Nu är ej tid att sörja mer!

Nu är ej tid att sörja mer,
När Herren mig sin nåd beter,
Nu vill jag tacka blott och lofva
För hjelp och kraft och nåd och frid,
Men frtamför allt, o, Herre blid,
För din osägeliga gåfva!

Ty med en gåfvan fick dock allt
Ett annat skick, en ny gestalt,
Och allt är ju med den mig gifvet:
Rättfärdighetens nya skrud
Och barnaskap och nåd hos Gud,
Ty uti Sonen har jag lifvet!

Så bort med allt, som ängslar mig,
O, Herre, när jag hafver dig,
Hvad mera skulle jag begära?
Du leder mig med mycken nåd
Uti ditt underfulla råd
Och upptar mig till slut med ära!