Säg det åter

”Sade Jesus åter till dem
Frid vare eder.” Joh 20:24

Säg det åter till mitt hjerta, Jesu, att du är min frid,
Säg det åter midt i stormen, under lifvets kamp och strid!
Säg det åter midt i bruset af de vilda vågors svall,
Att densamme, som du varit, du för evigt blifva skall!

Säg det åter, käre Herre, att du tagit bort min skuld,
Att din Fader uti himlen är jemväl min Fader huld;
Att du ser till den elända, den som fruktar för ditt ord,
Att din arm ännu som fordom bland ditt folk skall varda spord!

Säg det åter, att du vägen, sanningen och lifvet är,
Och att den dig ser, ser Fadern och har evigt lif re´n här,
Ja, att du skall väcka honom med din egen kända röst
På den sista, stora dagen – hvilken outsäglig tröst!

Säg det åter, att du räknat alla mina hufvudhår,
Att du märker, hvad mig felar, och hvar särskild nöd förstår!
Att du sjelf har varit frestad uti allt, hvarför ock du
Bäst kan hjelpa dem som frestas, i hvad nöd som helst ännu.

Säg det åter, allt detsamma, som du förr de dina sagt,
Om din villighet att hjelpa, om din trohet, om din magt,
Säg det i den klara dagen, när din sol på fästet ler,
Men, o Herre, säg det äfven, när din sol i moln går ner!

Säg det åter, att det stundar än en ödemarkens vår,
Då din kyrka som en lilja skön och härlig för dig står,
Och då nya nådesströmmar flyta genom öknens sand,
Att der fordom torrt har varit, blir ett rikt och fruktbart land.

Säg det åter, när de vexla, våra år och dagar här,
Att hos dig är ingen vexling och förvandling, Herre kär!
Och hvar dag en nytänd morgon syns för våra ögon gry,
Säg det åter, att din godhet öfver oss hvar dag är ny!

Säg det åter, ständigt åter, detta ena först och sist,
Att du all min synd förlåter, att du helar all min brist,
Ja, att fastare än bergen står ditt dyra fridsförbund,
Säg det åter, ständigt åter, nu och i min sista stund!