Vår konung

En korsfäst konung höves ett korsfäst folk, men si,
Vi skola med vår konung ock förklaras!
När Kristus uppenbaras, så uppenbaras vi,
Som med hans makt till salighet bevaras.
En liten tid av möda och nöd och kamp och strid
Och se´n en evig vila, en evig sabbatsfrid,
O, vad det hoppet redan vinkar ljuvligt!

Han hade ej på jorden en dag av ostörd ro,
Hur skulle vi då ostörd ro begära!
Då räven har sin kula, och fågeln har sitt bo,
Han hade intet, Han, det var hans ära!
Han såg på målet endast, o, må vi lära då
Att också se på målet och utan klagan gå
Densamma väg vår konung själv har vandrat!

Skall guldet smältas, renas, att smältaren däri
Sin egen bild må tydligt kunna skåda,
Det fordras ju, att degeln är het; dock veta vi,
Att guldet därvid löper ingen våda,
Ty smältarens ögon vilar beständigt däruppå
Och passar rätta stunden att taga ut det, så
Att ej ett ögonblick får gå däröver.

Skall ädelstenen slipas att sättas in en dag
Uti vår konungs egen segerkrona,
Vad arbete och filning, vad täta hammarslag,
Här gäller att det minsta slagg ej skona;
Då däremot den stenen, som ej har detta mål,
Får ligga lugn och säker för hammaren och stål,
Men också utan någon fröjd i hoppet.

Skall späda grenen rensas ifrån de vattenskott,
Av vilka lätt dess ädla saft förstöres,
Hur gruvlig syns ej kniven – men må vi minnas blott,
Att utav vingårdsmannens hand den föres!
Hans kniv kan icke döda, den avser blott den tukt,
Som gör att grenen sedan må bära mera frukt,
Må vi då villigt lida rensningssmärtan!

Vad är dock jordens sveda och nöd att likna vid
Den härlighet, som snart på den skall följa!
Vad är den korta striden emot en evig frid,
Då intet moln vår framtid mer skall hölja!
O, Herre, håll oss vakna för salighetens hopp,
Och börjar foten slinta, lyft blicken åter opp,
Att vissa steg vi glada kunna taga!

Du bjuder mörkret vika och stormen lägga sig
Och fröjdar åter de försagda hjärtan,
Du leder i all sanning och för oss på din stig
Och är vår tröst jämväl i syndasmärtan.
Du ser till de elända, som hoppas på ditt ord,
Och vårdar ömt och troget din lilla klena hjord,
Som lever av din trofasthet allena.

Och se, det går så hastigt, liksom vi flöge bort,
Ett litet steg – ett ögonblick i sänder!
Det längsta liv på jorden är som en handsbredd kort,
Lär oss besinna det, evad som händer!
Snart faller sista tåren, och solen bryter fram,
Och segersången skallar inför Guds dyra lamm
Från evighet till evighet der uppe!



Ursprungligen:
En korsfäst konung höves ett korsfäst folk, men si,
Vi skola med vår konung ock förklaras!
När Kristus uppenbaras, så uppenbaras vi,
Som med hans magt till salighet bevaras.
En liten tid af möda och nöd och kamp och strid
Och se´n en evig hvila, en evig sabbatsfrid,
O, hvad det hoppet redan vinkar ljufligt!

Han hade ej på jorden en dag af ostörd ro,
Hur skulle vi då ostörd ro begära!
Då räfven har sin kula, och fågeln har sitt bo,
Han hade intet, Han, det var hans ära!
Han såg på målet endast, o, må vi lära då
Att också se på målet och utan klagan gå
Densamma väg vår konung sjelf har vandrat!

Skall guldet smältas, renas, att smältaren deri
Sin egen bild må tydligt kunna skåda,
Det fordras ju, att degeln är het; dock veta vi,
Att guldet dervid löper ingen våda,
Ty smältarens ögon hvila beständigt deruppå
Och passar rätta stunden att taga ut det, så
Att ej ett ögonblick får gå deröfver.

Skall ädelstenen slipas att sättas in en dag
Uti vår konungs egen segerkrona,
Hvad arbete och filning, hvad täta hammarslag,
Här gäller att det minsta slagg ej skona;
Då deremot den stenen, som ej har detta mål,
Får ligga lugn och säker för hammaren och stål,
Men också utan någon fröjd i hoppet.

Skall späda grenen rensas ifrån de vattenskott,
Af hvilka lätt dess ädla saft förstöres,
Hur gruflig syns ej knifven – men må vi minnas blott,
Att utaf vingårdsmannens hand den föres!
Hans knif kan icke döda, den afser blott den tukt,
Som gör att grenen sedan må bära mera frukt,
Må vi då villigt lida rensningssmärtan!

Hvad är dock jordens sveda och nöd att likna vid
Den härlighet, som snart på den skall följa!
Hvad är den korta striden emot en evig frid,
Då intet moln vår framtid mer skall hölja!
O, Herre, håll oss vakna för salighetens hopp,
Och börjar foten slinta, lyft blicken åter opp,
Att vissa steg vi glade kunna taga!

Du bjuder mörkret vika och stormen lägga sig
Och fröjdar åter de försagda hjertan,
Du leder i all sanning och för oss på din stig
Och är vår tröst jemväl i syndasmärtan.
Du ser till de elända, som hoppas på ditt ord,
Och vårdar ömt och troget din lilla klena hjord,
Som lefver af din trofasthet allena.

Och se, det går så hastigt, liksom vi flöge bort,
Ett litet steg – ett ögonblick i sender!
Det längsta lif på jorden är som en handsbredd kort,
Lär oss besinna det, ehvad som händer!
Snart faller sista tåren, och solen bryter fram,
Och segersången skallar inför Guds dyra lam
Från evighet till evighet der uppe!