Jag slipper sörja!

Jag slipper sörja för morgondagen,
Min rike Fader försörjer mig.
Min själ ur ångest och dom är tagen
Och kan ej sörja och gräma sig.

Min Jesus tagit min synd och smärta
Och kastat djupt uti hafvets famn.
För mig Han öppnat Guds fadershjerta
Och der beredt mig en säker hamn.

Hur lifvets vågor nu månde svalla,
De skola icke fördränka mig.
Hn, som är mägtig utöfver alla,
Han bjuder stormen ock lägga sig.

Och hvad för dagen behof mig göres,
Det vet Han grant och det ger Han mig.
Trygg vid hans hand mot det mål jag föres,
Der ingen våg mer skall krusa sig.

Ej sörjer sparfven, der glad han plockar
Sitt lilla korn vid vår hyddas dörr;
Ej sörja liljornas hvita flockar,
Ty Herren kläder dem än som förr.

Ej sörjer lärkan, der fri hon ilar
Med jubeltoner mot klarnad sky;
Ej sörjer barnet, som ljufligt hvilar
I modersfamnen hvar morgon ny.

Och jag, Guds barn, skulle gå och sörja?
Nej, så var aldrig min Faders bud!
Fast hellre må jag med lofsång börja,
Med lofsång sluta hvar dag, o Gud!

Der otro idel förvirring skådar,
Har tron, o Herre, ju städse sett,
Hur i din hand alla skilda trådar
Dock sammanlöpa till slut i ett.

Du vill bevara hvad dyrt du vunnit,
Det är ju ytterst ditt stora mål.
Pris vare dig, att ock mig du funnit,
Gif se´n den ”nöd eller lust” jag tål!