Erfarenheter på korsets väg

Du beder: ”Hjälp, förlossa mig, o Herre”,
Men kampen, nöden bli därvid blott värre,
Du finner ingen kraft att strida mer
Och kan ändå ej lägga vapnen ner.

Du ville bliva fri, men ack, i grunden
Du känner dig alltjämt blott mera bunden;
Den synd du ment besegrad längese´n,
Får liv på nytt och rör sig mäktigt re´n?

Det är, som hade all din kraft försvunnit,
De frestelser du fordom övervunnit,
Som starka jättar åter träda fram
Och tyckas komma all din tro på skam.

Du ropar väl om hjälp i nödens timma,
Men ingen kraft du kan likväl förnimma,
Och ingen frid det arma hjärtat får
Som förr så mången gång i Jesu sår.

O, har då Herren slutit till sitt öra?
Månn´ Han, som skapat örat, ej skall höra?
Månn´ Han, som själv var pint och frestad här,
Ej mer har hjärta för den nöd dig tär?

Lik en ”förtvivlad kämpe” Han sig ställer, (1)
Du har ej någon kraft – har Han ej heller?
Hvi dröjer Han? Ett ögonblick ännu,
Och i det mörka djupet sjunker du.

O stilla, stilla! – Upplåt blott ditt öra,
Din egen oro hindrar dig att höra
Den trogna, sakta rösten av din vän:
”Min tid, o själ, är icke kommen än!”

Han hör ju bön på underliga vägar,
Han hör, men icke som du höra plägar;
Och när du icke fatta kan hans råd,
Han viskar: ”Låt dig nöja med min nåd!”

Du bad om trons förökelse – Han ger den,
Men icke på det sätt, att själv du ser den;
Du bad om ödmjukhet – och se, allt mer
I syndakännedom går vägen ner!

Du bad ock om ett mera himmelskt sinne,
Du bad: ”Allt mera jordens lust försvinne
För härlighetens hopp” – besinna väl,
Om Han ej hört den bönen ock, o själ!

Så börja då att tacka, prisa, lova
För korsets nåd – en dyr, en kostlig gåva,
Vars rätta värde du skall fullt förstå,
När himlens ljus har fallit däruppå.
1, Jer 14:9


Ursprungligen:
Du beder: ”Hjelp, förlossa mig, o Herre”,
Men kampen, nöden bli dervid blott värre,
Du finner ingen kraft att strida mer
Och kan ändå ej lägga vapnen ner.

Du ville blifva fri, men ack, i grunden
Du känner dig alltjemt blott mera bunden;
Den synd du ment besegrad längese´n,
Får lif på nytt och rör sig mägtigt re´n?

Det är, som hade all din kraft försvunnit,
De frestelser du fordom öfvervunnit,
Som starka jättar åter träda fram
Och tyckas komma all din tro på skam.

Du ropar väl om hjelp i nödens timma,
Men ingen kraft du kan likväl förnimma,
Och ingen frid det arma hjertat får
Som förr så mången gång i Jesu sår.

O, har då Herren slutit till sitt öra?
Månn´ Han, som skapat örat, ej skall höra?
Månn´ Han, som sjelf var pint och frestad här,
Ej mer har hjerta för den nöd dig tär?

Lik en ”förtviflad kämpe” Han sig ställer, (1)
Du har ej någon kraft – har Han ej heller?
Hvi dröjer Han? Ett ögonblick ännu,
Och i det mörka djupet sjunker du.

O stilla, stilla! – Upplåt blott ditt öra,
Din egen oro hindrar dig att höra
Den trogna, sakta rösten af din vän:
”Min tid, o själ, är icke kommen än!”

Han hör ju bön på underliga vägar,
Han hör, men icke som du höra plägar;
Och när du icke fatta kan hans råd,
Han hviskar: ”Låt dig nöja åt min nåd!”

Du bad om trons förökelse – Han ger den,
Men icke på det sätt, att sjelf du ser den;
Du bad om ödmjukhet – och se, allt mer
I syndakännedom går vägen ner!

Du bad ock om ett mera himmelskt sinne,
Du bad: ”Allt mera jordens lust försvinne
För härlighetens hopp” – besinna väl,
Om Han ej hört den bönen ock, o själ!

Så börja då att tacka, prisa, lofva
För korsets nåd – en dyr, en kostlig gåfva,
Hvars rätta värde du skall fullt förstå,
När himlens ljus har fallit deruppå.
1, Jer 14:9