
Att tro och tacka blott,
Att hvila vid ditt kärleksråd
Och se på hvad jag fått!

För mig du dog – för mig ännu
Du i Guds åsyn står,
Och lika trofast älskar du
I morgon som i går.