lördag 31 oktober 2009

Vi och de

”Medan vi äro uti denna hyddan,
sucka vi och äro betungade.”
2 Kor 5:4

”De äro för Guds stol och tjena
Honom dag och natt uti hans tempel.”
Uppenb 7:15

Vi har burit dagens tunga
Se´n vi skildes ifrån dem;
De har levat utan tårar
I ett ljust och saligt hem.

Vi har kämpat hårda strider
Uti det fördolda än;
De har vilat i Guds sköte
Såsom vännen hos sin vän.

Vi har suckat under tyngden
Av den synd, som hos oss bor;
De har jublat, lösta, fria
Från all synd – o, sällhet stor!

Vi har anat svagt och ringa
Glädjen i vår Faders hus;
De har skådat Kristi seger
Uti evighetens ljus.

Vi har ropat utur djupen:
”Herre, kommer du ej snart?”
De har sjungit: ”Pris och ära,
Allt Guds råd är uppenbart!”

Snart så skall vi dock för evigt,
Fria från allt jordens ve,
Sjunga samma sång där hemma –
Gud till ära – vi ock de!



Ursprungligen:
”Medan vi äro uti denna hyddan,
sucka vi och äro betungade.”
2 Kor 5:4

”De äro för Guds stol och tjena
Honom dag och natt uti hans tempel.”
Uppenb 7:15

Vi ha burit dagens tunga
Se´n vi skildes ifrån dem;
De ha lefvat utan tårar
I ett ljust och saligt hem.

Vi ha kämpat hårda strider
Uti det fördolda än;
De ha hvilat i Guds sköte
Såsom vännen hos sin vän.

Vi ha suckat under tyngden
Af den synd, som hos oss bor;
De ha jublat, lösta, fria
Från all synd – o, sällhet stor!

Vi ha anat svagt och ringa
Glädjen i vår Faders hus;
De ha skådat Kristi seger
Uti evighetens ljus.

Vi ha ropat utur djupen:
”Herre, kommer du ej snart?”
De ha sjungit: ”Pris och ära,
Allt Guds råd är uppenbart!”

Snart vi skola dock för evigt,
Fria från allt jordens ve,
Sjunga samma sång der hemma –
Gud till ära – vi ock de!

Korset och kronan

”Korset först och kronan sedan”,
Vare det vår lösen här!
Han, som burit korset, svedan,
Vet vad oss av nöden är.
Och nu vill Han själv oss bära,
Styrka, stödja, stå oss bi;
Genom Honom, till hans ära
Övervinner också vi.

O, så låt oss glada taga
Allt, som kommer från vår Gud!
Fröjd och glädje, nåd och aga
De är blott hans kärleksbud.
Korset självt, som hoppet säger,
En ”förklädd välsignelse”;
Ack den trösten överväger
Rikligt varje litet ve!

Allt är gott, som Gud oss sänder,
Bäre det vad dräkt som helst;
Allt vi lämnar i hans händer,
Blott vår själ till slut blir frälst.
”Korset först och kronan sedan”,
Ja, den vägen skall det gå!
O, så låt oss börja redan
Prisa Gud för båda två!



Ursprungligen:
”Korset först och kronan sedan”,
Vare det vår lösen här!
Han, som burit korset, svedan,
Vet vad oss av nöden är.
Och nu vill Han sjelf oss bära,
Styrka, stödja, stå oss bi;
Genom Honom, till hans ära
Öfvervinna också vi.

O, så låt oss glade taga
Allt, som kommer från vår Gud!
Fröjd och glädje, nåd och aga
Äro blott hans kärleksbud.
Korset sjelft, som hoppet säger,
En ”förklädd välsignelse”;
Ack den trösten öfverväger
Rikligt hvarje litet ve!

Allt är godt, som Gud oss sänder,
Bäre det hvad drägt som helst;
Allt vi lemne i hans händer,
Blott vår själ till slut blir frälst.
”Korset först och kronan sedan”,
Ja, den vägen skall det gå!
O, så låt oss börja redan
Prisa Gud för båda två!

fredag 30 oktober 2009

Varje dag

Varje dag sin omsorg har,
Men allenast sin,
Morgondagens omsorg är,
Herre, din, ej min.
Lär mig då att dag från dag
Lämna allt åt dig,
Viss, att du i stort och smått
Sörja skall för mig!

Varje dag sin börda har,
Men allenast sin,
Nästa dag kanhända är
Den ej längre min.
Kanske har du innan dess
Helt den lyftat av
Eller tagit bort just det,
Som dess tyngd den gav.

Varje dag sin lättnad har,
Men allenast sin,
Mogondagens gåva är
Icke ännu min.
O, min Jesu, lär mig då
Att var morgon fly
Till den nåd, som varje dag
Över mig är ny!



Ursprungligen:
Hvarje dag sin omsorg har,
Men allenast sin,
Morgondagens omsorg är,
Herre, din, ej min.
Lär mig då att dag från dag
Lemna allt åt dig,
Viss, att du i stort och smått
Sörja skall för mig!

Hvarje dag sin börda har,
Men allenast sin,
Nästa dag kanhända är
Den ej längre min.
Kanske har du innan dess
Helt den lyftat af
Eller tagit bort just det,
Som dess tyngd den gaf.

Hvarje dag sin lättnad har,
Men allenast sin,
Mogondagens gåfva är
Icke ännu min.
O, min Jesu, lär mig då
Att hvar morgon fly
Till den nåd, som hvarje dag
Öfver mig är ny!

torsdag 29 oktober 2009

Jesu fattigdom

(2 Kor 8:9)

Himlens fåglar hava sina nästen,
Rävarna i skogen sina bon,
Nattens vilddjur sina trygga fästen
Mellan bergen bortom öde mon;
Jesus hade likväl intet läger,
Intet hem, dit Han fick träda in,
Han, som himmelen och jorden äger,
Fick ej kalla lägsta tuva sin.

Att i bön få tala med sin Fader
Upp till bergen sökte Han en stig,
Han, som skapat världars myriader,
Hade ej en bönevrå för sig.
Och när folket sig kring Honom trängde
Dagen om, och ingen ro Han fann,
Månne Han sin dörr om kvällen stängde?
Nej, en egen dörr ej hade Han!

O, vad är, att vi då ofta klaga
Över Herrens visa delningssätt?
Må fastmer med lov vi framåt draga,
Vissa att i allt Han skiftar rätt!
Hava vi det även knappt på jorden,
Må vi se, hur Jesus hade det!
Han vår föregångare är vorden,
Vi få följa efter i hans fjät.

