Är det ära?

”Hvilken mig tjenar honom
skall min Fader ära.”
Joh 12:26

Är det ära att vinna på jorden ett namn
Som icke i himlen är känt?
Är det ära för barnet att glömma den famn,
Dess fader så hult mot det vänt?
Då har otron väl också sin ära.

Är det ära att skörda av människor pris,
Men trampa i stoftet Guds bud?
Är det ära att hälsas i världen för vis,
Men ej vara vis inför Gud?
O, vad bliver då mästarens ära?

Är det ära att teckna med tårar och blod
Sitt namn på historiens blad?
Är det ära att skövla med bärsärkamod
De fredliga byarnas rad?
Då har svärdet sin blodiga ära.

Är det ära att rycka från hyddornas son
De mognade skördarnas guld,
Är det ära att så med det grymmaste hån
Betala åt nästan sin skuld?
Då har våldet sin sorgliga ära.

Är det ära att följa hans fotspår, som gått
I döden för ovänner, säg?
Är det ära att söka i stort och i smått
Att vandra sin Mästares väg?
Då har saktmodet även sin ära.

Är det ära att hava sitt namn i Guds bok,
Om ej på historiens blad?
Är det ära att draga det ljuvliga ok,
Som leder vår gång till Guds stad?
Då har ringheten även sin ära.

Är det ära att kämpa kring korsets baner
Med ordets tveeggade svärd?
Är det ära att följa, I stridmän, med er,
Som trotsar en hotande värld?
Då har trosmodet även sin ära.

Är det ära att höra den fridsfurste till,
Som råder från tid och till tid?
Är det ära att vinna de segrar Han vill,
Och stifta bland människor frid?
Då har tron sin ovanskliga ära.


Ursprungligen:
”Hvilken mig tjenar honom
skall min Fader ära.”
Joh 12:26

Är det ära att vinna på jorden ett namn
Som icke i himlen är kändt?
Är det ära för barnet att glömma den famn,
Dess fader så huldt mot det vändt?
Då har otron väl också sin ära.

Är det ära att skörda af menniskor pris,
Men trampa i stoftet Guds bud?
Är det ära att helsas i verlden för vis,
Men ej vara vis inför Gud?
O, hvad blifver då mästarens ära?

Är det ära att teckna med tårar och blod
Sitt namn på historiens blad?
Är det ära att sköfla med berserkamod
De fredliga byarnas rad?
Då har svärdet sin blodiga ära.

Är det ära att rycka från hyddornas son
De mognade skördarnas guld,
Är det ära att så med det grymmaste hån
Betala åt nästan sin skuld?
Då har våldet sin sorgliga ära.

Är det ära att följa hans fotspår, som gått
I döden för ovänner, säg?
Är det ära att söka i stort och i smått
Att vandra sin Mästares väg?
Då har saktmodet äfven sin ära.

Är det ära att hafva sitt namn i Guds bok,
Om ej på historiens blad?
Är det ära att draga det ljufliga ok,
Som leder vår gång till Guds stad?
Då har ringheten äfven sin ära.

Är det ära att kämpa kring korsets baner
Med ordets tveeggade svärd?
Är det ära att följa, I stridmän, med er,
Som trotsen en hotande verld?
Då har trosmodet äfven sin ära.

Är det ära att höra den fridsfurste till,
Som råder från tid och till tid?
Är det ära att vinna de segrar Han vill,
Och stifta bland menniskor frid?
Då har tron sin ovanskliga ära.