Är den historien din?

Det var sommar i mitt hjerta,
Allt var lif och lust och fröjd.
Intet strömoln skymde solen
På dess klara middagshöjd.
Intet stoftgrand tyngde sinnet,
Verlden syntes mot mig le,
Lifvet klädde sig i rosor.
Törnena –hvar voro de?

Utan högra mål än tidens
Lefde jag för stunden blott,
Bygde luftslott, drömde drömmar,
Mente så, att allt var godt;
Men för Jesus och hans kärlek
Fans ej rum i hjertat – nej,
Hvad jag än lifvet sökte,
Honom sökte jag dock ej.

Dock – hvad under! Han som hade
Allt till evig tid i sig,
Lif och salighet och fullhet,
Se, Han sökte ändå mig!
Sökte mig i morgonväkten,
Sökte mig den sena qväll,
Sökte mig i menskohvimlet
Och uti det tysta tjäll.

Okänd gick Han vid min sida,
Bidande och tålig än,
Hviskande med modershuldhet
Och med rösten af en vän:
”Kom till mig, ty jag är lifvet,
Blott hos mig du finner ro;
Blott i mina vingars skugga
Kan du trygg och säker bo”.

Och för alla utom Honom
Hade jag ett vänligt svar,
Och för alla utom Honom
Rum det i mitt hjerta var.
Men för mig, hvad gälde Jesus,
Konungen på hö och strå?
Jag behöfvde icke Honom,
Ty jag hade nog ändå.

II
Det blef vinter i mitt hjerta,
Sommarn hade flytt sin kos.
Sången tystnade, och frosten
Hade skördat hvarje ros;
Skuggorna begynte växa,
Det blef afton, det blef natt,
Smärtans pil der djupast inne
Med sin hvassa hulling satt.

Ännu ljöd den sakta rösten,
Ljuflig såsom vindens sus:
”Kom till mig, och du skall finna
Vägen till din Faders hus!
Kom till mig, och allt ditt mörker
Blir i saligt ljus förbytt;
Kom till mig, och du skall märka,
Huru jag gör allting nytt!”

Nu – nu ville jag då komma,
Men ej sådan, som jag var,
Icke fattig, skuldbelastad,
Ej med bördan, som jag bar.
Ej min synd jag ville kasta
För den huldes fötter ner,
Nej, min fromhet och min lydnad
Och hvad godt jag hade mer.

Men allt djupare blef mörkret
För mit öga, kring min fot,
Och i mörkret hördes endast
Stormens brus och åskans hot.
Synd blef allt hvad förr jag menat
Vara ädelt, stort och godt,
Och det nyss så ”goda hjertat”
Bar nu dödens frukter blott.

Värst af allt – jag kunde icke
Gifva det en annan art.
Och med allt hvad jag försökte,
Kom jag helt till korta snart.
Intet hade jag att gifva,
Och allt högre steg min nöd,
Tills jag låg vid Jesu fötter,
Såsom om jag varit död.

Men när så invid hans fötter,
Som en syndare jag låg,
Han med outsäglig kärlek
Ömt och hulderikt till mig såg.
Och mitt hjerta lefde åter,
Och Han tog mig i sin famn,
Gaf förlåtelse och rening
Och dertill till sitt nya namn.

Och nu blef det lätt att älska,
Älska denne vän så huld,
Hjertats längtan stod till Honom,
Honom, som betalt min skuld.
Och nu blef det vårtid åter,
Och nu blef det åter sång,
Men en sång, som än skall klinga
För Guds äras tron en gång.