Det sjuka barnet

Barnet

Det sjunger i dal och det sjunger i höjd,
Ty våren ånyo är inne,
Där ute vad liv, och vad jublande fröjd,
Men tungt är, o moder, mitt sinne.
O, månne vår Gud oss förgätit?

Du sagt mig så ofta, att Herren är när,
Jag kan dock hans röst ej förnimma.
Du sagt, att Han mig uti Jesus har kär,
Men mörk är dock prövningens timma.
O moder, hvi dröjer Han ännu?

Jag bidat hans hjälp ock från morgon till kväll,
Men nöden är ännu densamma;
O, månne ej Jesus vill nalkas vårt tjäll,
Och synes ej morgonens flamma
Der borta i ljusnande öster?

Modern

Mitt älskade barn, o, var viss, att Han skall
Sitt ord och sitt löfte ej rygga!
Han kommer i stormen, i böljornas svall,
Men tryggt är på Honom att bygga
Jämväl när i stormen Han kommer.

Han kommer i mörkret, som fordom Han kom
Till Moses på berget i öknen;
Men se, på hans vink vänder bladet sig om,
Och solen går fram utur töcknen,
Och ljus blir den mörkaste gömma.

Han vet, vad vi arma behöver, och ger
Hugsvalelse jämte sin tuktan.
O, må vi oss sluta till Honom allt mer,
Ty kärlek fördriver ju fruktan,
Och korset blir ljuvt, när Han ger det.

Där uppe bland alla som står för hans tron,
Dem rena i blodet Han tvagit,
Var viss, att den klaraste lovsångens ton
Skall klinga från den, som Han dragit
Ur djupaste nöden på jorden.




Ursprungligen:
Barnet

Det sjunger i dal och det sjunger i höjd,
Ty våren ånyo är inne,
Der ute hvad lif, och hvad jublande fröjd,
Men tungt är, o moder, mitt sinne.
O, månne vår Gud oss förgätit?

Du sagt mig så ofta, att Herren är när,
Jag kan dock hans röst ej förnimma.
Du sagt, att Han mig uti Jesus har kär,
Men mörk är dock pröfningens timma.
O moder, hvi dröjer Han ännu?

Jag bidat hans hjelp ock från morgon till qväll,
Men nöden är ännu densamma;
O, månne ej jesus vill nalkas vårt tjäll,
Och synes ej morgonens flamma
Der borta i ljusnande öster?

Modern

Mitt älskade barn, o, var viss, att Han skall
Sitt ord och sitt löfte ej rygga!
Han kommer i stormen, i böljornas svall,
Men tryggt är på Honom att bygga
Jemväl när i stormen Han kommer.

Han kommer i mörkret, som fordom Han kom
Till Moses på berget i öknen;
Men se, på hans vink vänder bladet sig om,
Och solen går fram utur töcknen,
Och ljus blir den mörkaste gömma.

Han vet, hvad vi arma behöfva, och ger
Hugsvalelse jemte sin tuktan.
O, må vi oss sluta till Honom allt mer,
Ty kärlek fördrifver ju fruktan,
Och korset blir ljuft, när Han ger det.

Der uppe bland alla som stå för hans tron,
Dem rena i blodet Han tvagit,
Var viss, att den klaraste lofsångens ton
Skall klinga från den, som Han dragit
Ur djupaste nöden på jorden.