En närvarande hjälpare

Om Herren Jesus gick ännu på jorden,
Som förr han gick invid Tiberias strand,
Och ljöd än de nådefulla orden,
Som klingade så skönt i Juda land,
Vem skulle då ej strax till honom ila
Att dricka liv och frälsning av hans mun!
Vem skulle då ej glad med Honom vila
Som samaritiskan vid Jakobs brunn!

Hur mången panna, av bekymmer fårad,
Då skulle klarna upp med hast igen;
Hur mången fot, av livets törnen sårad,
Då skulle löpa glatt till denne vän;
Hur mången nöd, hur mången hemlig smärta
Då skulle fly vid ljudet av hans röst;
Hur månget ängslat och betungat hjärta
Då skulle finna ro invid hans bröst!

Men är Han då ej mera här på jorden
Och leder Han ej mer min vandringsstig?
Förnimmer jag ej mer de hulda orden,
Som bringar liv och salighet med sig?
Ser jag ej mer hans trogna famn upplåten,
Och är ej än hans kärlek lika stor?
Hör jag ej än: ”din synd är dig förlåten”,
”Så gå med frid” – och ”ske dig, som du tror”?

Jo, du är när mig, Herre Jesu Kriste,
Och talar än uti ditt ord till mig.
O, att nu även hela världen visste,
Hur ljuvligt där du uppenbarar dig!
Där möter du mig ännu alla dagar,
Där av din fullhet nåd för nåd jag får,
Och när jag fröjdas eller när jag klagar,
Ditt hjärta alltid öppet för mig står.

Vad högre lycka kan jag väl begära
Än vara här i sällskap med dig själv
Och se´n en gång för evigt stå dig nära
Där uppe invid livets klara älv!
Bevara själv, o Jesu, denna lycka
Åt mig, att jag ej må förspilla den!
Låt ingenting utur din hand mig rycka!
Du vet, att fienden är mäktig än.


Ursprungligen:
Om Herren Jesus ginge än på jorden,
Som förr han gick invid Tiberias strand,
Och ljöde än de nådefulla orden,
Som klingade så skönt i Juda land,
Hvem skulle då ej strax till honom ila
Att dricka lif och frälsning af hans mun!
Hvem skulle då ej glad med Honom hvila
Som samaritiskan vid Jakobs brunn!

Hur mången panna, af bekymmer fårad,
Då skulle klarna upp med hast igen;
Hur mången fot, af lifvets törnen sårad,
Då skulle löpa gladt till denne vän;
Hur mången nöd, hur mången hemlig smärta
Då skulle fly vid ljudet af hans röst;
Hur månget ängsladt och betungadt hjerta
Då skulle finna ro invid hans bröst!

Men är Han då ej mera här på jorden
Och leder Han ej mer min vandringsstig?
Förnimmer jag ej mer de hulda orden,
Som bringa lif och salighet med sig?
Ser jag ej mer hans trogna famn upplåten,
Och är ej än hans kärlek lika stor?
Hör jag ej än: ”din synd är dig förlåten”,
”Så gå med frid” – och ”ske dig, som du tror”?

Jo, du är när mig, Herre Jesu Kriste,
Och talar än uti ditt ord till mig.
O, att nu äfven hela verlden visste,
Hur ljufligt der du uppenbarar dig!
Der möter du mig ännu alla dagar,
Der af din fullhet nåd för nåd jag får,
Och när jag fröjdas eller när jag klagar,
Ditt hjerta alltid öppet för mig står.

Hvad högre lycka kan jag väl begära
Än här få hafva sällskap med dig sjelf
Och se´n en gång för evigt stå dig nära
Der uppe invid lifvets klara elf!
Bevara sjelf, o Jesu, denna lycka
Åt mig, att jag ej må förspilla den!
Låt ingenting utur din hand mig rycka!
Du vet, att fienden är mägtig än.