Du blott du

Lof, pris och tack jag nu vill sjunga,
Att ende Sonen gjort mig fri
Och lärt min förr så bundna tunga
Den nya visans melodi:
Du, du, o Jesu, du är värdig,
Att hafva lof och pris, blott du!
Du, du allena är rättfärdig,
Och jag i dig rättfärdig nu.

Ack, om ett ”jag” så stort och präktigt
Jag drömde fordom mången gång,
Men fast det än vill vara mägtigt,
Det är dock icke mer min sång.
Ty, hur det stälde sig tillförne,
I Andens ljus jag slutligt fann,
Att det är blott ett gammalt törne,
Som stinger mig, hvarhelst det kan.

Nu har jag fått ett annat ämne
Att sjunga om i lust och nöd,
Ty hvad vi än i döden lemne,
Ett står dock qvar i lif och död;
Du, du, o Jesu, du allena
Du är min skatt, ja, endast du,
Du, äkta perlan, klara, rena,
Är qvar i evighet som nu.

Du har min arma själ förlossat,
Jag kunde ej förlossa den;
Du, du har ormens hufvud krossat
Och öppnat himmelen igen;
Du, du har dödat ovänskapen
Och köpt åt Gud mig med ditt blod;
Du visste nog att välja vapen,
Du, som så väl din sak förstod.

Hvad större hjelp kan jag förbida?
Si, din rättfärdighet är min!
Och i den manteln, ack, den vida,
Der sveper jag hvar dag mig in.
Din lydnad är jemväl min lydnad,
Din helighet, min helighet,
Du min berömmelse, min prydnad,
Min frid, mitt lif, min salighet.

Så är du sjelf den enda skatten,
Som fullt kan tillfredsställa mig;
Min sol jemväl i mörka natten,
Mitt klara ljus på all min stig,
Min sköld, min hjelm, mitt värn, mitt fäste,
Min säkra klippa och min borg;
Min ljufva ro, mitt trygga näste,
Min rika tröst i all min sorg.

Lof, ära, tack och pris och välde
Och kraft och starkhet vare dig!
Du i din död ock döden fälde,
Att den ej mer kan skada mig.
Du, du är värd den nya sången,
Som inför tronen klingar nu.
O, lär också på jorden mången
Att sjunga detta stora ”du”!