Den enda stunden

Vid Jesu fötter låg ock jag
I syndaångrens djupa smärta
Med ett förkrossadt, qvalfullt hjerta,
Som synderskan der låg en dag (1),
I stoftet gret jag utan tröst
Och så jag ville evigt gråta,
Då drog Han mig intill sitt bröst
Och nämnde mig vid namn så såta.

Hur ljufligt var den stämmans ljud! –
Min Gud, min Gud, jag har ej annat
Än denna synd, som du förbannat,
Och likväl kallas jag din brud!
Så tag mig, sådan som jag är,
Uti mitt blod på marken funnen (2),
Och två mig ren och hvit och skär
Uti den öppna helsobrunnen! (3)

Och stärkande som ädelt vin
För vandraren, hvars krafter svika,
Är mig din kärlekskraft, den rika,
Som strömmar i mitt hjerta in.
Så är jag nu förtröstansfull
Och låter alla tvifvel fara;
Du måste för din egen skull
Mig uppehålla och bevara.

Du vill ju det skall vara så,
Att bruden fattig är och ringa,
Och hennes egna krafter inga,
På det att allt du gifva må!
Så vill jag helst berömma mig
Utaf min svaghet; all min ära
Och salighet jag har i dig
Och i ditt namn, som jag får bära.

Ditt namn en ljuflig balsam är,
Som stillar syndasårens smärta
Och gjuter frid uti det hjerta,
Som visshet om din nåd begär,
En oförfalskad nardus lik (4),
Det för ditt hela rike blifvit
En skatt, som gör den arme rik,
En läkedom, den sjelf du gifvit.

Visst är jag ännu svart, men märk:
Jag är dock ganska täck, emedan
Jag är i dig fullkommen redan (5),
Du ser i mig ditt eget verk.
Ty sedan du har iklädt mig
Rättfärdighetens nya kläder,
Med saligt mod och tröst till dig
Hvar dag på nytt för dig jag träder.

Min arma själ, var tröst, flyg opp
Till himlen med din ljufva trängtan –
Min brudgum, målet för min längtan,
Till dig, till dig står allt mitt hopp!
O, drag mig du allt mer till dig,
Tills jag får se ditt anlet klara,
Och du så helt förlossar mig,
Att jag får evigt hos dig vara.

1, Luk 7:37, 2, Hes 16:6, 3, Sak 13:1,
4, Joh 12:3, 5, Kol 2:10