Och för oss Han övergav sitt rike
Och blev fattig uti allt som vi,
På det vi, o, kärlek utan like,
Skulle arvingar med Honom bli!
Oss till godo allt Han har försakat,
Lidit fattigdom och brist och nöd,
Utan huvudgärd på marken vakat,
Ja, till sist ock smakat korsets död.

Skulle vi då bättre lott begära
Än den Han oss god och nyttig fann?
Vare det fastmer vår högsta ära
Att få bära samma dräkt som Han!
Om vi än hans fattigdom få dela,
O, vad nåd att dock få vara hans!
Intet gott skall då till slut oss fela,
Icke ens en evig ärekrans!



Ursprungligen:
(2 Kor 8:9)

Himlens fåglar hafva sina nästen,
Räfvarna i skogen sina bon,
Nattens vilddjur sina trygga fästen
Mellan bergen bortom öde mon;
Jesus hade likväl intet läger,
Intet hem, dit Han fick träda in,
Han, som himmelen och jorden eger,
Fick ej kalla lägsta tufva sin.

Att i bön få tala med sin Fader
Upp till bergen sökte Han en stig,
Han, som skapat verldars myriader,
Hade ej en bönevrå för sig.
Och när folket sig kring Honom trängde
Dagen om, och ingen ro Han fann,
Månne Han sin dörr om qvällen stängde?
Nej, en egen dörr ej hade Han!

O, hvad är, att vi då ofta klaga
Öfver Herrens visa delningssätt?
Må fastmer med lof vi framåt draga,
Vissa att i allt Han skiftar rätt!
Hafva vi det äfven knappt på jorden,
Må vi se, hur Jesus hade det!
Han vår föregångare är vorden,
Vi få följa efter i hans fjät.

Och för oss Han öfvergaf sitt rike
Och blef fattig uti allt som vi,
På det vi, o, kärlek utan like,
Skulle arfvingar med Honom bli!
Oss till godo allt Han har försakat,
Lidit fattigdom och brist och nöd,
Utan hufvudgärd på marken vakat,
Ja, till sist ock smakat korsets död.

Skulle vi då bättre lott begära
Än den Han oss god och nyttig fann?
Vare det fastmer vår högsta ära
Att få bära samma drägt som Han!
Om vi än hans fattigdom få dela,
O, hvad nåd att dock få vara hans!
Intet godt skall då till slut oss fela,
Icke ens en evig ärekrans!

söndag 25 oktober 2009

Så var nu åter tillfreds!

”Var nu åter tillfreds, min
själ, ty Herren gör dig godt.”
Ps 116:7

Så giv dig nu åter tillfreds, min själ,
Ty Herren Han gör dig ju gott;
Han övergiver och näpser dig väl,
Men ack, för ett ögonblick blott.
Och mitt under tuktan – besinna det –
Han tänker ju än på barmhärtighet.

Hans nåd går så vitt, som skyarna gå,
Vart kan du fly undan för den?
Från öster till väster den skall också
Dig jaga och möta dig än.
Ja, när det ”som hetast på dagen är”,
Är Herren som fordom i Mamre när. (1)

Hur vågorna brusar i nattens stund,
Hur djupen än fräser kring dig,
Du har för ditt hopp dock en klippfast grund:
Guds löften förändrar ej sig.
De bär dig ju slutligt till fridens hamn,
Till vila och seger i Jesu namn.

Det namnet, det vare din starkaste tröst,
Ditt fäste i sållningens tid,
Det undertrycker ock stormens röst
Och fyller ditt hjärta med frid!
De växlande åren ju flyr så snart,
Och sedan, ja sedan blir allt dig klart.

Så giv dig då åter tillfreds, min själ,
Besinna att tiden är kort!
Du slipper att vara en syndens träl,
Du slipper en gång att gå bort;
Du får ju gå hem till din Faders hus,
Vad mer, om stigen är mörk eller ljus?

Där hemma blir allt dock ljust och glatt,
Och snart skall ock du vara där,
Och där skall ej mer vara mörker och natt,
Ej klagan och rop såsom här.
Så se ej tillbaka, se framåt blott,
Och snart har den fridsälla strand du nått!

1, Mos 18:1



Ursprungligen:
”Var nu åter tillfreds, min
själ, ty Herren gör dig godt.”
Ps 116:7

Så gif dig nu åter tillfreds, min själ,
Ty Herren Han gör dig ju godt;
Han öfvergifver och näpser dig väl,
Men ack, för ett ögonblick blott.
Och midt under tuktan – besinna det –
Han tänker ju än på barmhertighet.

Hans nåd går så vidt, som skyarna gå,
Hvart kan du fly undan för den?
Från öster till vester den skall också
Dig jaga och möta dig än.
Ja, när det ”som hetast på dagen är”,
Är Herren som fordom i Mamre när. (1)

Hur vågorna brusa i nattens stund,
Hur djupen än fräsa kring dig,
Du har för ditt hopp dock en klippfast grund:
Guds löften förändra ej sig.
De bära dig slutligt till fridens hamn,
Till hvila och seger i Jesu namn.

Det namnet, det vare din starkaste tröst,
Ditt fäste i sållningens tid,
Det undertrycke ock stormens röst
Och fylle ditt hjerta med frid!
De vexlande åren ju fly så snart,
Och sedan, ja sedan blir allt dig klart.

Så gif dig då åter tillfreds, min själ,
Besinna att tiden är kort!
Du slipper att vara en syndens träl,
Du slipper en gång att gå bort;
Du får ju gå hem till din Faders hus,
Hvad mer, om stigen är mörk eller ljus?

Der hemma blir allt dock ljust och gladt,
Och snart skall ock du vara der,
Och der skall ej mer vara mörker och natt,
Ej klagan och rop såsom här.
Så se ej tillbaka, se framåt blott,
Och snart har den fridsälla strand du nått!

1, Mos 18:1

lördag 24 oktober 2009

I mörkret

”Herren har sagt, att Han vill bo
i mörkret.” 1 Kon 8:12


I mörkret kan jag ej min Jesus se,
Men när Han är ändå,
Ja, skall ock då mig all sin nåd bete
Och all min nöd förstå.

Jag ser ej Honom, men Han ser dock mig,
Min nöd, min tysta strid,
Min fruktan att förvillas på min stig,
Min längtan efter frid.

Jag hör ej Honom, men Han hör dock mig,
Hör bönen utan ord,
Som ofta djupt ur hjärtat tränger sig,
Lik rop från törstig jord.

I mörkret blott slår kornet rot och gror
Och ej i solens glans,
I moln och mörker Herren ofta bor,
Ty mörkret är ock hans.

