Se på fåglarna – se på liljorna

”Ären I icke mycket mer än de?”
Matt 6:26

”Du fattiga sparv på den gungande kvist,
Var samlar du vinterförrådet?
I dag något korn du väl funnit till sist,
Men var skall i morgon du få det?”
Så frågade ängsligt mitt hjärta.

Men sparven han kvittrade munter och glad:
”I morgon ock Herren det giver;
Trots vissnande tegar och gulnade blad
Ett korn mig ju övrigt dock bliver,
Och det vill med tack jag då taga”.

”Du lilja i dalen, så glänsande vit,
Som vore till bröllop du bjuden,
O, säg med vad möda, vad omsorg och flit
Du lyckats förvärva den skruden,
Vars like ej Salomo hade?”

Och liljan hon sänkte sin svällande knopp
Och viskade sakta för vinden:
”Helt sorglös och fri slår mitt öga jag opp,
Då vårsol´n mig smeker på kinden,
Och skruden den skänker mig Herren.

Hans gåva, hans friskänkta gåva den är,
Och Han, som är hög över alla,
Om skogens små liljor den omsorg ock bär,
Att en av dem icke skall falla
Hans vilja förutom till jorden”.

Då ljöd det i hjärtat: ”O Herre, förlåt
Min otro, min syndiga klagan!
Förlåt att så ofta med misstro jag åt
Mitt bröd, när med rättvisa agan
Du velat till bättring mig kalla!

Och vårdar du sparven och liljan så hult,
O, skulle ditt barn du förgäta?
Är ännu ditt hjärta av kärlek så fullt,
Väl skall oss din hand ock tillmäta,
O Herre, det dagliga brödet!

Men lär mig med tacksamhet taga det mot
Var dag, som din friskänkta gåva;
I stället att möta var morgon med knot,
O, lär mig att tacka och lova,
Och se uppå fågeln och liljan!”


Ursprungligen:
”Ären I icke mycket mer än de?”
Matt 6:26

”Du fattiga sparf på den gungande qvist,
Hvar samlar du vinterförrådet?
I dag något korn du väl funnit till sist,
Men hvar skall i morgon du få det?”
Så frågade ängsligt mitt hjerta.

Men sparfen han qvittrade munter och glad:
”I morgon ock Herren det gifver;
Trots vissnande tegar och gulnade blad
Ett korn mig ju öfrigt dock blifver,
Och det vill med tack jag då taga”.

”Du lilja i dalen, så glänsande hvit,
Som vore till bröllop du bjuden,
O, säg med hvad möda, hvad omsorg och flit
Du lyckats förvärfva den skruden,
Hvars like ej Salomo hade?”

Och liljan hon sänkte sin svällande knopp
Och hviskade sakta för vinden:
”Helt sorglös och fri slår mitt öga jag opp,
Då vårsol´n mig smeker på kinden,
Och skruden den skänker mig Herren.

Hans gåfva, hans friskänkta gåfva den är,
Och Han, som är hög öfver alla,
Om skogens små liljor den omsorg ock bär,
Att en af dem icke skall falla
Hans vilja förutom till jorden”.

Då ljöd det i hjertat: ”O Herre, förlåt
Min otro, min syndiga klagan!
Förlåt att så ofta med misstro jag åt
Mitt bröd, när med rättvisa agan
Du velat till bättring mig kalla!

Och vårdar du sparfven och liljan så huldt,
O, skulle ditt barn du förgäta?
Är ännu ditt hjerta af kärlek så fullt,
Väl skall oss din hand ock tillmäta,
O Herre, det dagliga brödet!

Men lär mig med tacksamhet taga det mot
Hvar dag, som din friskänkta gåfva;
I stället att möta hvar morgon med knot,
O, lär mig att tacka och lofva,
Och se uppå fågeln och liljan!”