Rätta slutsatser

Hvem lärde den irrande dufvan att bygga
Sitt gungande näste så mjukt och så varmt?
Hvem lärde små sparfvarna lefva så trygga,
Fastän deras lif oss vill synas helt armt?

Hvem lärde den krälande myran att timra
En byggnad så präktig och konstig åt sig?
Och lysmasken der, som i gräset syns skimra,
Hvem stakade ut ock åt honom hans stig?

Hvem lärde ock svalan att finna den gamla,
Den välkända takås bland hyddornas rad?
Hvem lärde det flitiga biet att samla
Sin honung bland blommornas skiftande blad?

Min Fader – min himmelske Fader – det var ju,
Han, skapelsens konung, så hög och så mild;
Men ännu en omsorg långt större Han bar ju
Om barnet, som skapades efter hans bild.

Det barn, för hvars frälsning Han gifvit i döden,
I ångest och marter sin enfödde son,
O, månne Han lemnar det barnet i nöden?
O, månne Han ej om dess välfärd är mån?

Så sörj ej, mitt hjerta, var viss, att din Fader,
Som leder de kretsande stjernornas här
Och skådar i kärlek till de myriader,
Som kräla i stoftet, din Fader än är.

Han älskar, om äfven sin kärlek Han kläder
I underlig drägt för din spejande blick.
Han älskar, om än som vid Pniel Han träder (1)
Dig hårdt inpå lifvet i kämpalikt skick.

Han älskar – hvad vill du väl mera begära?
Förtro dig blott helt åt hans kärlek och magt,
Och blif vid hans löfte – det gäller hans ära
Att slutligt fullborda hvad Han har dig sagt!

1, 1 Mos 32:30