Han skapat dag och natt, o, skulle jag
Ej taga båda då
Med tacksamhet – vad vore ständig dag,
Om natt ej följde på?

I mörkret övas, prövas, luttras tron,
Att hon en gång i ljus
Må blanda ock sin glada jubelton
I segersångens brus.



Ursprungligen:
”Herren har sagt, att Han vill bo
i mörkret.” 1 Kon 8:12

I mörkret kan jag ej min Jesus se,
Men när Han är ändå,
Ja, skall ock då mig all sin nåd bete
Och all min nöd förstå.

Jag ser ej Honom, men Han ser dock mig,
Min nöd, min tysta strid,
Min fruktan att förvillas på min stig,
Min längtan efter frid.

Jag hör ej Honom, men Han hör dock mig,
Hör bönen utan ord,
Som ofta djupt ur hjertat tränger sig,
Lik rop från törstig jord.

I mörkret blott slår kornet rot och gror
Och ej i solens glans,
I moln och mörker Herren ofta bor,
Ty mörkret är ock hans.

Han skapat dag och natt, o, skulle jag
Ej taga båda då
Med tacksamhet – hvad vore ständig dag,
Om natt ej följde på?

I mörkret öfvas, pröfvas, luttras tron,
Att hon en gång i ljus
Må blanda ock sin glada jubelton
I segersångens brus.

söndag 18 oktober 2009

Det sjuka barnet

Barnet

Det sjunger i dal och det sjunger i höjd,
Ty våren ånyo är inne,
Där ute vad liv, och vad jublande fröjd,
Men tungt är, o moder, mitt sinne.
O, månne vår Gud oss förgätit?

Du sagt mig så ofta, att Herren är när,
Jag kan dock hans röst ej förnimma.
Du sagt, att Han mig uti Jesus har kär,
Men mörk är dock prövningens timma.
O moder, hvi dröjer Han ännu?

Jag bidat hans hjälp ock från morgon till kväll,
Men nöden är ännu densamma;
O, månne ej Jesus vill nalkas vårt tjäll,
Och synes ej morgonens flamma
Der borta i ljusnande öster?

Modern

Mitt älskade barn, o, var viss, att Han skall
Sitt ord och sitt löfte ej rygga!
Han kommer i stormen, i böljornas svall,
Men tryggt är på Honom att bygga
Jämväl när i stormen Han kommer.

Han kommer i mörkret, som fordom Han kom
Till Moses på berget i öknen;
Men se, på hans vink vänder bladet sig om,
Och solen går fram utur töcknen,
Och ljus blir den mörkaste gömma.

Han vet, vad vi arma behöver, och ger
Hugsvalelse jämte sin tuktan.
O, må vi oss sluta till Honom allt mer,
Ty kärlek fördriver ju fruktan,
Och korset blir ljuvt, när Han ger det.

Där uppe bland alla som står för hans tron,
Dem rena i blodet Han tvagit,
Var viss, att den klaraste lovsångens ton
Skall klinga från den, som Han dragit
Ur djupaste nöden på jorden.




Ursprungligen:
Barnet

Det sjunger i dal och det sjunger i höjd,
Ty våren ånyo är inne,
Der ute hvad lif, och hvad jublande fröjd,
Men tungt är, o moder, mitt sinne.
O, månne vår Gud oss förgätit?

Du sagt mig så ofta, att Herren är när,
Jag kan dock hans röst ej förnimma.
Du sagt, att Han mig uti Jesus har kär,
Men mörk är dock pröfningens timma.
O moder, hvi dröjer Han ännu?

Jag bidat hans hjelp ock från morgon till qväll,
Men nöden är ännu densamma;
O, månne ej jesus vill nalkas vårt tjäll,
Och synes ej morgonens flamma
Der borta i ljusnande öster?

Modern

Mitt älskade barn, o, var viss, att Han skall
Sitt ord och sitt löfte ej rygga!
Han kommer i stormen, i böljornas svall,
Men tryggt är på Honom att bygga
Jemväl när i stormen Han kommer.

Han kommer i mörkret, som fordom Han kom
Till Moses på berget i öknen;
Men se, på hans vink vänder bladet sig om,
Och solen går fram utur töcknen,
Och ljus blir den mörkaste gömma.

Han vet, hvad vi arma behöfva, och ger
Hugsvalelse jemte sin tuktan.
O, må vi oss sluta till Honom allt mer,
Ty kärlek fördrifver ju fruktan,
Och korset blir ljuft, när Han ger det.

Der uppe bland alla som stå för hans tron,
Dem rena i blodet Han tvagit,
Var viss, att den klaraste lofsångens ton
Skall klinga från den, som Han dragit
Ur djupaste nöden på jorden.

fredag 16 oktober 2009

Modersvingen

Nu vill jag sjunga
Om modersvingen,
Som mig betäcker
I nödens tid.
Nu vill jag vila
Vid modershjärtat;
Där blir jag stilla,
Där får jag frid.

Den modersvingen
Har ljuvlig skugga,
När solen bränner
Min arma själ.
Den modersvingen
Har varma fjädrar,
När stormen viner
Kring mig jämväl.

Det modershjärtat
Har ej sin like
I trofast kärlek,
Det ser jag nog.
Vem fattar höjden,
Vem mäter djupet
Utav den kärlek,
Som för oss dog?

Jag är i oro
I ständig fara,
Jag är i mörker,
Men tröstar på
Den modersvingen,
Det modershjärtat.
Vad nöd så länge
Jag har de två?

Ty jag vill glömma
All livets smärta,
All tidens oro,
Allt jordens ve
Och tyst mig gömma
Blott vid det hjärta,
Vars nåd och huldhet
Jag nu fått se.



Ursprungligen:
Nu vill jag sjunga
Om modersvingen,
Som mig betäcker
I nödens tid.
Nu vill jag hvila
Vid modershjertat;
Der blir jag stilla,
Der får jag frid.

Den modersvingen
Har ljuflig skugga,
När solen bränner
Min arma själ.
Den modersvingen
Har varma fjädrar,
När stormen hviner
Kring mig jemväl.

Det modershjertat
Har ej sin like
I trofast kärlek,
Det ser jag nog.
Hvem fattar höjden,
Hvem mäter djupet
Utaf den kärlek,
Som för oss dog?

Jag är i oro
I ständig fara,
Jag är i mörker,
Men tröstar på
Den modersvingen,
Det modershjertat.
Hvad nöd så länge
Jag har de två?

Ty jag vill glömma
All lifvets smärta,
All tidens oro,
Allt jordens ve
Och tyst mig gömma
Blott vid det hjerta,
Hvars nåd och huldhet
Jag nu fått se.

