Så var nu åter tillfreds!

”Var nu åter tillfreds, min
själ, ty Herren gör dig godt.”
Ps 116:7

Så giv dig nu åter tillfreds, min själ,
Ty Herren Han gör dig ju gott;
Han övergiver och näpser dig väl,
Men ack, för ett ögonblick blott.
Och mitt under tuktan – besinna det –
Han tänker ju än på barmhärtighet.

Hans nåd går så vitt, som skyarna gå,
Vart kan du fly undan för den?
Från öster till väster den skall också
Dig jaga och möta dig än.
Ja, när det ”som hetast på dagen är”,
Är Herren som fordom i Mamre när. (1)

Hur vågorna brusar i nattens stund,
Hur djupen än fräser kring dig,
Du har för ditt hopp dock en klippfast grund:
Guds löften förändrar ej sig.
De bär dig ju slutligt till fridens hamn,
Till vila och seger i Jesu namn.

Det namnet, det vare din starkaste tröst,
Ditt fäste i sållningens tid,
Det undertrycker ock stormens röst
Och fyller ditt hjärta med frid!
De växlande åren ju flyr så snart,
Och sedan, ja sedan blir allt dig klart.

Så giv dig då åter tillfreds, min själ,
Besinna att tiden är kort!
Du slipper att vara en syndens träl,
Du slipper en gång att gå bort;
Du får ju gå hem till din Faders hus,
Vad mer, om stigen är mörk eller ljus?

Där hemma blir allt dock ljust och glatt,
Och snart skall ock du vara där,
Och där skall ej mer vara mörker och natt,
Ej klagan och rop såsom här.
Så se ej tillbaka, se framåt blott,
Och snart har den fridsälla strand du nått!

1, Mos 18:1



Ursprungligen:
”Var nu åter tillfreds, min
själ, ty Herren gör dig godt.”
Ps 116:7

Så gif dig nu åter tillfreds, min själ,
Ty Herren Han gör dig ju godt;
Han öfvergifver och näpser dig väl,
Men ack, för ett ögonblick blott.
Och midt under tuktan – besinna det –
Han tänker ju än på barmhertighet.

Hans nåd går så vidt, som skyarna gå,
Hvart kan du fly undan för den?
Från öster till vester den skall också
Dig jaga och möta dig än.
Ja, när det ”som hetast på dagen är”,
Är Herren som fordom i Mamre när. (1)

Hur vågorna brusa i nattens stund,
Hur djupen än fräsa kring dig,
Du har för ditt hopp dock en klippfast grund:
Guds löften förändra ej sig.
De bära dig slutligt till fridens hamn,
Till hvila och seger i Jesu namn.

Det namnet, det vare din starkaste tröst,
Ditt fäste i sållningens tid,
Det undertrycke ock stormens röst
Och fylle ditt hjerta med frid!
De vexlande åren ju fly så snart,
Och sedan, ja sedan blir allt dig klart.

Så gif dig då åter tillfreds, min själ,
Besinna att tiden är kort!
Du slipper att vara en syndens träl,
Du slipper en gång att gå bort;
Du får ju gå hem till din Faders hus,
Hvad mer, om stigen är mörk eller ljus?

Der hemma blir allt dock ljust och gladt,
Och snart skall ock du vara der,
Och der skall ej mer vara mörker och natt,
Ej klagan och rop såsom här.
Så se ej tillbaka, se framåt blott,
Och snart har den fridsälla strand du nått!

1, Mos 18:1