Du Herre känner

Du, Herre, känner detta arma hjärta,
Som kommer för att vila ut hos dig
Med all den synd, den oro och den smärta,
Som djupt uti dess inre rörer sig.
Jag bär det allt inför din fotapall
Och tror ditt ord, att du mig höra skall.

Du, Herre, känner det förflutnas stunder,
Då jag så länge fjärran från dig gått;
Med herdetrohet du mig sökt därunder,
Tills lammet äntligt i din famn du fått
Och lyftat glad på dina axlar opp
Och återskänkt det liv och kraft och hopp.

Du, Herre, känner och var dags bekymmer,
Var strid, var smärtsam plikt, var frestelse,
Du ser den tår, som ofta blicken skymmer
Vid tanken på mitt hjärtas älskade;
Du ser den längtan efter frid hos dig,
Som under vägen ofta griper mig.

Du, Herre, känner ock var glädjestrimma,
Som än skall lysa upp min framtidsstig,
Var milt uppfriskande och ljuvlig timma,
Som än din kärlek vill förläna mig.
Och när jag står vid dödens mörka flod,
Du känner även den – det ger mig mod.

Du vet nog, vilket verk vi äro, sedan
I allt oss lik, blott utan synd du var;
Nu kan du hjälpa var och en, emedan
Så trogen vård om var och en du har.
Du vet vad sorg, du vet vad kärlek är,
För båda öppnas än ditt hjärta här.

Så kommer jag och tager dig på orden
Och bär min synd och bär min sorg till dig;
Och av din Andes kraft delaktig vorden,
I din rättfärdighet jag gömmer mig
Och längtar glad, med blicken till dig vänd,
Att känna dig, som jag av dig är känd.


Ursprungligen:
Du, Herre, känner detta arma hjerta,
Som kommer för att hvila ut hos dig
Med all den synd, den oro och den smärta,
Som djupt uti dess inre rörer sig.
Jag bär det allt inför din fotapall
Och tror ditt ord, att du mig höra skall.

Du, Herre, känner det förflutnas stunder,
Då jag så länge fjärran från dig gått;
Med herdetrohet du mig sökt derunder,
Tills lammet ändtligt i din famn du fått
Och lyftat glad på dina axlar opp
Och återskänkt det lif och kraft och hopp.

Du, Herre, känner och hvar dags bekymmer,
Hvar strid, hvar smärtsam pligt, hvar frestelse,
Du ser den tår, som ofta blicken skymmer
Vid tanken på mitt hjertas älskade;
Du ser den längtan efter frid hos dig,
Som under vägen ofta griper mig.

Du, Herre, känner ock hvar glädjestrimma,
Som än skall lysa upp min framtidsstig,
Hvar mildt uppfriskande och ljuflig timma,
Som än din kärlek vill förläna mig.
Och när jag står vid dödens mörka flod,
Du känner äfven den – det ger mig mod.

Du vet nog, hvilket verk vi äro, sedan
I allt oss lik, blott utan synd du var;
Nu kan du hjelpa hvar och en, emedan
Så trogen vård om hvar och en du har.
Du vet hvad sorg, du vet vad kärlek är,
För båda öppnas än ditt hjerta här.

Så kommer jag och tager dig på orden
Och bär min synd och bär min sorg till dig;
Och af din Andes kraft delaktig vorden,
I din rättfärdighet jag gömmer mig
Och längtar glad, med blicken till dig vänd,
Att känna dig, som jag af dig är känd.