Dag och natt är Dina

Ps 74:16

Så länge det är dag, jag kan ej se
De blida stjärnor små på fästet höga,
Men blir det natt – hur skönt då tindrar de,
Som vore var och en ett Herrens öga!
Ja, i den stund, då det som mörkast är,
De lyser dubbelt klart, o, Herre kär.

Så länge det är dag, jag kan ej se
De dyra löften du i ordet giver,
Men blir det natt, hur skönt då tindrar de,
Och klarare ju mörkare det bliver.
Tack, Herre Gud, som ock i molnhöljd natt
De tusen stjärnor på din himmel satt!

Må jag ej rädas då den mörka stund,
Men efter löftets stjärnor troget skåda.
De sviker ej, ty fast står ditt förbund,
Och än för tron en morgon de bebåda;
En morgon, som av ingen afton vet,
Då jag får evigt se din härlighet!



Ursprungligen:
Ps 74:16

Så länge det är dag, jag kan ej se
De blida stjernor små på fästet höga,
Men blir det natt – hur skönt då tindra de,
Som vore hvar och en ett Herrens öga!
Ja, i den stund, då det som mörkast är,
De lysa dubbelt klart, o, Herre kär.

Så länge det är dag, jag kan ej se
De dyra löften du i ordet gifver,
Men blir det natt, hur skönt då tindra de,
Och klarare ju mörkare det blifver.
Tack, Herre Gud, som ock i molnhöljd natt
De tusen stjernor på din himmel satt!

Må jag ej rädas då den mörka stund,
Men efter löftets stjernor troget skåda.
De svika ej, ty fast står ditt förbund,
Och än för tron en morgon de bebåda;
En morgon, som af ingen afton vet,
Då jag får evigt se din härlighet!

En närvarande hjälpare

Om Herren Jesus gick ännu på jorden,
Som förr han gick invid Tiberias strand,
Och ljöd än de nådefulla orden,
Som klingade så skönt i Juda land,
Vem skulle då ej strax till honom ila
Att dricka liv och frälsning av hans mun!
Vem skulle då ej glad med Honom vila
Som samaritiskan vid Jakobs brunn!

Hur mången panna, av bekymmer fårad,
Då skulle klarna upp med hast igen;
Hur mången fot, av livets törnen sårad,
Då skulle löpa glatt till denne vän;
Hur mången nöd, hur mången hemlig smärta
Då skulle fly vid ljudet av hans röst;
Hur månget ängslat och betungat hjärta
Då skulle finna ro invid hans bröst!

Men är Han då ej mera här på jorden
Och leder Han ej mer min vandringsstig?
Förnimmer jag ej mer de hulda orden,
Som bringar liv och salighet med sig?
Ser jag ej mer hans trogna famn upplåten,
Och är ej än hans kärlek lika stor?
Hör jag ej än: ”din synd är dig förlåten”,
”Så gå med frid” – och ”ske dig, som du tror”?

Jo, du är när mig, Herre Jesu Kriste,
Och talar än uti ditt ord till mig.
O, att nu även hela världen visste,
Hur ljuvligt där du uppenbarar dig!
Där möter du mig ännu alla dagar,
Där av din fullhet nåd för nåd jag får,
Och när jag fröjdas eller när jag klagar,
Ditt hjärta alltid öppet för mig står.

Vad högre lycka kan jag väl begära
Än vara här i sällskap med dig själv
Och se´n en gång för evigt stå dig nära
Där uppe invid livets klara älv!
Bevara själv, o Jesu, denna lycka
Åt mig, att jag ej må förspilla den!
Låt ingenting utur din hand mig rycka!
Du vet, att fienden är mäktig än.


Ursprungligen:
Om Herren Jesus ginge än på jorden,
Som förr han gick invid Tiberias strand,
Och ljöde än de nådefulla orden,
Som klingade så skönt i Juda land,
Hvem skulle då ej strax till honom ila
Att dricka lif och frälsning af hans mun!
Hvem skulle då ej glad med Honom hvila
Som samaritiskan vid Jakobs brunn!

Hur mången panna, af bekymmer fårad,
Då skulle klarna upp med hast igen;
Hur mången fot, af lifvets törnen sårad,
Då skulle löpa gladt till denne vän;
Hur mången nöd, hur mången hemlig smärta
Då skulle fly vid ljudet af hans röst;
Hur månget ängsladt och betungadt hjerta
Då skulle finna ro invid hans bröst!

Men är Han då ej mera här på jorden
Och leder Han ej mer min vandringsstig?
Förnimmer jag ej mer de hulda orden,
Som bringa lif och salighet med sig?
Ser jag ej mer hans trogna famn upplåten,
Och är ej än hans kärlek lika stor?
Hör jag ej än: ”din synd är dig förlåten”,
”Så gå med frid” – och ”ske dig, som du tror”?

Jo, du är när mig, Herre Jesu Kriste,
Och talar än uti ditt ord till mig.
O, att nu äfven hela verlden visste,
Hur ljufligt der du uppenbarar dig!
Der möter du mig ännu alla dagar,
Der af din fullhet nåd för nåd jag får,
Och när jag fröjdas eller när jag klagar,
Ditt hjerta alltid öppet för mig står.

Hvad högre lycka kan jag väl begära
Än här få hafva sällskap med dig sjelf
Och se´n en gång för evigt stå dig nära
Der uppe invid lifvets klara elf!
Bevara sjelf, o Jesu, denna lycka
Åt mig, att jag ej må förspilla den!
Låt ingenting utur din hand mig rycka!
Du vet, att fienden är mägtig än.

torsdag 15 oktober 2009

Jesus är när

Så mörk är ej natt, så hård är ej nöd,
Att Jesus ej hjälpa förmår,
Mitt ljus och mitt liv i mörker och död,
Densamme i dag som i går.
Och Jesus är när, fast stundom han synes mig fjärran.

Han lyser mig än genom dödskuggans dal
Och själv har Han blivit för mig
En levande väg till himmelens sal,
En källa av liv uti sig.
Och Jesus är när, fast stundom Han synes mig fjärran.

Visst kostar det kamp att tro och ej se,
Visst vållar det ångest och strid;
Men Jesus, som en gång burit mitt ve,
Är även i stormen min frid.
Och Jesus är när, fast stundom Han synes mig fjärran.

Och snart får jag se min vän som Han är,
Och sjunga en gladare sång,
När frigjord från allt, som ängslar mig här,
Jag står för hans anlet en gång.
Och då är Han när och synes mig längre ej fjärran.



