Det stora jubelåret

Det stundar snart, det stora jubelåret,
Och hednavärldens fullhet ingår re´n,
Och Jakobs barn, förströdda över jorden,
Då också fröjdas i Guds sannings sken.
Förbannelsen från Ebals höjder tystnat, (1)
Ty i välsignelse är den förbytt,
Och Abrahams och Isaks Gud som fordom
Besöker än sitt gamla folk på nytt.

Ack, utan tempel, gudstjänst, urim, tummim (2)
Hans arma Israel här irrat kring,
En skugga blott av vad det fordom varit,
Ett hemlöst folk på jordens vida ring.
Men fångenskapens tid till ända skrider,
Det stora fri- och jubelår är när,
Och här och där en sakta susning bådar
Den vårtid Israel än lovad är.

Guds fadershjärta måste sig förbarma,
Är icke Efraim hans käre son, (3)
Och Israel det arv Han åt sig korat,
Fastän det mött hans kallelse med hån?
Dock kan sin kallelse Han icke ångra,
Förbundet, som med Abraham Han slöt,
Står å hans sida fastare än bergen,
Hur tidigt än hans Israel det bröt.

Och nu ifrån förskingringen och bruset
Av tidens ström Han samla vill i frid
De överallt förspridda Jakobs söner,
Att ock för dem må gry en nådens tid.
Hans evangelium, det glada budet,
Skall höras vida ock i deras tjäll,
Tills mången son av Israel får vila
I Abrahams, sin faders sköte säll.

Ty hjälten ifrån Edom och från Bozra (4)
I blodig skrud bland folken drager fram,
Och otrons hån och mörkrets krafter bäva
Inför det milda, blödande Guds Lamm.
Och kring det kors, der törnekrönt och smädad
Guds Son i ångest kämpat dagen lång,
Församlas nu från världens alla länder
Det folk, som förde Honom dit en gång.

Så vänd dig då, o Israel, till Honom,
Han kallar dig i nåd ännu till sig.
Från synagogans dunkelhöljda förgård
Till helgedomen, öppnad helt för dig.
Ditt allt i alla nu Han själv vill vara,
Din präst, din konung och ditt offerlamm,
Ditt träldomsok en gång Han sönderbrutit
Samt evig frihet ock åt dig bragt fram.

Men först och sist vi bedja dig, vår Fader,
Av ålder är ju det ditt dyra namn,
O, tänk på Israel, att de förströdda
Må samlas alla, alla i din famn!
Bär dem som förr på starka örnevingar (5)
Och uppbygg Sions murar än en gång,
Att ock från Jakobs tjäll må ljuvligt klinga
Inför din äras tron blott Lammets sång!

1, 5 Mos 27:13, 2, 2 Mos 28:30, 3, Jer 31:20,
4, Jes 63:1, 5, 5 Mos 42:11




Ursprungligen:
Det stundar snart, det stora jubelåret,
Och hednaverldens fullhet ingår re´n,
Och Jakobs barn, förströdda över jorden,
Då också fröjdas i Guds sannings sken.
Förbannelsen från Ebals höjder tystnat, (1)
Ty i välsignelse är den förbytt,
Och Abrahams och Isaks Gud som fordom
Besöker än sitt gamla folk på nytt.

Ack, utan tempel, gudstjänst, urim, tummim (2)
Hans arma Israel här irrat kring,
En skugga blott af hvad det fordom varit,
Ett hemlöst folk på jordens vida ring.
Men fångenskapens tid till ända skrider,
Det stora fri- och jubelår är när,
Och här och der en sakta susning bådar
Den vårtid Israel än lofvad är.

Guds fadershjerta måste sig förbarma,
Är icke Efraim hans käre son, (3)
Och Israel det arf Han åt sig korat,
Fastän det mött hans kallelse med hån?
Dock kan sin kallelse Han icke ångra,
Förbundet, som med Abraham Han slöt,
Står å hans sida fastare än bergen,
Hur tidigt än hans Israel det bröt.

Och nu ifrån förskingringen och bruset
Af tidens ström Han samla vill i frid
De öfverallt förspridde Jakobs söner,
Att ock för dem må gry en nådens tid.
Hans evangelium, det glada budet,
Skall höras vida ock i deras tjäll,
Tills mången son af Israel får hvila
I Abrahams, sin faders sköte säll.

Ty hjelten ifrån Edom och från Bozra (4)
I blodig skrud bland folken drager fram,
Och otrons hån och mörkrets krafter bäfva
Inför det milda, blödande Guds Lam.
Och kring det kors, der törnekrönt och smädad
Guds Son i ångest kämpat dagen lång,
Församlas nu från verldens alla länder
Det folk, som förde Honom dit en gång.

Så vänd dig då, o Israel, till Honom,
Han kallar dig i nåd ännu till sig.
Från synagogans dunkelhöljda förgård
Till helgedomen, öppnad helt för dig.
Ditt allt i alla nu Han sjelf vill vara,
Din prest, din konung och ditt offerlam,
Ditt träldomsok en gång Han sönderbrutit
Samt evig frihet ock åt dig bragt fram.

Men först och sist vi bedja dig, vår Fader,
Af ålder är ju det ditt dyra namn,
O, tänk på Israel, att de förströdda
Må samlas alla, alla i din famn!
Bär dem som förr på starka örnevingar (5)
Och uppbygg Zions murar än en gång,
Att ock från Jakobs tjäll må ljufligt klinga
Inför din äras tron blott Lammets sång!

1, 5 Mos 27:13, 2, 2 Mos 28:30, 3, Jer 31:20,
4, Jes 63:1, 5, 5 Mos 42:11