Barnet och Fadern

Barnet
Mörk är min väg, o Fader, mörk och lång,
Och tungt känns ofta främlingskapets tvång.
Jag står på natthöjd strand i stormens brus
Och ser ej minsta skymt av himlens ljus.

Fadern
Väl är den mörk, din väg, väl syns den lång,
Dock leder den till evigt ljus en gång.
Här skall du tro och icke se, men snart
Blir dig vart dunkelt ”varför” uppenbart.

Barnet
Vasst törnet är, som ofta stinger mig,
Säg, Fader, Fader, är ock det från dig?
Min trötta fot får ständigt nya sår,
Och från mitt öga faller mången tår.

Fadern
Ack, växte intet törne på din stig,
Vad vore ”Gileads salva” då för dig?
Och finge du på rosor ila fram,
Du sökte aldrig skygd vid korsets stam.

Barnet
Tungt korset är, min skuldra tryckes ner,
Säg, är det du, som ock dess tyngd det ger?
Och är det du, som lägger bördan på,
Hjälp, att jag dig till pris den bära må!

Fadern
Tungt korset är, men se, det trycker dig
Ej endast ned – nej, även tätt till mig!
Det gör din gång ock mera viss och lär
Dig söka det, som oförgängligt är.

Barnet
Het degeln är – o, Fader, Fader kär.
Skall icke guldet helt förbrännas där?
Är luttringssmärtan icke snart förbi,
Att jag må lova dig, fullkomligt fri?

Fadern
Het degeln är, dock aldrig mera het
Än ädla guldets prövning fodrar det.
Och samma ögonblick jag däri ser
Min egen bild – behövs ej degeln mer!


Ursprungligen:
Barnet
Mörk är min väg, o Fader, mörk och lång,
Och tungt käns ofta främlingskapets tvång.
Jag står på natthöjd strand i stormens brus
Och ser ej minsta skymt af himlens ljus.

Fadern
Väl är den mörk, din väg, väl syns den lång,
Dock leder den till evigt ljus en gång.
Här skall du tro och icke se, men snart
Blir dig hvart dunkelt ”hvarför” uppenbart.

Barnet
Hvasst törnet är, som ofta stinger mig,
Säg, Fader, Fader, är ock det från dig?
Min trötta fot får ständigt nya sår,
Och från mitt öga faller mången tår.

Fadern
Ack, växte intet törne på din stig,
Hvad vore ”Gileads salfva” då för dig?
Och finge du på rosor ila fram,
Du sökte aldrig skygd vid korsets stam.

Barnet
Tungt korset är, min skuldra tryckes ner,
Säg, är det du, som ock dess tyngd det ger?
Och är det du, som lägger bördan på,
Hjelp, att jag dig till pris den bära må!

Fadern
Tungt korset är, men se, det trycker dig
Ej endast ned – nej, äfven tätt till mig!
Det gör din gång ock mera viss och lär
Dig söka det, som oförgängligt är.

Barnet
Het degeln är – o, Fader, Fader kär.
Skall icke guldet helt förbrännas der?
Är luttringssmärtan icke snart förbi,
Att jag må lofva dig, fullkomligt fri?

Fadern
Het degeln är, dock aldrig mera het
Än ädla guldets pröfning fodrar det.
Och samma ögonblick jag deri ser
Min egen bild – behöfs ej degeln mer!