Ledsagaren på vägen

O du, som så nådigt och hult oss ledsagar,
Vår trofaste herde och Frälsare god,
Med dig låt oss möta de kommande dagar
Och då ha förlossning och frid i ditt blod!
Ack, följ oss längs vägen och tyd för oss Skriften
Och giv oss en Emmaus-stund, när vi gå
Försagda vid tanken på okända skiften
Och klaga, då vi ej din ledning förstå.

Vi är för ringa till allt vad du gör oss,
Vi kunna ej tacka dig rätt som sig bör,
Ty ömt som en moder vid handen du för oss
Och hjärtats fördoldaste suckan du hör.
Vi är för ringa till alla de under
Varav vår historia redan är full,
Du som hjälpt oss genom de växlande stunder
Och hjälper allt fort för din trofasthets skull.

Ej nog att du velat hos Gud för oss svara
Och tagit på dig vår omätliga skuld,
Du ock en hugsvalare velat oss vara,
En vän framför andra barmhärtig och huld,
Du följer det irrande barnet i spåren,
Du själv varit frestad i allt såsom vi,
Du räknar, o Herre, de fallande håren –
Vad omsorg, vad innerlig kärlek däri!

Så bedja vi endast: O, lär oss att stanna,
För Ordets osägliga, eviga tröst!
Med regnbågens tecken kring strålande panna
Du vandrar än bland oss – vi hör ju din röst.
O, lär oss bland larmet av tusende röster
Att höra den stämman och följa den glatt
Och ila mot målet i leende öster
Från molnhöjda jorden, från stormar och natt.

Vi vilja ock nödga dig liksom de båda
På vägen till Emmaus nödgade dig:
O, giv, att vi ljus i ditt ljus måtte skåda
Och vandra med dig på de heligas stig!
Bliv när oss, bliv när oss, vart vägen sig vänder,
Bliv när oss, o, Jesu i väl och i ve,
Och lär oss att tacka för allt vad du sänder,
Och lär oss att tro, tills vi en gång får se!


Ursprungligen
O du, som så nådigt och huldt oss ledsagar,
Vår trofaste herde och Frälsare god,
Med dig låt oss möta de kommande dagar
Och hafva förlossning och frid i ditt blod!
Ack, följ oss i vägen och tyd för oss Skriften
Och gif oss en Emaus-stund, när vi gå
Försagde vid tanken på okända skiften
Och klaga, då vi ej din ledning förstå.

Vi äro för ringa till allt hvad du gör oss,
Vi kunna ej tacka dig rätt som sig bör,
Ty ömt som en moder vid handen du för oss
Och hjertats fördoldaste suckan du hör.
Vi äro för ringa till alla de under
Hvaraf vår historia redan är full,
Du hulpit oss genom de vexlande stunder
Och hjelper allt fort för din trofasthets skull.

Ej nog att du velat hos Gud för oss svara
Och tagit på dig vår omätliga skuld,
Du ock en hugsvalare velat oss vara,
En vän framför andra barmhertig och huld,
Du följer det irrande barnet i spåren,
Du sjelf varit frestad i allt såsom vi,
Du räknar, o Herre, de fallande håren –
Hvad omsorg, hvad innerlig kärlek deri!

Så bedja vi endast: O, lär oss att stanna,
För Ordets osägliga, eviga tröst!
Med regnbågens tecken kring strålande panna
Du vandrar än bland oss – vi höra din röst.
O, lär oss bland larmet af tusende röster
Att höra den stämman och följa den gladt
Och ila mot målet i leende öster
Från molnhöjda jorden, från stormar och natt.

Vi vilja ock nödga dig liksom de båda
På vägen till Emaus nödgade dig:
O, gif, att vi ljus i ditt ljus måtte skåda
Och vandra med dig på de heligas stig!
Blif när oss, blif när oss, hvart vägen sig vänder,
Blif när oss, o, Jesu i väl och i ve,
Och lär oss att tacka för allt hvad du sänder,
Och lär oss att tro, tills vi en gång får se!