Ursprungligen:
Så mörk är ej natt, så hård är ej nöd,
Att Jesus ej hjälpa förmår,
Mitt ljus och mitt lif i mörker och död,
Densamme i dag som i går.
Och Jesus är när, fast stundom han synes mig fjärran.

Han lyser mig än genom dödskuggans dal
Och sjelf har Han blifvit för mig
En lefvande väg till himmelens sal,
En källa af lif uti sig.
Och Jesus är när, fast stundom Han synes mig fjerran.

Visst kostar det kamp att tro och ej se,
Visst vållar det ångest och strid;
Men Jesus, som en gång burit mitt ve,
Är äfven i stormen min frid.
Och Jesus är när, fast stundom Han synes mig fjerran.

Och snart får jag se min vän som Han är,
Och sjunga en gladare sång,
När frigjord från allt, som ängslar mig här,
Jag står för hans anlet en gång.
Och då är Han när och synes mig längre ej fjärran.

onsdag 14 oktober 2009

En glädjestund i bedrövelsen

”Såsom behöfvande och dock alltid glade.”
2 Kor 6:10

Jag har en Jesus, som i allt
Var frestad liksom jag;
Han tog en tjänaregestalt
Och blev lik mig en dag.

Nu vet Han, vilket verk jag är,
Nu känner Han min nöd,
Och när jag tror mig stödlös här,
Då är han själv mitt stöd.

Han bär mig med sitt starka ord
Och med sitt dyra namn,
Han dukar mig sitt rika bord
Och öppnar mig sin famn.

Han älskar mig av hjärtans grund
Han tänker städs på mig,
Och fast står evigt hans förbund,
Hur allt förändrar sig.

Jag är hans återlösta brud,
Hans hjärtas lust jag är,
Han är min löftesman hos Gud
Och all min synd Han bär.

Nog vårdar Han sin ögonsten
Med samma trohet än,
Nog sköter Han sin lilla gren,
Som det är bäst för den.

Och bär det även stundom ned
I nödens mörka dal,
Han är dock med mig, Han som led
På korset dödens kval.

Han vet, vad nöd och ångest är,
Han pint och plågad var,
Han vet, vad döden innebär,
Som själv den smakar har.

Så är jag ej bedrövad mer,
Men glad, min Gud, i dig,
Och tänker, vad som än mig sker:
”Min Fader sköter mig”.



Ursprungligen:
Jag har en Jesus, som i allt
Var frestad liksom jag;
Han tog en tjenaregestalt
Och blef lik mig en dag.

Nu vet Han, hvilket verk jag är,
Nu känner Han min nöd,
Och när jag tror mig stödlös här,
Då är han sjelf mitt stöd.

Han bär mig med sitt starka ord
Och med sitt dyra namn,
Han dukar mig sitt rika bord
Och öppnar mig sin famn.

Han älskar mig af hjertans grund
Han tänker städs på mig,
Och fast står evigt hans förbund,
Hur allt förändrar sig.

Jag är hans återlösta brud,
Hans hjertas lust jag är,
Han är min löftesman hos Gud
Och all min synd Han bär.

Nog vårdar Han sin ögonsten
Med samma trohet än,
Nog sköter Han sin lilla gren,
Som det är bäst för den.

Och bär det äfven stundom ned
I nödens mörka dal,
Han är dock med mig, Han som led
På korset dödens qval.

Han vet, hvad nöd och ångest är,
Han pint och plågad var,
Han vet, hvad döden innebär,
Som sjelf den smakar har.

Så är jag ej bedröfvad mer,
Men glad, min Gud, i dig,
Och tänker, hvad som än mig sker:
”Min Fader sköter mig”.

lördag 10 oktober 2009

Örtagårdsmästaren och korset

”Hvar och en gren som bär frukt,
den rensar Han, att den må bära
mera frukt.” Joh 15:2

Se, örtagårdsmästarn, hur tåligt och hult
Han rensar, Han vattnar, Han stöder!
Hans hjärta, av trofast förbarmande fullt,
Därunder väl ofta ock blöder,
Dock får Han sin kniv icke spara.

Och ser Han ett knoppande, löftesrikt träd,
Som röjer en lutning mot jorden,
Han känner ock sättet att umgås därmed,
Ty stammen, som krokig är vorden,
Den rätar Han åter vid korset.

Så gläd dig, du levande träd i hans gård
Och frukta ej korset, ej kniven!
De står i hans tjänst, åt vars trofasta vård
Du ock av din Fader är given
Att fostras för eviga tider.

Han tänker på målet – den gyllene skörd
Som månde i höstsolen glimma.
Vad mer, om din jordiska lycka blir störd
-- En hastigt försvinnande timma --,
Blott evighetsfrukterna mogna.

Så tänk när du känner vid korset dig fäst,
Men gärna dock fri ville vara:
”Min örtagårdsmästare vet likväl bäst
Att skydda sitt träd för all fara,
Och själv Han vid korset mig bundit.

Och själv skall Han lösa det bandet en dag,
Då korset ej mer jag behöver,
Då allt månde komma så väl uti lag,
Se´n prövningens timma är över;
Till dess vill vid korset jag bida.”




Ursprungligen:
”Hvar och en gren som bär frukt,
den rensar Han, att den må bära
mera frukt.” Joh 15:2

Se, örtagårdsmästarn, hur tåligt och huldt
Han rensar, Han vattnar, Han stöder!
Hans hjerta, af trofast förbarmande fullt,
Derunder väl ofta ock blöder,
Dock får Han sin knif icke spara.

Och ser Han ett knoppande, löftesrikt träd,
Som röjer en lutning mot jorden,
Han känner ock sättet att umgås dermed,
Ty stammen, som krokig är vorden,
Den rätar Han åter vid korset.

Så gläd dig, du lefvande träd i hans gård
Och frukta ej korset, ej knifven!
De står i hans tjenst, åt hvars trofasta vård
Du ock af din Fader är gifven
Att fostras för eviga tider.

Han tänker på målet – den gyllene skörd
Som månde i höstsolen glimma.
Hvad mer, om din jordiska lycka blir störd
-- En hastigt försvinnande timma --,
Blott evighetsfrukterna mogna.

Så tänk när du känner vid korset dig fäst,
Men gerna dock fri ville vara:
”Min örtagårdsmästare vet likväl bäst
Att skydda sitt träd för all fara,
Och sjelf Han vid korset mig bundit.

Och sjelf skall Han lösa det bandet en dag,
Då korset ej mer jag behöfver,
Då allt månde komma så väl uti lag,
Se´n pröfningens timma är öfver;
Till dess vill vid korset jag bida.”

fredag 9 oktober 2009

Erfarenheter på korsets väg

Du beder: ”Hjälp, förlossa mig, o Herre”,
Men kampen, nöden bli därvid blott värre,
Du finner ingen kraft att strida mer
Och kan ändå ej lägga vapnen ner.

