Allt fullkomnadt

Jag drömde om lycka, jag drömde om ro
Der ute i verlden en tid.
Men hur kunde glädjen i hjertat väl bo,
Då Jesus ej blifvit dess frid?
Mig fattades något, jag visste ej hvad,
Dock kunde jag snart ej mer vara glad
Uti verlden.

Jag sökte och sökte, men allt hvad jag fann,
Var endast ett felslaget hopp;
Ty se, likt en hägring i öknen försvann
Hvart luftslott jag bygde mig opp.
Jag kände mig stå på en osäker grund,
Och oron den växte blott stund efter stund
I mitt inre.

Jag började se, hur jag kastades kring,
Lik spånet på stormande haf,
Hur farandet efter de ”synliga ting”
Till slut ingen hvila mig gaf.
Då hördes der inne ett manande ljud:
”O, vänd dig, betungade själ, till din Gud,
Han är trofast”.

Dock hur kunde jag våga nalkas min Gud
Så oren och arm, som jag var?
Jag hade ju brutit mot alla hans bud,
Och domen häröfver var klar.
Jag måste då först blifva helig och ren;
Men ren inför Honom, hvar finner Han en?
Hvar på jorden?

Och nu först blef nöden rätt bitter och stor,
Ty nu, nu det visade sig,
Hvad ingen, som ej fått förfara det, tror,
Att allt var förloradt i mig.
Jag kunde ej göra mig helig och täck.
Jag kunde ej aftvå den ringaste fläck,
O, hvad jemmer!

Fastmera allt ondt tycktes vakna till lif
Trots hotelser, lagar och bud.
Ju mera det hette: ”Blif helig, ja, blif
Fullkomlig som Herren din Gud”,
Dess mera bröt synden i hjerat dock fram,
Och lagen förmådde ej sätta en dam
För dess vågor.

Dock hette det ännu beständigt: ”Håll fort,
Ja, vaka och kämpa och strid!
En gång när du så har ditt yttersta gjort,
Du skall dock till slut finna frid”.
Men friden förblef mig en obekant gäst
Och hade ej ännu en boning sig fäst
I mitt hjerta.

Till slut – o, jag vet dock väl knapt, hur det var –
Till slut blef jag alldeles död.
Jag hade ej mer någon kraft i mig qvar
Och kunde ej klaga min nöd.
Jag kunde ej ångra, ej bättra mig rätt,
Ej bedja, ej vaka, ej finna ett sätt
Att bli helig.

Då – hören, ack hören, I himlar och jord,,
Och prisen min trofaste vän:
Då sände mig Herren allenast ett ord,
Som gjorde mig lefvande än:
Si ,allt är fullkomnadt - - fullkomnadt jemväl
För dig, du elända, försmäktande själ,
Ja fullkomnadt!

Det gjorde din Jesus, det Lammet som bar
All verldenes synder på sig!
I Honom en evig förlossning du har,
Trots allt hvad du känner hos dig.
Han sade, att allt är fullkomnadt, och Han
Kan icke bedraga, den seger Han vann,
Är tillräcklig.

Det ordet nu gjorde mig lefvande, ack,
Det gjorde, att allt uti mig
För evigt vill sjunga hans ära och tack,
Som allting fullkomnat i sig.
Hvad skilnad att älska och tjena som fri
I stället att göra det allt för att bli
Det omsider!

Men Jesu, min helsa, min starkhet, min frid,
Min eviga salighetsgrund,
Behåll och bevara mig städse härvid
Jemväl uti sållningens stund!
O, väl må jag vara förlorad i mig,
Men säg blott, att allt är fullkomnadt i dig,
Ja, för evigt!