Klagan och tröst

”Förstån I, hvad jag har gjort
eder?” Joh 13:2

Själens klagan

Varför träder du så fjärran,
Du, min Frälsare och Gud?
Har du mer ej fridens tankar
Om din arma, sorgsna brud?
Se, du ställer dig ju ofta
Såsom du ej hörde bön;
Vänd dig dock ånyo till mig
Och med frid min själ bekrön!

Se, på underliga vägar
För du mig, o, Herre kär,
Ofta genom djupa vatten,
Genom natt och mörker här;
Tala dock till mig därunder,
Tala, tala till min själ,
Att med dem, som dig försaka,
Jag ej må förgås jämväl.

Jesu svar

Vad jag gör, det vet du icke,
Men du vet dock, vad jag gjort;
Låt dig nöja då med detta,
Ty det är ju något stort:
När jag i min död på korset
Nedslog djävul, synd och död,
Se, då löste jag ju även
Dig ifrån en evig nöd!

Döm då efter vad jag gjort dig,
Till vad än jag göra vill:
Då jag mig så fritt förbarmat,
All din skuld dig givit till,
Då jag dig att igenlösa
Själv har låtit offra mig,
Månne jag nu icke mera
Skulle vårda mig om dig?

Då jag uti vilda öknen
Efter dig så länge gått
Och med herdetrohet sökt dig,
Tills jag i min famn dig fått,
Då jag redan åt dig givit
Andens pant – o, skulle jag
Icke höra, vad min Ande
Till mig ropar natt och dag?

Men att jag mig så fördöljer,
Att du ofta mig ej ser,
Vet – och göm nu väl den trösten:
Dig till godo blott det sker!
Tänk på all den nåd du hittills
Rönt av mig i smått och stort:
Vet du icke, vad jag gör dig,
O, du vet dock, vad jag gjort!



Ursprungligen:
”Förstån I, hvad jag har gjort
eder?” Joh 13:2

Själens klagan

O, hvi träder du så fjärran,
Du, min Frälsare och Gud?
Har du mer ej fridens tankar
Om din arma, sorgsna brud?
Se, du ställer dig ju ofta
Såsom du ej hörde bön;
Vänd dig dock ånyo till mig
Och med frid min själ bekrön!

Se, på underliga vägar
För du mig, o, Herre kär,
Ofta genom djupa vatten,
Genom natt och mörker här;
Tala dock till mig derunder,
Tala, tala till min själ,
Att med dem, som dig försaka,
Jag ej må förgås jemväl.

Jesu svar

Hvad jag gör, det vet du icke,
Men du vet dock, hvad jag gjort;
Låt dig nöja då med detta,
Ty det är ju något stort:
När jag i min död på korset
Nedslog djefvul, synd och död,
Se, då löste jag ju äfven
Dig ifrån en evig nöd!

Döm då efter hvad jag gjort dig,
Till hvad än jag göra vill:
Då jag mig så fritt förbarmat,
All din skuld dig gifvit till,
Då jag dig att igenlösa
Sjelf har låtit offra mig,
Månne jag nu icke mera
Skulle vårda mig om dig?

Då jag uti vilda öknen
Efter dig så länge gått
Och med herdetrohet sökt dig,
Tills jag i min famn dig fått,
Då jag redan åt dig gifvit
Andens pant – o, skulle jag
Icke höra, hvad min Ande
Till mig ropar natt och dag?

Men att jag mig så fördöljer,
Att du ofta mig ej ser,
Vet – och göm nu väl den trösten:
Dig till godo blott det sker!
Tänk på all den nåd du hittills
Rönt af mig i smått och stort:
Vet du icke, hvad jag gör dig,
O, du vet dock, hvad jag gjort!