Lär mig lida!

Jesu, jag mitt kors vill taga
Lämna allt, som hindrar mig
Att mitt arma hjärta giva
Mera helt i tron åt dig.
Hur det går mig se´n på jorden,
Om dess glädje ej blir min,
Hjälp mig nöjd och stilla vara,
Blott jag vet, att jag är din.

Men jag vet ock, käre Herre,
Att det icke sker så lätt,
Ty naturen skyr ju korset
Och ditt visa fostringssätt;
Låt dock ej naturen råda,
Förödmjuka, kuva den,
På det anden måtte leva
Fri i dig beständigt än.

Lär mig lida! – av naturen
Kan jag icke heller det,
Lär mig, o, min Jesu träda
Tätt i dina dyra fjät!
Och ju mer på dig jag skådar,
Låt mig artas efter dig,
Att du av din bild må finna
Några drag jämväl hos mig!

Se´n må världen gärna smäda,
Den har smädat dig förut;
Må den svika, må den glömma,
Du dock håller tro till slut!
Du som älskat mig av ålder,
Intill änden älskar ock,
Och när allt på jorden ramlar,
Fast som klippan står du dock.

O, så göm mig i din hydda
Än en ”ond och liten tid”,
Tills du hämtar mig för evigt
Till ditt rikes ljuva frid.
Och när du blott är mig nära,
Och ditt öga mot mig ler,
O, då är jag trygg och lycklig
Och behöver intet mer.



Ursprungligen:
Jesu, jag mitt kors vill taga
Lemna allt, som hindrar mig
Att mitt arma hjerta gifva
Mera helt i tron åt dig.
Hur det går mig se´n på jorden,
Om dess glädje ej blir min,
Hjelp mig nöjd och stilla vara,
Blott jag vet, att jag är din.

Men jag vet ock, käre Herre,
Att det icke sker så lätt,
Ty naturen skyr ju korset
Och ditt visa fostringssätt;
Låt dock ej naturen råda,
Förödmjuka, kufva den,
På det anden måtte lefva
Fri i dig beständigt än.

Lär mig lida! – af naturen
Kan jag icke heller det,
Lär mig, o, min Jesu träda
Tätt i dina dyra fjät!
Och ju mer på dig jag skådar,
Låt mig artas efter dig,
Att du af din bild må finna
Några drag jemväl hos mig!

Se´n må verlden gerna smäda,
Den har smädat dig förut;
Må den svika, må den glömma,
Du dock håller tro till slut!
Du som älskat mig af ålder,
Intill ändan älskar ock,
Och när allt på jorden ramlar,
Fast som klippan står du dock.

O, så göm mig i din hydda
Än en ”ond och liten tid”,
Tills du hemtar mig för evigt
Till ditt rikes ljufva frid.
Och när du blott är mig nära,
Och ditt öga mot mig ler,
O, då är jag trygg och lycklig
Och behöfver intet mer.