Den gyllene spiran

”Och konungen räckte ut den
gyllene spiran i sin hand emot
Ester. Så gick Ester fram och
tog på andra ändan af spiran.”
Esters bok 5:2

Se, konungen räcker den bävande Ester
Sin gyllene spira till tecken av nåd! ”´
-”Vad fruktar du ännu? Din herre och konung
Är mäktig i gärning och stor uti råd!”

Och drottningen fattar med bävande händer
Den spira hon så finner räckas mot sig,
– ”Säg fritt, drottning Ester, vad är din begäran?
Hur högt den sig sträcker, beviljas den dig.”

Och tröstad och stärkt av de huldrika orden,
Hon gjuter sitt hjärta för konungen ut.
De tusende frågor, som storma därinne,
De är ju på väg att ock lösas till slut.

De tusende omsorgers tryckande börda
Så lyftes från skuldran, hon visste ej hur;
Hon visste blott ett: Hon var friad ut nätet,
Hon skulle ock fria sitt folk därutur.

Men du, som av konungars konung förnimmer
Det löfte, som säkert förundrar en värld:
”Vad helst du må be om i tron, det skall ske dig!”
Hvi får ej det ordet bevinga din färd?

Hvi släpar du än på de bördor så tunga,
Dem Herren dig lovat att kasta på sig?
O, se, hur Han räcker sin gyllene spira,
Din himmelske konung, så hult emot dig!

Ack, fatta lik Ester i tron om densamma
Och öppna ditt hjärta, ja, öppna det vitt;
Vad helst dig bekymrar och vållar dig smärta,
O, säg det för Honom helt barnsligt och fritt!

Den oro som böjer dig djupast till jorden,
Den nöd som din närmaste vän ej förstår,
Var viss, Han förstår den och gömmer den troget,
Tills mörkaste gåtan sin lösning ock får.

O, säg det för Herren, vad än det må vara,
Som gör, att du här bor i främmande land!
Och fatta i tron om den gyllene spiran,
Om även det sker med en bävande hand.

Och räds ej att komma beständigt tillbaka –
Hur ofta du kommer, Han tröttnar dock ej.
Och aldrig hans ”amen” och ”ja” skall dig svika,
Ej ens där du tror dig förnimma ett ”nej”.

Men kanske hans ”ja” har en sällsam förklädnad,
En ton utav allvar, som vållar dig nöd.
Den är dock ett ja av en Fader, som aldrig
Åt bedjande barnet ger stenar för bröd.

Var stilla och bida – bönhörelsens flöden
Befukta välsignande redan vår jord.
Var stilla och bida – Guds löfte är givet,
Det bliver ock dagligen efter hans ord!


Ursprungligen:
”Och konungen räckte ut den
gyllene spiran i sin hand emot
Ester. Så gick Ester fram och
tog på andra ändan af spiran.”
Esters bok 5:2

Se, konungen räcker den bäfvande Ester
Sin gyllene spira till tecken af nåd! ”´
-”Hvad fruktar du ännu? Din herre och konung
Är mägtig i gerning och stor uti råd!”

Och drottningen fattar med bäfvande händer
Den spira hon så finner räckas mot sig,
-”Säg fritt, drottning Ester, hvad är din begäran?
Hur högt den sig sträcker, beviljas den dig.”

Och tröstad och stärkt af de huldrika orden,
Hon gjuter sitt hjerta för konungen ut.
De tusende frågor, som storma derinne,
De äro på väg att ock lösas till slut.

De tusende omsorgers tryckande börda
Så lyftes från skuldran, hon visste ej hur;
Hon visste blott ett: Hon var friad ut nätet,
Hon skulle ock fria sitt folk derutur.

Men du, som af konungars konung förnimmer
Det löfte, som väl må förundra en verld:
”Hvad helst du må bedja i tron, det skall ske dig!”
Hvi får ej det ordet bevinga din färd?

Hvi släpar du än på de bördor så tunga,
Dem Herren dig lofvat att kasta på sig?
O, se, hur Han räcker sin gyllene spira,
Din himmelske konung, så huldt emot dig!

Ack, fatta lik Ester i tron om densamma
Och öppna ditt hjerta, ja, öppna det vidt;
Hvad helst dig bekymrar och vållar dig smärta,
O, säg det för Honom helt barnsligt och fritt!

Den oro som böjer dig djupast till jorden,
Den nöd som din närmaste vän ej förstår,
Var viss, Han förstår den och gömmer den troget,
Tills mörkaste gåtan sin lösning ock får.

O, säg det för Herren, hvad än det må vara,
Som gör, att du här bor i främmande land!
Och fatta i tron om den gyllene spiran,
Om äfven det sker med en bäfvande hand.

Och räds ej att komma beständigt tillbaka –
Hur ofta du kommer, Han tröttnar dock ej.
Och aldrig hans ”amen” och ”ja” skola svika,
Ej ens der du tror dig förnimma ett ”nej”.

Men kanske hans ”ja” har en sällsam förklädnad,
En ton utaf allvar, som vållar dig nöd.
Den är dock ett ja af en Fader, som aldrig
Åt bedjande barnet ger stenar för bröd.

Var stilla och bida – bönhörelsens flöden
Befukta välsignande redan vår jord.
Var stilla och bida – Guds löfte är gifvet,
Det blifver ock dagligen efter hans ord!