Bön emot avgudarna

”Käre barn, vakten eder för
afgudarna.” 1 Joh 5:21

Ta bort var hemlig avgud, Herre,
Som djupt i hjärtat gömmer sig!
Låt ingenting, vad det må vara,
Få stå emellan dig och mig!

Låt ingen tröst till egna gåvor,
Till egen kraft och skicklighet
Förhindra hjärtats fulla tillit
Till dig och din barmhärtighet!

Ryck upp de törnen, som förkväver
Den goda sädens späda brodd,
Och jaga bort de tusen fåglar,
Som plockar upp din ädla sådd!

Men, Herre Gud, mitt hjärta bävar,
När jag på allvar ber just så,
Ty mången djup och bitter smärta
Jag över mig ju ber om då.

Skall törnet ryckas upp ur jorden,
Hur djupa rämnor uppstår ej!
Och tystnar varje ton i lunden
Månn´vandrarn gläder sig? O, nej!

Skall egenviljan dödas, Herre,
Det sker ej utan mycken nöd;
Men när jag klagar, när jag kvider,
O, ställ för mig din bittra död!

Du själv har varit pint och frestad,
Du kan ock nu varkunna dig.
O, vänd till mig ditt hulda öga
Och låt din röst hugsvala mig!

Bli du mitt liv, mitt allt i alla,
Den enda grunden för mitt hopp,
Och vänd min blick från öknens tomhet
Mot evighetens fullhet upp!



Ursprungligen:

”Käre barn, vakten eder för
afgudarna.” 1 Joh 5:21

Tag bort hvar hemlig afgud, Herre,
Som djupt i hjertat gömmer sig!
Låt ingenting, hvad det må vara,
Få stå emellan dig och mig!

Låt ingen tröst till egna gåfvor,
Till egen kraft och skicklighet
Förhindra hjertats fulla tillit
Till dig och din barmhertighet!

Ryck upp de törnen, som förqväfva
Den goda sädens späda brodd,
Och jaga bort de tusen fåglar,
Som plocka upp din ädla sådd!

Men, Herre Gud, mitt hjerta bäfvar,
När jag på allvar beder så,
Ty mången djup och bitter smärta
Jag öfver mig ju beder då.

Skall törnet ryckas upp ur jorden,
Hur djupa remnor uppstå ej!
Och tystnar hvarje ton i lunden
Månn´vandrarn gläder sig? O, nej!

Skall egenviljan dödas, Herre,
Det sker ej utan mycken nöd;
Men när jag klagar, när jag qvider,
O, ställ för mig din bittra död!

Du sjelf har varit pint och frestad,
Du kan ock nu varkunna dig.
O, vänd till mig ditt hulda öga
Och låt din röst hugsvala mig!

Blif du mitt lif, mitt allt i alla,
Den enda grunden för mitt hopp,
Och vänd min blick från öknens tomhet
Mot evighetens fullhet opp!