Den frigjordes lofsång

Välsignad min trofaste Herre och Gud,
Som tagit mig arme af nåd till sin brud,
Som födt mig på nytt till ett hopp utan like
Och skänkt mig ett evigt beståndande rike!

Se, irrande fågeln har funnit sitt hus
Och fröjdar sig nu i Guds anletes ljus!
Se, lammet är nu hos sin herde på marken,
Och dufvan är trygg hos sin Noak i arken!

I Herren nu fröjdas min kropp och min själ,
Ty allt har min trofaste Jesus gjort väl;
Min synd är betäckt, och min skuld är förtagen,
En evig rättfärdighet framhafd i dagen.

Så ond och så hård och så kall jag än är,
Har Fadern i enfödde Sonen mig kär.
Trots allt, hvad förnuftet och känslan mig säger,
Guds nåd och Guds vänskap i Kristus jag eger.

Fritt smäde då verlden, hvad skadar det mig?
O. Jesu, min Jesu, jag sjunger om dig
Och vill nu ej mera än endast det ena,
Blott fröjdas och sjunga om nåden allena.

Jag sökte väl också att slå mig till ro
I något mitt eget, min bättring, min tro;
Men Herren, som ensam vill vara vårt fäste,
Han kom med sin eld och förtärde mitt näste.

Visst gjorde det ondt, men det måste så gå:
Det var ju en byggnad af hö och af strå.
Den kunde ej vara en tillflykt i nöden,
Den kunde ej gifva mig trygghet i döden.

Och pris ske den eviga trohet och nåd,
Som gjorde om intet min vishet, mitt råd
Och lät mig i allting så komma till korta,
Att trösten af sjelfva min tro ock blef borta!

Min salighetshöfding, min Frälsare kär,
Pris dig, som mitt allt uti alla nu är!
Pris dig, att så trofast du velat mig tjena
Och lärt mig att lefva på nåden allena.