Nu som förr

Som Guds Israel i fordomtimma
Må vi ledas blott av Herrens ord.
Löftets stjärnor än i natten glimma,
Och hans arm är än ibland oss spord.
Må vi lägra oss, varhelst Han bjuder,
Men ock villigt draga ut igen,
När hans röst till uppbrott åter ljuder,
Genom natt och mörker än.

Må vi se på Israel och lära,
Vad det är att blott av Gud bero:
Dag och natt Han var ju lika nära,
Ty Han ville städse hos dem bo.
Bröd från himlen föll – och tallös skara
Betade som ängens glada lamm,
Medan vattnets ström, den djupa, klara,
Sprang ur hårda klippan fram.

Ingen morgondag sin omsorg lade
Till den dag, som var: den låg på Gud;
Ty på Herrens ord de drogo glade
Eller lågo stilla på hans bud;
Men om molnskyn hov sig upp om natten
Eller dagen, strax så foro de
Genom öknar eller djupa vatten,
Där ej stig de kunde se.

Herren ledde dem – Han kände vägen
Och var dags behov – och aldrig än
Konungarnas konung stått förlägen
Eller lyckt sin godhets dörr igen.
Herren ledde dem, och de berodde
Av sin Fader såsom barn i allt.
Själv i tjäll med löftets barn Han bodde,
De åt Honom sig befallt.

”Löftets barn” – o, månne vi ej alla
Ock i tron få räkna oss till dem?
Månne vi ej ock i tron få kalla
Gud vår Fader – himmelen vårt hem?
Äro ej de högsta löften givna
Ock åt oss? Vad vilja vi då mer?
Han bar alla våra dagar skrivna
I sin bok. Vad tröst det ger!

Skulle vi då icke trygge börja
Varje dag Han oss i nåd beskär?
Skulle vi ej låta Honom sörja,
Då Han ock vår gode Fader är?
Än hans eldstod lyser oss i natten,
Och hans molnstod dagen svalka ger;
Månne klippan icke än har vatten,
Eller skyn ej manna mer?

O, så låt oss varje börda kasta
På vår Gud, i Jesu dyra namn,
Och med Israel till vägs än hasta,
Tills vi hunnit vilans rätta hamn!
Och vad helst vår dag oss månde bringa,
Det en Faders goda gåva är;
Må hans lov i våra bygder klinga,
Och hans namn bli ärat där!




Urprungligen:
Som Guds Israel i fordomtimma
Må vi ledas blott af Herrens ord.
Löftets stjernor än i natten glimma,
Och hans arm är än ibland oss spord.
Må vi lägra oss, hvarhelst Han bjuder,
Men ock villigt draga ut igen,
När hans röst till uppbrott åter ljuder,
Genom natt och mörker än.

Må vi se på Israel och lära,
Hvad det är att blott af Gud bero:
Dag och natt Han var ju lika nära,
Ty Han ville städse hos dem bo.
Bröd från himlen föll – och tallös skara
Betade som ängens glada lamm,
Medan vattnets ström, den djupa, klara,
Sprang ur hårda klippan fram.

Ingen morgondag sin omsorg lade
Till den dag, som var: den låg på Gud;
Ty på Herrens ord de drogo glade
Eller lågo stilla på hans bud;
Men om molnskyn hof sig upp om natten
Eller dagen, strax så foro de
Genom öknar eller djupa vatten,
Der ej stig de kunde se.

Herren ledde dem – Han kände vägen
Och hvar dags behof – och aldrig än
Konungarnes konung stått förlägen
Eller lyckt sin godhets dörr igen.
Herren ledde dem, och de berodde
Af sin Fader såsom barn i allt.
Sjelf i tjäll med löftets barn Han bodde,
De åt Honom sig befalt.

”Löftets barn” – o, månne vi ej alla
Ock i tron få räkna oss till dem?
Månne vi ej ock i tron få kalla
Gud vår Fader – himmelen vårt hem?
Äro ej de högsta löften gifna
Ock åt oss? Hvad vilja vi då mer?
Han bar alla våra dagar skrifna
I sin bok. Hvad tröst det ger!

Skulle vi då icke trygge börja
Hvarje dag Han oss i nåd beskär?
Skulle vi ej låta Honom sörja,
Då Han ock vår gode Fader är?
Än hans eldstod lyser oss i natten,
Och hans molnstod dagen svalka ger;
Månne klippan icke än har vatten,
Eller skyn ej manna mer?

O, så låt oss hvarje börda kasta
På vår Gud, i Jesu dyra namn,
Och med Israel till vägs än hasta,
Tills vi hunnit hvilans rätta hamn!
Och hvad helst vår dag oss månde bringa,
Det en Faders goda gåfva är;
Må hans lof i våra bygder klinga,
Och hans namn bli äradt der!