Ett är nödvändigt

(Luk 10:30-42)

Ett nödigt är! – I kvällens stilla frid
Så ljöd ju prövande de milda orden
av mästaren, så hög, så himmelskt blid.

I trevna syskonhemmet än Han satt,
När skuggorna sig bredde över jorden,
Och solen bjöd Betanien god natt.

Han, som var livets sol och världens ljus,
Gav av sin klarhet än i kvällens timma
Ett ljuvligt återsken åt hem och hus.

Och vid hans fötter lyssnar dagen om
Maria, lycklig att alltmer förnimma
Den frid, som vid hans ord i själen kom.

Men Marta sysslar än med ”ständig tjänst”,
Ett verksamt liv – hur lär det ej för henne
I sköna färger hägrande ha glänst!

Ett verksamt liv – ett stort, ett härligt val,
Men bästa delen valde av de tvenne
Maria dock, som gömde Jesu tal.

Ty under ”ständig tjänst”, hur fort, hur lätt
Vi glömmer vilan vid den Herres fötter,
Vars nåd allena lär oss tjäna rätt.

Skall ordets ädla, himlaburna säd
I hjärtats djup slå säkra, fasta rötter,
En helig stillhet måste vara med.

Och därför ljöd till Marta Herrens ord:
Ett nödigt är! Må samma ord ock falla
Med helig tyngdvikt i mitt hjärtas jord.

Ett nödigt är! Bland livets små bestyr
Och dagens fröjder eller sorger alla
Det ljuder än var morgonsol, som gryr!

Ett nödigt är! – att få en frälsad själ
Och ingå genom portarna till livet,
O Herre, lär mig det besinna väl!

Och när det ena eller andra här
Vill fängsla mig, fast det till gagn var givet,
Säg än till mig: ”Blott ett dock nödigt är!”

Ack, före kvällssol vissnar ju den ros,
Som här i morgonsolen börjat knoppas,
Och tuvans fägring är med ens sin kos.

Väl den, som då, när jordens lust förgår,
Kan lyfta än sitt huvud upp och hoppas,
Och hasta mot ett land av evig vår.


Ursprungligen:
(Luk 10:30-42)

Ett nödigt är! – I qvällens stilla frid
Så ljödo pröfvande de milda orden
Af mästaren, så hög, så himmelskt blid.

I trefna syskonhemmet än Han satt,
När skuggorna sig bredde öfver jorden,
Och solen bjöd Betanien god natt.

Han, som var lifvets sol och verldens ljus,
Gaf af sin klarhet än i qvällens timma
Ett ljufligt återsken åt hem och hus.

Och vid hans fötter lyssnar dagen om
Maria, lycklig att alltmer förnimma
Den frid, som vid hans ord i själen kom.

Men Marta sysslar än med ”ständig tjenst”,
Ett verksamt lif – hur lär det ej för henne
I sköna färger hägrande ha glänst!

Ett verksamt lif – ett stort, ett härligt val,
Men bästa delen valde af de tvenne
Maria dock, som gömde Jesu tal.

Ty under ”ständig tjenst”, hur fort, hur lätt
Vi glömma hvilan vid den Herres fötter,
Hvars nåd allena lär oss tjena rätt.

Skall ordets ädla, himlaburna säd
I hjertats djup slå säkra, fasta rötter,
En helig stillhet måste vara med.

Och derför ljöd till Marta Herrens ord:
Ett nödigt är! Må samma ord ock falla
Med helig tyngdvikt i mitt hjertas jord.

Ett nödigt är! Bland lifvets små bestyr
Och dagens fröjder eller sorger alla
Det ljude än hvar morgonsol, som gryr!

Ett nödigt är! – att få en frälsad själ
Och ingå genom portarna till lifvet,
O Herre, lär mig det besinna väl!

Och när det ena eller andra här
Vill fängsla mig, fast det till gagn var gifvet,
Säg än till mig: ”Blott ett dock nödigt är!”

Ack, före qvällssol vissnar ju den ros,
Som här i morgonsolen börjat knoppas,
Och tufvans fägring är med ens sin kos.

Väl den, som då, när jordens lust förgår,
Kan lyfta än sitt hufvud upp och hoppas,
Och hasta mot ett land af evig vår.