Dit Gud mig leder

Dit Gud mig leder, vill jag gå
Och vägen sjelf ej välja;
Nöjd med det kors Han lägger på,
Jag vill mig icke qvälja
Med fåfäng sorg och modlöshet;
Han, som mitt bästa vill och vet,
Han är min käre Fader!

Min framtid hvilar i hans hand,
Han bär mig på sitt hjerta,
Mig träffar ej det minsta grand
Af glädje eller smärta,
Det sjelf han icke afvägt har;
Och samme trogne vän Han var,
Han alltid skall förblifva.

Hvad han mig gifver, vill jag då
Med barnsligt sinne taga;
Och lägger Han en börda på,
Han hjelper den ock draga.
När solen lyser kring min stig
Och när i moln den gömmer sig,
Han är mig lika nära.

Hvad Han då tager, vill jag gladt
Och utan klagan lemna
Han är ju sjelf min högsta skatt,
Hvad är då värdt att nämna
De ting, som ändå snart förgås;
Han, som af ingen vexling nås,
Han är ju min för evigt.

Och evig, såsom sjelf Han är,
Hans kärlek är, den rika;
Af evighet Han haft mig kär
Och skall mig aldrig svika.
Jag litar på hans trofasthet,
Och såsom den der intet vet,
Jag hvilar blott vid Honom!