Sällskap inbördes

(1 Joh 1:7)

Hur ljuvligt, o Jesu, att medan vi gå
Förspridda här ute i världen,
Få hava i anden gemenskap ändå,
Ja, inbördes sällskap på färden
Med alla, som vandra till Zion!

Vi se ej varandra, men mötas likväl
Beständigt vid korset det kära;
Den börda som trycker och ängslar min själ,
Den vet jag, att andra ock bära,
Och detta oss redan förbinder.

Men ännu långt mera förbinder oss dock
Din kärlek, din tröst och hugsvalan;
Förlåtelsen. blodet och nåden, som ock
Här föra så ljuvligt din talan:
”Ack, älsken, ack, älsken varandra!”

Dock kommer jag ofta och klagar för dig:
”Hvi lämnar du mig så allena?
Ack, sköter du, Herre, nu intet om mig,
Vad månde du härmed dock mena?
Jag står ju så ensam, o Herre!”

Det svartnar för ögat, all kraft mig förgår,
Ty otron är mäktig, dess värre.
Men ack, när jag blicken på Ordet blott får,
Hur viker ej mörkret, o Herre,
Som skuggorna vika för solen.

Ty Ordet det säger, att sällskap jag har
Med alla Guds trogna på jorden,
Att var de än finnas i världen – ja, var,
Förspridda i södern och norden,
Vi är dock ett i dig, Herre.

Än mera, det säger, att sällskap jag har
Med hela den jublande skara,
Som höjer för tronen sin lovsång så klar
Och evigt nu hemma får vara,
Att sjunga om seger och ära.

Det säger ock slutligt, att sällskap jag har
Med Fadern och Sonen – vad under!
Att Jesus är evigt densamme Han var
I mulna och klarare stunder,
O Herre, mig tron blott föröka!

Vad mera, o Jesu, behöver väl jag?
Förlåt all min syndiga klagan,
Behåll mig i tron till förlossningens dag
Och lär mig jämväl under agan
Att bida och fröjdas i hoppet!


Ursprungligen:
(1 Joh 1:7)

Hur ljufligt, o Jesu, att medan vi gå
Förspridda här ute i verlden,
Få hafva i anden gemenskap ändå,
Ja, inbördes sällskap på färden
Med alla, som vandra till Zion!

Vi se ej hvarandra, men mötas likväl
Beständigt vid korset det kära;
Den börda som trycker och ängslar min själ,
Den vet jag, att andra ock bära,
Och detta oss redan förbinder.

Men ännu långt mera förbinder oss dock
Din kärlek, din tröst och hugsvalan;
Förlåtelsen. blodet och nåden, som ock
Här föra så ljufligt din talan:
”Ack, älsken, ack, älsken hvarandra!”

Dock kommer jag ofta och klagar för dig:
”Hvi lemnar du mig så allena?
Ack, sköter du, Herre, nu intet om mig,
Hvad månde du härmed dock mena?
Jag står ju så ensam, o Herre!”

Det svartnar för ögat, all kraft mig förgår,
Ty otron är mägtig, dess värre.
Men ack, när jag blicken på Ordet blott får,
Hur viker ej mörkret, o Herre,
Som skuggorna vika för solen.

Ty Ordet det säger, att sällskap jag har
Med alla Guds trogna på jorden,
Att hvar de än finnas i verlden – ja, hvar,
Förspridda i södern och norden,
Vi äro dock ett i dig, Herre.

Än mera, det säger, att sällskap jag har
Med hela den jublande skara,
Som höjer för tronen sin lofsång så klar
Och evigt nu hemma får vara,
Att sjunga om seger och ära.

Det säger ock slutligt, att sällskap jag har
Med Fadern och Sonen – hvad under!
Att Jesus är evigt densamme Han var
I mulna och klarare stunder,
O Herre, mig tron blott föröka!

Hvad mera, o Jesu, behöfver väl jag?
Förlåt all min syndiga klagan,
Behåll mig i tron till förlossningens dag
Och lär mig jemväl under agan
Att bida och fröjdas i hoppet!