Du ville bliva fri, men ack, i grunden
Du känner dig alltjämt blott mera bunden;
Den synd du ment besegrad längese´n,
Får liv på nytt och rör sig mäktigt re´n?

Det är, som hade all din kraft försvunnit,
De frestelser du fordom övervunnit,
Som starka jättar åter träda fram
Och tyckas komma all din tro på skam.

Du ropar väl om hjälp i nödens timma,
Men ingen kraft du kan likväl förnimma,
Och ingen frid det arma hjärtat får
Som förr så mången gång i Jesu sår.

O, har då Herren slutit till sitt öra?
Månn´ Han, som skapat örat, ej skall höra?
Månn´ Han, som själv var pint och frestad här,
Ej mer har hjärta för den nöd dig tär?

Lik en ”förtvivlad kämpe” Han sig ställer, (1)
Du har ej någon kraft – har Han ej heller?
Hvi dröjer Han? Ett ögonblick ännu,
Och i det mörka djupet sjunker du.

O stilla, stilla! – Upplåt blott ditt öra,
Din egen oro hindrar dig att höra
Den trogna, sakta rösten av din vän:
”Min tid, o själ, är icke kommen än!”

Han hör ju bön på underliga vägar,
Han hör, men icke som du höra plägar;
Och när du icke fatta kan hans råd,
Han viskar: ”Låt dig nöja med min nåd!”

Du bad om trons förökelse – Han ger den,
Men icke på det sätt, att själv du ser den;
Du bad om ödmjukhet – och se, allt mer
I syndakännedom går vägen ner!

Du bad ock om ett mera himmelskt sinne,
Du bad: ”Allt mera jordens lust försvinne
För härlighetens hopp” – besinna väl,
Om Han ej hört den bönen ock, o själ!

Så börja då att tacka, prisa, lova
För korsets nåd – en dyr, en kostlig gåva,
Vars rätta värde du skall fullt förstå,
När himlens ljus har fallit däruppå.
1, Jer 14:9


Ursprungligen:
Du beder: ”Hjelp, förlossa mig, o Herre”,
Men kampen, nöden bli dervid blott värre,
Du finner ingen kraft att strida mer
Och kan ändå ej lägga vapnen ner.

Du ville blifva fri, men ack, i grunden
Du känner dig alltjemt blott mera bunden;
Den synd du ment besegrad längese´n,
Får lif på nytt och rör sig mägtigt re´n?

Det är, som hade all din kraft försvunnit,
De frestelser du fordom öfvervunnit,
Som starka jättar åter träda fram
Och tyckas komma all din tro på skam.

Du ropar väl om hjelp i nödens timma,
Men ingen kraft du kan likväl förnimma,
Och ingen frid det arma hjertat får
Som förr så mången gång i Jesu sår.

O, har då Herren slutit till sitt öra?
Månn´ Han, som skapat örat, ej skall höra?
Månn´ Han, som sjelf var pint och frestad här,
Ej mer har hjerta för den nöd dig tär?

Lik en ”förtviflad kämpe” Han sig ställer, (1)
Du har ej någon kraft – har Han ej heller?
Hvi dröjer Han? Ett ögonblick ännu,
Och i det mörka djupet sjunker du.

O stilla, stilla! – Upplåt blott ditt öra,
Din egen oro hindrar dig att höra
Den trogna, sakta rösten af din vän:
”Min tid, o själ, är icke kommen än!”

Han hör ju bön på underliga vägar,
Han hör, men icke som du höra plägar;
Och när du icke fatta kan hans råd,
Han hviskar: ”Låt dig nöja åt min nåd!”

Du bad om trons förökelse – Han ger den,
Men icke på det sätt, att sjelf du ser den;
Du bad om ödmjukhet – och se, allt mer
I syndakännedom går vägen ner!

Du bad ock om ett mera himmelskt sinne,
Du bad: ”Allt mera jordens lust försvinne
För härlighetens hopp” – besinna väl,
Om Han ej hört den bönen ock, o själ!

Så börja då att tacka, prisa, lofva
För korsets nåd – en dyr, en kostlig gåfva,
Hvars rätta värde du skall fullt förstå,
När himlens ljus har fallit deruppå.
1, Jer 14:9

onsdag 7 oktober 2009

”Min fader står vid rodret.”

Det var afton, ingen stråle
Från en stjärnlös himmel log,
Medan stormens ande våldsamt
Över mörka vågen drog.
Månget hjärta greps av ångest,
Mången skäggig kind blev blek,
Hånet dog på stolta läppar,
Otrons mod i nöden svek.

Men uti kajutan lekte
Glad och sorglös liten pilt,
Drömde ej om någon fara,
Log, då båten vräkte vilt,
Lyssnade med samma trygghet
Till de vreda vindars sång
Som till trädens sus i lunden
Eller bäckens muntra språng.

”Gosse”, ropte mörk i hågen
En matros, som gick där fram,
Ӏr ej du som vi i fruktan?
Le så där – det är dock skam!”
Men den lille log och svarte
Från sin undangömda vrå:
”Se, min fader står vid rodret,
Skulle väl jag frukta då?”

Bröder, må vi taga vara
På de djupa visdomsord,
Att i farorna och stormen
Deras kraft hos oss blir spord!
Hava också vi en Fader,
Som vår levnads farkost styr,
Må vi då med lit till Honom
Möta varje dag som gryr!



Ursprungligen:
Det var afton, ingen stråle
Från en stjernlös himmel log,
Medan stormens ande våldsamt
Öfver mörka vågen drog.
Månget hjerta greps af ångest,
Mången skäggig kind vardt blek,
Hånet dog på stolta läppar,
Otrons mod i nöden svek.

Men uti kajutan lekte
Glad och sorglös liten pilt,
Drömde ej om någon fara,
Log, då båten vräkte vildt,
Lyssnade med samma trygghet
Till de vreda vindars sång
Som till trädens sus i lunden
Eller bäckens muntra språng.

”Gosse”, ropte mörk i hågen
En matros, som gick der fram,
Ӏr ej du som vi i fruktan?
Le så der – det är dock skam!”
Men den lille log och svarte
Från sin undangömda vrå:
”Se, min fader står vid rodret,
Skulle väl jag frukta då?”

