Svarta Sara

Några länkar som kan beröra denna dikt:
Kalmars hembygdsförening om versernas bakgrund
Projekt Runeberg återger dikten med musik (Nr 217 i Svensk Söndagsskolsångbok)
Enn Kokk i kommentarerna finns en lång diskussion om ord som neger

”Där uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt”.
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn så glatt.

”Där uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här,
Där får jag se Guds anlet klara
Och evigt bliva där Han är!”

En gång, en enda gång allena
Hon hört ”den vite läraren”,
Hon hört om blodet, som kan rena, (1)
Hon hört om Jesus, barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
Vars murar heta salighet; (2)
Där vill ock hon stå med i raden
Och lova Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd av hö och strå,
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjärtat bor ändå!

Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger där i glad förbidan
På vad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
Hon hört en gång av läraren,
Hon tänker på den ”nya jorden”
Och på den ”nya himmelen”.

”Där uppe ingen död skall vara”,
Hon sjunger – men allt mera matt,
”Och intet rop, och ingen fara,
Och ingen gråt och ingen natt.”

Allt svagare ännu blir rösten:
”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” –
”Och ingen död” – och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod,
Ty se, den lilla svarta Sara
Var vit och skär i Lammets blod!

1, Joh 1:7, 2, Jes 60:18



Ursprungligen:
”Der uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt”.
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn så gladt.

”Der uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här,
Der får jag se Guds anlet klara
Och evigt blifva der Han är!”

En gång, en enda gång allena
Hon hört ”den hvite läraren”,
Hon hört om blodet, som kan rena, (1)
Hon hört om Jesus, barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
Hvars murar heta salighet; (2)
Der vill ock hon stå med i raden
Och lofva Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd af hö och strå,
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjertat bor ändå!

Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger der i glad förbidan
På hvad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
Hon hört en gång af läraren,
Hon tänker på den ”nya jorden”
Och på den ”nya himmelen”.

”Der uppe ingen död skall vara”,
Hon sjunger – men allt mera matt,
”Och intet rop, och ingen fara,
Och ingen gråt och ingen natt.”

Allt svagare ännu blir rösten:
”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” –
”Och ingen död” – och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod,
Ty se, den lilla svarta Sara
Var hvit och skär i Lammets blod!

1, Joh 1:7, 2, Jes 60:18