Han vet det!

”Vi äro såsom i går komne och
veta intet.” Job 8:9

Jag vet icke, vad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Gud hängt för mitt öga en slöja,
Vars flik jag ej lyfta förmår.
Jag ser ej en handsbredd framför mig,
Dock vet jag att Herren är när,
Och hult över brusande vågor
Det bävande barnet Han bär.

De framfarna åren, hur teckna
Ej de uti kraftiga drag
För hjärtat de skönaste tavlor
Av tusenden olika slag
Till löften, i ordet oss givna
För mulna och soliga dar;
Och ligger däri ej en borgen
För dessa, som ännu stå kvar?

Det moln, som på avstånd måhända
Mig synes så mörkt och så tungt,
Kan gömma de rikaste gåvor,
Må jag blott förbida det lugnt!
De vassaste törnen ju följa
De skönaste rosor ändå,
Och måste än Mara bli Mara,
Ett Elim dock följer därpå.

Mig träffar ju aldrig en prövning,
Den Herren ej sänder till mig,
Och månne ej hårdaste slaget
Har rikaste trösten med sig?
Det kors, som Han giver, det trycker
Ej endast till jorden mig ner;
Det trycker mig närmare Honom,
Och vad skall jag önska mig mer?

Jag vet icke, vad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Jag vill icke lyfta på slöjan,
Ty allt i Guds händer ju står,
Långt hellre i mörkret med Herren
Än ensam i klaraste ljus;
Ty är Han blott med mig i mörkret,
Jag fruktar ej stormarnas brus.

Så vill jag ej ängsligt då spörja,
Som otron så gärna det gör:
Vad månne det kommande året
Av nöd eller lust till mig för?
Mig vare det nog, att min Fader
Vet utväg för det och för det,
Och känner den ofarna stigen.
Och vad jag ej vet – se, Han vet!




Ursprungligen:
”Vi äro såsom i går komne och
veta intet.” Job 8:9

Jag vet icke, hvad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Gud hängt för mitt öga en slöja,
Hvars flik jag ej lyfta förmår.
Jag ser ej en handsbredd framför mig,
Dock vet jag att Herren är när,
Och huldt öfver brusande vågor
Det bäfvande barnet Han bär.

De framfarna åren, hur teckna
Ej de uti kraftiga drag
För hjertat de skönaste taflor
Af tusenden olika slag
Till löften, i ordet oss gifna
För mulna och soliga dar;
Och ligger deri ej en borgen
För dessa, som ännu stå qvar?

Det moln, som på afstånd måhända
Mig synes så mörkt och så tungt,
Kan gömma de rikaste gåfvor,
Må jag blott förbida det lugnt!
De hvassaste törnen ju följa
De skönaste rosor ändå,
Och måste än Mara bli Mara,
Ett Elim dock följer derpå.

Mig träffar ju aldrig en pröfning,
Den Herren ej sänder till mig,
Och månne ej hårdaste slaget
Har rikaste trösten med sig?
Det kors, som Han gifver, det trycker
Ej endast till jorden mig ner;
Det trycker mig närmare Honom,
Och hvad skall jag önska mig mer?

Jag vet icke, hvad mig skall möta
Allt under det kommande år,
Jag vill icke lyfta på slöjan,
Ty allt i Guds händer ju står,
Långt hellre i mörkret med Herren
Än ensam i klaraste ljus;
Ty är Han blott med mig i mörkret,
Jag fruktar ej stormarnas brus.

Så vill jag ej ängsligt då spörja,
Som otron så gerna det gör:
Hvad månne det kommande året
Af nöd eller lust till mig för?
Mig vare det nog, att min Fader
Vet utväg för det och för det,
Och känner den ofarna stigen.
Och hvad jag ej vet – se, Han vet!