Bröder, må vi taga vara
På de djupa visdomsord,
Att i farorna och stormen
Deras kraft hos oss blir spord!
Hafva också vi en Fader,
Som vår lefnads farkost styr,
Må vi då med lit till Honom
Möta hvarje dag som gryr!

måndag 5 oktober 2009

Ett fäste i nöden

O Jesu, ditt namn är ett fäste i nöden, (1)
Min käpp och min stav (2) och mitt bergfasta slott, (3)
Ditt namn är det säkraste motgift mot döden, (4)
Ack, visste, ack, visste all världen det blott!

Ditt namn är en utgjuten salva, som helar (5)
Och stillar och läker min sargade själ.
Ditt namn är min starkhet, när styrka mig felar, (6)
Ditt namn är min tillflykt i ve och i väl. (7)

Ditt namn är en klippa i prövningens timma, (8)
Ett torn, vilket ingen förmår att slå ner, (9)
Ett ljus, som förskingrar den tjockaste dimma, (10)
En källa, som levande vatten mig ger. (11)

Ditt namn har bevisat jämväl på mitt hjärta
Den livskraft, som ligger förborgad däri,
Och stillat min oro och lindrat min smärta
Och gjort mig från dödens förskräckelse fri. (12)

Så vill jag det härliga namnet besjunga, (13)
O Jesu, så länge jag ännu är här.
Må sedan i evighet hjärta och tunga
Förkunna, hur stort och hur lovvärt det är!

Det namnet skall ännu mig skydda och bära
Och resa mig upp, när jag ligger omkull, (14)
Det namnet, det namnet allena giv ära, (15)
O Gud, för din sannings och trofasthets skull!

1, Nah 2:7, 2, Ps 23:4, 3, Ords 18:10, 4, Hos 13:14,
5, Hög V 1:13, 6, Ps 46:2, 7, Ps 90:1, 8, Ps 31:3,
9, Ps 61:4, 10, Joh 8:12, 11, Ps 36:10, 12, Ps 116:18,
13, Ps 145:2, 14, Mik 7:7, 15, Ps 115:1



Ursprungligen:
O Jesu, ditt namn är ett fäste i nöden, (1)
Min käpp och min staf (2) och mitt bergfasta slott, (3)
Ditt namn är det säkraste motgift mot döden, (4)
Ack, visste, ack, visste all verlden det blott!

Ditt namn är en utgjuten salfva, som helar (5)
Och stillar och läker min sargade själ.
Ditt namn är min starkhet, när styrka mig felar, (6)
Ditt namn är min tillflykt i ve och i väl. (7)

Ditt namn är en klippa i pröfningens timma, (8)
Ett torn, hvilket ingen förmår att slå ner, (9)
Ett ljus, som förskingrar den tjockaste dimma, (10)
En källa, som lefvande vatten mig ger. (11)

Ditt namn har bevisat jemväl på mitt hjerta
Den lifskraft, som ligger förborgad deri,
Och stillat min oro och lindrat min smärta
Och gjort mig från dödens förskräckelse fri. (12)

Så vill jag det härliga namnet besjunga, (13)
O Jesu, så länge jag ännu är här.
Må sedan i evighet hjerta och tunga
Förkunna, hur stort och hur lofvärt det är!

Det namnet skall ännu mig skydda och bära
Och resa mig upp, när jag ligger omkull, (14)
Det namnet, det namnet allena gif ära, (15)
O Gud, för din sannings och trofasthets skull!

1, Nah 2:7, 2, Ps 23:4, 3, Ords 18:10, 4, Hos 13:14,
5, Hög V 1:13, 6, Ps 46:2, 7, Ps 90:1, 8, Ps 31:3,
9, Ps 61:4, 10, Joh 8:12, 11, Ps 36:10, 12, Ps 116:18,
13, Ps 145:2, 14, Mik 7:7, 15, Ps 115:1

söndag 4 oktober 2009

Lär mig lida!

Jesu, jag mitt kors vill taga
Lämna allt, som hindrar mig
Att mitt arma hjärta giva
Mera helt i tron åt dig.
Hur det går mig se´n på jorden,
Om dess glädje ej blir min,
Hjälp mig nöjd och stilla vara,
Blott jag vet, att jag är din.

Men jag vet ock, käre Herre,
Att det icke sker så lätt,
Ty naturen skyr ju korset
Och ditt visa fostringssätt;
Låt dock ej naturen råda,
Förödmjuka, kuva den,
På det anden måtte leva
Fri i dig beständigt än.

Lär mig lida! – av naturen
Kan jag icke heller det,
Lär mig, o, min Jesu träda
Tätt i dina dyra fjät!
Och ju mer på dig jag skådar,
Låt mig artas efter dig,
Att du av din bild må finna
Några drag jämväl hos mig!

Se´n må världen gärna smäda,
Den har smädat dig förut;
Må den svika, må den glömma,
Du dock håller tro till slut!
Du som älskat mig av ålder,
Intill änden älskar ock,
Och när allt på jorden ramlar,
Fast som klippan står du dock.

O, så göm mig i din hydda
Än en ”ond och liten tid”,
Tills du hämtar mig för evigt
Till ditt rikes ljuva frid.
Och när du blott är mig nära,
Och ditt öga mot mig ler,
O, då är jag trygg och lycklig
Och behöver intet mer.



Ursprungligen:
Jesu, jag mitt kors vill taga
Lemna allt, som hindrar mig
Att mitt arma hjerta gifva
Mera helt i tron åt dig.
Hur det går mig se´n på jorden,
Om dess glädje ej blir min,
Hjelp mig nöjd och stilla vara,
Blott jag vet, att jag är din.

Men jag vet ock, käre Herre,
Att det icke sker så lätt,
Ty naturen skyr ju korset
Och ditt visa fostringssätt;
Låt dock ej naturen råda,
Förödmjuka, kufva den,
På det anden måtte lefva
Fri i dig beständigt än.

Lär mig lida! – af naturen
Kan jag icke heller det,
Lär mig, o, min Jesu träda
Tätt i dina dyra fjät!
Och ju mer på dig jag skådar,
Låt mig artas efter dig,
Att du af din bild må finna
Några drag jemväl hos mig!

Se´n må verlden gerna smäda,
Den har smädat dig förut;
Må den svika, må den glömma,
Du dock håller tro till slut!
Du som älskat mig af ålder,
Intill ändan älskar ock,
Och när allt på jorden ramlar,
Fast som klippan står du dock.

O, så göm mig i din hydda
Än en ”ond och liten tid”,
Tills du hemtar mig för evigt
Till ditt rikes ljufva frid.
Och när du blott är mig nära,
Och ditt öga mot mig ler,
O, då är jag trygg och lycklig
Och behöfver intet mer.

lördag 3 oktober 2009

Min nåd är nog för dig!

