I den onda dagen

Frukta ej, om mörka skyar
Kring ditt hufvud samla sig;
Vet, din käre, trogne Fader
Och i stormen nalkas dig!

Vet, om glädjens solsken länge
Skiner på din örtagård,
Vissna snart de ädla rosor,
Och dess mark blir torr och hård.

Nådens plantor, ack, de fordra
Regn och solsken dag från dag.
I ett ständigt solsken frodas
Plantor af ett annat slag:

Törnen som förderfva jorden,
Tistlar, hvilka stinga blott,
Ogräs, som förqväfver hvetet
Och till ingenting är godt.

O, så klaga ej, då himlen
Mulnar till ett nådesregn!
Står du icke under stormen
Äfven under Faderns hägn?

På hans ord sig molnen skingra,
Solen lyser åter klar;
Allt är stilla, lugnt och ljufligt,
Som det före stormen var.

Herren ser till de elända,
Räknar hvarje deras tår,
Och på jordens höst och vinter
Följer evighetens vår.