Ingen främmande gud

”Herren allena ledde honom, och
ingen främmande gud var med
honom.” 5 Mos 32:12

”Ingen främmande gud dem ledde”,
Står det om Israles barn – huru skönt!
Herren allena dem väg beredde
Och sina under i öknen dem tedde.
O, hvilka prof af hans trohet de rönt!

Ingen främmande gud oss leder,
Oss, som tåga mot löftets land;
Han, hvars öga i mörkret ser neder
Och som oss väg midt i hafvet bereder,
För oss framåt med sin trofasta hand!

Ingen främmande gud oss sänder
Moln eller solsken, natt eller dag;
Herren allena sin eld här tänder,
Herren allena vårt fängelse vänder
Efter sin vilja, sitt goda behag.

Ingen främmande gud – det klingar
Re´n som ett eko från hemmets kust.
Han, hvilkens kärlek ensamt oss tvingar,
Ja, åt den gnagande sorgen ger vingar,
Han är vår tillflykt i nöd och lust.

Ingen främmande gud – så blifve
Detta vår tröst i all nöd ännu!
Oss ingen främmande gud då drifve
Eller sin lag i vårt samvete skrifve.
Du är, o Herre, vår Fader, blott du!

Hvilken trygghet i alla öden:
Se, ingen främmande gud är vår Gud!
Han, som oss älskat allt intill döden,
Han, som står fast uti glädjen och nöden,
Han är vår Gud – hvilket fröjdefullt bud!

Han, bland vänner min vän den bäste,
Delar så huldt hvad som möter mig!
Han är mitt varma, skyddande näste,
Ja, ock i stormen min borg och mitt fäste,
Liksom mitt ljus på den stjernlösa stig.

När vi hunnit den stad Han beredt oss,
Staden med gator af äkta guld,
Klinge till lof för den nåd Han tett oss:
”Se, ingen främmande gud har ledt oss,
Herren allena – den Fadern så huld!”