Hur ofta, när jag skriat högt:
”O Gud, förlossa mig
Från det och det” – Han viskat blott:
”Min nåd är nog för dig!”

Och när jag frågat: ”Skall dock ej
Min strid ock lägga sig?”
Jag samma viskning fått till svar:
”Min nåd är nog för dig!”

”Tag blott det törnet, som du vet,
O Herre, från min stig”,
Jag bett, men fått till svar alltjämt:
”Min nåd är nog för dig!”

”Säg till var skyhög våg ännu
Ditt gamla: Stilla – tig!”
”Nej, icke det” – Han sagt mig blott:
”Min nåd är nog för dig!”

Så hjälp mig, Herre, tro ditt ord
Och vila helt vid dig
Och sjunga, vad mig möter än:
”Din nåd är nog för mig!”



Ursprungligen:
Hur ofta, när jag skriat högt:
”O Gud, förlossa mig
Från det och det” – Han hviskat blott:
”Min nåd är nog för dig!”

Och när jag frågat: ”Skall dock ej
Min strid ock lägga sig?”
Jag samma hviskning fått till svar:
”Min nåd är nog för dig!”

”Tag blott det törnet, som du vet,
O Herre, från min stig”,
Jag bedt, men fått till svar alltjemt:
”Min nåd är nog för dig!”

”Säg till hvar skyhög våg ännu
Ditt gamla: Stilla – tig!”
”Nej, icke det” – Han sagt mig blott:
”Min nåd är nog för dig!”

Så hjelp mig, Herre, tro ditt ord
Och hvila helt vid dig
Och sjunga, hvad mig möter än:
”Din nåd är nog för mig!”

fredag 2 oktober 2009

Medan det dagas

Herre, om stundom med hjälpen du dröjer,
Må jag i otro ej tvivla på den!
Giv, att jag djupt för din vilja mig böjer,
Men ock i djupet förbidar dig än!
Lär mig att vila vid löftena dyra,
Varav ju skriften är full ock för mig!
Värdes de irrande tankarna styra
In på den väg, vilken drager till dig!

Hjälp mig, o Herre, men må jag ej giva
Namn åt den hjälpen – nej, hjälp som du vill!
Värdes till korset blott ständigt mig driva,
Tusende medel du har ju därtill!
Hellre, o Herre, den bittraste tuktan
Än ock all starkhet, all tröst utom dig!
O, må den barnsliga kärlekens fruktan
Under din fostran ej vika från mig!

Lär mig att skåda på målet och bida
Stilla den fulla förlossningens dag,
Vila i klyftan, din öppnade sida,
Viss att för mig du ock uppfyllt Guds lag!
Och när mig fienden söker förvilla,
Viskande hemligt: ”din skuld står ju kvar”,
Värdes det bävande samvetet stilla
Därmed, att allting fullkomnat du har!

Låt ej förnuftet och otron få råda,
Lär mig att tro, där jag icke kan se,
Och när jag råkar i ångest och våda,
Värdes en blick in i ordet mig ge!
Medan de växlande stunderna ila,
Håll mig vid makt med ett levande hopp
Och låt min ande vid korset få vila,
Medan det dagas och solen går opp!




Ursprungligen:
Herre, om stundom med hjelpen du dröjer,
Må jag i otro ej tvifla på den!
Gif, att jag djupt för din vilja mig böjer,
Men ock i djupet förbidar dig än!
Lär mig att hvila vid löftena dyra,
Hvaraf ju skriften är full ock för mig!
Värdes de irrande tankarne styra
In på den väg, hvilken drager till dig!

Hjep mig, o Herre, men må jag ej gifva
Namn åt den hjelpen – nej, hjelp som du vill!
Värdes till korset blott ständigt mig drifva,
Tusende medel du har ju dertill!
Hellre, o Herre, den bittraste tuktan
Än ock all starkhet, all tröst utom dig!
O, må den barnsliga kärlekens fruktan
Under din fostran ej vika från mig!

Lär mig att skåda på målet och bida
Stilla den fulla förlossningens dag,
Hvila i klyftan, din öppnade sida,
Viss att för mig du ock uppfylt Guds lag!
Och när mig fienden söker förvilla,
Hviskande hemligt: ”din skuld står ju qvar”,
Värdes det bäfvande samvetet stilla
Dermed, att allting fullkomnadt du har!

Låt ej förnuftet och otron få råda,
Lär mig att tro, der jag icke kan se,
Och när jag råkar i ångest och våda,
Värdes en blick in i ordet mig ge!
Medan de vexlande stunderna ila,
Håll mig vid magt med ett lefvande hopp
Och låt min ande vid korset få hvila,
Medan det dagas och solen går opp!

torsdag 1 oktober 2009

Det är jag

Det är jag, din vän för andra vänner,
Det är jag, din Herre och din Gud!
Månne Du ej mera igenkänner
Rösten av din brudgum, o, min brud?

Det är jag, som ofta kommer till dig,
Efter det jag har din själ så kär,
Efter det så verkligt väl jag vill dig
Och så trofast omsorg om dig bär.

Det är jag, som vill ditt hjärta draga
Genom fröjd och smärta blott till mig;
Det är jag som måste från dig taga
All den fröjd, som kunde skada dig.

Det är jag, som evigt hos dig bliver,
Huru allting må förändras än;
Det är jag som liv i döden giver,
Det är jag, din broder och din vän!

Osedd vandrar jag invid din sida,
Även när jag synes dölja mig,
Och evad du även måtte lida,
Se, det kommer ändå allt från mig!

Allt från mig! Vad vill du mer begära?
Göm det ordet till din tröst och se
På den fröjd, den härlighet och ära,
Som dig väntar efter tidens ve!



Ursprungligen:
Det är jag, din vän för andra vänner,
Det är jag, din Herre och din Gud!
Månne Du ej mera igenkänner
Rösten af din brudgum, o, min brud?

Det är jag, som ofta kommer till dig,
Efter det jag har din själ så kär,
Efter det så verkligt väl jag vill dig
Och så trofast omsorg om dig bär.

Det är jag, som vill ditt hjerta draga
Genom fröjd och smärta blott till mig;
Det är jag som måste från dig taga
All den fröjd, som kunde skada dig.

Det är jag, som evigt hos dig blifver,
Huru allting må förändras än;
Det är jag som lif i döden gifver,
Det är jag, din broder och din vän!

Osedd vandrar jag invid din sida,
Äfven när jag synes dölja mig,
Och ehvad du äfven måtte lida,
Se, det kommer ändå allt från mig!

Allt från mig! Hvad vill du mer begära?
Göm det ordet till din tröst och se
På den fröjd, den härlighet och ära,
Som dig väntar efter tidens ve!