Till arken igen

Herre, se, din trötta dufva
Söker arkens frid igen,
Ty po jorden ingen tufva
Bjuder ro och trygghet än!
Hur hon irrrat kring, ack, ingen
Säker plats hon lyckats nå,
Ingen punkt på jorderingen,
Der hon kunnat fälla vingen,
Ingen qvist att hvila på!

O, hvem undrar då, om arken
Blir det enda hon begär,
Om hon från den öde marken
Flyr till varma nästet där!
Om hon från den mörka randen
Af förgängelse och död
Skådar längtansfullt mot stranden,
Der den trogna, kända handen
Räcks till frälsning ur all nöd!

Och hon söker än, din dufva,
Kära Herre, samma ro,
Ty än finns ju ingen tufva,
Der hon reda kan sitt bo.
Än är jorden tom och öde,
Mörker bor på djupet än,
Alla fröjder synas döde,
Tills din kärleks rika flöde
Väcker dem till lif igen.

Inom arken, der är hvila,
Utom den är fara blott,
O, så låt mig rastlöst ila,
Tills jag trygg mitt fäste nått!
Räddande i rätta stunden,
Räck mig kända handen än,
För mig till den säkra grunden
Och, utaf din kärlek bunden,
Håll mig evigt fast vid den!

Jesu, du min ark, mitt fäste,
Du min klippa och min borg,
Du mitt varma, trygga näste
Och min tröst i all min sorg,
Låt mig ständigt skynda åter
Till din öppna kärleksfamn,
När jag fröjdas, när jag gråter,
Tills en dag du sist mig låter
Ljufligt somna i ditt namn!

Somna för att åter väckas
Af din egen röst så kär,
Då mot mig på nytt skall sträckas
Samma öppna famn som här.
Medan dagens timmar skrida
O, håll vaket detta hopp;
Hjelp mig strida, lida, bida
Och mot fröjden vid din sida
Segerglad i tron se opp!